Författarfonden firar under hot

Ur Biblioteksbladet nr 8/04


I år firar Sveriges författarfond 50 år, vilket bland annat uppmärksammats med antologin ”Tack för lånet!” och ett par seminarium på årets Bok- och Biblioteksmässa. Och det hela skulle väl kunna passera mest som en god anledning att berätta gamla anekdoter om excentriska författare och yvas lite över svensk kulturpolitik, men mitt i festyran blir fonden mer ifrågasatt än någonsin.

Och det handlar inte om att man försåg kåkfararen Janne Bergqvist med knark och rymningspengar på 70-talet, vilket Annelie Jordahl berättar om i en rolig text i jubileumsboken. Det handlar heller inte om att fonden betalar ut garanterad författarpenning till författare som för länge sedan slutat skriva, vilket man titt som tätt får kritik för. Nej, frågan ligger på ett högre politiskt plan.

Eu-kommissionären för den inre marknaden Frits Bolkestein (som själv skrivit ett par böcker) hotar nämligen att dra Sverige inför EG-domstolen om man inte börjar betala ut ersättning även till författare som inte skriver på svenska.

Bolkesteins långsamma process har visserligen pågått i några år, men den har aktualiserats i samband med jubileet och fick mycket uppmärksamhet genom några radioreportage signerade journalisten Jesper Lindau.

Samtidigt har det från fackbokshåll muttrats över att utlåning via forskningsbibliotek inte genererar någon ersättning och andra kritiker har passat på att göra sina röster hörda i samband med uppståndelsen. Senast krävde författaren Ludvig Rasmusson i en radiokrönika att fonden skulle läggas ner. Fondens grundläggande idé om att populära författare ska vara ”solidariska” och dela sin ersättning med de mindre populära fick honom att tänka på Östtyskland och Kuba, hävdade han. Själv förlorar han enligt egen utsago cirka 6 000 kronor årligen på fondens nuvarande konstruktion.

Men kan man som författare egentligen kräva något alls från fonden?

Fondens direktör Jesper Söderström:

– Ludvig Rasmusson betraktar det som en upphovsrättslig ersättning och det är helt enkelt feltänkt. Han har ingen ersättning att dela med sig av. Den författarpenning han får är den han har rätt till. Talet om ”solidaritet” kan säkert provocera i synnerhet om man samtidigt inte förstått grunderna för ersättningen. Överhuvudtaget är det ett vanligt missförstånd att fonden själv bestämmer grunderna för hur ersättningen ska fördelas. Vi följer vad riksdag och regering beslutat.

Men den i ärlighetens namn ganska mystiska svenska biblioteksersättningen har flera uttolkare än Ludvig Rasmusson som kommer fram till andra svar än fonden på frågan om hur ersättningen bör betraktas. Och det är där konflikten med EU-kommissionen för den inre marknaden börjar.

Så länge man beaktar biblioteksersättningens grunddrag verkar det hela relativt okomplicerat:

• Låntagarna lånar böcker.

• Staten betalar en liten slant per bok till författarfonden som ersättning för lånet. I år betalar staten 115 öre per lån av svenskt originalverk, något mer för referensböcker, hälften för översättningar. Sammanlagt 114 miljoner skattekronor går i år till fonden.

• Författarfonden betalar ut pengarna till författarna. En del betalas ut som ersättning för lånen men den större delen används till stipendier åt författare, översättare, fotografer och tecknare.

Ramverket ger onekligen sken av att det är fråga om en ”ersättning” – 1985 fick upphovsmannaorganisationerna (Författarförbundet, Svenska tecknare och Sveriges fotografers förbund) till och med ”förhandlingsrätt” om sina pengar. Men bakom den mer eller mindre fiktiva ersättningskostymen är den snarare att betrakta som ett kulturpolitiskt bidrag. I alla fall om man frågar vissa av fondens tillskyndare.

Konstruktionen har hittills lutat sig mot ett undantag i EG-direktivet om ”uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk” från 1992. Varje land får göra undantag från principen om upphovsmannens ensamrätt till verket och låna ut dem i offentliga bibliotek om upphovsmannen får en ersättning för det. Denna ersättning får varje land utforma efter sina egna kulturpolitiska önskemål. Så när Sverige inträdde i EES 1994 valde man att det ersättningsgrundande kriteriet skulle vara att författaren skriver på svenska.

Så långt var allt frid och fröjd.

Men så var det där med den inre marknaden – gynnar man svenska produkter före andra bryter man mot fördragen. Och det där med synen på upphovsrätt – den svenska biblioteksersättningen har egentligen inget med upphovsrätt att göra. Tvärtom bygger konstruktionen på ett undantag i den svenska upphovsrättslagen som gör att biblioteksböcker får spridas vidare utan ersättning.

Så ser det däremot inte ut i andra delar av Europa och när en nordisk och en centraleuropeisk syn på upphovsrätten ska jämkas samman i den fria marknadens namn blir det problem.

2002 publicerade kommissionen en rapport där man hävdade att den svenska biblioteksersättningen harmonierade illa med fördragen. Men problemet var inte unikt för Sverige. De flesta europeiska länder förutom Tyskland, Österrike och Nederländerna (som har en biblioteksersättning strikt grundad på upphovsrättslagen) kritiserades hårt.

Spanien, Frankrike, Italien, Irland, Luxemburg och Portugal som inte har någon biblioteksersättning överhuvudtaget fick ganska snart veta att de riskerade åtal men så småningom hörde kommissionär Bolkestein av sig till alla nordiska länder, även EES-länderna Norge och Island.

I år aviserade kommissionen att det skulle komma en ”formell underrättelse” vilket är det första formella beskedet om att Sverige inte uppfyller kommissionens krav. Vilken dag som helst kan den anlända till justitiedepartementet och det innebär att Sverige får en frist på två månader att vidta åtgärder, annars inleds processen mot åtal i EG-domstolen. I det nordiska lägret finns lite vaga förhoppningar om att Danmark som har en ersättning ganska lik den svenska (fast mycket generösare) kanske lyckas förhala processen, men Jesper Söderström är orolig.

– Absolut, jag tar det här på största allvar. Risken är ganska överhängande att vi kommer att få göra justeringar. Sedan är det ju en politisk fråga vad det innebär, men jag håller det för troligt att kommissionen kommer med en formell kritik av svensk biblioteksersättning. Danmarks biblioteksersättning godkändes visserligen 1992, vilket de har poängterat i sina kontakter med kommissionen, men kommissionen svarar bara: ”it was a mistake”.

Vad kan de ekonomiska konsekvenserna bli om Sverige tvingas betala ersättning till utländska författare?

– Till exempel skulle J K Rowling få mer pengar från oss än vad hon får från de engelska biblioteken – de har ett snålare system och ett maxbelopp – och det kan jag inte tänka mig att kulturdepartementet vill. Som det är nu har vi inga pengar till utländska författare.

Frits Bolkesteins jobb är att bryta upp inre gränser, bevaka fördragen och därmed den fria marknaden. Men frågan är om man kan betrakta biblioteksväsendet som en marknad överhuvudtaget, undrar Jesper Söderström. Det är ju gratis att låna. Kulturpolitiken fungerar ju ofta så att den snedvrider marknaden.

– När vi gjort inskränkningar i upphovsrättslagen för att folk fritt ska få låna så har vi gjort ett avsteg från marknadsmekanismerna vilket är irriterande för kommissionen som lägger ett konkurrensperspektiv på biblioteksutlåningen. Men biblioteken är så långt från en inre marknad det går att komma. Men jag tror inte att de lyssnar på det. Konkurrensrättsligt är frågan om författarfondens konstruktion oerhört liten, men kulturpolitiskt är den stor.

Vore inte den bästa lösningen att förändra Författarfondens verksamhet och bara distribuera ett bidrag?

– Direktivet säger att det måste finnas en biblioteksersättning. Men det är väl en tänkbar nödlösning att man har en ganska låg ersättning och sedan bedriver stipendiepolitik vid sidan om. Det är nog troligt att det blir så om Sverige förlorar i EG-domstolen. Och vad man tycker om det beror på hur förälskad man är i dagens konstruktion.

Samtidigt finns en bestämmelse om att medlemsländernas kulturpolitik inte ska beslutas på en europeisk nivå. Vilket gjorde att den tyske kulturministern Michael Naumann för något år sedan kunde vinna en fajt mot kommissionen om rätten att ha fasta bokpriser.

Även om man mot förmodan skulle lyckas mota kommissionen i grind kommer säkert inte kritiken mot att fonden ger garanterad författarpenning till improduktiva författare att tystna.

Vad svarar du på det?

– Generalsvaret är: Det gör vi inte. Men tanken är också den att man när man får ett stipendium ska kunna dra ner på produktiviteten och vara långsam och seriös i sitt författarskap. Om en eller annan kan man väl säga att de blivit väl improduktiva men villkorslösheten i stipendiet erbjuder så mycket positivt att det kan vara värt det. Vi har knappt 200 upphovsmän med livstidsstipendium. Oftast bottnar kritiken i misstankar mer än fakta, en misstanke om att upphovsmännen har lägre produktion än vad de har. Det här är något vi ständigt diskuterar.

Martin Aagård

Publicerad: 2004-11-11

Köp Biblioteksbladet
Läs mer om Biblioteksbladet i katalogen
Fler artiklar knutna till Biblioteksbladet
Fler tidskrifter i kategori BOK- & BIBLIOTEKSVÄSEN
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK