Utbildningsdepartementet missar biblioteken
Utbildningsdepartementet missar biblioteken i ny proposition
Det känns minns sagt egendomligt att läsa en proposition som
Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (2000/01:72), utan att biblioteken tillmäts större betydelse än vad som nu är fallet i propositionen. Visserligen lyser såväl bibliotek som Svensk biblioteksförening och Statens kulturråd med sin frånvaro bland remissinstanserna till slutbetänkandet
Kunskapsbygget 2000 – det livslånga lärandet (SOU 2000:28), vilket borde generera en viss självkritik . Det är ju fullt möjligt att lämna in spontana remisser.
En ännu större självkritik borde dock utbildningsdepartementet ålägga sig som missat samtliga bibliotek och biblioteksorganisationer och Kulturrådet i sin remissomgång.
Kommunförbundet har lämnat remiss men egendomligt nog valt att inte överhuvudtaget peka på bibliotekens roll för de studerande. (Kommunförbundet gjorde tillsammans med SAB 1998 en kartläggning av folkbibliotekens service till vuxenstuderande, inklusive Kunskapslyftet.
Svar inkom från 223 bibliotekschefer och undersökningen visade att nästan
hälften av alla besökare var vuxenstuderande)
Men å andra sidan har SACO, genom DIK-förbundet, lämnat in ett ytterst gediget och bestickande yttrande, vilket alltså departementet valt att lämna därhän. Om frånvaron av biblioteksperspektiv i proppen är en konsekvens av att biblioteken vilar under olika departement får vara osagt men blixtbelyser dock detta problem.
Kända fakta är, (för alla utom utbildningsdepartementet?): I Sverige genomförs sedan några år tillbaka kanske den största utbildningssatsningen någonsin. Under 1990-talet har antalet studerande i kommunal vuxenutbildning i det närmaste fördubblats. För många av de studerande är folkbiblioteket den enda och den naturliga platsen att söka information på. Som en följd av detta borde givetvis folkbibliotekens resurser öka. Så är det inte, snarare har biblioteken fått känna av kraftiga nedskärningar och situationen på skolbiblioteken brukar betecknas som katastrofal. Som DIK påpekar i sitt yttrande så har personalminskningen från 1990 till 1999 varit 20 procent. Antalet filialer har också minskat med 20 procent och bokbussarna med 40 procent. Samtidigt ökade utlåningen kraftigt, inte minst av facklitteratur. Flera enkätresultat visar också att bibliotekarierna anser att deltagare i kunskapslyftet kräver mer insatser än andra besökare.
Utbildningsdepartementet och remisserna:
På utbildningsdepartementet beklagar Kerstin Svensson, ansvarig för remissomgången, att biblioteken inte kommit med.
– Det hade varit rimligt, nu när du säger det. Men jag har gått efter den
formella remisslista som finns och sedan har det tillkommit några extra. Men vi har missat detta med biblioteken och jag får ta på mig ansvaret för det. Men det har inte varit en medveten miss.
Kommunförbundet och remissen:
Ingrid Olmander van Erk på Kommunförbundets Kultur- och fritidssektion "beklagar verkligen" att det i Kommunförbundets remiss inte står ett ord om bibliotekens roll i kunskapslyftet.
– I det här huset är det vattentäta skott mellan avdelningarna och det är skolsektionen som har skrivit den här remissen och sektionschefen på skol är inte intresserad av sådana här frågor. (!)
Kulturdepartementet:
Biblioteksbladet väntar fortfarande på att kulturdepartementet ska ringa tillbaka och kommentera hur man ser på den expanderande utbildningens konsekvenser för folkbiblioteken.
En tjänsteman upplyste Biblioteksbladet om att remissförfarandet låg på utbildningsdepartementet och "vi recenserar inte andra departement, däremot
kan det pågå interna diskussioner".
Propositionens innehåll
I propositionen läggs förslag om mål och strategi för utveckling av vuxnas lärande. Förslagen om utvecklingen av vuxenutbildningen tar sin utgångspunkt i analysen av begreppet livslångt lärande. "Den framtida vuxenutbildningen skall möta människor och tillgodose deras behov av lärande utifrån den enskilda personens önskemål, behov och förutsättningar och stödja vuxnas
delaktighet i det livslånga lärandet".
Propositionen betonar skolhuvudmännens ansvar. Man föreslår också att särskilda medel ställs till kommunernas förfogande år 2002. Vidare föreslås satsningar på forskning och på kompetensutveckling av lärare inom vuxenutbildningen för att "utveckla vuxenpedagogiskt arbetssätt och specialpedagogik".
Propositionen föreslår bland annat ändringar i skollagen så att vuxenutbildningen ges möjlighet att tillgodose enskilda människors behov av en bredare kompetensutveckling på gymnasial nivå än vad nuvarande regler tillåter. Statens skolor för vuxna föreslås få en vidgad roll som innebär att skolorna förutom att erbjuda distansutbildning även skall stödja kommunernas användning av distansmetoder. Propositionen redovisar också inriktningen för en ny statlig utredning av folkbildningen.
Allt detta är väl gott och väl, men som sagt, inga bibliotek. Ingenstans tycks de höra hemma, vare sig för bildning (visserligen kulturdepartementets avdelning) eller utbildning. Folkbildning och
föreningsverksamhet fyller viktiga funktioner i vardagslärandet, heter det. Studiecirklar, studiegrupper och chatgrupper där deltagarna har gemensamma intressen är andra exempel på informellt lärande, säger man vidare. Kunskapslyftskommitténs resonemang om livslångt lärande slår fast att infrastrukturen för utbildningsområdet är en viktig beståndsdel i det sociala kapitalet. "Det är också grunden för allt lärande som i framtiden kommer att pågå i hemmet, på arbetsplatserna, på fritiden och i föreningslivet".
I det ena avsnittet efter det andra i denna proposition där biblioteken borde vara en klockren ingrediens, exkluderas de. Detta kunde man möjligen begripa om det inte vore så att biblioteket ju faktiskt används för allt det lärande som omtalas i proppen. Ytterligare några avsnitt ur propositionen får blixtbelysa det egendomliga fenomenet som frånvaron av bibliotek är. Under rubrikerna En förändrad vuxenutbildning respektive Mål och strategi för vuxnas lärande skisseras utvecklingen och det slås fast att fokus behöver förskjutas från undervisning i skollika former till ett mer flexibelt stöd för individens lärande. I nästa stycke ges en adekvat beskrivning av kunskapsförmedling:
"Kunskap förmedlad med modern teknik behöver dock nästan alltid kompletteras med individuell handledning. Ju mer begränsade den enskildes erfarenheter av självständiga studier är, desto viktigare är den personliga handledningen.
På kommunal nivå innebär detta att planeringsfaktorer som skolhus, klassrum, grupper, lektioner och undervisning får minskad betydelse medan faktorer som handledning och IT samt lärande på arbetsplatsen, i studiecentra och på fritiden blir viktigare".(Reds markering)
Äras den som äras bör, Utbildningsdepartementet ska ha en eloge för sidan 24 i propositionen: "/---/ Däremot kan den enskilde använda olika samhällsstödda verksamheter för sitt lärande. Exempel på sådana verksamheter är när grupper av individer startar studiecirklar i syfte att stödja varandras lärande.
Biblioteken och deras roll i både skola och samhälle är ett annat exempel".
Även under rubriken Personer med funktionshinder och det livslånga lärandet nämns biblioteken.
En slutsats i propositionen är särskilt intressant: "Komplexiteten visar att vi behöver en nationell strategi för livslångt lärande som innefattar ett helhetstänkande över den traditionella indelningen i nuvarande politiska verksamhetsområden". Kanske skulle man börja på departementsnivå
Marianne Steinsaphir
Publicerad: 2001-04-20
Köp Biblioteksbladet
Läs mer om Biblioteksbladet i katalogen
Fler artiklar knutna till Biblioteksbladet
Fler tidskrifter i kategori BOK- & BIBLIOTEKSVÄSEN
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
