Knacka med Stiernhielms käpp

Kristoffer Leandoer

Ur Ariel nr 3-4 2003

Denna essä var nominerad till Kulturtidskrifternas essäpris 2003.

Varför skriver man om litteratur? Varför lägger man nya ord till ord som så uppenbart inga andra behöver; ord som är avsedda att bära sin egen innebörd och göra just det de gör? Det är lika uppenbart att det är onödigt som det är uppenbart att det är absolut nödvändigt. Åtminstone för mig. Detta av tre skilda och varandra delvis motsägande skäl. Jag skriver om litteratur för att det är ett sätt att få syssla med litteratur, en läsandets ursäkt om man så vill. En socialisering av mitt ursprungliga behov att fly.

Jag skriver om litteratur för att det är det enda sätt jag känner till att sluta läsa de böcker jag tycker om, enda sättet att lägga igen dem och stoppa tillbaka dem i hyllan – en handling som alltid utförs med ett visst mått av vemod. Till sist det viktigaste skälet: Jag skriver om litteratur för att det är det enda sätt jag känner att verkligen läsa, att verkligen förstå vad jag läser, eftersom jag är betydligt intelligentare och lyhördare som skribent än som människa. Det finns sammanhang i texten, ja hela skikt, som uppenbaras först med pennan i hand; först när de skrivs.

Två epoker i den svenska poesin har en omedelbar dragningskraft på läsaren (jag talar naturligtvis om mig själv men skulle knappast finna mödan värt att öppna munnen om jag trodde att jag talade bara om mig själv), en större nödvändighet i tilltalet och en större språklig möjlighetsgrad eller kanske öppenhet än andra: romantiken och barocken. I båda kan vi iaktta ett litteraturspråk i kris: i barockens fall är det på väg att födas; i romantikens på väg att formas om för att kunna tjäna nya användningsområden, från uttryck för en kollektiv erfarenhet till uttryck för en privat. Efter Horace Engdahls Den romantiska texten är det meningslöst att försöka säga något nytt om den svenska romantiken än på ett par decennier. Barocken alltså.

Påfallande många av barockdiktarna, däribland de tongivande – Stiernhielm, Columbus – kom från Dalarna. Det finns knappast någon litterär orsak därtill (orsaken är snarast sociologisk eller ekonomisk) men däremot intressant verkan: Erik Axel Karlfeldt, vår siste barockdiktare eller förste symbolist, kanske är en ärligare förvaltare av sitt landskapsarv i sina stora barockbyggen, sitt utnyttjande av hela svenska språkets historia och sitt användande av barockens hela arsenal av stilgrepp, än i Fridolins visor.

Vi tror gärna att vissa föreställningar, särskilt de som kretsar kring begrepp som språk och kropp, är unika för vår tid. Men exakt samma problemställning kring gränssnittet mellan kropp och text – en problemställning som får sin konkretion i gravstenen och dess inskrift – är vital för barockpoeten. Ingenting får honom att skriva lika ofta som döden. »Massproduktionen av brud- och gravdikter väckte misshag«, berättar Magnus von Platen i Tvistefrågor i svensk litteraturforskning: 1664 års överflödsförordning lagstiftade mot oombedd litterär uppvaktning vid graven eller brudsängen. En typisk barockdikt orsakas av ett i tid och rum bestämt tillfälle men spänner sig till (över) bristningsgränsen för att nå bortom detta tillfälle. Barockdiktarens uppdragsgivare är tiden och hans eget uppdrag är att lura den. Skogekär bergbo (antagligen pseudonym för Svea Hovrätts vice president Gustaf Rosenhane) skriver i Visorna tala till läsaren: »Vår kropp består av ord, av stämman är vår ande«. Barockdiktarens position är på flera sätt analog med vår. Han har en språklig situation som rätt utnyttjad är en enorm tillgång, missförstådd en katastrof. Det svenska språket är översköljt av influenser. Dialektala: de centrala lärosätena drar till sig studenter från rikets alla hörn (off- som förstärkande prefix i »offstor«, »offgrymlig« hos Columbus är ett exempel) och helt plötsligt ska dessa samsas i ett litterärt riksmål. Utländska: i Herkules skålas det på fyra språk – franska, italienska, svenska och tyska – och till dem kan vi lägga finska, ryska och danska för att få en uppfattning om hur det lät på gatan. Dåtidens Sverige var mångkulturellt liksom dagens, ett invandrarland, ett land där kontinentens möjligheter lockade unga människor att uttrycka sig på andra språk än sitt eget. De många inslagen av utländska uttryck i Herkules finns helt och hållet i fru Lustas parti: fru Dygd talar swensko. (Stiernhielm tillhörde de purister som sökte uråldriga svenska ord och bland annat tre sekler i förväg gav namn åt ett mejeriföretag: arla är ett »götiskt« ord som Stiernhielm grävt fram.) Den som styr mellan den villkorslösa kapitulationens Scylla (för många var latin ett självklart skriftspråk i ämbetet, franska eller tyska ett naturligt andraval) och purismens Charybdis (Skogekär bergbo propagerade för en renare svenska, fri från lånordens fördärv) har alltså ett sällsynt rikt språkregister till sitt förfogande. Barockdiktaren skapar sitt eget språk – men också sin egen tradition, sina egna regler. Barockdiktaren är omgiven av en i stort sett oskriven sinnesvärld. Möjligheterna tycks outtömliga. Därför är barocktextens första princip överflödet. Varför nöja sig med ett ord när man kan använda fyra eller fem? Redundans är inget som oroar barocken, utan är snarare ett stilideal: allt återstår att säga och kan därför sägas dubbelt upp. Överflödet får också kontrastverkan: barockens grundtema, ämnet för allt detta verbala slöseri är förgängligheten. Den typiska barockdikten är därför en katalogaria över förgängelsens former, som Carl Johan Lohmans Vår usla världs fåfänglighet, förbytt i oförgänglighet (typiskt nog skriven som tillfällighetsdikt, vid Nils Fahlbergs begravning 8 februari 1719 – man bör minnas att avståndet mellan dödsfall och begravning på den tiden var kortare och att detta alltså är en diktning med kort ansats). »Vad är vår värld?« frågar Lohman och svarar själv: »Ett fält, där sorgenässlor gro. / Ett välbyggt hospital, där idel sjuka andas.« Och så följer frågorna och svaren i sju korta strofer som raskt monterar ner människan och hennes anspråk till ett intet. Särskilt intressant för en modern läsare är den sjätte strofen med tredje radens närmast freudianska koppling mellan pengar och avföring:

Vad är vår rikedom? De frias fängselhus.
En jägare, vars skall oss in i nätet lurar.
Ett jordens exkrement, inlåst i jämmerns burar.
En dryck, som ger sin träl vid nykter mage rus.

Barocktexten får sin energi ur samma princip som den grundläggande formen av elektrisk motor. Två tillräckligt starka motsatser placeras så nära varandra att det som befinner sig mellan dem oundvikligt kommer att försättas i svängning. I elmotorn använder man två magneter med motsatta poler. I barocktexten heter polerna förnekelse och bejakande. Svängningen mellan dem är barocktextens grundrörelse. Fru Lusta och fru Dygd. Först skriver Samuel Columbus sin sensuella hyllning till fenomenvärlden Lustwin dansar en gavott med de fem sinnena. Därefter skyndar han sig att skriva Lustwin II där han förklarar hur vällusten gjort honom blind, en dikt som slutar med ett anrop till den »käre, ljuve död«. Döden är barockdiktens alltiallo. Bejakar man sinnevärlden tjänstgör döden som bevis på dess opålitlighet: det som lockar sinnet är bara ett hölje, en »masksäck«. Förnekar man sinnevärlden tjänstgör döden som befriare från dess plåga, som porten till Kristus. Eftersom döden avslutar allt, bevisar den också allt: den återkommer lika troget som likhetstecknet i matematiska uträkningar.

Denna häftiga svängning förnekelse/bejakande (som aldrig når sitt jämviktsläge) är vad som konstituerar en barockdikt bortom stilgreppen. Den finns hos alla epokens diktare (även en till synes sorglös orddribblare som Johan Runius iscensätter den) och omfattar deras relation till varje sektor av sinnevärlden – mat och dryck, natur, sexualitet, framgång, rikedom; livet självt. Den är inte religiöst betingad: religonen kan lika väl uttryckas i ett häftigt bejakande av världen i dess egenskap av Guds skapelse (Israel Kolmodins Den blomstertid nu kommer) som i lika häftig förnekelse av världen i dess egenskap av hindrande hinna mellan människan och Gud (Magnus Gabriel de la Gardies Psalm 387, O Jesu, när jag hädan skall med raderna »Ty detta liv är idel död, / man må det liv ej nämna«).

Vill man föra över den inbyggda svängningen mellan polära begrepp till ett större socialt sammanhang så finner man att det gäller barockpoetens förhållande till den sociala hierarkin, som han på samma gång förnekar och bekräftar med lika stort eftertryck: hos Gunno Eurelius Dahlstierna bekräftar Guds ordning konungens och därigenom samhällets. Samtidigt visar barockpoeten gärna hur alla är lika inför döden, hur döden ogiltigförklarar sociala skillnader som därigenom måste vara betydelselösa även i livet, eftersom det är dödens lektion som vi ska lära oss likgiltighet inför världens andra lockelser könet-penningen-bägaren. Barockpoeten varken utmanar eller ifrågasätter den sociala ordning som i centralstaten och meritokratin Sverige både var och inte var orubblig. Däremot störs han och irriteras påtagligt av sin egen fluktuerande och osäkra plats inom denna ordning – poetens roll i samhället är ett återkommande tema särskilt hos professionella tillfällighetspoeter som Runius och Lucidor – som om denna osäkerhet visade på en blotta i systemet. Temat går knappast att utveckla längre: de flesta barockpoeter var ämbetsmän, rentav höga ämbetsmän av vilka vi knappast kan vänta oss annat än solidaritet med en centralstat och stormakt ännu i färd med att konsolidera sig själv. Det får räcka med konstaterandet att svängningen förnekelse/bejakande gäller även den sociala hierarkin. Högst svängningstal, mest energi, utvinner de texter som i sig själva innehåller bägge polerna.

En sådan text är Georg Stiernhielms märkliga sonett På auctoris sinn-beläte: en silkes-mask, tryckt 1644. Sinn-beläte betyder emblem eller sinnebild och Stiernhielm skriver alltså om sig själv via det vapen han själv valt: emblematik är ett av barockens nyckelord; baletter, parader och vapensköldar gick att avläsa, översätta bildelement för element till ett begripligt budskap – ett kodsystem i bildspråk som poesin naturligtvis inte var sen att överta.
Här är dikten:

Håll stilla, mitt förnuft, dig saktelig besinna,
vad detta vara må. Du sir här en figur,
en usel, naken kropp, en mask, ett kreatur,
som ingen skapnad har, där intet är till finna,

som ögat lyste se. Men märk: här ligger inna
mer än en tänka kan, en nyttig, ädel pur,
en sällsam, underlig av Gud beredd natur,
en mask, dess spis är blad, dess id är artigt spinna,

dess spunna silkes-tråd, dess verk och väv är siden.
Av blad gör han en skatt, till dess han, tom och mager,
invecklat in-dör i sin väv och livet stäcker.

Men si, en ny figur, med vingar prydd, med tiden
här kommer fram igen, uppkvickter, fin och fager,
en livlig sol hans själ med kraft en gång uppväcker.

På sonettens fjorton rader klämmer Stiernhielm in hela barockens begrepps- och formvärld: emblematiken, förgängelse- och uppståndelsemotivet, förnekelsen-bejakandet av sinnevärlden – allt sammanfattat i den enkla bilden av masken som förpuppas och återuppstår som fjäril. Det är en till synes enkel dikt – som inte varit möjlig före Stiernhielm. Det litteraturspråk han skapade fungerar fortfarande, med mycket små justeringar, efter 360 år. Lägg märke till upprepningarna: i första strofen säger Stiernhielm samma sak fyra gånger (»figur«, »kropp«, »mask«, »kreatur«) och sedan samma sak två gånger (»som ingen skapnad har« är exakt detsamma som »där intet är till finna«). Liksom han i andra strofen hamrar in »nyttig, ädel pur« och staplar synonymerna »sällsam, underlig«. Detta går inte enbart att förklara med att Stiernhielm är i färd med att skapa ett litteraturspråk. Det är ändå ingen ordlista han skriver, inte heller någon versläresonett à la Alf Henriksson (även om det faktiskt är Stiernhielm som skapar den svenska sonetten). Längre fram i dikten är upprepningarna framför allt ett sätt att skapa assonanser (det lönar sig att studera klangföljden i »en ny figur, med vingar prydd, med tiden«) och allitterationer («verk och väv«, »fin och fager«) men jag tror att Stiernhielm faktiskt försöker uttrycka en osäkerhet inför sitt ämne. För att det är så obetydligt? Knappast. Att finna det stora och allmängiltiga i det till synes obetydliga är en typisk barockfigur. Nej, det är snarare det oerhörda Stiernhielm tvekar inför. Ett ords betydelse gjorde mig länge tveksam: »in-dör«. Hade det någon för mig okänd betydelse på 1600-talet? Jag kunde nämligen inte tro att formuleringen »invecklat in-dör i sin väv« kunde ha den enda möjliga betydelsen som gick att läsa därur: om masken dör in i sin väv, blir han ett med sin skapelse. Det vill säga: författaren Stiernhielm skriver in sitt liv i sin text och återuppstår till nytt liv ur texten. Där kunde dikten sluta. Avslutningsstrofen är religiöst allmängods och täcker bara för det utmanande, oerhörda i Stiernhielms dikt: hans stora självförhävelse som diktare; tron att han i skrivakten ska kunna assimilera sig själv så fullständigt att han förintas och därefter föds till ett nytt och sannare liv. (Stiernhielm brukar kallas platoniker men denna tro på textens och skrivaktens inneboende magik riktar snarare tanken mot en tradition av mer renodlad mystik.) Vad sonetten handlar om är skrivandet och ingenting annat; närmare bestämt skrivandet av just denna sonett. Det är något oerhört vi bevittnar i dessa rader. En litteratur vaknar i Stiernhielms person till medvetande om sig själv och sin egen inneboende makt. Det är, noga räknat, vår egen födelse vi bevittnar i dessa rader.

Den fyrtiofyra år äldre Stiernhielm var Samuel Columbus mentor och samarbetspartner i baletten Herculis Wägewal. Columbus skrev naturligtvis en gravdikt till vännen men framför allt skrev han ner sina privata minnen av honom och andra betydande poeter i prosatexten Mål-Roo eller Roo-mål, där Columbus bland annat återger Stiernhielms teori om stjärnhimlens ursprung, som tjänat till utgångspunkt (första raden är för övrigt ett direkt citat) för min egentliga lyriska färdknäpp, mitt svar på Columbus/Stiernhielms tilltal, som följer nedan. Den är min egentliga läsning av barockpoesin. Vad jag hoppats att i någon mån visa ovan är vår släktskap med barockdiktarna och de stora litterära möjligheter vi kan ta tillvara hos dem. Liksom romantikerna, liksom Karlfeldt, liksom Ekelöf var de utsatta för versens kris på samma gång som språkets och det gav deras tilltal en angelägenhet som når ända fram till oss. Det är en skandal att de inte finns tillgängliga i bokhandeln i moderna utgåvor. Den antologi Barocklyrik (redigerad av Björn Julén, utgiven på Aldus) jag äger trycktes 1962 och är alltså jämnårig med mig, en något nött fyrtioåring. Om man nu finner Stockholms slott värt att renovera borde man också ha råd att ge ut en poesi som är vida överlägsen slottets arkitektur både som konstverk och som nationell angelägenhet: hos Stiernhielm, Columbus eller Lucidor finns inga rum som är stängda för allmänheten.

Och det är det, vi kallar stjärnor:

en bild av Gud som hyresvärden,

c/o Columbus sänd av Stiernhielm:

Herrn bultar i sitt golv (vår himmel),

dunkar ilsket med en stålskodd käpp

tills det går hål och stjärnljus sipprar.

Att bära med sig trångboddhetens

perspektiv som enda måttenhet

när blicken riktas bortom molnen:

Mentalt är människan en snigel,

gömd evigt bakom hyresavin

och begäran om nyckel till vind.

Människan rymmer insjöns prisma

där stjärnljus bryts och går i jorden.

Publicerad: 2003-10-17

Köp Kritiker
Läs mer om Kritiker i katalogen
Fler artiklar knutna till Kritiker
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR