Arkitekturtidskriften KRITIK #37

Ledare
FRÅGA EFTER KENNETH / Mikael Askergren
UNFOLDING PAVILION / Samuel Lundberg
VARVSSTADEN – ÅTER TILL FRAMTIDEN(?) / Sara Saleh
ARKITEKTUREN, SKÖNHETEN OCH HEGEL / Thomas Hellquist
OM: DET ANSPRÅKSFULLA / Pär Eliaeson
ARKITEKTEN I LITTERATUREN #5 / Anette Lebbad

---

HANDS OFF, GUYS!

”De sa att arkitektur är mått och material men min definition av arkitektur är ett djupt klasshat.”
Lars Raattamaa

Försommaren 2018: en idétävling om skolbyggnader i Rinkeby hålls. Till vinnare görs ett förslag som öppnar sin presentation såhär:

”Rinkebyskolan är idag i gott skick men förtroende (sic) för verksamheten är tyvärr förbrukat. Skolan behöver en omstart och den behöver manifesteras i en ny symbolbyggnad som signalerar värdet av kunskap. (...) Här skapas det kontrakt mellan staden och invånarna som motiverar den enskilde att välja att finnas kvar i stadsdelen istället för att söka sig härifrån.”

Så kan man också motivera att få bygga en ny byggnad och applicera sina egna föreställningar (fördomar) på platsen istället för att ta vara på den kultur och tradition som redan mödosamt har odlats på platsen.

Förorten (den moderna staden) har sedan den skapades varit spelplats för samtidens centrala skeenden och konflikter. Den skapades som ett progressivt svar på en obsolet stad som inte kunde försörja sitt samhälle. Den har efter det fått se alla epokers stötestenar rulla förbi. Idag utspelar sig det populistiska och främlingsfientliga klassamhällets alla dramer där. Förorten får återigen – kanske starkare än någonsin – veta att den inte duger, att den alltid måste vara föremål för förbättring.

Detta attitydkomplex ligger som en språklig barriär mellan Förorten och samhället. Föraktet för (okunskapen om) det liv som levs i Förorten lyser igenom i konsulternas utifrån- och uppifrånperspektiv. Tydligare än i Okidoki arkitekters texter i tävlingsförslaget för Rinkeby kan det inte skrivas 2018.

Tyvärr är dethär inte bara en företeelse som är isolerad till de goa punkiga gubbarna i Gôtet, nejdå. Vi har ju också rinkebysonen Ola Andersson (alltså Rinkeby i Danderyd, då) som blivit en hajpad profet i stadsutvecklingsfrågor, senast i en utläggning i Dagens Nyheter om Förortens ghettofiering(!). Samme man som i sin bok Vykort från Utopia tyckte att Förorten var en plats som svårligen kunde härbärgera aktivitet med en intellektuell kvalifikation över gymnasienivå. En annan aktör i fältet är Sveriges egen Richard Florida: Alexander Ståhle. Med sitt stadsutvecklingskonsultbolag Spacescape utför han självuppfyllande stenstadsanalyser på både befintlig och ny bebyggelse åt en mängd hugade kommunkontor. Täthet är evangeliet, och den ständiga alarmismen är att det är brist på den i Förorten. Just det, ja. Det är det som är poängen med den moderna staden. Att den inte är stenstad. Häpp.

Om dessa komplexfyllda och klasshatande herrar kunde hålla sig borta från Förorten skulle vi som är hemma där och inte behöver slåss med imaginära väderkvarnar för att ta oss fram i kvarteren och över impedimenten kunna arbeta i fred med det verkliga problem vi har i vår stad och vårt samhälle. En nåd att stilla bedja om.

Pär Eliaeson

Publicerad: 2018-07-12

Köp Arkitekturtidskriften KRITIK
Läs mer om Arkitekturtidskriften KRITIK i katalogen
Fler artiklar knutna till Arkitekturtidskriften KRITIK
Fler tidskrifter i kategori ARKITEKTUR