Metamorfoser II

Inledning

Det är med orden »förändringen är skenbar« som Einar Askestad inleder dikten »metamorfos«. Förändringen är skenbar eftersom förändringen, för att upplevas, måste sträckas ut i tid. Men vilket objekt talar vi om som utsträckt? För att kunna fixera objektet, måste vi inte då frysa det i dess metamorfos?

Vårt andra nummer behandlar även det metamorfoser. I plural. Numret innehåller texter som i sig är metamorfoser, som i sin gestaltning uttrycker det som de vill förmedla. Metamorfosen mellan form och innehåll undersöks via formens förvandlingar. Eller formens uppståndelse genom metamorfos som i Platons Faidros eller Mo Yans romanvärldar.

Därtill undersöker numret fysiska metamorfoser. Naturens förvandlingar, molnens dans hos Boye och Bachelard eller växternas livscykelmetamorfoser hos Goethe. Som dröm möter vi den materiella metamorfosen i Strindbergs guldmakeri. Som vansinne i Benjamins experiment med sinnesförändrande droger som möjliggör ett närmande av galenskapen genom imitation. Och vidare som försök i Leibniz lustiga idé om ett magiskt nöjesfälts barocka förvandlingar. Gränsen mellan litteraturens och livets förvandlingar synes ibland upplösas, som vi exempelvis kan se i de isländska vittnesmålen om bärsärkar och rovdjurskrigare.

Att metamorfosens förändringar som Askestad framhåller är skenbara tycks ofta bero på att det som förvandlas bryts mot någonting som förblir detsamma. I friktionen mellan förändring och icke-förändring synliggörs förvandlingen. Brottlinjen löper ofta mellan det yttre och det inre. Apuleius blir endast åsna kroppsligen; brödet i nattvarden förvandlas bara till sin inre substans. Bedragaren som talar i numrets utdrag från Roman de la Rose visar hur den skenbara metamorfosen kan användas som knep: »Nog vet jag väl att byta klädedräkt / ta en och förvisa en annan.« Som en kameleont blir diktjaget prins eller page, munk eller fröken, »för att kunna följa min älskarinna.«

Den bedrägliga metamorfosen fungerar som en bild av språket, av klyvningen mellan det som uttalas och det som avses. I ett utdrag från Daniel Heller-Roazen bok Echolalias – som utkommer på Faethon förlag 2016 – undersöks vidare språkets förvandlingar utifrån två bokstävers historiska metamorfoser.


Numrets öppna del ägnas åt den kanadensiska poeten och filologen Anne Carson. För en svensk publik är hon förmodligen mest känd som poet. Mer okänt är kanske hennes akademiska arbete även om dialogen med den antika grekiska litteraturen är påtaglig i hennes diktning. Om hon själv vill dra en linje mellan sina dubbla verksamheter är osäkert. Var poetens dechiffrering av omvärlden övergår i akademikerns tolkning av tecken kan inte med säkerhet avgöras, vilket vi som läsare märker i en omvänd riktning. Hur ser övergången ut mellan de döda språkens litteratur och vår samtid? Var går gränsen mellan litteratur och värld? Hur förvandlas de i varandra?


Även bildkonsten utgår från metamorfosen. Inuti numret möter vi en förvandlingens värld i Mattias Bäcklins blyertsteckningar och grafiska tryck. På omslaget ser vi en av Eva-Leena Skarins »synteser«.

Metamorfos Einar Askestad

Dimorfer och metamorfosens poetik Håkan Trygger

En dans bland molnen Lydia Wistisen

Om Mattias Bäcklin Lydia Wistisen

Vargudens raseri Frederik Wallenstein

En lustig idé G.W.F. Leibniz

Leibniz teater Sven-Olov Wallenstein

Plantans metamorfoser J.W. Goethe

Goethe om växternas metamorfos Mattias Pirholt

Transformisten Strindberg Per Stam

Guldets syntes August Strindberg

Walter Benjamins sensualiserade tänkande Isabelle Ståhl

ur Echolalias. Att glömma språk Daniel Heller-Roazen

Språkets metamorfoser Daniel Pedersen



Publicerad: 2015-08-20

Köp Aiolos
Läs mer om Aiolos i katalogen
Fler artiklar knutna till Aiolos
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR