Den blanka rösten och det statistiska tvivlet

Ur Subaltern, Offentligt och avskilt, #2 2014


Avlämnandet av en blank röst betyder i allmänhet, att den som röstar blankt inte kan ansluta sig till någon existerande institution inom det politiska område som omfattar regeringar och partier. Den blanka rösten utesluter ingalunda att den som röstar blankt har en politisk övertygelse. På engelska kallas fenomenet också ”None of the above”, ”Inget av det ovanstående” (NOTA), och man har vid enstaka tillfällen försökt integrera det i valets slutsummeringar, som ett slags självutestängande ståndpunkt som skulle tas i beaktande: NOTA har dock mer än något annat förblivit ett försök att visa statlig välvilja och statistisk nyfikenhet inför en bestämd ovilja.

På samma sätt som den blanka rösten inte är någon röst för, är den alltså inte heller en röst mot. Även om den ofta kommer ur en hållning som är besläktad med systemkritik. Men inte ens systemkritiker behöver känna avsky för det system de inte vill stödja eller vara en del av. Stillsammare känslor kan räcka: Det är således kanske ”bättre” att avhålla sig från att rösta, om den person som överväger att avlämna sin röst tvivlar på den nationella demokratins förmåga att reformera sig själv, eller kanske tvivlar på den etiska hållbarheten hos det sinnelag den ifrågavarande demokratin har varit med om att utveckla. Det är ju ett sinnelag som kräver att den röstande på ett eller annat sätt bör vara någorlunda övertygad om att parlamentarism, folkstyre, nationalstat, kungadöme, statskyrka, landsgränser, kronkurs och medborgarskap hänger ihop till den grad att det går att ta parti för ett partis tolkning av sambanden mellan dessa storheter, det vill säga att en ”partisk” ståndpunkt är meningsfull och kan ”innehas”. Man kan med andra ord knappast sätta ett kryss på en sådan röstsedel utan att bli part i målet…

Att rösta blankt heter på respektive italienska, portugisiska, spanska och franska att avlämna en vit röst: Votare scheda bianca, voto em branco, voto en blanco eller le bulletin de vote blanc kan nog ses som en smula mer oskyldigt och obefläckat än den blanka rösten. Den är vit för att det inte har satts ett kryss på den, och det oavsett om röstsedeln i övrigt är full av linjer, partisymboler eller namn på kandidater.

Vad gäller den blanka rösten är saker i gengäld mycket tydliga. Det adverbiella point-blank, på nära håll, rakt på sak, smittar av sig på avlämnandet av blanka röster. Inte för inte valde en viktig situationistisk publikation från Berkeley, Kalifornien, den titeln till sitt omslag i oktober 1972: Point Blank.

Det danska och för övrigt också svenska uttrycket (blankröst) förutsätter alltså ett slags ställningstagande, kanske till och med ett blankt avvisande. Men uttryckets betydelse är mer polerad, mer bearbetad, och inte minst mer skinande, kanske strålande, än hos de latinska folken. På danska och svenska uppnår vi alltså något otvetydigt med något i det allmänna omdömet så tvetydigt som att underlåta att välja (till exempel mellan två maträtter eller som här mellan x antal valbara politiska partier).

Som en sidovinst undgår den som röstar blankt också det repade, och här minner den dansk-svenska termen om den betydelse vi finner i de romanska språken, när de i stället för det polerade och glatta använder frånvaron av färg, eftersom vithet också innebär frånvaron av exempelvis svarta, blå eller röda streck. (Det är Piet Mondrian som menar att vitt är en ”icke-färg”, men jag har konststudenter som argumenterar mot den synpunkten och anser den vara rent nonsens.)

Genom att avlämna en blank röst på danska eller svenska slipper den röstande tillika en semantisk nackdel som de latinska folken har att kämpa med: att rösta blankt kan inte referera till ”vit” som politisk färg: ”Vita” var de kontrarevolutionära generaler som bekämpade den ryska oktoberrevolutionen och dess ”röda här”. Och ”vita” var de kristna fackföreningar som skapades med avsikt att konkurrera med de ”röda” fackföreningar som de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarna tillhörde. En general som är ”blank” eller en fackförening som är ”blank”, det skulle snarare innebära att generalen och fackföreningen var oförberedda, inte hade ”läst på läxan”, och alltså var långt ofarligare än sina vita dubbelgångare i de latinska länderna. Och det är också det vanskliga med den ”blanka rösten”. Det otvetydiga i ett ”blankt avvisande” kan bli tvetydigt.

Det kan förekomma metafysiska repor i den blanka rösten, nämligen i samband med det statistiska tvivlet, som för övrigt är roten till det omfattande logiska missbruket av demokratin, som alla har upplevt i samband med den semantiskt sett oprecisa vändningen att ”ha inflytande”. Och demokratin ska här förstås i betydelsen allmän och global demokrati, och inte som en begränsad demokrati som huvudparten av jordens befolkning är utestängd från, såsom ”den danska demokratin” eller ”västs demokratier”, eftersom de som utestängts därifrån just inte är danskar eller västerlänningar. – Det statistiska tvivlet lyder: Får/uppnår den enskilde inflytande genom att avlämna ”sin” röst? Eller är ”realpolitik” alltid ”realpolitik”, medan röstavlämnandet sker utifrån andra, mindre ”realistiska” överväganden än de maktpolitiska, ja kanske utifrån halvreligiösa kroppsideal om att kunna flyta in i något på ett sätt, varmed den flytande kroppens ideal ganska säkert inte låter sig ”ledas ut i livet”, det vill säga inte kan bli till praktiska principer för en stats makt, men dock markerar något, ”lämnar spår i partilandskapet”, som det ofta heter om valresultat.

Det finns något upprätthållande med ”avhändandet” av den flytande kroppens röst, något med denna ”röstavlämning” till fördel för en löftesrik politiker vars löften likväl inte kan ”genomföras i praktiken”; och det beror på att avlämnandet av en röst först och främst är en symbolisk gåvohandling till staten. Och staten är huvudsakligen systemupprätthållande och i övrigt tröghet, uppifrån och ned: statisk stabilitet. Ingen kan väl tänka sig, att statens system, som bygger på penningekonomi, egendom och våldsmonopol, skulle vilja ge upp om så bara en av dessa tre styrningsmekanismer, oavsett hur många välmenande kroppar som gav sig till att flyta in, avlämna röster eller bara ”säga sin mening”. Med andra ord: statisk tröghet kontra moderat statistiskt tvivel. Så ställd mot det blanka avvisandet, som statens motstånd mot övergripande omställningar innebär, kan en blank röst börja ge mening. Den så att säga passar motståndets koncept eller självförståelse i staten.

I motsats till det hör man ibland att den enskildes inflytande är så stort, att vederbörande kan råka ”kasta bort sin röst”, ”slösa bort den”, såvida personen i fråga kryssar för ett parti som ligger nära ”spärrgränsen”. Ja, det är en bisarr statistisk beredskap som det appelleras till genom detta språkbruk, då den väljare som sympatiserar med sådana nära-och-nästan-partier, indirekt uppmanas att ge upp sitt intresse för det parti som ligger på gränsen till en bestämd procentandel, varierande från land till land, för att i stället flytta över intresset till en på förhand väl tilltagen hög av röster, avsedda att gå till ett ”säkert” parti, som då är det näst bästa, ja kanske det tredje bästa, som väljaren i fråga kan hitta att ”flyta in i”.

Slutsats: det statistiska tvivlet bara växer och växer. Och det finns det ett gott skäl till: det blanka och det vita är nämligen besläktat. Särskilt på holländska, detta fantastiska språk, som härstammar från en syntes mellan skeppsfart, kalvinism, köpmanskap, kolonialkrig och slavhandel. Det är således inte någon tillfällighet att Jonathan I. Israels makalöst obehagliga The Dutch Republic. Its Rise, Greatness, and Fall 1477–1806 (Oxford University Press, 1995) huvudsakligen redogör för organisationsbygge och transatlantiska institutioner. Även om det för perioden 1634–1648, då holländarna ”dominerade den transatlantiska slavhandeln och var den överlägset starkaste europeiska makten i Afrika”, inte ens antyds vilken betydelse slavhandeln hade för ackumulationen av rikedom i Nederländerna. Slavhandel är en historisk blankocheck som de västeuropeiska sjöfartsnationerna har skrivit ut till sig själva. På holländska heter att rösta blankt: blanco stem, trots att holländskan har adjektivet ”blank”, som översätts med vit, strålande, klar, likadan och skinande. Så holländarna röstar vitt, även om de nästan lika gott kunde ha röstat blankt, när de egentligen ville avhålla sig från att sätta ett kryss. På liknande sätt kunde danskarna ha använt ”blankoröster”, såvida de liksom holländarna, men kanske också som de latinska folken, önskade att ge makten ”carte blanche” till att handla som den ville.

Carsten Juhl i översättning av Adam Persson

Publicerad: 2014-01-29