Publikens allierade

Ur Teatertidningen #4 2013

Med en fot i Poste Restante och den andra i Backa Teater har Stefan Åkesson haft anledning att fundera kring dramaturgins förtjänster och fällor, vikten av publikperspektiv och marknadsföringens inverkan. Birgitta Haglund redaktör för Teatertidningen har träffat honom.


Stefan Åkesson intar framför allt publikens position när han följer arbetsprocesser i sin roll som dramaturg.

– I princip finns det två olika dramaturgstilar, när det handlar om var man lägger sin lojalitet. Dels kan man se sig som textens försvarare, eller dels som publikens allierade.
– Jag är inte särskilt lojal mot texter. Jag tänker mycket ur publikperspektiv för att förstå en produktion och kunna ge feedback på det jag ser, snarare än att jag försvarar författarens röst.

Under Scenkonstbiennalen i Jönköping, tidigare i år, medverkade Stefan Åkesson i ett seminarium med titeln »Dramaturgiska strategier«. Han inledde med att förklara att han har två olika hattar på sig – dels som dramaturg på Backa Teater, dels som en av grundarna av performancegruppen Poste Restante.


Vad är största skillnaden mellan dina två roller?

– Skiljelinjen går i fråga om upphovsmannaskap och förhållandet till estetik, som för mig är en sorteringsprincip, den princip som de konstnärliga valen följer.
Hans roll i Poste Restante – där även Linn Hilda Lamberg och Erik Berg ingår – är givetvis friare, konstnärligt sett.
– Som dramaturg är min funktion att bevaka, upprätthålla och även kritisera upphovsmännens estetik – utifrån vad teatern har tänkt med sin repertoar. Men som upphovsman är jag ansvarig, eller medansvarig, för att formulera och definiera estetiken.

Om han till exempel arbetar med en uppsättning för högstadiet på Backa Teater och märker hur regissören börjar använda uttryck som istället drar iväg mot målgruppen vuxna, då är det dags för honom att påminna om grundförutsättningarna.


Viktigt med provpublik

När det handlar om barn- och ungdomsteater tycker Stefan Åkesson att publikperspektivet är extra väsentligt:
– Som vuxen måste jag försöka förstå vad det är som barn går igång på och tycker är spännande, intressant och angeläget. Det blir så tydligt när man gör barn- och ungdomsteater att det inte går att tänka bort publiken i den processen.
På Backa Teater är därför provpubliken en av hans viktigaste arbetsredskap. Han understryker att barnpubliken inte har kommit till teatern frivilligt, utan som en del av undervisningen.
– Det är en väldigt ojämnlik maktrelation mellan scen och salong som man måste vara varsam med.

Ny utmaning

Stefan Åkesson och jag ses för intervju på en av Skeppsholmens uteserveringar. Denna sommar lämnade han Göteborg för Stockholm, för att arbeta med Poste Restantes nya performance »Vi vantrivs i kulturen«, Freuds essä från 1932.

- Nu jobbar vi för första gången med en förlaga. Vi blev lockade av utmaningen att utgå från en färdig text. Den utgör någon slags bas och vi försöker tolka den. Just nu har vi fastnat för företags-kickoffen som situation. Vi började igår, säger han, med ett skratt… jag vet inte så mycket mer ännu.


Berätta om utgångspunkten i essän

– Freud försöker förklara mänsklighetens och civilisationens dilemma. Han ser en konflikt mellan natur och kultur. I utbyte mot att få den ordning, skönhet och hygien som civilisationen ger oss, måste vi undertrycka våra begär och impulser, våra drifter. Och det gör oss olyckliga. Det är priset vi betalar.

– Vi snubblade över den essän och insåg att den innehåller väldigt mycket av det vi har undersökt i flera av våra verk – det sociala spelet. Vem är jag i en social situation och vilka uppoffringar gör jag för andra?

Det är ett tvådelat verk, en diptyk. I första delen försöker de förstå hur civilisationen fungerar idag, vad det är vi vantrivs med, och formulera någon slags utopi. I del två ska de försöka realisera den utopin.


För att återvända till seminariet i Jönköping, där diskuterades bland annat dramaturgiska konventioner…

– Av etiska och politiska skäl har jag väldigt svårt för klassisk dramaturgi, den som är uppbyggd kring en dualistisk konflikt, där man har en protagonist och en antagonist. Vi behöver berätta om verkligheten på ett annat sätt än genom den traditionella, anglosaxiska main-stream-dramaturgin.
Han tror att vår verklighetsuppfattning påverkas av det sätt vi berättar våra historier på. Inte i så enkel mening som att om Hollywoodfilmer skildrar amerikanska hjältar tror vi per automatik att Amerika är det goda landet.

– Men om vi hela tiden matas med berättelser som har en dualistisk konflikt, så lär vi oss att tänka i sådana termer. Att det ändå ska finnas en antagonist och en protagonist i exempelvis kriget mot terrorismen… Och journalistiken och nyhetsrapporteringen har blivit fruktansvärt bra på sådan dramaturgi.

Han kan bli fascinerad över hur skickliga historieberättare de är på SVT:s »Uppdrag granskning«. Samtidigt blir han förfärad, för han tycker det är ett hårt redigerat sätt att beskriva en verklighet på. Hans »chef« Mattias Andersson, konstnärlig ledare för Backa Teater, intresserar sig för andra berättargrepp:
– Jag uppskattar Mattias sätt att försöka skapa polyfonier och bryta upp historieberättandet. Han använder sig av fragmentariska röster och försöker på det viset fånga in ett tema, eller ett dilemma, som det här med droger i »Utopia«-projektet. Det ger väldigt många olika ingångar och tolkningsramar.


Publikmedlemmen som protagonist

Även Poste Restante vänder ryggen åt dramaturgiska konventioner. En av deras käpphästar är att de vill göra den enskilde publikmedlemmen till protagonist. De lärde sig en hel del på (dåvarande) Dramatiska institutet om teaterskapande, men de saknade komponenten publiken.
– Vi ville göra något som med nödvändighet kräver en publik, annars uppstår ingen konstnärlig händelse. Vi ville dra den positionen till sin spets. Publiken är för mig en nödvändig förutsättning för att den här verksamheten överhuvudtaget ska ha någon form av mening.


Vad har ni egentligen för relation till exempelvis tyska Rimini Protokoll? Ni rör er väl i den ådran, rent konstnärligt?

– Ja, det gör vi ju, men jag har faktiskt inte sett någon av deras föreställningar.

Det är en strömning som kommer från skolan i Giessen, påpekar han, och berättar om ett seminarium för några år sedan på festivalen Perfect performance. Regissören och kompositören Heiner Goebbels talade om representation.
– Eller snarare om gestaltning kontra erfarande. Att traditionell scenkonst bygger på gestaltning. Genom att ställa fram sceniska representanter projicerar publiken sina egna berättelser och känslor och genomlever dessa genom representanterna. Men det de utforskade i Giessen var att låta publiken själv erfara. Det seminariet var avgörande för oss. Det klargjorde att Poste Restante jobbar med erfarande istället för med representation.


Det är en stark trend nu med att publiken ska vara interaktiv på ena eller andra sättet. Det kan man se även på institutionerna. Publiken kanske får delta i en omröstning om vilket slut de vill ha på en föreställning, till exempel.

– Jag tror det hänger ihop med att vi är jättemånga som funderar över teaterns funktion och mening: Hur kan vi motivera just den här konstformen? Och svaret på det är ju själva teaterhändelsen, att vi är där samtidigt. Hur manifesterar vi att det är det som är grejen?
En sak är säker, om man frågar Stefan Åkesson: det är inte genom att rakt upp och ner spela exempelvis »Ett dockhem« i 1800-talsmiljö:
– Det känns helt meningslöst att gå och titta på, för min del. Då hade jag valt tv-versionen istället.
Teatern söker just nu sin egenart, men den interaktiva trenden hänger också ihop med att teaterbegreppet har vidgats överlag, tror Stefan Åkesson. Performancebegreppet är idag rätt vedertaget:
– Det är väl ändå symptomatiskt att det var en scenkonstbiennal i Jönköping och inte en teaterbiennal.


Ett slags publikförakt

Ibland tycker Stefan Åkesson att det interaktiva förhållningssättet känns som ett trendgrepp.

– Personligen har jag väldigt svårt för interaktivitet som inte är på riktigt. När man involverar publiken fast det egentligen inte spelar någon roll vad publiken gör. Man ställer en fråga men är inte intresserad av svaret. Då kan jag tycka det är ärligare att låta mig få ha den tillbakalutade positionen i mörkret, som åskådare.

Han börjar beskriva en sorts publikförakt och refererar till det danska performancekollektivet Signa, vars uppsättningar intresserar honom.
– De är väldigt bra på att lägga fällor för publiken. De kan gestalta något extremt provokativt där jag blir involverad, och så vet jag inte om jag ska säga stopp, eller låta det fortsätta. Ibland leder den där provokationen till en insikt. Men när det enbart blir en provokation av det, då känner jag mig bara utsatt.

I en av deras uppsättningar gick publiken runt som turister i en kåkstad, befolkad av någon sorts resandefolk. Där fanns två svarta systrar.
– De betraktades som lite dumma och efterblivna: bilden av »negern«, liksom.
Systrarna försökte ty sig till publiken, sökte stöd, på bruten pidginengelska. Stefan Åkesson märkte att han omgående snappade upp deras brytning och svarade dem på samma pidginengelska.
– Där fick jag syn på något i mitt eget beteende som jag inte kände till - jag har tydligen också en rasifierad blick. Det var en fälla som fungerade. En skamsen, men bra insikt.


Du är nyfiken på marknadsföring och menar att föreställningen börjar redan där.

– Genom marknadsföringen etableras de första förväntningarna hos publiken. Och det färdiga resultatet behöver inte nödvändigtvis ligga i linje med dessa. Man kan etablera förväntningar som man sedan bryter mot, vilket i sig har en dramaturgisk effekt.
När Backa Teater satte upp »Gangs of Gothenburg« pekade all information om uppsättningen på att det skulle bli ett slags gangsterdrama, som byggde på intervjuer med kriminella i Göteborg. Sedan visade det sig, under föreställningens gång, att det istället till stor del var ett existentiellt drama.


Och hur påverkade detta publiken?

– Det här är egentligen väldigt tragiska berättelser. I det här fallet tror jag det gav en medmänskligare blick på karaktärerna och en komplexare syn på människan. Men man kan också behålla spänningen hos publiken längre på det sättet, och ha möjlighet att berätta om något helt annat.


Vett och etikett

Allra viktigast, när det gäller marknadsföring, är att inte skapa falska förhoppningar. Gör man det bör det vara medvetet, menar Stefan Åkesson. Annars kan det sluta med att publikens besvikelse ställer sig i vägen för föreställningen.
Poste Restantes »The dinner club« marknadsfördes som en kurs i vett och etikett. De talade liksom inifrån verket. Vilket fick till följd att vissa i publiken faktiskt trodde att de hade kommit till en kvällskurs i »hur man har trevligt med främlingar och hur man överlever en middagsbjudning«.
– Vi lärde oss där att denna inifrånröst måste paras med en marknadsföring där en annan röst berättar att det är en scenkonstföreställning av Poste Restante.

Stefan Åkesson säger att »The dinner club« handlar om kön och genus, där reglerna kring matbordet – med könsmaktsordningen som bas – presenteras på ett förföriskt sätt, för att publiken sedan i efterhand ska fundera på vad de egentligen har njutit av.


Gjorde de det?

– De som trodde att de var på kurs, de tyckte bara det var härligt och att vi borde vara ute på skolorna och lära ut det här. Där gick det fel.
– Vi märkte att vi måste vara försiktiga när vi gör subversiva uppsättningar som bygger på att publiken ska ifrågasätta systemen. Det är inte alltid de gör det, publiken är gärna lydig. Vi gav dem kanske inte tillräckligt mycket att göra uppror mot. Men vi upptäckte att ju hårdare vi förtrycker, desto mer uppror gör publiken.





»Utopia 2012«, Backa Teater, med manus och regi av Mattias Andersson och dramaturgi av Stefan Åkesson. Han uppskattar Anderssons metod att bryta upp historieberättandet.
Foto: Ola Kjelbye


Fakta
Poste Restante består av Stefan Åkesson, Linn Hilda Lamberg och Erik Berg. De hade premiär den 12 september på »Vi vantrivs i kulturen«, som samproduceras med MDT. Den 14-17 november spelas »Vi vantrivs i kulturen« på Baltic Circle i Helsingfors, samt i Göteborg under 2014.
»The dinner club« av Poste Restante hade premiär i Stockholm 2009 och har framförts i Göteborg 2010 samt Belgien och Österrike 2011.

Birgitta Haglund

Publicerad: 2013-10-28

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR