Till frågan om översättningen

Ur Subaltern #1 2013 Läs om innehållet.

”Alla måste vi översätta och alla gör vi det”, skriver Franz Rosenzweig i inledningen till Skriften och Luther. I vår flerspråkiga, eller åtminstone tvåspråkiga, tillvaro stämmer det mer än någonsin, och inte bara i den mycket vida mening som Rosenzweig antyder. Det innebär också att nästan alla tycker något om översättning, om en eller annan översättning. Det mest uppenbara tillfället är tevemediets undertexter, som möter oss samtidigt som talet de förmedlar. Men det gäller naturligtvis även litteraturen och filosofin. Ty vem har väl inte någon gång låtit sig förföras av den närmast perversa njutningen i avslöjandet av en bristfällig översättning? Av upptäckten av en utslätad oöversättlighet? Den lätt triumfatoriska känslan att ha överlistat såväl översättaren som översättningen? Eller för all del indignationen över en kantarell som blivit en karamell. ”Säg mig vad du anser om översättning”, skriver Martin Heidegger på ett ställe, ”så ska jag säga dig vem du är.” Förvisso överdriver han en smula, men det råder inget tvivel om att översättning är en fråga som engagerar. Med all rätt – vi lever i en värld av översättningar. Och av oöversättligheter, kunde man kanske tillägga.

Oreflekterat föreställs översättning ofta som överföringen av ett X från ett språk till ett annat. Det X som i översättningen antas bli översatt är något som ofta tas för givet, utan egentlig reflektion över varken detta X eller ”överföringen”. De texter som här samlats diskuterar frågan om översättningens villkor och möjligheter. Perspektiven och problemen skiljer sig åt, men en gemensam ingång är att detta X inte kan tas för givet. Översättningen blir till en fråga. I översättningen korsas dessutom en rad andra spår. I mötet med ett främmande idiom, i översättningen av en text, i läsningen av en översättning – där får vi också anledning att reflektera över språket, historien, det främmande och bokstaven. För att bara nämna några saker. Och av dessa är det framför allt de två sistnämnda som är återkommande figurer i numret. Ta till exempel det som i en av texterna kallas för ”etnocentrisk översättning”: översättning som för tillbaka allt på den egna kulturen, som betraktar det som befinner sig utanför den som negativt och på sin höjd värt att anpassa och assimilera. Analysen av det etnocentriska draget blir ett led i reflektionen över huruvida det finns något sätt att översätta det främmande till det egna och samtidigt bevara främmandeheten, över en översättarens och översättningens etik. I den etnocentriska översättningen har meningen, språkets innehållssida, ovillkorligen företräde framför bokstaven, språkets uttryckssida. Allt kan därför översättas, åtminstone så länge innehållet har en plats i den mottagande kulturen eller omgestaltas så att det passar in. Men polariseringen av språket har även andra konsekvenser. Så snart uppmärksamheten riktas från innehållssidans täta band till uttryckssidan ligger föreställningen om en principiell oöversättbarhet nära till hands. En oöversättbarhet som emellanåt rent av görs till en dygd.

Apropå oöversättbarhet finner vi ett passande exempel i tyskans übersetzen. Så sent som på 1600-talet fick ordet den betydelse vi i dag huvudsakligen förknippar med det: att översätta en text från ett språk till ett annat – en betydelse som antagligen fördes in i tyskan med latinets traducere som förebild. Ordet übersetzen är dock mycket äldre än så, och innan det fick sitt moderna innehåll var dess lexikala betydelse ”att forsla(s) över ett vatten”. Denna äldre betydelse finns i modern tyska kvar som en bibetydelse: när Erika Mustermann tar färjan från Travemünde till Trelleborg säger det tyska språket att hon ”översätter” över Nordsjön. Detta översättningens maritima parallellspår kan inte översättas, inte i någon omedelbar mening. Inte till svenska, inte till franska, inte till engelska. Men bildens tankefärja trafikerar likväl dessa språkvatten. Översättaren kan bli en färjkarl, att översätta kan bli att med texten forslas till en främmande strand, översättningen kan bli såväl färjan som själva rörelsen över. Bilder som inte syftar till att kullkasta en oreflekterad översättningsförståelse, utan tänka genom den.

Frågan om den enskilda glosans översättbarhet och oöversättbarhet ligger naturligtvis på översättningsproblemets mest banala nivå. Men redan där blir vi faktiskt varse att översättning är en historisk aktivitet. Att språkförbistringen i Babel i någon mening är det som möjliggjort historien som reflektionen över det förflutna och det kommande. Språken, texterna, orden – översättarna och författarna. I översättningen möter vi dem, förankrade i härvarons rum, i det mänskligas och historiens rum, på en färd över öppet vatten.

Henrik Sundberg

Publicerad: 2013-10-03

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK