Med örat mot publiken

Teatertidningen #1 2013

Tatu Hämäläinen är intresserad av tvåvägskommunikation. Han vill gärna få med publiken i sitt teaterarbete och öppna upp för dialog. Något han som regissör har haft tillfälle att utveckla på Stockholms stadsteater i ett längre, experimentellt projekt. Birgitta Haglund har träffat honom.

Vad är mest angeläget och nyskapande att visa på våra teaterscener? Och vad tänker publiken om teaterns uppgifter och möjligheter? Dessa frågor har Tatu Hämäläinen undersökt under ett års tid på Stockholms stadsteater med projektet »Produktion 1129«, som i april utmynnar i föreställningen »Vem är publiken«.

Teaterns chef, Benny Fredriksson, började med att föra diskussioner med Tatu Hämäläinen om vilken roll han skulle vilja ha på teatern. Och Tatu har själv funderat mycket på vad han, och de medverkande i »Produktion 1129«, faktiskt ska använda teatern till.

- Vi kom fram till att vi skulle skapa en liten ensemble och göra ett experimentellt, längre projekt inom huset. Jag fick fria händer från start. Det var ett väldigt häftigt erbjudande.
Titeln »Produktion 1129« härstammar från det namn som projektet hade på Stadsteaterns produktionslista: den 29:e produktionen år 2011.

- Det speglar det produktionstänkande som finns i huset. Vi gör produkter som möter en publik och det blir lätt en envägskommunikation. Vi som avsändare säger att det här tycker vi är viktigt att göra och det här skickar vi ut. Det vi är ute efter med det här projektet är att skapa en tvåvägskommunikation med publiken. Hur ser vi på publiken och hur ser publiken på oss?

»Produktion 1129« har pågått som en slags sidoverksamhet, vid sidan av andra repetitioner på Stadsteatern. Kärntruppen i projektet är Tatu Hämäläinen, dramaturg Tora von Platen och scenograf Sven Haraldsson. Under projektets gång har de genomfört olika verksamheter inom huset - exempelvis workshops och öppet hus för teaterns alla medarbetare - som har involverat alla möjliga yrkeskategorier.

- På första mötet vi hade ställde vi frågan: hur är vi själva som publik. Hur ser jag på teater? Gillar jag teater överhuvudtaget? Det blev en jättebra diskussion men det intressanta var att vi hade väldigt svårt att byta position; att frigöra oss från utövarens perspektiv.

Tatu Hämäläinen menar att det finns så många klichéer inom teatervärlden där man säger att publiken är viktig, ingen teater utan publik och så vidare. Själv vill han gå längre än att bara yttra fina ord, genom att skapa en plattform för publiken där de faktiskt kan diskutera teater och påverka. Projektets medarbetare har intervjuat både vana teaterbesökare och dem som inte alls brukar se teater. De ska också öppna ett diskussionsforum på internet.

- Själva föreställningen »Vem är publiken« är bara en del av hela projektet - kommunikation mellan publiken och de teaterutövare som deltar är en annan, lika viktig, del. Det finns en pluralitet av åsikter och vi försöker flytta berättelsen från oss till dem som kommer och tittar, de som kallas »publik«.

Tatu Hämäläinen gjorde sin praktik på Stockholms stadsteater 2010, under sin regiutbildning, med »4 x Mark Ravenhill«. Han regisserade en av de fyra kortpjäserna: »Yesterday an incident occured«. I grunden är han skådespelare, utbildad i Åbo konstakademi, innan han påbörjade sin utbildning till regissör på dåvarande Dramatiska institutet (som har slagits samman med Teaterhögskolan till Stockholms dramatiska högskola).

Hur tänker du kring regi i stort?

- Teater för mig betyder att människor kommer och tittar på när andra människor jobbar. Det är själva utgångspunkten. Skådespeleri är ett arbete och jag gillar att jobba med skådespelare som vill utmana sig själva och möta sin publik som tänkande, vuxna människor. Och det vill de flesta.



»Vem är publiken«, Stockholms stadsteater, med Robert Panzenböck. Foto Petra Hellberg.


I den grundtanken finner man också beröringspunkten mellan »Dissekering av ett snöfall« på Dramaten och »Ett år av magiskt tänkande« på Teater Galeasen, menar Tatu, som har regisserat båda. För även om det är två väldigt olika texter och två skilda scenspråk, blir publiken i båda uppsättningarna medvetna om att de tittar på människor som just arbetar. Det markeras tydligt från start att det här är teater, och nu framför vi den här texten.

- Jag vill tydliggöra att vi är i det här teaterrummet och det finns inga magiska tricks som ska utföras. Allt är synligt. Magin, om man nu vill kalla det så, uppstår ur verkligheten och kan se ut på väldigt olika sätt.

På Stadsteaterns hemsida beskrivs »Vem är publiken?« som »en halsbrytande blandning av debatt, party, personligt möte och socialt experiment, där varje besökare ges möjlighet att aktivt påverka kvällens händelser.«

Men hur får man egentligen en publik att bli delaktig, det kan vara ganska trögt att till exempel starta debatter och publiksamtal ibland.

- I slutet av utbildningen på DI jobbade jag i Tyskland med en workshop som handlade om deltagande publik, och då sa en tjej där: »Den lusten måste födas bland människorna i rummet.« Det är vår uppgift att se till det. Men det är inte lätt, det är jag medveten om.

Tatu anser att publiken i Sverige är väluppfostrad. Själv är han intresserad av att locka fram en vildare publik med ärligare reaktioner. Han berättar att i en av intervjuerna han gjort inom »Produktion 1129«, säger en kvinna att ibland har hon inte alls lust att applådera efter en föreställning, hon vill snarare lämna salongen, eller till och med skjuta skådespelarna för att de har tagit två timmar av hennes liv, som ändå inte gav något.

- Det är starka känslor. Så ser hon alltså på det som är mitt arbete, säger han, med ett snett leende.

Vi kommer in på publikbegreppet, något som intresserar honom. Han hänvisar till filosofen Sören Kirkegaard och hans tankar om publiken i texten »En literair anmeldelse« från 1846, idéer som har gjort intryck på Tatu Hämäläinen. Kirkegaard ser publiken som en abstraktion. Tatu förklarar det som att Kirkegaard med sitt begrepp »publikum« vill påvisa att vi behandlar publiken som en homogen grupp när den i själva verket konstrueras av individer. Därför går det inte heller att tala i termer om publiken som om den vore en enda individ, för vilken publik menar vi?

- De här tankarna är kärnan i vårt projekt: Vad tänker du, du, du… istället för; vad tänker publiken. Det finns en utbredd tanke på teatrarna att vi ska bjuda på det som publiken vill ha, att vi tror att vi vet vad den vill ha.

Men det har i förlängningen att göra med att det finns en kulturpolitik som främjar ett sådant tänkande, kvantitet framför kvalitet. Teatrarna premieras om de kan redovisa höga publiksiffror, och då styrs de lätt in på säkra kort.

- Exakt. Och det är dags att skapa ett forum där publiken kan diskutera om de vill ha den typen av politik. Eller finns det andra värden att ta fasta på?
Han säger att han intresserar sig för diskussionen kring kvalitet kontra kvantitet.

- Vi tar mycket resurser, det är dyrt att göra teater, så vi vill diskutera vad vi ska använda pengarna till och erbjuda publiken att ta makten i den diskussionen.

Tänk om publiken bara vill se det som är publikfriande, lättsamt och oförargligt. Att de bara vill bli strukna medhårs.

- Men det räcker med att en i publiken tycker annorlunda… Om vi ska vara en teater för alla stockholmare.

Motsatsen till att låta publiken styra är ju att säga: det här tycker jag är viktigt och jag struntar i om någon kommer och ser det, det här är vad jag vill uttrycka.

- Kallas det konst, eller?

Det tar någon sekund innan jag uppfattar ironin, sedan skrattar vi båda.

- Nej, men anledningen till att publiken ska få säga sitt här är att det har varit en så tydlig envägskommunikation och jag gillar dialog. Jag tycker att teater ofta kan vara ganska passiviserande. Jag är ute efter att göra teater som kan skapa aktivitet. Att vi agerar som medborgare. När jag kommer ut från en teaterföreställning kan jag önska att något i mig har förändrats, att jag ser på saker lite annorlunda, men nästa steg, därefter, det är att jag också faktiskt gör något. Agerar och tar ställning. Jag har en dröm om att teater ska kunna fungera så.

- Teater handlar mycket om människosyn, hur vi ser på varandra, och om emotioner, bekräftelse och igenkänning, men bekräftelse leder inte till aktivitet. Det vi inte bjuder på så ofta på teatern är utopier. Som Nina Björk skriver om i sin senaste bok (»Lyckliga i alla sina dagar«), vi har svårt att tänka i alternativa system, andra än till exempel det kapitalistiska. Men då behöver vi kunskap, och det handlar det här projektet om, att tillsammans med publiken kunna få tillgång till ny kunskap.

Hur har det varit att komma in och ha den här experimenterande rollen på institutionen, har du fått det utrymme som du önskade dig?

- Jag är tacksam att jag får hålla på med det här, men det är inte okomplicerat. Jag tycker att institutionerna har en jättekapacitet som kanske inte alltid används maximalt.

- Jag är intresserad av att skapa alternativa sätt för hur vi producerar på teatern - hur ska vi organisera oss, hur ser skådespelarens arbete och roll ut inom olika projekt och vilka ämnen ska vi ta upp på teaterscenen? Jag tycker att vi, också regissörerna, ofta är lite fega. Vi borde testa olika slags produktionsformer inom teatern, inte bara i frigrupper utan också inom institutionerna. Dessa vill ha något nytt i sin repertoar, men om man vill att produkten ska se annorlunda ut, så måste man också förändra produktionssättet. Annars blir det lätt bara ny fernissa runt samma gamla innehåll. Problemet som uppstår är: hur ska vi bedöma hur vi lyckas med dessa nya produkter? Ska vi använda samma kriterier som för allt annat vi har gjort eller kan vi tänka i termer av mer långsiktigtiga vinster med dessa projekt.

- Ett sådant alternativt arbetssätt är inte självklart i en produktionsapparat som vill se en färdig produkt redan från början, räknar framgångar i direkta kvantitativa mått och där man arbetar efter en hierarkisk modell: teaterchef, regissör, skådespelare, publik… Vad vi försöker i »Prod 1129« är att rucka (förslag från Tora som jag tyckte var bra) på de positionerna.



Fakta
I projektet »Produktion 1129« ingår regissör Tatu Hämäläinen, dramaturg Tora von Platen, scenograf Sven Haraldsson och ljusdesigner Chrisander Brun. Skådespelarna som har deltagit i projektet är Ann Petrén, Kajsa Ernst, Odile Nunes, Michael Jonsson, Katarina Ewerlöf, Louise Peterhoff , Robert Panzenbök, och Jörgen Thorsson. I uppsättningen »Vem är publiken?«, av Tatu von Hämäläinen och Tora von Platen, medverkar de fyra sistnämnda skådespelarna. Premiär den 19 april.

Lästips
Länk till en essä av Håkan Lindgren om bland annat publikbegreppet och Kirkegaard.
Våga vägra vara publik!
»En literair anmeldelse« av Sören Kirkegaard.

5 citat av Tatu Hämäläinen
»Det vi är ute efter med det här projektet är att skapa en tvåvägskommunikation med publiken. Hur ser vi på publiken och hur ser publiken på oss?«

»Han berättar att i en av intervjuerna han gjort inom ›Prod 1129‹, säger en kvinna att ibland har hon inte alls lust att applådera efter en föreställning, hon vill snarare lämna salongen, eller till och med skjuta skådespelarna för att de har tagit två timmar av hennes liv, som ändå inte gav något.«

»Jag tycker att teater ofta kan vara ganska passiviserande. Jag är ute efter att göra teater som kan skapa aktivitet.«

»När jag kommer ut från en teaterföreställning kan jag önska att något i mig har förändrats, att jag ser på saker lite annorlunda, men nästa steg, därefter, det är att jag också faktiskt gör något. Agerar och tar ställning.«

»Jag tycker att vi, också regissörerna, ofta är lite fega. Vi borde testa olika slags produktionsformer inom teatern, inte bara i frigrupper utan också inom institutionerna.«

Birgitta Haglund

Publicerad: 2013-03-25

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR