Han drar en lans för fjollan
Lindy Larssons mångsidiga uttryck på scen har gått från att ses som en belastning, till att bli betraktat som hans stora tillgång. Både av omgivningen och av honom själv. Det berättar denna uttrycksfulla scenkonstnär för Birgitta Haglund, i ett samtal om fyrkantig manlighet, fria fjollor och utanförskap.
I slutet av vår intervju slår det Lindy Larsson att det finns ett gemensamt tema i mycket som han har gestaltat på scen: utanförskap. Han har en förkärlek för udda och gränsöverskridande karaktärer, och har spelat ett antal kvinnliga roller. Inte minst fjollan och transan, som ju har låg status i vår kultur. Men när Lindy Larsson, med sin scenpondus, lyfter upp det uttrycket på scen svänger med ens statusgungan och det fjolliga blir något att ta på allvar. Vara stolt över.
Lindy Larsson är mångsidig och gränsöverskridande i sin sceniska inriktning – han behärskar både dans, teater och sång:
– Men jag går också över gränser i hur jag gestaltar manlighet, genom att bryta ner och skruva till det som ses som traditionellt manligt, leka med uttrycken och sticka hål på klichéerna.
Ingen prins
Han utbildade sig under tonåren i dans och teater och kände därefter att musikal, det är nog min grej. Vidare till Balettakademin i Göteborg och deras musikalutbildning.
– Och det var helt fel. Jag fick veta under ett möte efter min audition att de ville ta in mig, men att det fanns en lärare där som inte ville undervisa mig. Han tyckte att jag var för mycket, att jag tog för mycket plats. »Vi vill ha prinsar på den här utbildningen«, sa rektorn. »Kan du vara en prins?«
Okej, tänkte artonåriga Lindy, jag får väl försöka. Det gick sådär. Eller rättare sagt, det gick inte alls, så Lindy hoppade av. Han ville aldrig mer återvända till musikalvärlden.
– Men nu känns det spännande att jag ändå ska tillbaka dit.
Lindy Larsson har fått något att bita i, då han till hösten gestaltar rollen Che i »Evita« på Malmö opera.
- Det tog nästan tre månader innan jag tackade ja. Det anses vara värsta hunkrollen. Antonio Banderas har spelat honom. Det ska ju vara sådär spänt och sexuellt laddat mellan Evita och Che, säger Lindy och förklarar att hans sätt att tackla uppgiften är att återgå till texten och musiken, att börja från noll.
– Frågan är om jag ska vara Che Guevara, eller Che. Det är sådant som Linus (Tunström, som regisserar, redaktionens anmärkning) och jag ska prata om. I den första versionen av den här musikalen kallades rollkaraktären för Che, som betyder vän. Då var han inte Che Guevara alls. Men senare har han framställts som revolutionsledaren med cigarr och basker.
– Sedan får man se hur Charlotte Perrelli och jag får ihop det.
Det är alltså Perrelli som gestaltar Evita Peron. De återses nu efter att ha varit klasskamrater, i årskurs sju.
– Che har en berättarroll i musikalen, det är han som för historien framåt. Han befinner sig vid sidan av och kritiserar hela tiden Evita och det hon står för. Han kritiserar även publiken och själva fenomenet att göra performance av politik.
Carmen och Escamillo
Lindy Larsson har även gestaltat Carmen i »Carmen – ett kammarspel om kärlek« på Malmö stadsteater, regisserad av Kajsa Giertz. Det var i en dubbelroll (som för övrigt gav honom Kvällspostens Thaliapris) där han också spelade tjurfäktaren Escamillo.
Är inte det lite samma typ av roll, där det krävs sexuell utstrålning och så vidare…?
– Escamillo är hjälten, han är den upphöjda, medan Carmen ses som förförerskan och horan, den bespottade zigenerskan. Jag kunde utan problem driva med Escamillo och göra narr av honom, medan jag var tvungen att försvara Carmen, det gick inte att leka med klichébilden där.
Vilket förstärktes av att Lindy hade sin mamma, som tillhör resandefolket, för ögonen när han spelade Carmen. Han säger att han såg rollen som en hyllning till sin mamma och börjar berätta om en barndom av ständiga flyttar. Om att vara mobbad i skolan. Om en familj med en stark sammanhållning internt. Men Lindy var en udda fågel även där, eftersom han var ensam i familjen om sin homosexualitet. Hans pappa är en av de barnhemsbarn som nu ska få ersättning för kränkande behandling under uppväxten.
– Jag växte upp i en familj som sedan generationer levde totalt utanför samhället.
– Mina storebröder var värstingar. Jag var totala motsatsen. En drömmare med långt hår. Och så mitt namn, Lindy.
Androgynt och annorlunda i sig.
– Det är kanske allt detta som jag håller på att bearbeta. För jag dras ju till det udda.
När hittade du egentligen hem i dina sceniska uttryck?
– Birgitta Egerbladh hörde av sig och det slutade med att jag fick medverka i hennes »Tjechovträdgården«. Då insåg jag att dansteater är ju min grej. Just det här hur kroppen kan gestalta texten. Det var ett så öppet arbete, och jag kunde använda alla de här olika sidorna som jag älskar att uttrycka mig genom. Det blev en vändpunkt.
Lindy känner sig lika hemma inom performance som dansteater och har arbetat med koreograferna Dorte Olesen och, som sagt, Kajsa Giertz samt performanceartisten Charlotte Engelkes. Alla fyra, inklusive Egerbladh, har format honom med sina gränsöverskridande uttryck.
Wagnerhjälte
Charlotte Engelkes och Lindy Larsson har vissa likheter på scen, det androgyna draget, de stora, teatrala gesterna - båda två kan agera lika magnifika primadonnor. Men i »Siegfried - the very Wagner hero hour« spelar han en hjälte. Lindy medverkar alltså i Engelkes Wagner-projekt, del två, som utgår från Richard Wagners opera »Nibelungens ring«. Nu har de en tredje del på gång, »All is divine«, som bygger på Ringens sista del - »Ragnarök«. Alla tre delarna kommer att spelas på Operan i Stockholm nästa år. När Lindy berättar det brister han ut i ett lyckligt skratt, sträcker på sig och snurrar med fingrarna över bröstet, samtidigt som han ser lätt skräckslagen ut. Det är en scen med anor som han ska inta.
– Vi hade fem veckors reptid när vi gjorde »Siegfried«, och inget manus. Vi lyssnade på operan och började därifrån.
Under den perioden arbetade han på Regionteatern Blekinge Kronoberg och promenerade gärna runt sjön i Växjö, med operan i öronen.
– Jag började fotografera solen varje dag med min mobil och sände bilderna till Charlotte. När jag kom till kollationering hade jag material på en och en halv timme som jag visade för henne.
– Vi började undersöka en mor- och sonrelation, att växa upp i en dysfunktionell familj och att vara hjälte. Vi hade ingen replokal, inga ekonomiska medel, det blev art by accident.
Det som Lindy tycker är intressant med Siegfried är att han snarare är en psykopat än en hjälte. Han är en hjälte utan känslor, som även saknar rädslor.
Vad är det för roller som du som homosexuell har blivit erbjuden?
– Kvinna, bög, djur och väsen. Det är majoriteten av mina roller.
När han skulle spela Efraim Långstrump, Pippis pappa, tyckte vissa kollegor att det krävs en riktig man att gestalta den rollen.
– Samtidigt har jag märkt att de som blir mest provocerade när jag spelar bög, är oftast bögar själva. Speciellt om jag gör rollen feminin.
Lindy exemplifierar med sin transa i »All we need is love«, på Malmö stadsteater. Där tar han ut svängarna rejält och använder sig av just det fjolliga och sexuellt utmanande. Transan blir, i hans tappning, någon som vägrar be om ursäkt för att hon är den hon är. Vilket också blir tydligt i hennes replik: »Man kan bara vara rätt på ett sätt, men fel, då kan man vara hur som helst.«
- Det finns en frihet i att stå utanför normen.
Det var Lindy som såg till att fjollan över huvud taget dök upp i Klas Abrahamssons manus. Lindy menar att fjollan är en så stor del av hela gaykulturen, hon står lägst i rang, även bland bögarna. Fram växte ett fjollans försvarstal.
Fyrkantig man
Denna vår går han dock in i en roll som är totala motsatsen, på Stockholms stadsteater. Det blir en annan form av utmaning - att gestalta en strikt heterosexuell och fyrkantig man i relationsdramat »Kort möte«.
Men där finns också utrymme för att släppa fram andra sidor av rollen, när han sjunger utvalda sånger av Noel Coward, som även har skrivit pjäsen.
Colin Nutley regisserar. Och de har samarbetat tidigare, i filmen »Änglagård 3«.
I höstas fick Lindy Larsson Såstaholms pris, 50 000 kronor i handen och äran att inreda ett hotellrum som ska spegla honom själv. I motiveringen står det: »Han kombinerar på ett unikt sätt dramatiska uttryck med ekvilibristisk dans på ett sätt som ständigt bryter form- och innehållsmässiga konventioner.«
– Jag blev jättesmickrad, just för att jag fick det för min mångsidighet som faktiskt sågs som en belastning när jag började jobba. Folk kunde inte placera mig i något fack. När jag kom in i ett nytt sammanhang som sångare sa jag alltid att jag är skådespelare, och skulle jag spela sa jag att jag var dansare. Det gjorde att jag kände mig friare och att mina prestationskrav sänktes.
Vad betraktar du dig själv som, främst?
– Scenkonstnär. Jag vill inte begränsa mig till ett uttryckssätt.
