Arnold Gehlen. En introduktion

Ur Subaltern #4 2011

Den tyske filosofen och sociologen Arnold Gehlen (1904–1976) har kallats ”en av de få verkligt betydande högerintellektuella”¹ som Tyskland frambringat under 1900-talet. När han mot slutet av sitt liv (1975) höll föredraget ”Historiens slut?” var han en man som befann sig på fullständig kollisionskurs med sin samtid. Detta blir tydligt när han i sitt föredrag beskriver den samtida kulturen som ”den mest utmattande och tvetydiga, ja mest förljugna kultur som någonsin funnits”. Gehlen hade under sin levnad inte bara fraterniserat med nationalsocialismen under 1930-talet, utan även välkomnat den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968. Det var först när de kinesiska kulturrevolutionärerna brutalt började sätta intellektuella i arbete på landsbygden som Gehlen drog öronen åt sig, även om han sannerligen inte hade mycket till övers för intellektuella (åtminstone inte den tidens vänsterintellektuella). Vem var denne man och hur såg hans tankevärld ut?²

Gehlens familj tillhörde det tyska bildningsborgerskapet. Själv var han av allt att döma en lysande studiebegåvning som bara trettio år gammal erhöll en professur i filosofi vid universitetet i sin hemstad Leipzig. Därpå följde professurer i Königsberg (”Kant-Lehrstuhl”) 1938, och i Wien 1940. De sista krigsåren var Gehlen inkallad till militärtjänstgöring. I samband med krigsslutet fråntogs han sin professur. Mot bakgrund av sitt nationalsocialistiska engagemang erhöll han under efterkrigstiden inte någon kallelse till en professur vid något av de västtyska högstatusuniversiteten. Från 1947 var han professor i sociologi vid den nystartade Förvaltningshögskolan i Speyer, och från 1962 professor i samma ämne vid det Tekniska universitetet i Aachen. Mot slutet av sitt liv kom Gehlen allt mer att odla en position av självvald isolering på tvärs med samtiden. Han framhöll ofta att han under sitt liv genomlevt ”fyra regeringsformer, tre revolutioner och två världskrig”.³ Med tillägget: Fråga mig inte varför jag i så hög grad insisterar på ordning och stabilitet! Under 1960-talet kom det till en brevväxling och personliga kontakter mellan Gehlen och Theodor W. Adorno. En, kan det tyckas, fullständigt osannolik kombination – åtminstone för den som gärna sorterar in människor i avgränsade fack. Gehlens personlighet skall ha varit präglad av distans, av ”den submarina kyla som Leonardo da Vincis bilder utstrålar”,⁴ av en närhet till det bryska och arroganta, men också till ett rungande skratt.

Gehlen tre huvudverk är Der Mensch. Seine Natur und seine Stellung in der Welt (1940), Urmensch und Spätkultur. Philosophische Ergebnisse und Aussagen (1956), och Moral und Hypermoral. Eine pluralistische Ethik (1969).⁵ Det förstnämnda verket rymmer en filosofisk antropologi, det andra en institutionslära, och det tredje en lära om det moraliska handlandets antropologiska rötter. Därutöver publicerade Gehlen ett mycket läst tidsdiagnostiskt arbete i form av Die Seele im technischen Zeitalter (1957), en bok om den moderna konsten med titeln Zeit-Bilder (1960), samt en stor mängd artiklar som i flera fall sammanställdes till artikelsamlingar.

Det dominerande motivet i Gehlens filosofiska antropologi är att människans biologiska utrustning är så bristfällig i jämförelse med de flesta andra djurs att hennes överlevnad ur detta perspektiv framstår som osannolik. Hon har ingen naturlig omvärld som hon är specifikt anpassad till, inte heller är hon i särskilt hög grad utrustad med instinktiva beteenden som tryggar hennes överlevnad. Hon framstår rentav som den givna förloraren i konkurrensen med snabbfotade flyktdjur och skickliga rovdjur. Därtill kommer ett överskott av driftsenergier som måste kanaliseras i någon riktning. Hur lyckas människan kompensera för dessa potentiellt livsfarliga brister? Gehlens svar är att hon gör det genom att för egen hand frambringa kultur och förvandla sig själv till en kulturvarelse. Kulturen är människans enda chans; utan den dukar hon under för sin egen instabila natur. Att följa uppmaningen ”Tillbaka till naturen” är för Gehlen en livsfarlig väg att vandra: ju mer naturlig människan blir, desto mer utsatt och oberäknelig är hon. Människans väg leder bort från naturen och till kulturen. Inte för inte såg Gehlen sig själv som en mot-Rousseau.

Det mest bestående som människan förmår att skapa, och därmed är vi framme vid hans andra huvudverk, är de övergripande samhällsinstitutionerna: familjen, arbetsdelningen, egendomen, rätten, religionen, staten etc. Med hjälp av dessa institutioner förmår, enligt Gehlen, människan att stabilisera sin egen instabila natur. Institutionerna så att säga kompenserar för de instinkter som människan av naturen saknar. Genom att tillhandahålla ordnade sociala former, genom att rymma normer och värderingar som blir till handlingsappeller, avlastar institutionerna människan, kanaliserar hennes driftsenergier i förutsebara riktningar. Familjeformerna har förvisso växlat under människan historia, men varje specifik familjeform har tillhandahållit anvisningar om hur man är en god far eller en god mor, en god äkta make eller maka. Institutionerna erbjuder människorna något att hålla sig till, säkerligen inte alltid den optimala lösningen på de problem som dessa har att brottas med, men de avlastar människorna från att ständigt på nytt behöva improvisera fram svar och lösningar. Därför menar Gehlen, med en drastisk formulering, att människan ”måste låta sig konsumeras av de historiskt vordna verkligheterna”,⁶ det vill säga av institutionerna. Mot denna bakgrund kan man förstå att han var allt annat än en vän av att lättvindigt kasta sig in i radikala samhällsexperiment. Gehlens position blir tydlig när han i en radiodebatt med Adorno som ägde rum den 3 februari 1965 konfronterar sin diskussionspartner med följande fråga: ”Menar Ni verkligen att man bör belasta alla människor med principiella problemställningar, med stora reflexionsansträngningar, med de långverkande följderna av misstag i livet som vi har gått igenom därför att vi försökte simma på öppet vatten. Det skulle jag gärna vilja veta.”⁷ När Adorno svarar ett obetingat ”ja” på den frågan möts han av repliken: ”Då har vi kommit till den punkt där Ni säger ’ja’ och jag säger ’nej’ …” ⁸

Gehlens kulturpessimism tar sin början med att han menar sig kunna diagnosticera ett pågående institutionsförfall i sin egen samtid: ”rätten blir elastisk, konsten nervös, religionen sentimental”.⁹ Institutioner i förfall förlorar sin handlingsorienterande kraft. I stället för institutioner finner man allt mer av organisationer som inrättats för att uppnå specifika ändamål, och som inte ser längre än till en specifik nytta. Gehlen menar sig vidare kunna konstatera att ”de stora sekulära gestaltningsideologiernas epok, som tog sin början 1789, redan framstår som på det hela taget tillhörande det förflutna”.¹⁰ Han kallar dessa gestaltningsideologier – liberalismen, socialismen, fascismen – även för nyckelinställningar, emedan de på en och samma gång tillhandahöll en tolkning av den historiska verkligheten och rymde ett svar på frågan: Vad bör göras? Inte bara en världsåskådning, utan även handlingsanvisningar: en nyckel till historiens varthän. Dessa nyckelinställningar har emellertid enligt Gehlen nu spelat ut sin roll. Ett skäl till detta är att ett slags utmattning inträtt efter den långa blodiga perioden från 1789 till 1945. Ingen är till synes längre beredd att blöda och dö för sina eller andras idéer. Den djupast liggande orsaken till detta är emellertid för Gehlen den tilltagande vetenskapliga specialiseringen som gör att fackman och lekman inte längre talar samma språk, och att därmed övergripande läror som samtidigt är handlingsledande allt mer blir till en omöjlighet.

Jag föreslår att man med uttrycket kristallisation betecknar det tillstånd som inträder på ett bestämt kulturellt område när de möjligheter som är anlagda där alla har utvecklats. Man har då även upptäckt, inkorporerat eller utskiljt de motsatta möjligheterna och antiteserna, så att numera förändringar av premisserna, av grundåskådningarna blir allt mer osannolika.¹¹

Utvidgar man denna analys från kulturens område till hela samhället blir slutsatsen att historien har nått sitt slut och att vi inträtt i ett posthistoriskt tillstånd, ett begrepp som återkommer i Gehlens skrifter sedan början av 1950-talet. Med framväxten av industrisamhället har en historisk tröskel överskridits, och människan har tagit steget in i posthistorien. Framåtskridande är fortsättningsvis endast möjligt inom de givna ramarna, och då företrädesvis på det vetenskapliga-tekniska-industriella området. Med uttrycket superstruktur syftar Gehlen på det sätt varpå vetenskap, teknik och industrikapitalism är sammanflätade med och ömsesidigt beroende av varandra i en allt mer global dimension. Att göra historia i en anspråksfull storpolitisk betydelse är inte längre en realistisk möjlighet. Vad som återstår är att förvalta världen sådan den nu en gång är, att låta denna ha sin gång inom de föreliggande ramarna. Alternativlöshet, irreversibilitet, anpassning är de ord som står skrivna på porten till posthistorien: rörlighet på stationär basis, omväxling inom ramarna för ett stationärt helhetstillstånd, stillestånd i rörlighetens form utgör variationer på samma tema. I sitt föredrag tar Gehlen till sig diktaren Gottfried Benns uttryck ”oupphörlighet” – i stället för dramatiska omkastningar och nya horisonter: en gäspning.

Det är naturligtvis näraliggande att utifrån temat posthistoria eller historiens slut slå en brygga från Gehlen till Jean-François Lyotards tes om de stora metaberättelserna som överspelade, och till Francis Fukuyamas tes i anslutning till händelserna 1989 om liberalismens slutliga seger över sina rivaler. En nyare version av liknande tankegångar återfinns hos den tyske sociologen Hartmut Rosa. I en bok från 2005 – Beschleunigung. Die Veränderungen der Zeitstrukturen in der Moderne – som utförligt behandlar temat social acceleration, fångar Rosa upp uttrycket ”rasande stillestånd” som härrör från den tyska översättningen av ett arbete signerat den franske hastighetsforskaren Paul Virilio. Med detta uttryck åsyftas att historien har förlorat sin projektkaraktär och därigenom blivit riktningslös, samtidigt som saker och ting förändras i en till synes rasande fart. I stället för föreställningen om etapper på vägen mot ett nödvändigt eller hägrande slutmål, framträder episoder och fragment utan någon linjär ordning. Rosas samtidsdiagnos lyder: Hjulen snurrar allt snabbare, men utan att röra sig i riktning mot något. Kort sagt, stillastående i en svindlande hastighet.

Gehlens samtidsdiagnos i termer av kulturell kristallisation och historiens slut tycks ha en tendens att återkomma i ständigt nya varianter. Detta skvallrar om att han förhållandevis tidigt förmådde sätta fingret på något som berör vår tid och vårt sätt att leva. Detta gör honom intressant och fortfarande värd att läsa. Vad man däremot inte behöver dela är hans med tiden nästan avgrundsdjupa pessimism och resignation. Han blev allt mer en människa som kände sig sviken av verkligheten. I den tidigare nämnda radiodebatten med Adorno från 1965 utbrast Gehlen plötsligt: ”Herregud, vet Ni, vad jag egentligen söker i verkligheten är en ärofull sak att tjäna.”¹²



Noter
1 Schnädelbach 1993: 268.
2 Utförligare framställningar återfinns i Heidegren 2001 och 2002.
3 Gehlen 1974: 247.
4 Schelsky 1976.
5 Av dessa föreligger Der Mensch i en engelskspråkig översättning från 1988.
6 Gehlen 1986: 8.
7 Gehlen 1974: 250.
8 Ibid.
9 Gehlen 1993: 60.
10 Gehlen 1963: 324.
11 Gehlen 1963: 321.
12 Gehlen 1974: 245–6.


Referenser
Gehlen, Arnold (1963) Studien zur Anthropologie und Soziologie, Neuwied och Berlin: Luchterhand.
Gehlen, Arnold (1974) ”Theodor W. Adorno und Arnold Gehlen. Ist die Soziologie eine Wissenschaft von Menschen? Ein Streitgespräch”, i Friedemann Grenz: Adornos Philosophie in Grundbegriffen. Auflösung einiger Deutungsprobleme, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 225–251.
Gehlen, Arnold (1986) Urmensch und Spätkultur. Philosophische Ergebnisse und Aussagen, femte upplagan, Wiesbaden: Aula-Verlag.
Gehlen, Arnold (1993) Anthropologische und sozialpsychologische Untersuchungen, Reinbek bei Hamburg: Rowohlt.
Heidegren, Carl-Göran (2001) ”Aktivisme og resignation. Et indblick i Arnold Gehlens værk”, Kritik 151, red. Frederik Stjernfeldt och Isak Winkel Holm, 50–58.
Heidegren, Carl-Göran (2002) Antropologi, samhällsteori och politik. Radikalkonservatism och kritisk teori. Gehlen–Schelsky–Habermas–Honneth–Joas, Göteborg: Daidalos.
Rosa, Hartmut (2005) Beschleunigung. Die Veränderungen der Zeitstrukturen in der Moderne, Frankfurt am Main: Suhrkamp.
Schelsky, Helmut (1976) ”Ein politischer Denker gegen die Zeit. Der Soziologe und Philosoph Arnold Gehlen. Anthropologie und Institutionslehre”, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 2 februari.
Schnädelbach, Herbert (1993) ”Nachwort”, i Arnold Gehlen, Anthropologische und sozialpsychologische Untersuchungen, Reinbek bei Hamburg: Rowohlt, 267–275.

Carl-Göran Heidegren

Publicerad: 2012-02-23

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK