Ingen vara utan en gåva
Kultur och religion har det gemensamt att de vänder varusamhället ryggen. Något som provocerar i vår konsumtionsinriktade tid. Det menar författaren Niklas Rådström. Birgitta Haglund har träffat honom.
Ackompanjerade av espressomaskinsbrus och högljudda diskussioner runt oss,
hamnar vi i ett vindlande samtal kring kulturens kraft och nödvändighet, men också kring
dess lågprioriterade situation i Sverige idag. Samt givetvis kring kopplingarna mellan
kyrkan och teatern. Niklas Rådström håller med om att likheterna mellan dem är många,
och påpekar att teatern ju springer ur den religiösa praktiken.
Vi befinner oss på Café Sodom, ett stockholmsfik vars namn är taget ur den bibliska mytologin. Passande eftersom vi ses när han nyligen har avslutat sin dramatisering av
Bibeln för Göteborgs stadsteater. Ett mastodontprojekt med premiär i februari.
Blir vi godare, humanare eller »bättre« människor av kultur?
Det är inte säkert att vi blir bättre människor av religion heller. Jag tror inte att vi blir godare av vare sig teater eller annan kultur. Däremot är jag ganska säker på att vi blir mer levande, eftersom kulturen visar på komplexiteten i att vara människa. Vi blir mer människa av kultur. Ju mer vi fördjupar vår kulturella förmåga, desto mer människa blir vi.
Jag frestas också att säga vi blir rikare människor, men jag är inte säker på det för det finns så mycket inom kultur som oroar också, och ska oroa.
Teatersituationen upprättar ett slags ritualiserat möte, ett avtal mellan scen och salong. Det öppnar upp för samtal och process. Samtalet i sig bygger på att uttrycka, befästa, ifrågasätta och ompröva sina ståndpunkter. Så samtalet som sådant har en potential till att faktiskt göra oss godare.
Men ibland fungerar inte samtalet, som när man sitter i en teatersalong och har tråkigt, då har alla tråkigt. När samtalet däremot fungerar, då sitter alla istället ytterst på stolskanten och är där, i samma ögonblick.
Om avtalet mellan scen och salong bryts blir det väldigt påtagligt. Jag läste en ledare i DN…
Ja, Hanne Kjöller…
Hon hade varit på teater och upplevt att det där samtalet inte fungerade.
Skådespelaren Leif Andrée bröt föreställningen från scen och tillrättavisade en del skolungdomar, han fick överta lärarens roll.
Det är ju en tragedi, när unga människor inte förstår innebörden i avtalet på teatern, att träda in i det här vuxna samtalet – men också träda in i demokratin, för den bygger på att vi har ett avtal med varandra som ska få oss att fungera tillsammans, även om vi har olika synpunkter på saker och ting.
I ditt filmmanus »Tala det är så mörkt« möter en judisk läkare en ung nynazist på glid. Och de börjar, ganska otippat, att samtala med varandra…
Samtalet är centralt för det goda samhället. Och mycket av det jag har skrivit för teater har kommit att handla om det. Som i filmen »Tala det är så mörkt«, som också har spelats på scen, eller min pjäs »Det onda«. Vi samlas kring ett antal svåra frågor och försöker titta på dem, inte komma fram till något entydigt svar, utan just samtala kring dem.
Jag läste en intervju med dig där du just problematiserade ondskan i samhället, att vi alla bär mer eller mindre ansvar för den.
Även om vi inte har ett absolut ansvar för till exempel enskilda våldsbrott, så har vi ändå ett gemensamt ansvar kring hur vårt samhälle ser ut.
Vilket kan belysas genom kultur?
Jag skulle städa i min bokhylla häromdagen, vilket inte var speciellt framgångsrikt, men då hittade jag något som jag hade skrivit för 20 år sedan, angående en kulturutredning: Är det någonting som vi gemensamt har ansvar för, så är det att vi har infrastrukturer som fungerar. Och i ett civiliserat samhälle är kulturen den infrastruktur vi har för tankar, idéer och våra egna självbilder. Det där tycker jag är ett bra argument för vikten av att samhället ska ta ansvar för kultur. Att se till att den kulturella infrastrukturen fungerar är helt centralt för att det demokratiska samhället ska fungera. Detta handlar inte om att byta varor med varandra utan det handlar om tankar, åsikter och ansvar.
I en artikel i DN, angående den förra kulturutredningen, skrev du om kulturens ekonomi: att kultur är en gåva, ingen vara.
Det finns ju massor av kultur som är en konsumtionsvara, hela evenemangskulturen handlar ju om att man köper en upplevelse. Och det är okej, att det ska vara roligt, spännande och spektakulärt. Men det som ändå är kärnan i kulturen, det är att vi kan pröva olika tankar och idéer mot varandra. Fast jag tror inte att kultur ska vara undervisande. Och det tror jag inte religionen ska vara heller. Det religiösa livet handlar inte om dogmerna utan om att vi inte själva förfogar över det som gör oss till levande varelser. Vi lever därför att vi har fått livet till gåva, en gåva som vi är satta att vårda. Den som tror sig om att kunna skapa sig själv, den ser livet som ett konsumtionsobjekt. Där tycker jag att kulturen och den »goda« religionen, den som inte handlar om att underkasta sig stela dogmer, bor grannar med varandra; i det att båda vänder varusamhället ryggen och står för andra värden. En gåva har ingen prislapp, det är ju själva poängen. Det finns en massa konst som blir till utan att kunna generera några pengar och som ändå har ett väldigt stort värde för människor. Och det är detta som gör att kulturen i vårt otroligt varuinriktade samhälle är så hotad och ifrågasatt som den är idag. Därför att den går emot varusamhällets grundidéer och vägrar underordna sig vad vi kan kalla varudiktaturen.
Kultur är det som står i den där sidospalten när man intervjuar folk på höga befattningar, vad de har för egentliga intressen. Då svarar de aldrig att det är mitt tjänsterum, min lönegrad eller min titel, utan de säger att det är mina barn, att gå i skogen, ibland kan det till och med vara att läsa en bok eller att lyssna till musik. Med andra ord är det viktigaste i livet för dem sådant som det inte går att sätta en prislapp på.
Vissa menar att det inte finns någon motsättning mellan kvalitet och popularitet.
Jag tror det är väldigt få som på allvar skulle hävda att Camilla Läckbergs popularitet är en kvalitetsmätare som exempelvis Tomas Tranströmer inte når upp till. Men det är klart att det inte behöver finnas en konflikt mellan popularitet och kvalitet.
Man ska komma ihåg att Mozart på sin tid ansågs vara en svår tonsättare som tillhörde ett avantgarde, även om han samtidigt var populär hos publiken. Men hur många av de tonsättare då, som var den tidens Camilla Läckberg, skapade musik som har överlevt till idag? Ingen.
Popularitet är ett kvitto på att det man gör fungerar i det absoluta nuet, för en samtida publik, men det är inget kvitto på kvalitet.
I filmen »Maria Larssons eviga ögonblick«, som du skrivit manus till, börjar huvudpersonen fotografera. Hon får kontakt med sin kreativitet och stärks av det. Och hennes skapande kraft blir ett hot för hennes förtryckande man.
Skapande är i sig hotfullt. En skapande människa blir alltid i någon mån okontrollerbar. Det är därför dessa upplevs som hotfulla i slutna hierarkiska system. Jag är helt övertygad om att vår förmåga till skapande är det som gör oss till människor. Vi är inte underkastade våra impulser eller vår genetik, utan vi gör oss själva till dem vi är. »Maria Larssons eviga ögonblick« handlar om en människa som hittar sitt egenvärde i det att hon skapar.
Då kanske man också blir en mer levande människa av att skapa kultur?
Så är det absolut. Och jag menar att som kulturkonsument är man en skapande människa, om det inte handlar om den rena konsumtionskulturen. Det är inget fel att dras med i en romantisk film som får tårarna att flöda för att den rör vid våra pavlovska reflexer. Men sedan finns det kulturupplevelser som lever kvar i oss en hel livstid. Man bär dem med sig för evigt just för att man har varit starkt medskapande i dem.
Samtidigt finns det kulturuttryck som inte har den här konstnärliga ambitionen som man ändå bär med sig, det blir konst så att säga av misstag. Och annat har väldigt höga ambitioner på att vara konst, men blir ändå bara yta.
Har teatern övertagit kyrkans roll mitt i byn? Alltså funktionen som mötesplats, ett ställe där vi kan diskutera vad det är att vara människa.
Det borde i alla fall vara teaterns ambition. Både inom teaterns och kyrkans värld står man öppen för de stora frågeställningarna i en ritualiserad form. Båda sker i bestämda rum, på bestämda tider, och det krävs att vi närvarar. Därför blir det också spännande att sätta upp en pjäs som »Bibeln« i ett teaterrum.
Det måste varit ett omfattande arbete, att dramatisera Bibeln.
Det krävs egentligen mer än en halv livstid bara att ta in hela det här materialet. Det är stort och komplext. Bibeln är inte en bok utan ett bibliotek av böcker: alltifrån mytiska berättelser, rena historieskrivningar, filosofiska traktater, poesi och profetiska visioner…
Så vad har du tagit fasta på?
Jag tänker inte avslöja så mycket… Men det är ju ändå ett försök att koppla ett grepp på hela Bibeln, från skapelseberättelsen till uppenbarelseboken. Alla delar finns på ett eller annat sätt representerade.
Jag har velat ta fasta på Bibeln som bok, på berättelserna som finns där, tankegodset. Därför har jag gått förbi den kyrkohistoriska aspekten. Vi har en tendens att underskatta den tanke- och idétradition som finns inom teologin. Därför att det samtidigt finns en kyrkotradition som vi har väldigt goda skäl att ifrågasätta och kritisera.
Vad har dessa historier för relevans idag i vår sekulariserade värld?
Bibeln har haft en enorm historisk betydelse på våra föreställnings- och tankevärldar. Det är en tradition som måste hållas levande. De bibliska texterna har överlevt dels beroende på sin litterära kraft, men också för att en väldig massa människor genom århundradena har betraktat dessa texter som heliga. Bibeln betraktas fortfarande som något mer än litteratur. Det där är väldigt utmanande och spännande att förhålla sig till. Vad gör en bok helig? Och hur ska man hantera materialet på ett sätt som blir meningsfullt både i vårt sekulära samhälle och för dem som är troende, som ser dessa texter som alldeles unika. Förhoppningsvis ska det fungera för hela publiken.
Ett av skälen till att jag tackade ja var att det kändes som ett bra sammanhang med regissören Stefan Metz och scenografen Alex Tarragüel. Stefan har tidigare arbetat med Théâtre de Complicité, och för mig är den sortens teaterestetik väldigt lockande. Det är poetisk, fysisk och visuellt rik teater, som bygger på en musikalisk arbetsmetod.
Vad har varit den största utmaningen med arbetet?
Bibeln har två centrala huvudgestalter. Den största av dem är Gud, i nya testamentet har vi Jesus. Hur sätter man de gestalterna på en scen så att det inte bara blir corny eller ironiskt. Det är den största utmaningen.
Bibeln i sin helhet går att läsa som ett utvecklingsdrama. Det finns starka och dramatiska ifrågasättanden av Guds allsmäktighet och rättfärdighet. Och det finns en dubbelhet till Gud i de bibliska berättelserna. Dels finns Herren, den allsmäktige, som har en plan för våra liv. Sedan finns det också en Gud som närvarar med oss i skapelsen. Det är en gudsbild som både kommer uppifrån och nedifrån och som delvis står i konflikt med sig själv. Vilket är otroligt fascinerande.
Foto: Johan Bengtsson, Wikimedia Commons
Faktaruta
