Berättelsen i Änglaskåpet

Ur Subaltern #3 2011

Jag är ingen tänkare, jag berättar. Det har plågat mig hela livet att inte kunna systematisera i akademisk mening. Men i mitt arma läroverk fanns det året jag skrev in mig inte nog elever för att ens bilda en klass i filosofi. Då satsade jag på att iaktta och beskriva. Här kommer berättelsen om änglastämman i Pietrabruna.

*

För tio år sen hyrde vi en lägenhet i en liten bergsby i Ligurien ovanför den italienska Rivieran. La frazione, kommunkretsen, bestod av fem byar som klättrade upp mot lågalpernas höjder. Det var här motståndsrörelsen reste sig vid de allierades tredje landstigning i Italien och straffades grymt av SS. När vi kom dit var tyskar fortfarande portförbjudna och folk hade förblivit kommunister.
Gemensamt hade byarna nu låtit trycka ett flådigt turistblad med utläggningar om varderas specialiteter. Pietrabruna utmärktes, sades det, av att i församlingskyrkan där kunde man få höra änglarna sjunga. Fenomenet kallades la parte dell’angelo, ”änglastämman”, och lockade folk från långa vägar.

Med tanke på mitt som prästson livslånga umgänge med änglarnas ikonografi och föreställningsvärlden kring dem slog den där passusen rot i min skalle. När jag långt senare hade lyckats lägga vantarna på ett snillrikt litet filmteam slog jag till och installerade oss i byn i allhelgonatid 2008 för att filma historien om änglasången.

Men alla där skakade på huvudet och ingen ville berätta. Alldeles innan vi slokörade skulle dra hem igen kom en ung schweizisk olivodlare och meddelade att han hade en kontakt. Mannen var 83 år och sjöng i kyrkokören. Vi kunde ses i kyrkan dan därpå.

Tre ståtliga gamla olivodlare kom. Vid begravning, berättade de, sjöngs den gamla milanesiska Missa dei Defunti bakom altarskranket och då kunde det hända saker nere i kyrkan. De sjöng, vi filmade. När de kom till Miserere svarade en mörk stämma uppifrån valven. Min väninna i en av bänkarna brast i gråt.

*

Googlar man på la parte dell’angelo hamnar man i en aria av Händel, La Resurrezione, Återuppståndelsen, som framfördes bakom ryggen på Inkvisitionen hos en radikal furste i Florens år 1700. Det som händer där är att Ängeln, i duett med Fan Själv, sjunger den döde ur graven.

Ellipsen är svindlande vacker. De gamla männen där i kyrkan sjunger ju ner sin kumpan i graven. Ängeln svarar med att sjunga upp honom igen – och så är Återuppståndelsens cirkel sluten: Vita-Mors-Resurrectio!

*

Jag är dokumentärfilmare och har lärt mig att inte fuska med fakta. Men jag har också fått lära mig att väva in historien i en bärande struktur, varpen som både håller väven samman och gör mönstret tydligt. Just en gammal olivodlare låg nämligen och dog i huset intill de dagar vi arbetade med filmen. Jag lät honom återuppstå som berättare, med Erland Josephsons röst, för att ge perspektiv och hålla en dialektisk spänning till prästen i filmen. För att skapa den undflyende upplevelsen av vad som trots allt vore tänkbart.

Tekniskt ”filmade” vi med en ny Nikon D90 i underbart svartvit skärpa och i serietagningar om 16 bilder/sek. Förutom att det ger filmen just en undflyende, drömsk karaktär, skapar det stilistiskt nödvändigt utrymme för änglarna. Jag skall förklara.

Änglar "finns" ju inte. Den angeliska är precis som den digitala världen blott ett mellanrum mellan avsändare (Gud Fader) och mottagare (Envar, den arma människan). Men mellanrum markerar också en skillnad, och det magiska med båda dessa världar är att det enda som sänds är just – skillnaderna.

Är detta nu filosofiskt otydligt så blir det ändå stilistiskt glasklart: Det som inte "finns" kan man inte fånga filmtekniskt. Men om det ändå skulle kunna tänkas existera så skapades här 9 osynliga (men ändock existerande!) rutor mellan de 16 vi upptog med våra bilder och de 25 som filmprojektion kräver. Där kunde nu änglarna fladdra fritt. Upplevelsemässigt finns i filmen Änglastämman alltså ett subliminalt utrymme som den ene kan finna tomt men den andre själv fyller med ett innehåll, en föreställning. Såsom i drömmar, hallucinationer, dödsångest...

Nog om. Filmen fick inleda visningsåret 2011 i SVT2. Men gruvligt trött på att ens årslånga arbeten flimrar förbi och försvinner, bestämde jag mig för en kinematografisk återuppståndelse för berättelsen. Jag bad kamrat Cardell, skulptör i Malmö, att bygga en triptyk i folklig stil men med ett högteknologiskt innehåll. Mittskärmen skulle precis som i de gamla altarskåpen framställa huvudberättelsen (Korsnedtagningen, Frestelsen i öknen etc), nämligen ”Änglastämman”. Sidoskåpen skulle fyllas av en dialog kring änglarnas väsen och änglastämmans akustiska beskaffenhet, alltså det som brukar kallas ”bonusmaterial”.

Jag tror vi kan säga att Änglaskåpet blev en fullständig framgång. Det kraftfulla, manshöga verket i förgyllt trä och svart metall har under de två senaste åren vandrat genom Sverige från platser som Medeltidsmuseet vid Riksbron till Alma Lövs sommarutställning vid Mårbacka, från Lilla Filmfestivalen i Båstad, till Birgittas Klosterkyrka i Vadstena, från Nya Teknikpalatset i Genevad till Eric Ericsson-hallen på Skeppsholmen för att avrunda turnén i februari 2012 i Kryptan till Lunds Domkyrka.

Ett upplysningsprojekt alltså. Framställning, ifrågasättande, slutledning. På sidoskärmarna ger Martin Lind en teologisk syn på änglarnas väsen och uppdrag. Lena Larsén från Kulturen svarar med en folklig uppfattning om änglar. Lars Dencik berättar om Walter Benjamin och om Paul Klees Angelus Novus, och schamanen Ana D på Ombergs västbranter trummar fram andarna, och så vidare i tio scener.

Och ”änglastämmans” väsen? Den väldige akustikprofessorn Johan Sundberg från KTH matade in filmens ljudspår i sitt lika storslagna analysprogram. Det visade sig att de tre farbröderna sjöng in a flat voice utan vibrato, så som operasångare gör för att ”komma igenom orkestern”. Och si! Efter en stund uppenbarar sig ett fjärde spår på ljudbilden. Även forskaren gick bet på frågan var det spåret kom ifrån? Närmaste förklaring är att en differenston uppstår när enkla sinustoner konfronteras.

Själv beskriver jag fenomenet med bilden av en våg som rullar tillbaka på sandstranden och möter en ny, inkommande våg. Tonen som uppstår är själva brytningen mellan de båda krafterna, den gående och den kommande; musikaliskt skiljer den sig nämligen också med en kvint, uppåt eller neråt, från sången som sjungs.
I vilket fall kommer jag i min CV att skriva in: ”Var den förste som lyckades filma spåren av en ängel”.

Carl Henrik Svenstedt

Publicerad: 2011-12-08

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK