Anna Sandwall, redaktör för Ett lysande namn.

Om ankdammar och samtalsmaraton

Du har varit med i redaktionen för Ett lysande namn från start. Kan du berättade hur det började?

– Nästan från start. Viktor Johansson grundade Ett lysande namn hösten 2006. Han höll på själv ett år. Sedan kände han att han ville arbeta tillsammans i en grupp och så bjöd han in tre personer att vara med, Sigrid Nurbo, som fortfarande sitter i redaktionen, Athena Farrokhzad och jag. Athena var inte med så länge, sedan kom Alan Asaid och Lyra Ekström med och satt i redaktionen till för ungefär ett år sedan och då kom Helena Fagertun in. Det är väldigt svårt att säga vad Ett lysande namn är för slags tidskrift. Den har formats av alla som jobbat med den under åren.

Vad är kärnan i Ett lysande namn just nu?

– Svår fråga. Just nu känns det faktiskt som om vi gått på tomgång ett tag. Inom den konstellationen som finns nu behöver vi nog lära känna varandra bättre för att se vad vi vill göra. Men det troliga är att vi går mer åt poesi igen och originalverk, även om jag också gillar det kritiska perspektivet.

Det senaste numret är just ett kritiknummer …

– Jag har faktiskt inte sett det uppe än, men jag vet ju vad som finns där. (Skratt) Vi har annars det senaste året haft en hel del just rannsakande texter, metatexter, texter om texter.

Jag gillar kritik, studier av texter, inte minst studier av strukturer … det är väldigt intressant.

– Jag håller med. Vi gjorde ju ett ”ankdammsnummer”. I samband med det kom vi ju in på den jobbigaste nivån av unkenhet, de sociala spelen. Och när man gjort det då känns det att man behöver göra något fullständigt annorlunda, och då kom idén till det ”långsamma” numret som reaktion.

Det där med att ett temanummer känns på ett visst sätt och att det då naturligt följs av en reaktion … det verkar som om ni verkligen går in i arbetet mer er hela er själ … Blir ni mentalt helt urlakade eller har ni ändå viss distans till arbetet?

– Det blir nog väldigt personligt, inte minst för att processen mellan mig, Helena och Sigrid också handlar om att hitta till varandra. Sedan känner inte alla samma engagemang för varje nummer utan någon kanske brinner särskilt. Jag var nog en av de pådrivande för ankdammen.

Kulturtidskrifter kan ju arbeta på litet olika sätt. Vissa kanske har mer eller mindre ett uppdrag, skall täcka eller har för avsikt att täcka ett område, medan i andra ändan av spektrumet hittar vi kanske ”nördarna”, de som väljer att helt fokusera på det de gillar och kan. Var placerar man Ett lysande namn på den skalan?

– Vi hör helt klart till den senare kategorin eller vad man skall säga. Vi är den lilla, hängivna tidskriften. Vi orienterar oss medvetet eller förhåller oss inte till andra tidskrifter, vi har heller inte riktigt den inblicken … Kanske är det också för att vi har andra litterära preferenser som vi läser få andra tidskrifter. Vi börjar med frågan vad vill vi göra, och där enas vi till slut om något även om man aldrig får helt som man vill.

Vad har ni för olika roller och egenskaper i redaktionen?

– Svår fråga. Jag är kanske den som har idéer om hur man kan arbeta formmässigt med olika vinklar, men samtidigt är jag inte så bra på urskiljning. Då kommer Sigrid in och säger ”det här funkar inte” eller ”hur tänker du nu?”. Helena är mer eftertänksam, skarp, samtidigt mer lågmäld. Sigrid är bra på att se sammanhangen, jag är mer den närläsande nörden. Helena är helt enkelt väldigt slipad, en hängiven litteraturläsare.

Ja, vilka är era bakgrunder, eller vad gör ni när ni inte jobbar med Ett lysande namn?

– Säger ju att allt är svårt, men nu ställer du faktiskt den svåraste frågan. Bakgrunden skall väl på något sätt belysa det arbete vi gör med tidskriften? Vad har den annars för relevans? Det är så lätt att glida in i ett vanemässigt snack om meriter (eller påtagligt svårt, om man inte har meriter). Om jag ska säga något som kan ha haft inflytande så är det att flera av oss har erfarenheter av skrivarskolor. Det lär en att betrakta texten som ofärdig, som ännu möjlig att utveckla i olika riktningar. En text behöver inte tas i med bomullsvantar, man kan vara mer lekfull och experimentell.

En av de författare som publicerat hos er nyligen, Bo Karlsson, som också gavs ut av Oei, sade att kanske det bästa sättet att förstå en text är att låta den som skrivit något också vara kritikern, för då kommer man närmast texten. Han talar där liksom om en konkret närhet, ett slags rundgång mellan kritik och konstnärligt skapande. Är det ett måtto för er, att det inte finns någon i grunden skillnad mellan kritik och konstnärligt skapande?

– Nej, det är för generaliserande. Den ingången kan vara fruktbar, och det är ett spår vi har följt ibland, att låta författare reflektera över sitt författarskap. Men det är en svår balansgång. Ibland märker man hur man ger någon en för snäv form att arbeta inom; man kväver det som skulle kunna komma fram. Det gäller att hitta de rätta avgränsningarna som gör att en författare kan hitta någonting speciellt … Men vissa skall bara skriva och inte vara kritiker och prata om sina egna verk. (Skratt) Sedan finns det de som bara skall vara kritiker. Det finns alla typer. Något som jag har lärt mig genom åren, utan att säga att jag helt behärskar det, är att som redaktör se vilka ramar man kan arbeta inom för att det skall bli fruktbart. Men det behöver inte alltid lyckas heller, ansatsen i sig kan vara nog så spännande.

Hur gör ni ett nummer?

– Vi arbetar mycket med nätmöten. Vi bor ju i olika städer. Jag i Stockholm, Helena i Göteborg och Sigrid i Kristianstad. Vi samlar våra idéer, sätter en deadline, överskrider den … Hur som helst får vi efter ett tag in en omgång texter som vi läser, kommenterar och efter det försöker vi komma fram till hur man kan använda texterna; kan man skriva en ingång eller utgång till dem, kan man skriva en fortsättning på texten eller skall den publiceras som den är?

Ni är med andra ord väldigt aktiva redaktörer?

– Det måste jag nog säga. Det innefattar ju också att vi ibland ber författarna att kanske skriva en text som relaterar till den redan skrivna, att därmed ge ett annat perspektiv på texten. Vi arbetar en del med triptykformen. Vi har diskuterat en del om det skall vara samma författare eller någon annan som skriver de här in- och utgångarna till texterna. Eller om det finns andra sätt utöver det heliga tretalet. Vi har också diskuterat hur mycket man som redaktör skall gå in och arbeta med texterna. Jag tycker att det verkligen kan lyfta en text, medan andra ibland tycker att man inte skall gå in så mycket utan att texten ofta är sig själv nog. När texterna är klara tar vi in en illustratör. Ibland har vi en specifik idé om vad vi vill med illustrationerna, men ofta ger vi ganska fria händer; antingen att bilderna skall kommentera specifikt eller att de skall bilda en egen enhetlighet som passar tematiken i numret men utan att relatera till de specifika texterna. Vi försöker också i den mån det går att låta författarna läsa in texterna. Inte bara för att synskadade skall kunna ta del av dem utan även för att det ger ett extra värde att också lyssna till texterna; man kan jobba med tolkning av text med rösten. Vi försöker också göra något speciellt av det att vi ligger på nätet men ofta sätter vår tekniska kompetens gränsen. Sist men inte minst skriver vi en inledare till numret.

Det låter ändå som om ni arbetar enligt en ganska klar gång?

– Både och. Man kommer till en punkt när man ser att detta funkar och detta funkar inte. Efter ett tag kanske man byter spår. Vi har ganska länge haft rätt ”gulliga” illustrationer. Viktors bildidéer handlade mycket om pastellfärger, vilket vi nu frångått en del. Det är ett pågående arbete där saker ständigt utvecklas och förändras. Vissa saker som man trivs med hänger kvar. Själva beslutsprocessen är viktig. Vi i redaktionen har väldigt olika utgångspunkter och litterära preferenser. Ett lysande namn blir därför också litet av vad alla kan godkänna och det är inte alltid heller så lätt att enas om saker.

På vilket sätt präglas tidskriftens form och innehåll av att den ligger på internet?

– Det som är bra är att en text kan vara hur lång som helst men också hur kort som helst. Vi behöver inte tänka i termer av längd. Det är någonting begränsande och uppfordrande med en traditionell tidskrift och pärmarna som den sitter mellan. På nätet kan man läsa en bit, klicka på en flik, dricka kaffe, gå tillbaka …

Så texterna ser ut på ett annat sätt hos er för att de är tänkta för nätet?

– Det är något vi har i medvetandet hela tiden, hur man kan arbeta med detta. Men även där kan man bli låst i idén om vad en tidskrift kan vara. Hur som helst har triptykformen fått ett antal variationer på senare år, till exempel ”samtalsmaraton”. Eller att man skriver en text tillsammans och andra.

Det senaste samtalsmaratonet mellan Helene Rådberg och Jenny Tunedal hoppade jag litet i.

– Och det kändes ok?

Det gjorde det, jag fick ut en del av den. Men jag hade nog fått ut mer om jag läste från början till slut, det är ju så samtalet, mailväxlingen går. Men där kan man nog tycka olika. Vilken roll fyller Ett lysande namn i Litteratursverige?

– Jag kan nog inte jämföra med andra även om jag följer en del tidskrifter. Men det här att det inte finns någon bred litteraturtidskrift, som det ofta hävdas, må så vara, men det finns många små. Vi utgår från det lilla från det vi tycker bör publiceras, kanske finns det andra som håller med oss.

Det har medverkat en mängd författare hos er. Vissa finns också publicerade på annat håll. Finns det någon generell trend i urvalet av dem som ni publicerar?

– Till ankdammsnumret kollade jag igenom alla nummer för att skapa mig någon form av bild av hur Ett lysande namn ser ut. Jag kom fram till att den absolut vanligaste medverkande var en 29-årig svensk kvinna som givit ut en diktsamlig. Näst vanligast var en 25-årig svensk kvinna som ännu inte debuterat. Vi har såklart publicerat mycket annat också men detta var två ”typer” som stack ut. Vi har försökt att inte göra det så jäkla svenskt, men utan att lyckas något vidare, även om vi haft en del nordiskt och finlandssvensk.

Har ni stöd från kulturrådet?

– Vi får 75 000 kr som vi delar på fyra nummer. Vi kan ge de medverkande och oss själva en liten symboliskt summa. Vi lägger inga pengar på marknadsföring; vi har maillistor, använder Facebook, lägger ut information på tidskrift.nu Att vi finns på nätet gör att det inte är en ekonomisk fråga att läsa oss. Snarare är det en generationsfråga.

Ni blev i år tilldelade priset Årets kulturtidskrift av Föreningen Sveriges kulturtidskrifter (FSK). Varför tror du att ni fick priset?

– Detta år är på sätt och vis det mest improduktiva året hittills, så det handlar nog framför allt om det samlade arbetet under flera års tid. Det kan också ha en betydelse att vi publicerar så många oetablerade författare, vilket jag tycker är mycket roligt. Om man har den här triptykformen eller andra sammalänkningar kan man låta etablerade författare kommentera oetablerade och tvärtom. Det gör att texter ligger och ”skaver” mot varandra, vilket känns intressant.

Ni ruckar på så sätt på vissa hierarkier, som alltid finns där …

– Frågan är vad det är som möts, är det de två författarna eller är det de som läser …

Det där är ni inne på i en text i ett av era senare nummer, litteraturvärlden har sina självgenererande normer och hierarkier som man inte bryter mot så lätt. Jag läste en artikel nyligen i tidskriften Re:public service om hur Moderaterna gått från att inte ha till att ha så kallad uttrycksrättighet. Om de för bara sex år sedan hade sagt ”vi är Sveriges enda arbetarpart” hade man inte lyssnat på dem. Nu har de brutit genom en vall. Kan man säga att den oetablerade författaren får ett slags uttrycksrättighet, att en motsvarande vall bryts, när ni låter en oetablerad författare kommenteras av en etablerad, eller stå jämte?

– Ja, kanske det, i den formen vi använder ligger de där sida vid sida, och då blir det läsaren som är i positionen att se och avgöra vad dessa texter gör bredvid varandra och varför de är det.

Vad har ni annars närmast på gång?

Först ska vi göra det långsamma numret, sedan ett blixtsnabbt nummer.



Publicerad: 2011-11-10


Läs mer om Ett Lysande Namn i katalogen
Fler artiklar knutna till Ett Lysande Namn
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN


Annons:

Senaste nummer:

2022-08-10
Lyrikvännen 3 2022

2022-08-01
Lyrikvännen 2 2022

2022-07-04
Kritiker 62 2022

2022-07-02
Världshorisont 2 2022

2022-06-24
Signum 5

2022-06-21
Opera 3 2022

2022-06-18
Nordens Tidning 2 2022

2022-06-16
Balder 2 2022

2022-06-15
Sydasien 2 2022

2022-06-14
Akvarellen 2 2022

2022-06-11
20TAL 6 2022
Tidig Musik 2 2022

2022-06-07
KLASS 2 2022

2022-06-05
Lira Musikmagasin 2 2022

2022-05-16
Parnass 2 2022

2022-05-13
Signum 4

2022-05-12
Populär Astronomi 1 2022

2022-05-06
Nio-Fem 1 2022

2022-05-05
SocialPolitik vinter vår 2022

2022-04-29
Opera 2 2022

2022-04-20
Världshorisont 1 2022
Nordens Tidning 1 2022

2022-04-19
Teatertidningen 1 2022

2022-04-18
Haimdagar 1-2 2022
Glänta 4 2021
Balder 1 2022

2022-04-08
Signum 3

2022-04-03
Akvarellen 1 2022
Lyrikvännen 1 2022

2022-04-01
Tidig Musik 1 2022
Fjärde Världen 1-2 2022

2022-03-31
Medusa 1 2022

2022-03-30
OEI 94-95

2022-03-20
Amnesty Press 1 2022

2022-03-18
Byggnadskultur 4 2021

2022-03-09
Lira Musikmagasin 1 2022

2022-03-05
20TAL 4-5 2021

2022-03-04
Signum 2
KLASS 1 2022

2022-03-03
Sydasien 1 2022

2022-02-25
Lyrikvännen 5-6 2022

2022-02-23
Opera 1 2022

2022-02-21
Konstperspektiv 1

2022-02-18
Parnass 1 2022

2022-01-28
Signum 1

2022-01-10
Divan 3-4 2021

2022-01-09
Lyrikvännen 4 2021

2022-01-07
Världshorisont 4 2021
Balder 4 2021

2022-01-06
Bild & Bubbla 4 2021

Äldre resuméer