Jag ska köpa vingar för pengarna
DING DONG HÄXAN ÄR DÖD
Vingar har sedan länge fungerat som symbol för människans flygdrömmar, andlighet, transformation och övernaturliga fenomen. Som vita förknippas de även med beskydd och utmaningar medan svarta kopplas samman med hot, mörka krafter och väsen. Änglar, bevingade varelser i mänsklig skepnad, dyker först upp i den persiska religionen zoroastrismen ca 1500 år f.Kr. Vingarna bars av fravashis, andar med beskyddande egenskaper. Dock hade vingar från början ingen religiös betydelse. De första vingsymbolerna kom till innan gudsbegreppet och flera tusen år innan vår tideräkning och syftade på sådant som rörde sig mellan himmel och jord. Det finns till och med något så märkligt som uråldriga hänvisningar till rymdskepp och rymdvarelser.
I grekisk och romersk mytologi finns flera sorters bevingade väsen. Ett av dem är Pegasus, hästen med vingar, som i Milles staty “Människan och Pegasus” anses symbolisera konstens och tankens frihet. Tanken som med vingar flyger fritt. Ett exempel på människoliknande väsen som bär vingar utan att vara änglar är Adams första hustru Lillith. Hon fick sina vingar som en bestraffning av Gud när hon uttalade Guds hemliga namn högt tre gånger, i protest mot att Adam försökte kuva henne. Med vingarna flög hon i väg till Röda havet, slog sig samman med en grupp självständiga kvinnor och vägrade att komma tillbaka trots att Gud skickade tre änglar för att medla. En del ser Lillith som “the good-bad girl”, andra menar att hon blev vampyr och/eller
lesbisk.
Skräckfilmens vampyrer har vingar som pendlar mellan att påminna om rovfågelvingar till att se ut som långa svarta kappor tätt svepta runt kroppen likt fladdermusvingar. Ikaros flög för nära solen med vingar av fjädrar och vax och symboliserar idag tekniskt framåtskridande för bilindustrin. Små djävlar med ilsket röda vingar som kan vara både hotfulla och komiska, flygande ödlor, drakar med vingar i olika färger och former dyker upp i serier, sagor och datorspel. Enligt koranen har ärkeängeln Mikael smaragdgröna vingar och bor i sjunde himlen. Vingarna antyder och understryker transformation mellan olika tillstånd, kraftfulla egenskaper och utmaningar.
Utmaningar dyker upp längs vägen, ofta plötsligt och överraskande. Alla hamnar någon gång i situationer då man önskar att man hade superkrafter. Det kan vara att en avundsjuk kollega sätter käppar i hjulet och något man förlitat sig på faller samman. Eller att en grupp människor projicerar negativa förväntningar på någon och den drabbade sjunker allt djupare i sina försök att slingra sig fri. Då kan man behöva ett par vingar. Utmaningar anses vara karaktärsdanande, göra oss kloka och vidsynta. Men hur står det till med människans förmåga till empati? I en artikelserie i DN våren 2010 (av Maciej Zarembas) om mobbing på arbetsplatser berättas om hur man anstränger sig för att få arbetskamrater att överse med mobbare men gör sig av med mobbade. I artiklarna görs det tydligt hur mobbare (trots skolans alla antimobbingprogram) har ett överläge i vår samhällsstruktur.
En studie av människans skuggsidor gjordes av socialpsykologen Philip Zimbardo i “The Stanford Prison Experiment”. Experimentet ansågs visa att det är de yttre systemen som gör människor onda och skapar förtryck även om yttersta ansvaret ligger på individen. De studenter som fick rollen som fångvaktare hade redan efter sex dagar (av planerade 14) blivit så sadistiska att experimentet fick avbrytas. Transformationen från god till ond fick namnet Lucifereffekten efter ängeln Lucifer som från att ha varit Guds favorit slutade som Satan. Soldater i amerikanska armén utvecklade samma sadistiska beteende mot krigsfångar i Abu Grahib i Irak 2004.
Socialpsykologen Stanley Milgram gjorde 1963 ett lydnadsexperiment där lärare beordrades att ge elchocker till elever som svarar fel vilket visade att människans förmåga till empati blir lägre under påverkan av auktoriteter.
Trots dagens stora intresse för relationer, kommunikation och personlighetsutveckling verkar de frågor om mänskliga rättigheter man diskuterade på 60 o 70-talen ha ersatts av mer praktiska val. Förr handlade det om solidaritet, idag om att kräva bättre sopsortering. Förr krävde vi att de som missbrukar makt ska ställas mot väggen, idag är vi ganska tysta. Det är viktigt att hamna i rätt läger och samtidigt som makt blir allt nödvändigare blir det allt mer förvirrande eftersom gränserna inte är lika svartvita längre.
Det uppstod ett tomrum när de gamla idealen och alternativen till USA och kapitalismen föll. På omslaget till en gammal dagbok från 1979 står textat ett citat från Nationalteaterns tältprojekt “Nej låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid, nej låt dig inte kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv” och på en gammal stödsingel för Cuba, utgiven av Avanti -78, står omslagstexten “för solidaritet, fred och vänskap”. Naivt? Jovisst. Men man påminns också om övertygelsen om att det fanns en “rätt” väg och att det skulle bli bättre. Medan vi nu mest begränsar oss till att se om vårt eget hus och hoppas att det inte ska bli värre. Och stämmer prognoser om miljöhot och klimatförändring behöver kanske alla köpa vingar förr eller senare.
DOGS AND ANGELS
GET YOUR YAYA´S OUT
ÄR DU LÖNSAM LILLE VÄN
Under uppväxten spenderade jag ett stort antal sommardagar i de stora klöverängarna nedanför min mosters och morbrors ladugård letandes fyrklöver. Och jag hittade många, inte bara fyrklöver utan också fem-, sexända upp till nioklöver. Jag samlade dagens skörd och lade vid trappan till huset på kvällen. Ju fler jag hittade desto mer tur förväntade jag mig. I första hand hoppades jag på att en egen häst skulle dimpa ner framför fötterna eller att något annat alldeles, alldeles underbart skulle hända. För att maximera möjligheterna till tur provade jag olika tillvägagångssätt. Antagligen skulle man som djuren äta upp klöverna, tänkte jag, så att man inlemmar turen i kroppen och matsmältningssystemet. Därefter provade jag att spara mina fyrklöver tills de vissnade och slutligen förtorkade vittrade sönder och återgick i naturens kretslopp. Det kunde vara logiskt tänkte jag. Till sist provade jag att inte plocka fyrklöverna, bara leta upp dem och låta dem stå kvar. Att hitta dem men avstå kunde kanske vara det verkligt lyckobringande? Så småningom slutade jag leta fyrklöver. Det rann ut i sanden. Fanns turklöverna där ute på ängarna så behövde jag inte hitta dem, turen skulle hitta mig ändå om det var menat så, resonerade jag. Nya projekt upptog min tid. Frågan är varför konstnärskapet aldrig rinner ut i sanden? Det finns gott om tillfällen då det skulle vara lätt att gå vidare till något annat.
En del konstnärer tycker det är genant att kalla sig konstnär med tanke på hur lite deras konst exponeras. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att dagens politiker talar om vinstdrivande kultur, tar bort konstnärslöner och inför belöningspeng till konst som lyckas kommersiellt. Och Stockholms stad vill marknadsanpassa konstnärernas ateljéhyror. Konst går sällan med vinst (samtidigt som ett samhälle utan konst inte överlever). Det finns lika många vägar runt detta som det finns konstnärer. I dagsläget är det kanske en bra idé att köpa in alla sina verk själv och hoppas på bonuspeng eller backa upp den konstnärliga verksamheten med ett brödjobb och på så vis hamna på plus och förhoppningsvis i bonusläge.
Den vanligaste frågan jag får av familjen är “har du jobbat idag?”. De menar inte om jag har arbetat som konstnär utan syftar på brödjobbet. Trots att jag vill och gör något utanför deras ramar om hur livet ska levas får jag alltid en impuls att ge dem det svar de vill ha, vara någon vars liv de förstår och känner sig trygga med. Någonstans finns denna längtan efter att höra till flocken, vara accepterad, ingå. Att stå på sig kräver en styrka som jag föreställer mig är jämförbar med att komma ut ur garderoben som homosexuell. Kära samhälle, familj och vänner, jag har länge kämpat emot, jag har försökt ändra på mig, men jag kan inte förneka det längre. Jag är konstnär.
En av postmodernismens huvuduppgifter var att bredda konstuppfattningen men konstnären verkar fortfarande svårplacerad. Kulturarbetsförmedlingar och konstnärer driver ständiga projekt med mål att hitta inkomstmöjligheter för konstnärer. Man tycks vända på varenda sten. Kulturminister Adelsohn - Liljeroth är övertygad om att det finns outforskade försörjningsområden för konstnärer som bara vill hitta dem men att utveckla ett måleri i en ateljé verkar hon inte vilja prioritera. Så vilken är konstnärens uppgift?
Konstnärsrollen förändras från skråkonstnär till magiker till entreprenör till någon som producerar något för köparens marknad. Men den postmodernistiska strävan efter att bredda konstuppfattningen handlade inte om att låta gemene man bestämma över vad konstnären ska göra eller vad som är konst, i så fall mer om att ge alla chansen att bli konstnär. Åtminstone få chansen att försöka.
I företagsvärlden avsätts en viss procent av budgeten för projekt som inte ska vara vinstbärande. Dessa forskningsprojekt drivs förutsättningslöst för att företaget ska fortsätta utvecklas. Det kanske inte i alla lägen är allas bästa att allt ska gå med vinst? Vill ni leva på bidrag eller vill ni vara ansvarstagande medborgare frågade Stegö Chilo oss konstnärer för några år sedan? Gnälliga bidragstagare var Sakine Madons dom över konstnärer. De bidrag som staten ger till kultur ville hon få direkt i handen så hon kan bestämma själv om hon vill gå på bio, teater eller köpa en skiva för sina kulturpengar. Att de som gör den kultur hon konsumerar behöver betala hyratycker hon är deras problem.
De kommersiella konstnärskapen är som toppen på ett isberg, tar man bort botten sjunker toppen. Man behöver se hela bilden. Som motvikt var det skönt att höra Patti Smith i tv-programmet Babel tala om drömmar och längtan efter att göra något ingen annan har gjort. Tänja på gränser, se med nya ögon, vara kompromisslös, vilja förändra världen. Det kan jag förstå och relatera till. Eller som Joakim Thåström sjunger “det finns en stjärna som är din, ta den alltid med i din hand, ta den alltid med överallt”. De fundersamma och sökande sidorna hos människan är oftast de mest intressanta, sprickor är mer intressant än hela ytor. I konsten kan man ägna sig år sprickorna, försöka begripa tillvaron och smälta verkligheten. Konsten har en förmåga att reflektera, spegla, trösta och hela. Där kan vi skapa ordning i kaos, göra något vackert av något hemskt. Inom ramen för arbetet med konst ingår vi i något levande och konstruktivt. Där kan man flyga ut över ängarna.
Men hur fungerar det för konstnärer som befinner sig under bergets topp? Ska de tänka att konstnärsyrket egentligen inte är ett arbete trots att det upptar så gott som all ens tid och betala av på studielån efter utbildning till något som egentligen inte är ett jobb? Vilka är de konstruktiva alternativen? I de texter som följer söker jag svar och strategier. Jag söker överallt, i områden som kan tyckas ha inget eller lite med varandra att göra men som alla lägger till en bit i ett pussel som aldrig kan bli klart eftersom jag inte riktigt vet vad jag frågar om eller vill veta, bara att jag verkligen, verkligen undrar över något.
KONVERSATION A
PSYKOLOGI
E: Hej... hur är det? Jag gick förbi Gocart Galleri och de står klara för oss. Det ska skrivas papper snart, säger bossen. Det är för övrigt bra att vi ställer ut nu, det känns som att världen verkligen behöver oss. Nu åker jag upp till skogen en sväng.
M: Hej, tänkte på dig igår. Vad ska du göra i skogen? Ser fram emot Gocart. Tyvärr inget svar ännu på utställningsförslagen men har fått Längmanska för att göra en trycksak som jag sitter och funderar över. Åker till Öland i en vecka på torsdag.
E: Vi ska nog få till det! Tänker ibland att vi kan utgå från en psykologisk underbyggd utställningside. Fundera lite du också, det handlar om att tydliggöra en form.
M: Skriv gärna lite mer om psykologisk underbyggd utställningsidé. Det är en intressant idé. Förresten, vad tror du om Birnbaum som museichef? Världen behöver oss, är inte det en bra utställningstitel? För kaxigt? Håller på att bli förkyld eller är det pollenallergi. Kommer att komma försent till jobbet idag om jag inte går nu. Vi hörs!
E: Birnbaum, det är en kille till med massor av pengar, god mat, fina viner och en lust att vara smutsig under fingrarna. Vi får se, hoppas han överraskar oss. Dansken på Malmö Konsthall överraskar mig, tar dit mycket som är nästan galet. Ska åka till Gotland snart så jag får återkomma med psykologisvängen men det kan handla om att han du vet, kommer inte på hans namn, X, kanske är med. Trots att jag hela tiden ägnar mig åt konst känns den världen aldrig bekväm. Har det med konstvärlden eller mig att göra? Har pratat med kolleger om detta och flera verkar ha liknande upplevelse. Har du lagt märke till att den ena efter den andra kommer ut med sin ADHD nu? Kanske har alla konstnärer en liten släng av ADHD, känner mig ofta väldigt disträ? Eller är det sömnbrist? Min dotter säger att jag har ADHD, killarna jag jobbar med säger också det kan vara så. Konstvärlden är helt ointressant men att gräva i sin ADHD är skönt.
KONVERSATION B
STRATEGI
E: Fick ett kryptiskt svar från X att han ska ringa men sen blev det tyst. Hoppas han ringer. Känner mig lite trött och fundersam över meningen med livet. Men det går säkert över till i morgon.
M: Man behöver fundera lite ibland. Har det hänt något eller gäller det mer allmänt? Ska jobba heltid fram till slutet av juli. För ekonomins skull får man bita ihop. Kram.
E: Inget speciellt har hänt, har bara den där känslan som kommer ibland - att jag inte värderar det jag har både inom mig och runt mig - utan låter mig styras av föreställningar om saker och ting. Självplågeri, eller hur?Jag har nog en sådan fundersam sida. Eller är det boken Väggen som jag nu läser som satt sig känslomässigt. Märklig bok för övrigt. Se jobbet som en sträcka tid där du kan släppa allt annat ett tag och tänk bra grejer.
M: Läste en intervju idag i City med kulturborgarrådet Sjöstedt (folkpartiet) som inför belöningskulturpeng till de inom kulturen som tjänar pengar på sin konst och ger inget till dem som inte bär sig. Hon tycker att den icke kommersiella konstvärlden ska vända sig till privata företag för sponsorer och att de pengar till stipendier som finns fördelas för godtyckligt. Hur ska okommersiella konstnärer gå runt undrar man, har hon inte tänkt på det?
E: Slickar röv i värsta fall. Men stolthet och en kärlek till oss själva gör att allt det där, som pågår i det sammanhanget där specifika figurer ger ut sina uttänkta aspekter på något i kulturvärden, passerar väldigt snabbt förbi. Visst, följden kan bli pengabrist. Men nu sägs det att den mest intressanta konsten kommer från det icke kommersiella hållet och de som väljer ut det som ska gälla hinner inte med för att de är inte där när det händer. Vi ska tro på oss själva in i döden då tror minst några till på oss, vi som rör oss i vår psykologi-fantasi-undersökning.
DIALOG
TRASIG DOCKA SÖKER SVAR
Dialogen är hämtad ur ett avsnitt av Joss Whedons samhällskritiska och humanistiska tv-serie Dollhouse. Företaget Dollhouse driver en subversiv verksamhet med levande “dockor”- människor med utraderade personligheter, som kan programmeras med en eller delar av flera personligheter efter önskemål. Dockorna hyrs ut för alla tänkbara sorters uppdrag. Det kan handla om att tillfredställa klientens egocentriska drömmar, att utföra brott eller att i hemlighet användas som specialstyrka av säkerhetspolisen. Efter avslutat uppdrag avprogrammeras dockorna och hålls i ett “tabula rasa” tillstånd tills det är dags för nästa uppdrag. De förvaras på Dollhouse där de ritar, läser böcker, får massage eller går på gym. De lever till synes i total harmoni. Som Evaoch Adam i paradiset innan kunskapens äpple. Men en av dockorna, Echo, börjar utvecklas utanför de ramarsom laboratoriet gjort möjliga. Hon funderar omedvetet och aningslöst över sin egen existens, hur allt hängerihop och vad som egentligen pågår. Under ett uppdrag att stjäla konst ur ett magasin går något fel. En tidigare “docka” som rymt och utifrån motarbetar Dollhouse lyckas radera Echos inprogrammerade personlighet via en fjärrkontroll. Utan program är Echo ett tomt skal. Hon förlorar alla de förmågor hennes programmerare försett henne med för att kunna utföra uppdraget. Tillsammans med sina två medbrottslingar blir hon inlåst i magasinet, som är fullproppat med ovärderliga konstverk från hela världen, och hon tittar med sökande blick ut över konstverken som omger henne. En av bilderna, ett kubistiskt kvinnoporträtt av Picasso, fångar Echos uppmärksamhet. Den dialog som uppstår speglar ett i samtiden pågående samtal mellan den initierade konstkännaren och världen utanför, och blir samtidigt ett exempel på hur populärkulturen på ett opretentiöst sätt kan reflektera djup i tillvaron.
ECHO: (Står framför en Picassomålning) Den här är trasig.
BRIAN: (ironiskt) Och det ska du säga?
ECHO: ... känner med handen över sitt ansikte, känner att det är helt och utan skador...
BRIAN: Jag menar på insidan. Så du gillar konst?
ECHO: Det ser inte rätt ut.
BRIAN: Konst handlar om att känna rätt.
ECHO: Hon får mig att känna mig konstig.
BRIAN: Det är för att de andra killarna (refererar till de klassiska konstverk som omger dem) målade vad de såg.
Den här killen, målade vad som är. Det är det konst är till för, att visa oss vilka vi är. Den här berättar hur vi
börjar hela och sedan någonstans längs vägen börjar delarna glida isär. Vi blir trasiga.
ECHO: Det är sorgligt.
STEVE: Nej, det är svagt. Valet står mellan att bli trasig eller vara den som trasar sönder.
ECHO: ... ger målningen en lång eftertänksam blick.
MONOLOG
VERKLIGHETEN
En parodi på dokusåpan, vardagen och vår ständiga längtan efter något annat, något bättre, efter att bli sedda... hämtad från “Svenska Expedition Robinson” av Parasit-tv. En parodi som tycks verkligare och mer dokumentär än den ursprungliga och verkliga dokusåpan Robinson. Monologen är en presentation av deltagare nummer 4, Jocke Larsson (spelas av en genial Jonas Inde):
Jocke filmas på sin arbetsplats. En restaurang. Han vispar något i en skål och röker samtidigt en cigarett. Jag heter Jocke Larsson och är 29 år. Bor på Hägerstensåsen, Sedelvägen. Uppvuxen i Tyresö.
Yrke: Kock.
Familj: Tjejen då - om det är familj... jag vet inte.
Personlig sak som jag har med mig: Det är då den här lagbilden, på Tyresö FF, A - pojkarna.
Ropar till sina arbetskamrater: Va´ fan, fettet är inte varmt här!
Det är the story of my life liksom. Det är en massa jävla idioter som har slängt käppar i hjulet på mig.
Det jag kommer att sakna mest det är tjejen och det är också det jag kommer att sakna minst.
Han går ut i fikarummet, hämtar en kopp kaffe, sätter på cd-spelaren. Håller upp ett cd-fodral mot kameran och säger menande:
Napster.
PRINCIPER SOM MAN TYVÄRR OFTAST MINNS EFTERÅT
Get your yaya´s out, (detalj)
Don Miguel Ruiz, indian och shaman, har skrivit ned dem och här följer min tolkning.
1. Var oklanderlig när du talar. Typ, tala sanning.
2. Ta inget personligt. Då slipper du dra på dig andras negativa energier.
3. Gör inga antaganden. Det gör kommunikationen effektivare.
4. Gör alltid ditt bästa. Då känner du att du lever fullt ut.
KOMMENTAR OCH REPLIK
Hej Maria
Det är svårt för mig att kommentera din text utifrån ett konstnärligt perspektiv eftersom jag inte är van att konfronteras med konstprojekt. I stället vill jag delge dig de känslor och reflektioner som din text generellt framkallar hos mig. Det är här ofrånkomligt att mycket av min egen situation återspeglar sig i mitt svar. För mig handlar din text om att försvara drömmen om konstnärskapet, och detta konstnärskap symboliserar i sin tur livet och livsgnistan. Men samtidigt finns hos dig en tvekan inför detta, som du, tycks det mig, kan koppla samman med konstens otvivelaktiga grogrund i sprickzoner, kontraster och disharmonier. Du har alltså hittat en ådra i detta tvivel som troligtvis kommer att driva ditt projekt i hamn med ett konstnärligt intressant resultat. Kvar står att du också har en sida inom dig som längtar efter det harmoniska och konventionella och kanske kan din slutliga insikt komma att bli att man inte behöver offra sin kreativitet och livsgnista bara för att man försonas med sitt ursprung, utan mycket väl kan inta en plats i det sammanhang man en gång kommer ifrånoch samtidigt vara kreativ (och här återspeglas naturligtvis min egen livserfarenhet i allra högsta grad). Och om din familj inte accepterar dig så kan du hitta detta sammanhang i en annan gemenskap. Jag tror inte att man är förutbestämd att bli konstnär, jag tror inte att man är förutbestämd att bli någonting. Däremot tror jag att det projekt du håller på med kommer att hjälpa dig finna en väg, som i bästa fall rätar ut de motsatspar de brottas med.
vänliga hälsningar
Jacob
Tack Jacob,
för dina reflektioner runt min text. Säkert är flera faktorer med och påverkar vad man blir, inte bara genetik, men konstnärskapet som en kanal eller ett verktyg för något större än en själv som dessutom behöver komma ut, är inte det en tilltalande tanke? Inte bara konsten som visas på de största scenerna påverkar. Hur levande skulle samhället vara utan alla dem som virkar in lyktstolpar, lägger mosaik på papperskorgar, målar parkbänkar rosa och sprayar pussrutor på
trottoarer? Så visst bär konsten en symbolisk livsgnista och förhoppningsvis har du också rätt i att det i arbetet med konst finns ett slags helande. Däremot ser jag inte konstnärskapet som en dröm utan något som pågår hela tiden och försvarar jag något så är det att fortsätta även om ekvationen inte riktigt går ihop. Åtminstone om
man vill eller så länge man vill.
Bästa hälsningar
Maria
LIVSGNISTA
Yesterday I was happy
William Faulkner besvarar frågor på ett seminarium på University of Virginia 13 mars 1957.
Q: Sir, do you have any solution for a man to find peace if he cannot write, as you?
WF: Well, I don´t think the writer finds peace. If he did, he would quit writing. Maybe man is incapable of peace. Maybe that is what differentiates man from a vegetable. Though maybe the vegetable don´t even find peace. Maybe there is no such thing as peace, that it is a negative quality.
Q: I am speaking of peace in once own heart.
WF: Yes, well, I´m inclined to think that the only peace man know is - he says, Why good gracious, yesterday I was happy. That at the moment he´s to busy. That maybe peace is only a condition in retrospect, when the subconscious has got rid of the gnats and the tacks and the broken glass in experience and has left only the peaceful pleasant things-that was peace. Maybe peace is not is, but was.
Wings over your shoulder
Om jag vågar
Do I dare
Disturb the universe?
In a minute there is time
For decisions and revisions that a minute will reverse
Ur T S Elliots dikt
“The Lovesong of J. Alfred Prufrock”.
Dessa rader påminner om arbetet i ateljén.
KRÖNIKA
Konstnärskapets relation till genetiken
Häromdagen lyssnade jag på ett radioprogram om att upprepa liknande livsmönster i generation efter generation. Det var ett samtal mellan tre kvinnor, mamma, dotter och mormor. Samtidigt som de var ensamma med sina egna öden var de sammanvävda i varandra och utmanades av livet på liknande sätt, situationer upprepade sig i generation efter generation. Ett par dagar senare visades ett program om genetisk forskning på TV. Där berättade forskare om hur vi inte bara ärver fysiska förutsättningar via generna utan också psykiska och mentala. Om något traumatiskt händer fäster det sig i generna och ärvs vidare. Det handlar om cellulära minnen och kallas på fackspråk epigenetik. Susanne Brøgger har berättat en liknande historia om att den sexuella revolution hon ägnade sig åt egentligen hade startat flera generationer tidigare. Att hon upplevde att det inte var ett så självständigt val trots allt, att hon gjort det som förväntades av henne i mycket större utsträckning än hon var medveten om när det pågick.
Liknande upprepningsmönster finns även i min bakgrund. Är vi bara ett resultat av två olika uppsättningar genetiska arv med uppdrag att föra generna vidare? Kanske fick jag via generna droppen som fick bägaren för behovet av att uttrycka sig att rinna över, och som för genernas bästa bör tömmas. Då behöver man inte fundera så mycket över varför man blev konstnär. Man kan se det som ett genetiskt uppdrag. Och som ett argument till de som vill marginalisera konstnärskapet till en hobbyverksamhet om det inte är kommersiellt nog.
SÅNG
Så skall jag bli fri
De säger att allt går att ersätta
ändå är det alltid långt dit
Så jag minns vartenda ansikte
På de som satt mig här
Jag ser mitt ljus närma sig
Från väst på väg österut
Vilken dag som helst
Vilken dag som helst
Så skall jag bli fri
De säger att alla behöver skydd
De säger att alla måste falla
Ändå kan jag svära på att jag ser mig reflekteras
Högt över denna mur
Jag ser mitt ljus närma sig
Från väst på väg österut
Vilken dag som helst
Vilken dag som helst
Så skall jag bli fri
Bredvid mig i denna ensliga skara
Står en man som svär på att hans samvete är rent
Hela dagen hör jag honom skrika
ropar att han blev snärjd
Jag ser mitt ljus närma sig
Från väst på väg österut
Vilken dag som helst
Vilken dag som helst
Så skall jag bli fri
Översättning av
Bob Dylans sångtext
“I shall be released”.
Fotografer: Per-Erik Adamsson (målningar); Emma Fredriksson (vingbilder)
Går att köpa på
Samlade skrifter i original.
Maria Johansson
Publicerad: 2011-10-11