Brudbag

För ett antal år sedan fick jag ett samtal från en vän bosatt i Göteborg. Hon arbetade med en utställning och hade inte tid med brödjobb. Därför saknades pengar till att skicka ett konstverk som skulle till en stipendienämnd i Stockholm. Så hade hon kommit på att verket var som gjort för att transporteras via tjuvåkning. Det bestod av en röd portfölj. Om hon ställde den i bagagehyllan på ett tåg, kunde jag då hämta upp portföljen och bära den dit den skulle? Själva konstverket fanns inuti och var integrerat i fodret. Det var bara för mig att fälla upp locket och ställa ner den bland övriga verk som juryn skulle bedöma.

Det kunde jag. Vi kom överens om en avgång som passade båda. På förmiddagen i Göteborg klev hon på Stockholmstågets bakersta vagn, ställde väskan i bagagehyllan och steg därefter tillbaka ut på perrongen. Tåget rullade iväg och på eftermiddagen mötte jag upp på Stockholms Central. Jag var på perrongen i god tid och aningen orolig. Det kändes som när man ska ta emot och hjälpa till rätta någon man aldrig tidigare mött. Men vid sådana tillfällen har vanligen båda fått ett signalement. Man kan räkna med en sökande blick, kanske en knackning på ryggen om man är vänd åt fel håll. Ett konstverk inuti en väska borde ha begränsade möjligheter att väcka ens uppmärksamhet. Jag fick lita till beskrivningen jag fått. Den var nerskriven i min anteckningsbok och nu när jag stod och väntade på perrongen läste jag den flera gånger, försökte förvandla orden till en bild.

Min oro var onödig. Tåget kom punktligt, dörrarna öppnades och en ström av passagerare rann ut. När den sinat kunde jag kliva ombord. På bagagehyllan stod en ensam och till synes kvarglömd portfölj, som stämde precis med beskrivningen: röd attaché, lås och skyddslist i metall, det röda plasthandtaget reparerat med en vit tyglindning.

Jag tog den i handen, den vägde inte mycket, och gick ner i det mänskliga lämmeltåg som fyller gången mellan stationen och tunnelbanenätet, kom fram till spärrarna, drog mitt kort och ställde mig i rulltrappan ner mot tunnelbaneperrongen. Folk var på väg hem från sina arbeten och det var trångt i vagnen, men efter någon station fick jag en sittplats.

Resan skulle ta en kvart. Jag hade ingen bok att öppna, men väl en väska med för mig okänt innehåll. Jag la den på knäna, knäppte upp låsen, fällde upp locket och tappade bokstavligen hakan. Portföljens anonyma utsida motsvarades inte av en likartad insida.

Det ursprungliga fodret var utbytt mot ett varmrött sidentyg. I locket satt en skir vit trosa med intrikata organiska slingor och svagt rosa kanter av sammanfogade spiraler. I väskbottnen fanns en behå i samma benvita kulör med tre små knoppar på varje kupa, allt täckt med ett tjockt, nästan ryamattsartat broderi, som bildade en virvlande yta. Till vänster om behån fanns ett mellanting mellan handske och hand, också i en vit nyans men täckt av tunna röda blodådror. Handen/handsken låg med handflatan uppåt, men vriden en aning som ens egen blir när man lägger ner den på bordet framför sig. Tumme och ringfinger nuddade varandra i en nästan liturgisk gest, men som också kunde vara formad av en slump, något fingrarna hamnat i när handen slappnat. En manschett avslutade nedtill och dolde den avhuggna handens brottyta, alternativt den fylliga handskens öppning. Mellan behåns byglar låg en ring av sjöstjärnor och i mitten av dem en liten innerlig skulptur av ett kärlekspar. Deras ben var uppdragna som om de befann sig i sittande älskog i någon klassisk variant man förmodligen kan hitta i Kama Sutra. Eller så höll de bara om varandra. Kärleksparet och sjöstjärnorna liknade smycket på ett halsband eftersom en fallande båge av knappar gick från ett litet fågelkranium till vänster nedanför trosorna i locket, ned över väskans kant och upp igen till tre maskliknande bitar av död korall. Bågen bröts också av ett litet kvinnoansikte broderat i vitt och rött hår, flammande eller böljande som på någon som simmar under vatten. Strax intill korallbitarna till höger om trosan i locket fanns också en gräddvit blomform med en röd brodyr som gav blommans övre rundning, pistillen och kanten på ett kronblad, men några extra stygn gjorde också att den liknade en livmoder med ilsket grin och sneda ögon. Som stjälk inunder denna tvetydiga blomma slingrade sig ett tjockt band av vita och djupröda pärlor medan ett avlångt foderblad utklippt ur ett mossgrönt tyg hängde bredvid som ett formrim på stjälkens böjning.

Jag förlorade mig helt i lådans innehåll. Efter en mindre evighet kändes det som, men enligt en klocka förmodligen två-tre minuter, släppte jag lådan med ögonen och öppnade kuvertet som stack upp ur en glipa mellan fodret och ytterskalet. Det innehöll ansökningsformuläret till stipendiet. Brudbag stod det på raden för verkets titel. Medan jag ögnade igenom formuläret märkte jag att den äldre kvinnan bredvid tittade på mig med ett ansiktsuttryck som pendlade mellan fasa och förakt. Jag log lite generat, öppnade munnen för att börja förklara, men innan jag fått fram ett ord vände den gamla damen sig med ett ryck mot gången och gav mig en stor svällande rygg att konversera med. Jag tittade på de som satt mittemot och som sett det lilla dramat. De utstrålade låtsad eller uppriktig likgiltighet. Vad trodde de om min grannes plötsliga antipati gentemot mig? Jag satt intill fönstret på handikappsätet intill vagnens ena ände. Damen var den enda förutom jag som sett väskans innehåll. Skulle jag vända på den så att de såg vad som fanns i och börja förklara för de, – vare sig de ville lyssna eller inte – att väskan här är ett konstverk och att grannkvinnans avsky för mig berodde på att hon inte var van vid samtidskonst. Det verkade inte vara någon bra idé.

***

Några kvällar innan hade jag varit på Folkets bio. Som förfilm visades en tecknad film av Joakim Pirinen om en liten nallebjörn som råkar vakna för tidigt och upptäcker att allt är på låtsas. En regissör ger instruktioner om hur gräsmattor ska rullas ut och huskulisser resas. Hans lekkamrater i sandlådan skruvas upp i ryggen. Filmen fick mig att haja till. Precis samma upplevelse hade jag själv när jag var ungefär i den tecknade nallebjörnens ålder, det vill säga fem eller sex år. Plötsligt fick jag en känsla av att ingenting var på riktigt. Att min pappa som gick bredvid bara var en robot. Skulle jag fråga honom om han verkligen var min riktiga pappa och inte en robot? Men jag visste att både pappa, mamma och särskilt min helt nya styvfar var bekymrade för mig. De tyckte jag blivit konstig efter skilsmässan. Nej, det var ingen idé att fråga pappa. Jag tog och klippte till honom allt vad jag orkade i magen istället för att se om han kände något och alltså inte var en robot. Pappa skrek till. Varför gjorde jag så? Det gjorde ont. Pappa blev arg, men det var det värt. Jag kände mig säker på att han fanns och mitt förtroende för omvärlden steg.

Brudbag

I´m Just a story teller...

I´m just a story teller...

Men nu där jag satt i tunnelbanan var det precis tvärtom: på grund av att jag öppnat locket till ett konstverk befann sig omgivningens förtroende för mig i någon slags kris vilket gjorde det obehagligt att sitta just här. Skulle jag byta vagn? Nej, snart var jag framme. Jag stängde portföljen och tittade ut genom fönstret som tunnelns mörker förvandlade till en spegel. Där såg jag hur alla nu när jag tittade bort sneglade på mig och min väska.

Publicerad: 2011-07-01

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN