I begynnelsen var mordet

Ur Subaltern #3 2010


Om Medea-hypotesen och livets självdestruktivitet

Är det möjligt att skilja en vetenskaplig hypotes från det bildspråk i vilket den förmedlas? Med vilken grad av nödvändighet är krig, slavdrift och mord centrala metaforer i en redogörelse för biosfärens historia; hårdvara, mjukvara och kod i en beskrivning av människan?
Möjligen är den vetenskapliga – och då främst den naturvetenskapliga – prosan överlägsen skönlitteraturen med avseende på förmågan att skapa en berättelse genom vilken mänskligheten kan förstå sig själv. Om förhållandet mellan människa och värld utforskas och ifrågasätts i fiktionen, kan det sägas befästas, i någon mening även konstrueras, i den vetenskapliga litteraturen; detta har att göra med den senare genrens naturaliserande kraft. Inte sällan utgör naturvetenskapliga teorier ett kondensat av samma världsbild som verkställs i samhällsfunktionerna, och garanterar därmed både dessa funktioners och sin egen oåtkomlighet för en ideologiskt orienterad kritik.

Peter Ward, NASA-anknuten forskare vid universitetet i Washington, utkom år 2009 med den även i svensk debatt uppmärksammade boken The Medea Hypothesis. I polemik mot den så kallade Gaia-hypotesen, som gör gällande att levande organismer bidrar till att bibehålla förutsättningarna för liv, argumenterar Ward för att livet istället verkar i riktning mot minskad mångfald och biomassa, alltså mot sitt upphörande.
Livet är, enligt Ward, i grunden självdestruktivt och orsakar sin egen utplåning. Den bakteriella fotosyntes som för 2,5 miljarder år sedan inledde syresättningen av jordens atmosfär gav upphov till ett ”kemiskt massförstörelsevapen”, ett livets ”nästan-självmord”; ”endast barnen till de insekter som kunde tåla syre […] skulle därefter få njuta av solljuset”. Livets urhandling är mordet: bakterier är ”själviska” och lyckas med sin ämnesomsättning orsaka ”grymma” skeenden, att ”på ett fasansfullt sätt” döda landlevande djur.
Med sitt språkbruk snider Ward en berättelse om våld, förbrytelse och kamp av de vetenskapliga data som presenteras. Det antagande om naturens inneboende ondska som enligt textens ytliga dramaturgi följer av vetenskapliga överväganden, formar framställningen från början till slut – den ligger till grund för varje steg i Wards resonemang och yttrar sig i en ständig återkomst av moraliskt laddade adjektiv och episka grepp.
I centrum för Wards argumentation ligger hans tolkning av Charles Darwins utvecklingslära som en vetenskapens beskrivning av tillvaron som en allas kamp mot alla, formad av arternas brutala konkurrens i strävan efter expansion och dominans. Vi måste som människor, enligt Ward, acceptera att vi är evolutionistiska varelser och att det därmed ligger i vår natur att vilja fullständigt behärska vår livsmiljö utan hänsyn till andra arter. På denna insikt bör följa en tacksamhet över att ”[v]i vann” den tävling som är evolutionen, och att ”varje annan art skulle ’älska’ att vara i våra skor”.
Genom sin tolkning av evolutionsteorin låter Ward den samtida mänskliga kultur som har institutionaliserat våld och förtryck som sina grundförutsättningar framträda som ett biologiskt determinerat fenomen. Ward iscensätter den civiliserade kulturens maktutövning också i den enskilda cellen, där ”det stackars” RNA:t är DNA:ts slav, och ”inte har någonting att säga till om”, ”för evigt hunsad från ovan av DNA:t”. Hierarkiska strukturer och kuvande av det främmande är i Wards berättelse en nödvändig del av vad det innebär att existera.
På liknande sätt naturaliseras det verbala språkets dominans – om detta är Ward inte ensam – genom att dess representationsstruktur metaforiskt placeras i mänsklighetens själva kärna: det mänskliga genomets aminosyror är arrangerade ”som bokstäver i en mening”, komplett med ”interpunktion” och ”mellanslag”. Med beskrivningen av människans arvsmassa som ett ”livets språk” med förmågan att koda och reproducera information, ges en antydan om liktydigheten mellan verbalitet och mänsklig artillhörighet.
Genom en sådan retorik omsätts den uppfattning av vad som är mänskligt som under lång tid har upprepats av filosofer, språkvetare och den politiska auktoriteten i en kraftfull totaliserande bild. Framställningen av människans inre som ett språksystem begripliggör den ideologi som menar att människan blir till människa i samma ögonblick som hon börjar tala, och förstår abstrakt och komplext tankearbete som synonymt med symboliskt tänkande – men blir också begriplig enbart genom vår djupa förtrogenhet med denna ideologi. Beskrivningen av människan som summan av sin genetiska kod är uttryck för samma reduktiva världsåskådning som gör verkligheten liktydig med det som är möjligt att verbalisera; ett förhållningssätt till tillvaron präglat av driften att beteckna.

Det budskap som starkast präglar Wards text är det om civilisationen som en livets nödvändighet. I författarens skildringar av ett antal biologiska och geologiska skeenden – till exempel bakterietillväxt, klimatförändringar och kemisk vittring – som alla har orsakat en nedgång i biomassa och mångfald hos livet på jorden är tidsperspektivet det astronomiska, med flera av de anförda skeendena timade miljarder år tillbaka i tiden. Trots att bokens huvudsakliga exempel på ett Medea-fenomen – livets ödeläggelse av sina egna förutsättningar – är en tänkt framtida minskning av atmosfärisk koldioxid, ägnas dessutom den av människan orsakade växthuseffekten en hel del utrymme. Den industriella civilisationens ökning av koldioxidhalterna i atmosfären är det fenomen som Ward framhåller till stöd för sin tes om människan som livsförstörande agent – i denna argumentation övergår det tidigare vidsträckta tidsperspektivet utan kommentarer till att omfatta enbart de senaste 10 000 årens bofasta jordbrukssamhällen. De närmare 99 procent av sin arthistoria som människan har levt som jägare-samlare i nomadiska grupper förbigås med ointresse, och den civiliserade människans påverkan på sin omgivning förvandlas i Wards narrativ helt enkelt till den mänskliga artens. Wards skildring av den mänskliga befolkningsmängdens explosionsartade tillväxt påbörjas för 10 000 år sedan, samtidigt som denna ökning tog sin början, utan att någonting nämns om de stabilt låga populationsnivåer som dessförinnan upprätthållits i åtskilliga hundra tusen år.
Sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes beskrivning av det naturtillstånd som föregår civilisationen som ”eländigt, brutalt och kort” tycks fullständigt omfattas, och inskärps återkommande, av Ward. Perioden före den agrikulturella revolutionen påstås, med endast en ospecifik hänvisning till oförutsägbara klimatförhållanden till stöd, ha varit ”hårda tider”, och till den som förespråkar en mänsklighetens samexistens med övriga arter riktas frågan om vederbörande vill ha sina barn uppätna av vilda djur. Författarens sammanfattning – ”Vi måste inte bli en del av naturen. Vi måste övervinna naturen.” – är mot bakgrund av en sådan retorik överflödig.
Att förstå denna hållning som sprungen enbart ur en naturvetenskaplig analys är djupt otillräckligt, och den skulle heller inte framstå som rimlig annat än för en läsare som i sitt dagliga liv – oftast omedvetet – iscensätter och tvingas att iscensätta en sådan föreställning. Idén om en nödvändig kamp mellan natur och kultur är i högsta grad närvarande i det offentliga samtalet, oavsett om det rör ekonomi-, miljö- eller socialpolitik. Den yttrar sig där kanske främst som en fullständig frånvaro av ifrågasättande av argumentationens premisser, som en öronbedövande tystnad som gör varje kritik av samtalets underliggande föreställningar ohörbar.
I Wards resonemang står mänskligheten inför valet mellan att passivt invänta sin egen undergång och att, om än med visst beklagande, eliminera återstoden av den icke-mänskliga naturen. Det som av Ward framhålls som det i nuläget största hotet mot den mänskliga artens fortlevnad, att världens muslimer beväpnar sig, sägs kunna avhjälpas enbart genom en ökning av den materiella standarden i alla delar av världen. Lösningen på det problem som i sista instans är livet självt är teknologisk dominans och expansion; vi måste, menar Ward, acceptera att teknologin är här för att stanna och att ingenjörskonsten, må det vara i form av klimatreglering eller kolonisering av rymden, utgör mänsklighetens enda möjlighet till räddning.

Naturvetenskapens tillämpning i kontroll och modifikation av naturen är i någon mening underordnad dess mytologiska funktion som en kulturens naturaliserande berättelse. Omvänt har en vetenskaplig teori förutsättningar att spridas först om den är begriplig inom ramen för den kulturella världsförståelsen. Ett exempel från artonhundratalets mitt är termodynamikens andra huvudsats, en fysikalisk lag som föreskriver alltings strävan mot ett utjämnat, homogent tillstånd och vars formulering sammanfaller tidsmässigt med den industriella revolution som inledde en kulturell process av nivellering och standardisering. Wards hypotes – synbarligen nödtorftigt underbyggd, tveklöst slarvigt presenterad och fördunklad av tendentiös retorik, är intressant i första hand som uttryck för en föreställning om världen som med visst fog kan sägas vara den moderna civilisationens: det levande är det hotfulla.
Wards antagande blir meningsfullt just eftersom det är kongruent med den civiliserade verklighetsupplevelsen i en sådan utsträckning att det inte framstår som ett antagande: den som befinner sig i oupphörlig kamp med sin omgivning måste tro att denna kamp är allt som existerar. Som en del av en kultur i färd med att orsaka sin egen och den övriga naturens utplåning, vill man, med Sigmund Freuds ord, ”hellre vara underordnad en obeveklig naturlag […] än en tillfällighet som man hade kunnat undvika”; man föredrar visshet om att ”målet för allt liv är döden” framför möjligheten att det kunde vara något annat.
Den lättnad som en sådan berättelse om ofrihet kan skänka liknas kanske bäst vid den som följer på ett missbruk: om jag saknar kontroll över mitt drickande, ätande, mitt spelande eller mina inköpsmönster, är det heller inte jag själv som kan hållas ansvarig för hur dessa vanor påverkar mitt liv. Genom formandet av en identitet som på en samma gång är offrets och förövarens uppnås en känsla av kontroll som, paradoxalt nog, är resultatet av en upplevd brist på kontroll. Det är jag som gör mig själv illa – alltså är jag inte utlämnad till en yttre förövares oförutsägbara övergrepp – men jag är samtidigt maktlös inför den kraft som får mig att åsamka mig skada. I denna mening är missbrukarens verklighetsuppfattning också kulturens, som den gestaltas hos Ward: vi förstör med industrialismens och vetenskapens precision vår livsmiljö, men vi är heller inte förmögna till att göra annorlunda.

Vad betyder det att livet orsakar sin egen död? Kausaliteten upphöjs i The Medea Hypothesis till högsta princip; allting har en orsak och ”döden är orsakad av livet”. Den teknologisk-vetenskapliga världsbild som är Wards sammanstrålar här med vad som av tänkare som Freud och Ernst Cassirer har beskrivits som ett särdrag hos den primitiva människans tänkande, att döden alltid är en form av olycksfall vars upphov kan förklaras genom yttre skeenden. Någon eller något måste vara att skylla för döden, Ward förkunnar: ”Den är livets fel. Nej, den är Medeas fel.”
Och i viss mening är denna förkunnelse korrekt och Medea-hypotesen en självklar sanning. Naturligtvis, för att parafrasera Oswald Spenglers kritik av kausalitet som ideologi, är döden orsakad av livet – på samma sätt som frukten orsakas av blomman, ålderdomen orsakas av ungdomen och natten orsakas av dagen.

Helena Granström
Claudio Parmiggiani, Senza titolo

Publicerad: 2011-02-02

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK