Det går vidare. Ja… Eh…

”Konst är bäst som berättelse”

av Eva Johansson

Ur Allt om Böcker nr 3/03

Vad är det som bestämmer om en text är litteratur eller inte? Anna Rosenbergs verk Jag vet inte varför jag har lagt det på minnet, men… ja något är det bemöttes och behandlades redan från början som ett konstverk. Det har visats på gallerier och i andra konstsammanhang. Men hennes verk skulle lika gärna kunna beskrivas som litteratur: det är en bok med texter om berättande, minne och språk. Det som skiljer är sammanhanget. Anna Rosenberg är konstnär och har ställt ut sitt verk; alltså är det ett konstverk. Men om hon hade skickat in samma texter till ett förlag och fått dem utgivna hade de i stället setts som litteratur. Allt är en fråga om kontext och perspektiv. Vi träffade Anna Rosenberg i hennes ateljé på Konstakademin i Stockholm.

Omslaget är vitt och avskalat, som på en av de första piratskivorna. Inget författarnamn, inget förlag, bara en innehållsförteckning på framsidan. Jag letar efter uppgifter om tryckeri eller utgivningsår: ingenting. På omslagets baksida finns bara ett ”jag” som kort berättar vad boken innehåller. Först när jag tittar på bokens rygg hittar jag ett namn: Anna Rosenberg.
  Det var en ren slump att jag kom över boken. En lycklig slump: livet skulle ha varit mycket fattigare utan den. Den består av tre avdelningar, korta till synes helt vardagliga historier återberättade av författaren, historiska fakta plockade ur artiklar i svenska tidskrifter samt tre ordagrant nedskrivna radioprogram.
  Jag hade aldrig hört talas om Anna Rosenberg förut, trots att jag brukar hålla mig à jour med aktuell utgivning och nyfiket följer med i vad som händer i den unga svenska litteraturen. Men Anna Rosenbergs bok är inte utgiven på något förlag, inte ens på något av de yngsta eller minsta. Den tillhörde en annan värld än litteraturens, och om det är något hennes bok bevisar så är det att skotten mellan konstvärlden och bokbranschen är tätare än Goretex.
  – Själv bryr jag mig väldigt lite om huruvida det jag gjort är litteratur eller konst, säger Anna Rosenberg när vi träffas en varm försommardag. Jag är inte heller intresserad av genreöverskridanden eller genreupplösning. Skillnaden är bara intressant på det praktiska planet på så sätt att det påverkar hur jag skriver min projektansökan när jag ska söka pengar. Men jag tror att om min bok hamnar i litteraturvärlden, där det är andra regler som styr än i konstvärlden, så skulle folk läsa utifrån andra referenser och ställa andra frågor.
  Anna Rosenberg var från början mest intresserad av fotografi och gick ett år på fotoutbildning i Stockholm, med bland andra Annika von Hausswolff som lärare. Sedan hamnade hon på Valand i Göteborg, där hon gick i fem år. Långsamt gled intresset över från foto till mer konceptuell konst. ”Jag kan inte måla och rita, och jag gör ofta saker som redan finns”, säger hon. Hon gick ut Valand våren 2002 och examensarbetet var just den bok som fått mig att söka upp henne. Nu har hon en av gästateljéerna på Konstakademin i Stockholm. Ateljén är liten men med högt i tak, rymmer inte så mycket mer än ett skrivbord med hennes viktigaste redskap, datorn, några hyllor, samt ett bord där hon har sina mappar med tidigare och pågående arbeten.
  – Jag jobbar ofta så att jag tar en helt vanlig företeelse, något vardagligt, säger hon. Och så vänder jag på det, skruvar det en aning. Det är så mycket vi tar för givet, vi kommer inte på att det ens kan ifrågasättas trots att det bara är överenskommelser. Jag vill inte att det jag gör ska se ut som konst, det ska inte lysa konst om det.
För att demonstrera vad hon menar tar hon fram en karta över Göteborg som hon bearbetat i datorn. Den ser helt normal ut tills man tittar närmare efter: den är spegelvänd.
  – Jag visade kartan på ett galleri. Det fanns inga tecken på att det var konst, utom platsen kartan befann sig på. Den hade ingen titel, bara mitt namn under. Andra konstnärer som var där som visste att det skulle vara konst upptäckte inte att det var något skevt med den. Den ser ju normal ut med rätt färg och rätt typsnitt och allt. Det var människor i den övriga publiken som när de började använda kartan och ville peka ut saker på den upptäckte att det inte gick. Konstnärerna märkte ingenting – de tittade på kartan som konst i stället för som en karta.
  – På samma sätt med boken. Den var från början små häften med texter som bara låg på ett bord och som man kunde plocka upp och läsa. Man behövde inte vara så andäktig inför det, sådär som folk ofta blir inför konst. Det är också därför jag gillar att det jag gör ser lite kommunalt och tråkigt ut. Tråkigt är ofarligt, och det är en bra grund att jobba ifrån.
  Sedan en tid nu tycks intresset för berättande växa sig allt starkare inom konsten. Inte nödvändigtvis så att man arbetar med text, även om det inte heller är ovanligt, det handlar kanske snarare om en berättande attityd. Jag frågar om Anna Rosenberg ser sig som en del i den rörelsen.
  – Visst finns det ett stort intresse för text inom konsten just nu. Jag gjorde boken som mitt examensarbete och nu i år är det två till som gjort böcker på Valand. På Konstakademin är det ytterligare två. Och så är jag med i ett konstnärligt utvecklingsarbete på konstfack om att använda text som konst. Min kompis Johannes Sjögren som gav ut boken Backabo förra året sitter också med – och han är både konstnär och författare.
  Första avdelningen i Anna Rosenbergs bok består av korta anekdoter som andra människor berättat för henne, de flesta inte ens en sida långa. Hon har sedan återberättat dem på band som hon därefter skrivit ut, ordagrant, inklusive alla eventuella stakningar och fel. Så här kan det se ut:

”Min kompis Johanna berättade om en kompis till henne som hade kört ner i diket ute på landet, där ingen mobiltelefon funkade och ingen visste var… jag vet inte om det var en tjej eller kille, men… den personen var… eller sådär att… ja… det var lite besvärligt. Men då… jag tror, vi säger att det var en tjej. Då lade hon sig ner i snön, det var på vintern. Han lade sig ner i snön framför bilen och bakom bilen och gjorde snöänglar. Och… med hjälp av dem lyckades hon ta sig upp ur diket med bilen.”

– Hur vi berättar, hur vi lär oss berätta, påverkar vårt sätt att uppfatta världen och det som händer i den. Precis som kameran och fotografiet har påverkat vårt sätt att se världen. Och de här berättelserna har kvaliteter som gjorde att jag lade dem på minnet.
  Varför tog du vägen över inspelningen, varför inte bara skriva ner dem direkt?
  – För att jag har total skrivkramp, och det här är ett så lätt sätt att skriva. Och så blir det så tydligt att det handlar om berättande – jag läste in dem som om jag berättade dem för någon. Omvägen om det talade ordet gör också att texten glappar – när man skriver ner en berättelse blir det annars ofta så strukturerat och sammanhängande och begripligt. Men jag vill lyfta fram det osäkra och avbrutna. Jag vill lyfta fram att allt man läser är så formaliserat fast man inte tänker på det – det handlar om en överenskommelse.
  I bokens sista och längsta avdelning, där Anna Rosenberg spelat in och skrivit ner tre program från radions P1, blir det här mycket tydligt. Utan några som helst kommentarer lyckas Anna Rosenberg här säga en hel del om vårt sätt att kommunicera och förmedla oss, och i förlängningen om alla de regler och överenskommelser som vi normalt inte funderar över men som styr hur vi förvandlar verkligheten till text och tecken. Om hur text i själva verket är en sorts kodspråk. Programmen är Filosofiska rummet, Trädgårdsdags och Spanarna. Jag har lyssnat oräkneliga gånger på de här programmen, men jag skulle aldrig ha kunnat ana hur absurdistiska och sanslöst roliga de skulle bli i nedskriven form. Här ett kort utdrag ur Spanarna:

jonas: Kan vi lämna den frågan?
jane: Okej.
jonas: Tack. Eh… det går vidare. Ja… Eh…
jane: Nej, förresten…
jonas: Jaha… just det… George…
jane: Jag…
jonas:…dubbel-v… han hette alltså dubbel-v…
jane: Ja…
ingvar: Ja…
jane:…jo…
jonas: double-yah… kallar dom… eh… honom för i USA, bara double-yah… d… eh… George dubbel-v Bush… han vill införa en ny klädstil i Vita Huset…
ingvar: Mmm…
jonas:…det tycker jag är ganska intressant…
ingvar: Mmm…
jonas:…alltså här brinner världen och han sysslar med att… eh… förbjuda… långbrallor…
jessika: A…
jonas:…på kvinnor…
jessika: Just det…
ingvar: Ja…
jessika: Det gäller att börja…
ingvar: … och jeans på män…
jonas: Ja…
jessika:…med de viktiga frågorna.

Vad eller vem inspireras du av?
  – Författaren George Perec är viktig för mig. Jag kan känna igen mig i hur han tar ett vråltråkigt koncept och sedan gör konst av det: Som i romanen Livet en bruksanvisning, där han håller sig till ett enda hus och går igenom vartenda rum i det huset. Och inom konsten har jag tagit intryck av mycket från 60-talet, till exempel Walter de Maria – han ställde ut en telefon med en lapp framför där det stod: om telefonen ringer, svara, det kan vara Walter de Maria som ringer. Det är fantastiskt! När man går på en utställning är det ju ofta något litet vardagselement som stör, som att telefonen ringer inne på kontoret. Och så tänker man, vänta, det ringer, ska jag svara? Hör det till utställningen? Den där upplösningen mellan vad som hör till och inte hör till – och tanken att man kunde få prata med konstnären!
  I ett annat av Anna Rosenbergs textbaserade verk ställde hon samman en sorts topplista, en förkortad konstvandring där hon intervjuat folk och bett dem berätta om den bästa konst de sett. Så skrev hon ut berättelserna och gjorde en liten samling om den allra bästa konsten.
  – Konst är bäst som berättelse. När man går och ser den har man ofta skoskav eller är arg eller något sånt. Men när någon är engagerad och berättar om konsten och lyfter fram någon speciell aspekt händer det något annat – till och med om de missuppfattat det de sett! Walter de Marias telefon till exempel, den har jag aldrig sett på riktigt, bara på bild. Och så hörde jag talas om ett fantastiskt konstverk i Malmö, en konstnär som fyllt ett helt rum med dimma. Jag tycker om det verket fast jag inte sett det, eller kanske därför att jag inte sett det. Jag tycker som sagt om berättelserna om olika upplevelser och hur man berättar.
  Läser du mycket?
  – Ja, jättemycket. Jag har egentligen ett bättre förhållande till litteratur än till konst. Skönlitteraturen kan vara en räddare i nöden, och det har med formen att göra. En bok kan man läsa i sängen eller ha med på en vansinnigt tråkig tågresa. Konsten måste man oftast söka upp, och man kan inte ta den med sig – det är därför jag försöker göra saker som man ska kunna ta med sig från en utställning. Men precis som med konst finns det mycket litteratur som är bättre när jag hör talas om den än när jag faktiskt läser den. Som till exempel den portugisiske författaren Fernando Pessoa, han med alla pseudonymer och personligheter. Jag tycker mer om honom som idé än som litteratur.

Publicerad: 2003-09-14


Läs mer om Allt om Böcker (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Allt om Böcker (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA