Kulturimperiet Bas: Halmstad 3 2010: To boldly go where no man has gone before

Vi har en tendens i vår tid att värdera våra arbetsroller efter bekvämlighet. Om vi inte får vårt ego smickrat genom kändisskap så ska vi åtminstone bli rika, kanske till och med genom lotteri. Vi arbetar inte för att skapa något, utan för att leva i våra egna individuella paradis när vi klättrar upp högst på karriärstegen. Drömmen går såklart sällan i uppfyllelse.

Det är mot den här bakgrunden som kulturutövare så ofta får höra att ”du har tur att du får göra det du älskar”. I samma anda kan man enkelt motivera att livet som kulturarbetare ständigt är en jakt på givmilda bidragsgivare och mecenater. Vi när en ålderdomlig romantisk idé om att konstnären lider för sin konst och att det inte är mer än rätt att de flesta går under på vägen i sin utveckling. Om vi istället hade sett att samma mängd civilingenjörer inte nått sin examen hade folk säkerligen höjt på ögonbrynen.

”Men vadå, vad är kopplingen?” frågar sig vissa. ”Jag som direktör/ affärsbiträde/metallarbetare/jordbrukare/byråkrat behöver ju ingenjörer som tar hand om allt tekniskt i samhället och dessutom för den vetenskapliga utvecklingen framåt. Mitt liv har ju inget med konst och kultur att göra.”

I riksdagen debatteras det ständigt om vad konstens roll i samhället är, ständigt mellan politiker som inte är kulturarbetare själva (endast två riksdagsledamöter är kulturarbetare). Det föreslås många saker. Kanske borde vi sätta fokus på den kapitalgenererande materiella produktionen och omvandla konstnärer till företagare? Eller varför inte gå på en annan linje och acceptera konstnärer som “uttolkare av vår samtid” som med sin lidelsefulla expressivitet uttrycker känslor på löpande band?

Det är såklart lätt att acceptera vilket som av dessa synsätt, med tanke på hur vi konsumerar kultur nu för tiden. Mönstret är särskilt tydligt inom musik, där vi skaffar oss favoritband och -låtar. En skiva har med Ipod-revolutionen fått syftet att försätta oss i en viss sinnesstämning när vi känner oss ledsna eller stressade. Vi har blivit känslonarkomaner som inte är intresserade av något vi inte är bekväma med. Enligt min åsikt ligger konsten och kulturens sanna potential i utforskandet av det okända och i experimenterandet.

Istället för att uttrycka sina egna känslor sträcker sig konstnären utanför sin egen personliga sfär och hittar något helt nytt och delar det med alla andra. Precis som vetenskapsmän letar efter framtidens teknik, letar konstnärer efter framtidens estetik och koncept. Konstnären blir med det här resonemanget en praktiserande filosof och genom det finner konsten sitt allmänintresse, men det verkar inte politikerna förstå.

För vår egen del anser vi på Kulturimperiet att det är dags att vidare utforska kulturen i vårt närområde. Vi träffar otroligt många olika människor och lär oss alltid något nytt. Nu rör vi oss utanför Halmstad och letar stoff över hela Halland. Det är synd att det inte finns mer kulturutbyten mellan städerna, det tar ju ändå inte så lång tid att åka mellan dem.

Trevlig läsning!

Joakim Jalhed

Publicerad: 2010-11-26

Köp Kulturimperiet
Läs mer om Kulturimperiet i katalogen
Fler artiklar knutna till Kulturimperiet
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA