Likhetsmaskineriet
Om demokrati och gemenskap
Demokratin, den formella, kontraktsbaserade gemenskap som jämställer alla människor genom att tilldela dem varsin likvärdig röst, har i sin moderna form visat sig fungera utmärkt som politiskt maskineri åt kapitalismen. Även om andra politiska modeller i detta hänseende fungerat bättre under andra historiska perioder, lever vi nu i en epok där liberal demokrati har blivit ett sådant självklart sätt att styra samhället att det svårligen låter sig ifrågasättas. All demokratikritik är per automatik misstänkt; själva ordet ”antidemokratisk” används genomgående som en blandning av skällsord och varningsrop. Inte ens när blockpolitiken rört sig mot den så kallade mitten i en sådan utsträckning att politikerna är hänvisade till personlig smutskastning för att markera avstånd från varandra, ifrågasätts den parlamentariska ordningens legitimitet.
1
Vad grundar då den demokratiska gemenskapens formella styrka? Den opererar onekligen med likhet, men det är en likhet som härskar genom
bilden av skillnad; en skillnad som numera uteslutande rör sig på framställningens representativa nivå. Denna bild är inte mindre verklig än något annat, men dess skådespelskaraktär gör att skillnaden på ett viktigt sätt är separerad från själva fundamentet i produktionssättets förutsättningar. Fundamentet är nämligen likhet, eller mer specifikt: förekomsten av vissa nödvändiga förutsättningar, såsom varuproduktion och lönearbete. Den grundläggande likheten är densamma varhelst det kapitalistiska produktionssättet etablerat sig, oavsett vilken yttre form – samhällsskick, konsumtionsmönster, politisk retorik och så vidare – det för tillfället använder sig av. Demokratins produktion av skillnad utgör därför, i relation till kapitalismen, en egen sfär som förvisso är satt i nödvändig relation till likhetens kärna, men som samtidigt äger en autonomi vilken tillåter den att producera och utvecklas under de mest skiftande omständigheter. Detta gör också att den fundamentala likheten, tack vare demokratin, förmått överleva historiska omständigheter som andra politiska modeller visat sig oförmögna att hantera.
2
Den demokratiska-kapitalistiska skillnadens ideologiska karaktär skapar hos den moderna människan föreställningen att hon är unik och i besittning av en individuell röst, men hon drabbas samtidigt av alienationens kanske mest konkreta konsekvens: separationen från en verklighet i vilken hon är fullständigt utbytbar. Erfarenheten av separation reflekterar det faktum att demokratin, liksom varulogiken, reducerar alla totalitetens komponenter till utbytbara delar; kapitalismen gör helt enkelt den andre till den samme, samtidigt som ideologin intalar oss att vi, just genom att vara det vi är, kan vara någonting annat än det vi är.
3 Likheten drabbar således den kapitalistiska människan
genom skillnadens sfär, vilket producerar en märklig dubbelhet i den mänskliga erfarenheten.
Den demokratiska gemenskapen är alltså en kluven gemenskap, en samvaro där olikheterna förpassats till representationernas separata sfär och där den fundamentala likhet som grundlägger alla relationer skapar ett glapp mellan den mänskliga erfarenheten och det som erfars. Det är en gemenskap där den samme ser sig själv i allting men samtidigt är främmande inför allting. Det är en gemenskap där den andre finns till enbart som den sammes spegelbild, på andra sidan glappet. Mångfalden av spegelbilder gör gällande att verkligheten är oändligt varierad, när den i själva verket består av ett ständigt upprepande av samma omständigheter. Demokratins chimära skillnad spelar upp olikheter där inga olikheter finns: de politiska blocken förenas exempelvis i sin vilja att framställa varandra som oförsonliga motsatser, när de i själva verket är delar av samma sak. Det schizofrena i den demokratiska självförståelsen består därför inte i konflikten mellan sant och falskt, mellan sakernas egentliga tillstånd och den dimridå som söker maskera det. Tvärtom ligger förhållandena i öppen dager, men är genom sin dubbelhet närmast omöjliga att fixera. Den moderna människan försöker fokusera blicken bland de bilder och utsagor som lovar henne förändring, någonting
annat, alltmedan hon fortsätter att gå till arbetet och att definiera sig själv genom sina konsumtionsmönster. Det av demokratin utlovade, kommande
andra är i slutänden inget annat än en mer effektivt förvaltad samtid.
Samtidens fundamentala likhetsprincip är dock inte ett statiskt tillstånd, trots alla mer eller mindre lyckade försök att ideologiskt framställa framtiden som enbart en vidare utsträckning av nuet. Kapitalismens behov av mänsklig aktivitet gör att produktionssättet ständigt befinner sig i rörelse, att dess betingelser förskjuts. Detta innebär givetvis också att begäret efter andra gemenskaper ständigt gör sig gällande, i olika former, med olika innehåll. Försöken att ersätta kapitalismens gemenskap med andra relationer skapar händelser där det grundläggande likhetsförhållandet utmanas av en skillnad som, åtminstone potentiellt, förmår gå bortom representationernas sfär men som också alltid riskerar att återbördas – alla utbrott ur skådespelet hanteras fortgående genom funktioner som blivit alltmer raffinerade och komplexa i takt med kapitalismens utökade totalitetsanspråk. Det finns därför ett misslyckande inbyggt även i de mest radikala anspråk på att ”rena” demokratin från dess kapitalistiska innehåll. Direktdemokrati arbetar till exempel enligt samma princip som parlamentarisk demokrati, det vill säga enligt idén om formell jämlikhet, vilket placerar skillnaden – den förändring vilken det skall röstas om – vid sidan av en formaliserad apparat byggd på principen om likhet. Den förändrande kraften underordnas därmed ett majoritetsbeslut där varje människa formellt sett bidragit exakt lika mycket, oavsett den kvalitativa mångfald som i realiteten ligger bakom varje individuell röst och som gör sig gällande i varje verklig gemenskap. Demokratin, direkt eller ej, bygger ofrånkomligen en kvantitativ form kring alla gemensamma mänskliga handlingar med anspråk på förändring.
Begagnandet av denna form, grundad som den är på samma liberala världssyn av antropocentriska ideal som redan genomsyrar samtiden, återför därmed även den radikalaste av rörelser till det moderna samhällets likhetsmaskineri. Så länge mänsklig aktivitet kvarstannar i likhetens sfär, kommer skillnaden att fortsätta vara en representation, åtskild från den gemenskap som kräver ett formaliserat kontrakt för att fungera.
1 ”Mitten” är som bekant en plats där det råder ideologisk konsensus kring marknadens metafysiska makt och arbetets nödvändighet.
2 Detta är givetvis inte en universell, överhistorisk omständighet. Även om demokratisk kapitalism visat sig kapabel att överleva både fascismen och realsocialistiska kommandoekonomier av det gamla slaget, har de senaste decenniernas utveckling, främst i Kina, demonstrerat att parlamentarisk demokrati knappast är en förutsättning för blomstrande kapitalism.
3 Detta framställs exempelvis så att vi genom att konsumera skulle kunna ersätta det vi förlorat genom att producera – oavsett om det rör sig om tid, identitet, materiell njutning eller andlig mening.
4 Den av alla politiker så omhuldade arbetslinjen framställer denna logik på ett oblygt sätt; ”mer av detsamma” borde vara varje partis självklara slogan. Kodorden välfärd och tillväxt är just inget annat än löften om att förbättra framtiden genom att förädla samtiden.
Publicerad: 2010-11-25
Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
