En mångfald av perspektiv
Publiken intar mediescenen
Ur Axess nr 6/03
WEBBLOGGAR/ Allt fler skapar en egen hemsida för att själv förmedla nyheter och kommentera händelser. Amatörpublicister och nya stjärnskribenter på Internet utmanar den traditionella journalistiken.
Av Olav Anders Øvrebø
Redaktionschef på
Mandag Morgen i Oslo
Översättning: Karin Olsson
Jag besökte
Salam Pax webblogg för första gången i december i fjol. Sidan fann jag på det vanliga sättet, via en länk på en annan webblogg. Salam gjorde ett underhållande men något kaotiskt intryck. Han berättade om föräldrarnas planer på en nyårsfest där gästerna ombads ta med sig stearinljus på grund av de allt oftare förekommande strömavbrotten. Han kom med personliga meddelanden till anonyma vänner och gav oss en viss inblick i sin musiksmak. Och så ironiserade han över en rapport från amerikanska Council on Foreign Relations, som anbefallde en checklista för nationsbyggande i Irak efter Saddam Husseins fall. ”Word of the day: de-Saddamization”, förkunnade Salam från Bagdad den 28 december 2002. Från Bagdad? Det var svårt att tro. En rolig, öppenhjärtig, fri dagboksskribent, som berättar om det dagliga livet i Bagdad under Saddam Hussein, ocensurerat? Under en pseudonym som betyder fred på två olika språk? Diskussionerna hade pågått ett tag, bland Salams egna läsare (de kunde i enlighet med god webbloggstradition kommentera direkt på webbloggen) och på andra platser på nätet. Var Salam äkta, eller bara ett avancerat skämt eller rentav ett utstuderat propagandatrick? Tvivel var första reaktionen hos åtskilliga av Salams läsare.
Men som stadigvarande läsare befriade jag mig fort från tvivlet och jag blev övertygad om att Salam var autentisk och oavhängig. Hans texter hade inte godkändstämpel från någon tidning eller tv-kanal, men de gav en bild av utvecklingen i Irak som de etablerade medierna inte var i närheten av att konkurrera med – i friskhet, originalitet och engagemang. Jag började rutinmässigt kontrollera vad Salam skrev varje gång som den storpolitiska krisen spetsades till. Som den 5 februari, då utrikesminister Colin Powell höll sin presentation för FN:s säkerhetsråd. Salam: ”Powell speech is around 6 p.m. in Baghdad, the whole family is getting together for tea and dates-pastry to watch the (Powell rocks the UN) show.” Så fortsatte han med att vidarebefordra de senaste observationerna och ryktena från Bagdad: Medlemmar av Baathpartiet bygger upp ställningarna i gathörnen, inte som förberedelse för motstånd mot en invasion, utan för att slå ner ett eventuellt uppror mot regimen. Saddam träffar officerare varje dag och köper deras lojalitet med kontantbelopp och nya bilar. Texten slutar så här: ”Door bells are ringing have to go now.” Så underlät Salam medvetet att kommentera Powells show och gav oss hellre en liten berättelse från det dagliga livet av den sort vi skulle ha väntat oss att få i ett brev från en nära vän. Det var vid denna tidpunkt det började gå upp för mig att Salam Pax är en verkligt betydande skribent – en av Internetålderns första stora.
Populariteten hos webbloggar och andra Internetgenrer som gör effektiv personlig publicering möjlig, ställer journalister inför samma utveckling som redan drabbat läkarna: kontrollen över spridning av information är borta. Patienter kommer väl förberedda till läkarbesöket efter att ha läst in sig på sina symptom. För tre–fyra år sedan, innan dotcombubblan sprack, pratades det mycket om att värdekedjorna skulle kollapsa och få stora företag att gå omkull. I dag kan vi konstatera att en väl så viktig effekt av Internet och informationens frigörelse är att auktoritetshierarkierna kollapsar. Detta ger inte nödvändigtvis perfekta resultat. Journalister kan irriteras av amatörskribenternas bristande källkritik, bibliotekarier irriteras av ologisk katalogisering och inexakta sökningar, läkare av missförstådda diagnoser, men informationskontrollen kommer inte tillbaka för den skull.
En av de journalister som har förstått implikationerna av detta är kolumnisten Dan Gillmor i den kaliforniska tidningen San José Mercury News. Under en längre tid har Gillmor observerat och kommenterat hur allt större delar av befolkningen har börjat ta kommunikationsteknologi i bruk för egna syften – för att kommunicera med varandra men också för att publicera egna texter, bilder och ljud på nätet. Han har märkt hur läsarna blivit mer aktiva: några skickar honom e-brev med tips, kommentarer och rättelser, andra lägger hellre ut sina egna synpunkter på det han skriver direkt på sina egna webbplatser. Fler och fler läsare deltar på dessa sätt aktivt i den journalistiska produktionsprocessen och därför talar Gillmor inte längre om mediernas publik, utan om ”den tidigare publiken”.
Den 8 april i år lade Gillmor ut en inbjudan till läsarna på sin webblogg ”EJournal”1. Han bad om hjälp med arbetet med sin nya bok som skall dryfta ”vad som händer med journalistik och samhälle när varje läsare kan vara skribent. (redaktör, producent och så vidare).” Inbjudan var försedd med en omfattande disposition av författarens idéer så långt. Gillmor hade inte överskattat sin ”tidigare publik” och hans e-postlåda började snart fyllas med reaktioner. Därmed har Gillmor på sätt och vis redan fått sin centrala tes bekräftad: Medan nyhetsredaktioner hittills har opererat som om nyheterna vore en föreläsning för en tyst, lyssnande publik, kommer morgondagens nyhetsproduktion mer att likna ett samtal eller ett seminarium. Som Gillmor gärna medger: ”Mina läsare vet mer än jag”.
Patienten som tar upp kampen med läkaren om definitionsmakten, amatörpublicisten som med begåvning och vilja till dokumentation kastar tvivel över det etablerade mediets version av händelserna, de politiska aktivister som organiserar sig i nätverk via e-post och sms är alla tecken på just denna utveckling. Med ett begrepp hämtat från sjö- och luftfart, adapterat till Internetåldern, kan de kallas navigerande människor. Deras centrala resurs är kunskapen om var kunskap finns och hur den effektivt kan produceras och reproduceras.
Michele Catalano är definitivt en av dem som slutat att sitta tysta som möss i auditoriet. Catalano var inte nöjd med de etablerade amerikanska mediernas täckning av Irakkonflikten. Hon tyckte att de var för försiktiga och för långsamma. Så bestämde hon sig för att göra något åt det. Catalano, som arbetar som sekreterare vid en domstol utanför New York, var sedan tidigare en ivrig webbloggare. Som hundratusentals andra hade hon gjort sina erfarenheter av att publicera tankar, idéer och reflektioner och länkar till andra sidor på nätet med hjälp av ett av de många kostnadsfria, användarvänliga och snabba publiceringsverktyg som har utvecklats de senaste tre–fyra åren. Genom webbloggsskrivandet (”blogging”) hade hon lärt känna likasinnade i USA och andra länder och nu skapade de ett fastare nätverk.
Den 20 mars i år, samtidigt med de första anfallen mot Irak, startades gruppwebbloggen
Command Post. Konceptet var enkelt: deltagarna följde mediernas Iraktäckning på nätet, såg på tv och läste tidningar. När de ansåg att de hade hittat en nyhet, publicerade de omedelbart en kort sammanfattning av den, med källhänvisning och en länk till originalet om det var en Internetkälla. Detta var också det nya med Command Post i förhållande till andra webbloggar: Catalano och hennes medbloggare koncentrerade sig på ”breaking news”. De flesta webbloggar domineras av skribenternas egna åsikter, men på Command Post avskildes åsiktsyttringar till en egen kommenterande sida, som i en traditionell tidning.
Command Post drog omedelbart till sig överraskande många användare. Under loppet av tio veckor fick den uppåt 100 000 besökare, siffror som professionella nätplatser kan vara stolta över. Ivriga nätanvändare förstod omedelbart att en tur till Command Post var nyttig för att få en överblick över de senaste Iraknyheterna från en mängd olika källor samtidigt. Succén ledde raskt till en utvidgning av konceptet och nu dammsuger Command Post-deltagarna medierna efter nyheter om konflikten kring Nordkoreas kärnvapenprogram, om det globala kriget mot terrorismen och om den amerikanska presidentvalskampanjen. Allt detta är således ett resultat av frivilliga insatser, deltagarna får inte betalt. Det borde heller inte behöva tilläggas att på Command Post kan läsarna också bidra med sina egna kommentarer till nyheterna. Ett annat drag hos Command Post som uppmärksammades mindre när webbplatsen blev känd är kanske det allra viktigaste: Det faktum att deltagarna inte bara befann sig i USA, utan också i Europa, Mellanöstern och Australien, sörjde för att andra perspektiv än bara amerikanska mediers blev representerade. Den internationella mediedebatten efter Irakkriget pekar mot att täckningen tycks ha varit olika vinklad i många länder, gärna färgad av den nationella opinionen och den enskilda regeringens ställningstagande till kriget. Medierna har blivit globala, i så måtto att ständigt fler kanaler, webbplatser och tidningar (via nätet) är tillgängliga för en ständigt större andel av jordens befolkning. Men det betyder inte att det utan vidare växer fram en gemensam offentlighet eller större förståelse mellan folk och regioner. Det finns en tendens att de olika medierna, tvärs över nationer eller till och med inom samma land, har visat sina publiker sinsemellan helt olika krig. Så har det kanske varit också tidigare, men det är först nu vi har fått möjligheter att verkligen se dessa skillnader.
Täckningen av Irakkriget har visat att en globaliserad medievärld inte med nödvändighet för med sig mer förståelse för andras sätt att se. Det är ett större problem som ett projekt som Command Post varken har ambition eller möjlighet att göra något åt. Men den mångfald av perspektiv som kom fram på dessa amatörpublicisters webbplats kan ha varit ett gynnsamt, om än litet bidrag. Sålunda uppnådde Command Post-gruppens insats lika goda journalistiska resultat som någon annan, producerad som den var av människor som insett nätets egenskaper bättre än många bland det professionella mediefolket. Nätplatser som Command Post är tidiga exempel på vad vi kan vänta oss av ett genuint globalt system för informationsspridning.
Sedan webbloggfenomenet började ta fart i USA har gränserna mellan ”blogging” och journalistik varit föremål för många debatter. Bloggare bryr sig inte om journalistiska konventioner, de blandar fakta med privata reflektioner, vidarebefordrar rykten utan att undersöka källorna och är på det hela taget oseriösa, menar många journalister. Bloggare går till attack mot journalister för att dölja sin egen subjektiva drivkraft bakom en fasad av oangripliga genrekonventioner och jublar varje gång de kan ertappa en journalist med faktafel och andra tabbar.
Diskussionerna om kvalitet i webbloggar är del av en större debatt som gäller mer än bara förhållandet till journalistik. Hur kan personliga publicister producera kunskap och information av hög kvalitet när det inte finns någon redaktionell bedömningsprocess som föregår publicering, såsom inom journalistik, bokförlag och vetenskaplig publicering?
Sébastien Paquet vid universitetet i Montreal menar att kvalitet så att säga känns igen efter att publiceringen har ägt rum: När webbloggare läser andra människors bloggar, länkar de selektivt till det innehåll som de finner intressant.2. Innehåll som får många länkar blir också mer synligt på nätet, påpekar Paquet. Här är det intressant att notera att det ända från första början skapats ”stjärnskribenter” också bland webbloggare. Önskan att bli synlig, få läsare och bli ett slags punkt i nätverket kommer att pressa bloggare att bli bättre och mer intressanta, att hitta fram till en röst som får en publik. Raskt har det också kommit rankningslistor över de mest populära webbloggarna, som på webbplatsen
Daypop. Många länkar förbättrar en bloggares placering bland de viktigaste sökresultaten på sökmotorn Google.
Exemplen Salam Pax och Command Post är speciellt intressanta i en diskussion om journalistisk kvalitet, därför att de dristade sig att ta i bruk två tunga journalistiska genrer: utrikesreportaget respektive nyheten. Vad betyder det för de etablerade medierna att det tydligen är möjligt för amatörer att ta upp kampen, på en kvalitativt mer än acceptabel nivå?
Ett är i varje fall säkert: medierna måste snarast göra sig av med resterna av den arrogans de har byggt upp åt sig genom årtionden i en privilegierad position i samhället. Var och en som satt sin fot på en redaktion har uppfattat att ett förakt för publiken alltid ligger och lurar under ytan. Men när publiken blir den före detta publiken och allt fler gör samma erfarenheter som en Michele Catalano, kommer den journalistiska arrogansen inte längre att ha något existensberättigande.
Precis som medierna har krävt transparens av politiker och näringsliv, så kommer medieanvändarna att kräva just detta av nyhetsorgan. I mycket högre grad än förr måste medierna förklara vad de gör och varför de gör det. Internet, som en del mediefolk ännu menar är ett hot, lämpar sig perfekt till detta: att visa upp källorna, förklara bakgrunden till vad som görs och inleda en verklig dialog med användarna.
I takt med att ett brittiskt-amerikanskt militärt angrepp mot Bagdad och Irak tycktes ofrånkomligt, blev läsarnas kommentarer på Salam Pax webblogg mer och mer bekymrade i tonen. ”Keep safe! We want you back as soon as you can be. Your insight has meant a great deal to a lot of us who never thought Iraqis were evil at all. May you soon know true peace in your own land”, skrev signaturen MommaBear. Alan E. Brain från Australien gav Salam många militärt sakkunniga råd om hur han skulle förhålla sig för att överleva ett angrepp (håll dig borta från skyddsrum, ha förråd av vatten och batterier etcetera).
Kommentarerna präglades av en tydlig, ofta rörande ambivalens. Många av Salams läsare identifierade sig med honom och var genuint rädda för att han skulle komma till skada i ett krig, samtidigt som många av dem troligen var amerikaner som stödde sin egen regerings politik. Salams klara och upprepade ställningstagande mot en invasion, i förening med att han ofta förlöjligade Saddam, bidrog endast till att ge en mycket mer nyanserad bild än den som framträdde i de flesta etablerade medier.
Häri ligger också mycket av förklaringen till bloggens förmåga att appellera under de dystra månaderna före det militära angreppet. Flyktigheten i nyhetsförmedlingen ser ut att förstärka behovet av upplevd autenticitet, av identifikation med människor, i en stor internationell kris som Irak vintern 2003. Paradoxalt nog framstod Salam Pax genom sina observationer och reflektioner i en personlig, intim stil som den mest autentiska förmedlaren av information om situationen i Irak, samtidigt som frågan om han verkligen existerade eller var en ”hoax” aldrig upphörde att sysselsätta webbloggsamfundet.
Under hela perioden fram till strax före krigsutbrottet ignorerade det stora flertalet av de etablerade medierna Salams webblogg. Men just i det ögonblick då Internetinfrastrukturen i Irak ödelades av bombningen och Salam blev tvungen att gå offline, började det ironiskt nog att dyka upp artiklar om honom, bland annat genom Reuters, BBC och många andra.
Medierna gjorde Salam till stjärna just när han inte längre kunde förmedla sina intryck till världen. Samtidigt, vilket är ännu mer ironiskt, kunde Salams fasta läsare reta sig på att medierna än en gång recirkulerade hela debatten om bloggarens existens, som om det var en nyhet. Webbloggsamfundet slog de etablerade medierna även där – läsarna hade debatterat frågan i månader innan medierna satte den på dagordningen.
I början av maj, då kriget förklarades vara slut, började Salam till min och andra läsares stora lättnad att publicera sina texter igen. Han hade överlevt! Då var det bara en tidsfråga innan journalister kunde leverera intervjuer med honom (Guardian var först) och slutgiltigt bekräfta hans existens för de sista skeptikerna. Guardian var också fort ute med att engagera Salam Pax som kolumnist, och sedan den 4 juni har hans historier publicerats var fjortonde dag under rubriken ”Baghdad Blogger”.
Sålunda har Salam till sist blivit en ”riktig” journalist och till hösten kommer han också ut i bokform. Lyckligtvis ser inte succén ut att ha påverkat Salam särskilt mycket. På bloggen kallar han ledaren för det amerikanska styret för ”mullah Bremer” och han tycks fortsatt vara mer upptagen av Iraks öde än av sitt eget.
1
Dan Gillmors inbjudan
2
Sébastien Paquet om kvaliteten på webbloggar
Publicerad: 2003-09-01
Köp Axess magasin
Läs mer om Axess magasin i katalogen
Fler artiklar knutna till Axess magasin
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
