Rapport till mitt trygga rum

RAPPORT 1
24 FEBRUARI 2010 KL 11.39
Det har kommit en magisterutbildning på teaterhögskolan i Stockholm som jag vill gå. Jag har idéer till att göra en trilogi av Mitt liv som tjock. Just nu håller jag på med andra delen som är ett performance som heter Fettaktivistisk Agenda. Jag är ganska ensam i det här eftersom jag inte har några pengar i projeketet och jag längtar efter inspiration kring just skapandeprocessen. Jag söker också vägar till hur jag kan dokumentera, reflektera och överföra den kunskap jag gör under den här resan. 2004 när jag på Teater Scenario gjorde Mitt liv som tjock var det enklast möjliga förutsättningar. Två personer och ett tema. Det var helt fantastiskt att se hur det växte fram och att det byggde på det tillitsfulla samarbetet med Jojo Tuulikki Oinonen. Det var bådas vår föreställning och ändå helt min egen historia. 2007 upplevde jag en liknande process tillsammans med Kajsa Svensson när vi gjorde Jag vill att man ska tala om mig på Limbo i Stockholm. Även om jag hade rollen som skådespelare i Mitt liv som tjock och regissör i Jag vill att man ska tala om mig så var båda föreställningarna helt och fullt kollektivt skapade. Jag vill jobba så igen och jag vill också utmana mig själv i hur jag berättar på scen. Den naturalistiska spelstilen faller sig väldigt lätt för mig och jag är nyfiken på fler uttryck, andra spelstilar, blandade konstformer och fler möjligheter. Tänk att få arbeta koncentrerat under ett år och med massa input av andra människor. Jag tror det skulle ge mig massor.

Här är kursplanen, visst låter det som nåt för mig.

DEN AUTONOMA SKÅDESPELAREN

ÖVERGRIPANDE MÅL MED UTBILDNINGEN
Studenten ska efter fullgjord magisterexamen ha uppnått ett fördjupat yrkeskunnande i mimkonst och/eller skådespelar- konst samt vara kvalificerad till fortsatta studier på konstnärlig masternivå.
Kunskap och förståelse
Studenten ska efter genomgången utbildning kunna visa
- att den har överblick över mimkonstens och/eller skådespelarkonstens område samt fördjupade kunskaper inom delar av konstartens område,
- insikt i aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete inom mimkonst och/eller skådespelarkonst,
- fördjupad eller breddad kunskap om och erfarenhet av olika metoder och processer inom de gestaltande konstarterna.
Färdigheter och förmåga
Studenten ska efter genomgången utbildning kunna visa
- fördjupad förmåga att kommunicera uttrycksfullt och avspänt inom mimkonst och/eller skådespelarkonst genom konstnärlig praxis,
- förmåga att självständigt identifiera, formulera och lösa gestaltningsmässiga problem samt planera och med lämpliga metoder genomföra kvalificerade konstnärliga uppgifter inom givna tidsramar,
- förmåga att muntligt, skriftligt och/eller på annat sätt reflektera över sitt eget och andras arbete, samt kommunicera sitt arbete och konstnärliga frågeställningar i dialog med olika grupper ur flera kritiska perspektiv
- förmåga att självständigt formulera och lösa konstnärliga problem inom mimkonstens och/eller skådespelarkonstens område, lösa mer avancerade problem samt utveckla nya och egna uttryckssätt.
Förhållningssätt och värderingsförmåga
Studenten ska efter genomgången utbildning kunna visa
- förmåga att förhålla sig kritiskt reflekterande till mimkonst och/eller skådespelarkonst och visa insikt i den roll dessa spelar i samhället historiskt, idag och i framtiden,
- förmåga att förhålla sig självständig, kreativ och konstruktiv i en kollektiv konstnärlig skapandeprocess,
- ett självständigt förhållningssätt till sin yrkesambition i relation till den rådande arbetsmarknaden,
- förmåga att identifiera sina behov för att självständigt kunna ta ansvar för sin kunskapsutveckling.


RAPPORT 2
24 FEBRUARI 2010 KL 13.02
Nu har jag även läst behörighetskraven. Jag fattar ingenting. Vilka autonoma skådespelare som inte har högskoleexamen passerar kriterierna för reell kompetens, det vill säga ha varit anställd inom scenkonst fyra av de senaste sex åren? De flesta jag känner som arbetar självständigt och driver egna projekt, är autonoma helt enkelt, brukar inte vara anställda längre tider. Istället läggs det ner mycket obetald tid på att överhuvudtaget få projekten i hamn. Långa anställningar är inte ett signum för den här gruppen. Ska jag söka ändå? Ska jag chansa på att det finns ett tolkningsutrymme i urvalet?


RAPPORT 3
20 MARS 2010 KL 22.15
Nu har jag bestämt mig för att söka i alla fall. Det är väl ändå mitt konstnärskap de tänker förhålla sig till i första hand. Jag skickar in alla anställningsavtal jag har från tiden det gäller och hoppas på det bästa.

Hej,
Jag heter Lotti Törnros och det här är min ansökan till Den Autonoma Skådespelaren. Min skådespelarskolning har jag främst fått genom att ha varit med och startat och drivit Teater Scenario i Stockholm. Jag ser att mina år inom teatern innebär att jag mer och mer frigör mig från konventioner. Då jag kommer från en arbetarfamilj i Malmö är jag inlärd i ett mindervärdeskomplex. Jag har lärt mig att ha en alltför stor respekt för auktoriteter och de som har språket som verktyg. Jag tror jag valde att bli skådespelare just för att det inte ställde krav på mig att vara en konstnär som påstod något inifrån mig själv, utan levererade någon annans sanning. Ändå har jag aldrig kunnat nöja mig med att vara ett verktyg. Min längtan har lett mig till det jag inte vet, till sånt jag inte är riktigt säker på, till det som skrämmer mig. Nu har jag ett flertal gånger arbetat med projekt där min egen berättelse och mina frågor varit stoffet till verket. Den scenkonst jag ser som jag tycker är intressant är oftast undersökande, både till form och innehåll. Det är så jag vill arbeta.

När jag gick på teaterlinjen i gymnasiet praktiserade jag på Helsingborgs stadsteater. Det jag framförallt fick med mig därifrån var en önskan om att verka i ett annat sammanhang. Jag skrev ner min framtidsvision att om 10 år skulle jag driva och verka i en fri teatergrupp i Stockholm där vi gjorde teater som kändes angelägen. Så blev det också, år 2000 var Teater Scenario på väg att bli en etablerad grupp och vi kom mer och mer att inrikta oss på det egenskapade materialet som hade sin utgångpunkt i vad vi ville berätta.

Nu, ytterligare 10 år senare har jag finslipat min vision.
• Jag vill skapa scenkonst.
• Jag vill ha skäligt betalt för min insats.
• Jag vill att den ska komma från mina egna frågor, från det där som hakar fast i mina tankar, som upprör och förbryllar mig.
• Jag vill arbeta med andra människor i en process som är fri från hierarkier.
• Jag vill medverka till att skapa ett arbetsklimat som är jämbördigt, där kreativiteten kan växa utan prestige och rädslor.
• Jag vill ägna min tid åt kreativa processer istället för producentarbete och lokalskötsel.
• Jag vill få syn på och utmana de normer som råder kring estetik och konstnärlig kvalitet.

Att gå den här utbildningen tror jag kommer öka mina möjligheter att fortsätta arbeta i branschen. Den kunskap, inspiration och koncentration som ett år med fokus på skådespelarens eget konstnärsskap kan ge skapar en stabilare grund för mitt fortsatta yrkesliv. Jag tror den kan hjälpa mig att kunna presentera de idéer jag har, vilket är något det ställs större krav på en fristående konstnär som inte är inom en institutions väggar. En viktig aspekt av ett självständigt arbete är att ha ett nätverk omkring sig för stöd och klargörande frågor. Den här klassen kommer att vara ett sådant nätverk för varandra bara genom sin existens.

Vänlig hälsning
Lotti Törnros

RAPPORT 4
29 MARS 2010 KL 15.03
Idag fick jag det här mailet. Kul, vad glad jag är att jag kom vidare. Tjohoo!

Hej,
Efter urval bland de sökande till magisterprogrammet Den autonoma skådespelaren kallas du härmed till workshop med bl a Frank Vercruyssen måndag 12 april kl 16.20 - 19.30. Samling i receptionen på Teaterhögskolan.

Workshopen kommer att ligga till grund för vilka 6-8 personer som antas till programmet.

Vänligen mejla mig och bekräfta att du kommer att delta i workshopen.

Till workshopen ska du förbereda dig genom att öva in tre texter, två monologer och en dialog, som du hittar på vår hemsida www.teaterhogskolan.se under rubriken Vill du gå ett magisterprogram? i vänsterspalten och därefter under Den autonoma skådespelaren. Du ska kunna texterna utantill och kunna båda karaktärernas text i dialogen.

Varje person får c:a 15 minuter för att framföra texterna och prata lite med juryn.

När juryn mött alla sökande (vid 22-tiden på måndagskvällen) bestämmer man vilka som går vidare till tisdagens prov. De som gått vidare meddelas per sms på måndagskvällen.

Till tisdagens workshop kallas de sökande i tre grupper som jobbar med juryn under c:a 1,5 timme. Till tisdagens prov behöver man inte förebereda sig. Ha på dig kläder som du kan röra dig i.

Teaterhögskolan i Stockholm ligger på Valhallavägen 193 (se vår hemsida för adress och vägbeskrivning).

Vänliga hälsningar

RAPPORT 4
29 MARS 2010 KL 15.17
Här är texterna:
Don Juan av Molière
Dantons död av Georg Büchner
The lonely way av Arthur Schnitzler


RAPPORT 5
29 MARS 2010 KL 16.08
Nu har jag läst texterna. Fan, vad arg jag är! En kavalkad i vit, manlig kanon. Vilken mångfald, vilken variation av livserfarenheter och intressen som avspeglar sig. Men hej och hå vad jag känner mig sugen och peppad på att tränga mig in i dessa masterpieces som visar på kampen i existensen och har en air av allmänmänsklighet över sig. Oj, vad jag känner igen mig och oj vad jag känner livet i mig när jag läser dem. Inte!


RAPPORT 6
29 MARS 2010 KL 18.44
Vet du, jag skiter nog i det här. Den här utbildningen riktar sig inte till mig. När jag läste texterna tappade jag allt mod och självförtroende jag hade. Det blev tomt och blankt och lustlöst i skallen och kroppen. Jag vill inte göra dem. Det känns för jävligt att jag inte ska kunna gå den här utbildningen för att de har en klassisk audition som intagning. För att det inte finns en form som bjuder in mig att visa något som jag tycker är viktigt och intressant. Det är en statlig högskola. Ska det inte finnas ett utrymme att vara tillgänglig för fler grupper än just de som kan ta till sig dessa texter?


RAPPORT 7
31 MARS KL 9.21
Nu har jag kommit på nåt. Jag vänder på det. De får göra audition för mig. Jag vill ge dem en chans att visa om de är öppna för normkritik. Jag visar upp något jag valt och sen får jag se om de passerar mitt godkännande. Deras texter får vara. Jag kan möjligtvis se att det kunde gå att använda texterna på ett sätt som förvrider och parodiserar och om det vore ett grupparbete där vi undersöker ett tema kunde det vara kul. Men eftersom det förväntas av mig att göra detta ensam och på kort tid så anser jag det inte värt att lägga den energin på att leta efter motivation och tolkningsingångar när det inte finns något i det som lockar mig. Min bedömning är att jag behöver material som jag står för och känner lust i, annars kommer de bara få se en anpassad version av mig som försöker vara till lags och göra på rätt sätt för att bli antagen. Den versionen av mig är något jag hoppades slippa vara i den här utbildningen. Och får jag inte göra de texter jag valt så kan jag inte söka, det är mitt val.
Så tänker jag just nu och jag är samtidigt livrädd för att ta den platsen inför auktoriteter. Jag känner ändå att det här är ända sättet jag kan göra det på. Så här blir jag den som styr mitt liv, jag ger inte bort min makt utan kan stå rakryggad. Jag förstår att jag genom detta kommer att ifrågasätta hela utgångsläget för en utbildning eftersom jag påstår att min kunskap och mina val är lika mycket värda som deras. Min syn på lärande är icke auktoritär, jag tror på dialog och validering av varandra. Jag tror på att läraren erkänner sitt eget lärande i mötet med den andre.


RAPPORT 8
12 APRIL 2010 KL 16.30 - 17.20
Sökningsdagen. Juryn presenterar sig först för hela gruppen. Danjel Andersson, Ulrika Malmgren, som är prorektor på skolan, och Frank Vercruyssen. Danjel säger något i stil med att hen och Ulrika är där som bisittare, eller stöd och jag uppfattar det som att Frank är den som gör urvalet. När jag själv står inför juryn utspelar sig följande dialog fast på engelska.

Lotti
- Innan jag börjar skulle jag vilja säga en sak. Jag är jätteintresserad av den här utbildningen. Det finns mycket i presentationen som inspirerade mig att söka. Fast när jag läste de förelagda texterna så ställer jag mig frågande till att alla tre texterna är är skrivna av manliga dramatiker. Efter de senaste årens satsning på Att gestalta kön-projektet här på skolan hade jag förväntat mig att det perspektivet fanns med i antagningsprocessen. Jag tycker att skolan har ett ansvar att vara öppen för ett normkritiskt tänkande. Jag har valt tre andra texter som jag gärna vill visa för er.

Frank
- Jag vet inget om nåt genusprojekt. Jag förstår inte svenska. Hur ska jag då kunna förstå dina texter?

Danjel
- Texterna är valda för att Frank har jobbat med dem och kan dem utan och innan.

Lotti
- Det kunde ha framgått i informationen ni skickade ut.

Danjel
- Du kunde ha ringt och frågat.
Det är en vänlig stämning i rummet. Alla ler men jag sitter med den här klumpen i magen nu. Plötsligt känns det inte som en bra idé att göra det här.

Lotti
- Jag tycker att det ska framgå så tydligt som möjligt hur ansökningsförfarandet går till och hur ni tänker omkring det.

Frank
- Så du hade varit nöjd om det hade varit hälften kvinnor. Det är ju löjligt. Jag tänker överhuvudtaget inte på sånt. För mig är det en självklarhet med jämlikhet.

Det där känns som något jag hört förut. Han tänker inte på det, det finns inte i hans värld. Och jag vet inte vad jag ska säga för att han ska förstå. Jag vill inte bli aggressiv, jag vill bara att han ska förstå. Men jag vet inte vad jag ska säga.

Lotti
- För mig är det ett problem att det bara är män. Om ni hade valt att presentera texterna utan författarens och pjäsens namn så hade jag kanske hittat en ingång.

Nu har jag fullständigt gått in i skamväggen. Det blir tomt och tyst i mig. Jag känner inte att jag har någon rätt att tala, att överhuvudtaget existera. Just nu en hel kör av kritiska röster i mitt huvud och de talar bara till mig själv. Jag är inte rätt person att göra detta. Om jag vill kritisera något måste jag veta vad jag ska säga.

Danjel
- Vi ville ge er en chans att kunna läsa pjäserna om ni ville.

Frank
- Jag ser bara till konstnärlig kvalitet. Har du läst Büchner? Det är en författare som skriver oerhört feminint.

Vadå konstnärlig kvalitet? Det gör ju jag också, men det verkar inte vara den kvaliteten hen syftar till. Och vad menar hen med att Büchner skriver feminint? Vad är det att skriva feminint? Men det här kan jag ju inte säga.

Lotti
- Jag hittade ingen lust till de här texterna och för att ni ska få se något som är jag och som jag kan stå för behöver jag andra texter. Annars får ni bara se en ängslig, anpassad version av mig som vill göra rätt. Det är inte ett bra utgångsläge. Särskilt med tanke på att det här är en ojämn maktsituation när ni sitter med all makt.

Frank
- Jag är inte här för att ha makt. Om du tittar på min föreställning i morgon så är det du som har all makt. Jag har ingen makt.
Nu blir det suddigt och otydligt för mig. Kan inte komma ihåg vad som sägs mer. Jag fastnar i tanken på att hen inte vill ta ansvar för sin makt i den här situationen. Det gör mig otrygg. Jag sitter med en obehaglig känsla av att vara exponerad och utsatt. Till slut säger jag:

Lotti
- Jag vill inte föra den här diskussionen just nu när det är så begränsad tid. Men jag vill gärna spela upp mina scener för er. Vill ni se dem?

Och det vill de. Jag spelar först upp en text på engelska av Kathy Acker. Hens skrivande väcker en fascination hos mig. Det ställer krav på mig att lägga bort min vilja att förstå. Bara låta texten skölja över mig och låta mig drabbas av alla olika bilder och tankar som dyker upp. Blir berörd, rörd till tårar, känner hela kroppen bli aktiverad. Hur känslorna flyttar sig mellan olika kroppsdelar. Pulserar i armarna, pirrar i könet, ilar och suger i magen, huden som hettar, kallsvettas. Salivproduktionen ökar och minskar. Kommer på mig själv med att dregla ena stunden för att nästa vara torr som en öken i munnen. Det är en text jag vill vara i. Jag vill se vad den blir på en scen. Jag väljer att inte färga den med känslor. Jag vill framföra den neutralt. Texten ska uppfattas och ta vägen dit den vill hos de som lyssnar. Samtidigt vill jag med min kropp förmedla en bild av behärskning. Kroppen ska vara kontrollerad. Sitter på en stol med rak rygg och sammanpressade knän, samtidigt som jag broderar på ett blomstermotiv av liljekonvaljer. Jag lägger till en dimension till texten, för en dialog med den. Vad händer när jag sammanför dessa två komponenter? Som en kemilaboration där reaktionen inte är förutsägbar, för jag är inte den enda som tillför ingredienser. Reaktionen är också beroende av tid och plats och inte minst mottagare.

Den andra texten jag valt har jag skrivit själv. Den är en del av det performance jag jobbar med - Fettaktivistisk Agenda. För mig är den texten en illustration av hur jag skolats in i heteronormativitet. Jag spelar mig själv som nioåring. En erfarenhet av att vara den som inte passar in även när jag gör allt rätt, leker rätt lekar, klär mig på rätt sätt, bjuder på rätt sorts kalas. Och hur den upplevelsen av att vara fel är en sak som jag som barn inte kan förändra, så jag hittar strategier att förhålla mig till det. Är subversiv i hur jag tänker, gör uppror genom att fantisera fram alternativ där mina önskningar slår in, men i min nioårings verklighet finns det inget jag kan göra för att få det att ske. Mitt i min text gör jag en aktion där jag smörjer in tre barbiedockor med smör. För nu är jag vuxen, nu kan jag förändra, jag kan påstå och omdefiniera världen.

Efteråt berättar jag lite kort för Frank, på engelska om vad min text handlar om och sen är det klart och jag går därifrån. Hela tiden är det en väldigt lågmäld och vänlig ton i samtalet. Vi ler alla.


RAPPORT 9
12 APRIL 2010 KL 18.10
På väg därifrån tänker jag på alla gånger jag sökt till den skolan. När jag var mellan tjugo och tjugosju sökte jag femton gånger till skådespelarprogrammet och ansökningarna upptog en stor del av min tid. Först när jag sa: ”Fuck that, jag behöver inte bli något jag redan är”, började jag ses och se på mig själv som skådespelare. Aldrig under dessa sökningar mötte jag en jury som öppet omtalade sin egen makt. Inte vet jag om det handlade om att de på allvar inte såg sin makt eller inte ville att den skulle komma ut i öppna luften. Maktbegreppet enligt Foulcoult är att ordna, namnge, bedöma och utdöma. En jury uppfyller alla de kriterierna. Som sökande finns det inga val. Om jag vill gå utbildningen måste jag finna mig i strukturen. Jag får stiga in i den maktlösa rollen. Jag måste köpa mystifieringen hela antagningen präglas av. Den som inte kommer in ses lätt som bitter om den klagar och får stå med skammen att inte vara tillräckligt talangfull. Den som kommer in vill inte vara otacksam och inte göra sig obekväm när den nu blivit utvald bland tusen sökande. Det sätts en etikett av kvalitet på processen. Juryn anses kunna bedöma talang och det är den konstnärliga kvaliteten som är avgörande. Den som blir utvald ska känna sig som extraordinär och speciell. Vi fick vid flera tillfällen höra det, de gånger jag var i det sista delprovet, hur ovanliga och talangfulla vi var. Vi var de tjugo bästa i landet och de ville minsann att vi alla skulle få gå men nu var de ju tvungna att välja hälften. Ett svårt och nästan omöjligt val sa de. Så vi skulle vara stolta. Inte särskilt lätt att kritisera då. Jag har ju gått med på de här förutsättningarna. För att alls kunna söka måste en köpa den rådande synen på vad bra teater är. Om det finns bra teater finns automatiskt en som är dålig. Kvalitetsbegreppet problematiseras inte och det skapar begränsningar för vem som kan söka sig till utbildningen.


RAPPORT 10
12 APRIL 2010 KL 21.35
Sms.
Hej. Du har tyvärr inte kommit in. Tack för att du kom hit idag. Mvh

Det suger till i magen. Ett stup öppnar sig framför mig.
Du vill inte ha mig.
Jag visade vem jag var, vad jag vill och det duger inte.
Du vill inte ha det.

Jag vet att det är allt jag kan göra.
Stå för den jag är.
Men i den här stunden virvlar det i tankarna och tvivlet kastar sina krokar efter dem.
Om jag hade sagt...
Jag borde ha gjort...
Om jag ändrar på mig...
Det är inte bra att vara som jag är.

Jag tänker att det ligger nåt i din kritik.
Att jag gjort fel.
Att ditt sätt att se är mer rätt.
Att du är konstnären och inte jag.
Så vad vet jag?

Jag är ledsen.
Klumpen i halsen.
Skammen kommer i vågor.
Den totala exponeringskänslan.
Vad trodde jag egentligen?
Vem tror jag att jag är?

Så pinsamt, så pinsamt.
Stå där och ha självförtroende.
Uttala åsikter som om jag hade rätt till det.
Framföra det som kommer från mitt inre och tro att det är bra.
Pinsamt, pinsamt, ropar hela kören av röster nu.
De står där i ring omkring mig och skrattar så de kiknar.
Några skyndar sig förbi och vänder bort sitt ansikte i skam över att se på mig.

Ge mig
En grop att sjunka ner i.
En filt att gömma mig under.
Ett skynke att täcka för mitt ansikte.

Fy skam, fy skam för ingen ville ha na'.
Fy skam, fy skam för ingen ville ha na'.


RAPPORT 11
20 APRIL 2010 KL 12.24
Tack! Utan dig hade jag fastnat i den där skamgropen. Tack för att du peppar, stödjer, ser och uppmuntrar mig. Tack för ditt engagemang, dina frågor, din upprördhet, ditt skratt. Du hjälpte mig upp, du lyfte mig när jag inte orkade själv. Ibland kostar det mig så mycket att ta plats. Ibland vet jag inte om det är värt det. Du säger att det är värt det. Du ger mig utrymme. I ditt rum får jag växa. Du är kraft, du är många. Du är nätverk, du är sammanslutning. Du är lek och fantasi. Du är motstånd. Du är skapande. Med dig blir jag också skapande. Jag behöver tilliten och tron. Nyfikenheten och lusten. Du är alternativen, mångfalden och förnyelsen. Jag hyllar dig. Jag hyllar mig själv.

Slut på rapporten.

Lotti Törnros

Publicerad: 2010-09-01

Köp Ful
Läs mer om Ful i katalogen
Fler artiklar knutna till Ful
Fler tidskrifter i kategori ODÖDINGAR
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA