Debatten som livsluft

Ulrika Westerlund

Feministiskt ämbar

Texten är hämtad ur Kulturtidskriftskatalogen 2003. Beställ den här!

Hösten 1997 gick jag grundkursen i genusvetenskap på Stockholms universitet. I samma hus som Centrum för kvinnoforskning, där kursen gavs, låg den feministiska tidskriften bangs redaktion. Varje gång vi skulle på föreläsning passerade vi dörren till redaktionslokalen och för varje gång blev det allt jobbigare. Jag och en kurskompis gick som katten kring het gröt utanför redaktionen och försökte peppa oss själva att knacka på och fråga om vi kanske kunde få skriva något någon gång eller om det fanns något annat vi kanske eventuellt skulle kunna få göra. Inte för att vi trodde att det skulle finnas en chans, det var ju för guds skull BANG vi pratade om, men man måste ju våga ibland, kom vi överens om. I slutet av terminen lämnade vi så, efter enorm vånda, in en gemensamt författad uppsats om Billy Butt-rättegångarna och gladdes i flera veckor åt att den stressade tjejen på redaktionen inte hade sagt nej direkt, utan tagit emot uppsatsen och till och med sagt några vänliga ord i stil med ”det låter intressant”. Sedan hände förstås ingenting mer och efter ett tag fattade vi att vår uppsats skulle gå samma öde till mötes som alla andra universitetsuppsatser – det vill säga förbli oläst av världen.
Något år senare hade jag lämnat universitetet med 150 blandade humaniorapoäng – men ingen examen. Någonstans på vägen fram till c-uppsatsens fullbordande tappade jag den där totalt nödvändiga förmågan för en student och forskare: att kunna motivera sig till att lägga ner lång tid och mycket kraft på att tänka tankar och skriva texter som till största delen kommer att läsas av enbart de närmast sörjande i seminariegruppen. Och vilkas påverkan på eller åtminstone bidrag till samhället och den politiska och kulturella debatten inte kommer att visa sig inom överskådlig tid, om någonsin. Ungefär samtidigt som jag slutligen formulerade för mig själv att det var just detta som var viktigt för mig – att bidra till en allmän debatt, att skriva om och diskutera frågor som jag tycker är angelägna, att få snabba reaktioner på det jag gjort, att påverka och beröra människor – fanns en annons i bang där nya intresserade medarbetare efterlystes och jag tyckte att den talade direkt till mig.
Nu är det drygt fyra år sedan jag gick på mitt första bang-möte, bar min första tidningskartong och ringde mitt första samtal för att be någon att skriva gratis, och tre år sedan jag blev chefredaktör – och jag kan ärligt erkänna att den största delen av min vakna tid under dessa år har ägnats åt att antingen jobba på bang eller tänka på bang. Inte av tvång och verkligen inte ens av nödvändighet alla gånger, men av en lustfylld jag vill, jag vill-känsla som inte försvunnit, trots att kartongkånkandet och gratisartikeltiggarsamtalen till fantastiska skribenter som man, om man kunde, skulle vilja ge rejäla arvoden, inte precis blir roligare med åren.
I perioder är jag övertygad om att kulturtidskriften, särskilt om man arbetar med temanummer, är det perfekta mediet. Där finns långt större chanser att få resultatet av sin tankemöda spridd till många människor än vad författaren till en akademisk uppsats kan hoppas på – och samtidigt finns en helt annan chans till fördjupning och specialisering, en möjlighet som en dagstidning och andra snabbare medier inte har. Skribenterna kan skriva längre, tänka längre, redaktörerna kan ägna tid åt att se helheten och låta olika texter och bilder belysa och spegla sig i varandra. Dessutom gör själva kombinationen av text och bild att en tidskriftsartikel blir så mycket lättare att ta till sig än till exempel en debattbok. Läsaren lockas in i ämnet av sidlayouten, en klatschig rubrik, ett uppdraget effektivt citat, en intressant bild. Och eftersom en tidskrift består av artiklar av många olika människor finns också alltid möjligheten att hoppa över de texter som upplevs som för svåra, för ointressanta, för banala och ändå få ut något av numret. En tidskrift kan bli ingången till ett djupt intresse för ett helt ämnesområde.
De perioder när jag inte tycker att kulturtidskriften är det perfekta mediet är det framförallt den trots allt rätt så låga genomslagskraften som jag ser som en svaghet. Den ligger dels i tidskriftens form, att den består av skriven text, som trots allt är mer ansträngande att ta till sig – och mindre effektfull – än till exempel en film om samma sak. Det senaste exemplet som gjort detta smärtsamt uppenbart för varje engagerad skrivande journalist (och för den delen politiker) är väl Lilja 4-evers segertåg. Den rätt massiva mängden av artiklar som publicerats om trafficking har inte varit i närheten av att föra upp ämnet på den samhälleliga agendan lika effektivt som Lukas Moodyssons film. Men den låga genomslagskraften beror också på politiska beslut som inte har med kulturtidskrifternas form att göra. Att vi antingen förväntas delta i distributionssystemet på samma villkor som kommersiella tidskrifter med långt större upplagor och inkomster eller också i princip inte alls är obegripligt för mig. Vi har produktionsstöd och borde självklart också ha distributionsstöd för att nå ut till vår publik. Jag är övertygad om att många fler människor skulle vilja läsa våra tidskrifter – om de bara fick en chans att höra talas om dem.

Men allt det här vet ni. Det som skiljer bang från andra kulturtidskrifter är att bang är en feministisk kulturtidskrift. Naturligtvis delar vi på bangs redaktion många erfarenheter av reaktioner från människor som kommit i kontakt med tidskriften med redaktioner på andra kulturtidskrifter. Men jag är övertygad om att den fortfarande extremt mycket lägre toleransen och förståelsen för en feministisk analys av samhället, politiken och kulturen, än för till exempel en analys med klassperspektiv, gör att bangs existens är mer obegriplig för många. Feminismens segertåg i tidningsspalterna på senare år har bland annat fört med sig att väldigt många hört talas om den, men rätt så många färre har någon kunskap om vad den egentligen kan innebära. Att feminismen kan vara något att diskutera på annat sätt än om det är bra eller dåligt med feminism, att feminister tycker olika och att olika feministiska perspektiv kan anläggas på de flesta samhällsfenomen är inte så välkänt helt enkelt. Många tror – eller anser – därför att bangs uppgift är att frälsa världen till den rätta feministiska läran, vilken den nu är, och sedan när det då är gjort (dream on) lägga ner tidningen.
Det är nu inte så jag ser på mitt jobb som chefredaktör på bang, förstås. Att jag jobbar på bang och inte på någon annan tidning är naturligtvis ingen slump, lika lite som för andra kulturtidskriftsredaktörer. Vi är helt enkelt väldigt intresserade av det som är vår tidskrifts ämne och vill göra en specialtidning om detta. Vi tycker inte att det som skrivs i frågan i andra tidningar är tillräckligt och vill erbjuda våra läsare en fördjupning, något mer, något nytt. I sakens natur ligger då att vissa artiklar för vissa läsare upplevs som svårgenomträngliga. Konstigt vore det ju annars: om den som inte känner till något om ett ämne med lätthet kan läsa en specialtidning om ämnet, har tidningen förmodligen inte speciellt mycket att erbjuda den redan intresserade. Men detta är inte alls samma sak som att man måste vara extremt påläst för att kunna ta till sig bang. (Då skulle vi ju inte kunna ha några tonåriga läsare, vilket vi har.) Det som krävs är att man är just specialintresserad – specialinsatt blir man förmodligen efter ett tag som bangläsare.
En av de vanligaste frågorna till oss på redaktionen är ”Men vad vill ni då?” (Nu när ni inte ser det som er primära uppgift att skapa nya anhängare till feminismen.) Vårt svar blir alltid något i stil med ”göra en riktigt bra tidning, där vi presenterar nya, framförallt kvinnliga, skribenter, konstnärer och illustratörer, tar den feministiska debatten ett steg vidare och sätter fokus på nya viktiga feministiska frågor” – vilket aldrig duger för den frågande, som istället vill veta vad bang tycker om till exempel kvoterad föräldraledighet eller torsklagen.
Hopblandningen av den feministiska rörelsen och den feministiska debatten är extremt vanlig, förmodligen vanligare än vad hopblandningen av den socialistiska rörelsen och till exempel Fronesis eller TLM är – och jag tycker att det är väldigt viktigt att skilja de två åt. Därför är bang aldrig medarrangör till demonstrationer eller medsignerare av debattartiklar och upprop. Medarbetare på bang kan självklart vara både det ena och det andra, men om tidskriften skulle börja vara det så skulle vår trovärdighet som ett forum för feministisk debatt vara körd i botten. Det går liksom inte att i bangs namn säga nej till EMU av jämställdhetsskäl, till exempel, och sedan på ett bra sätt presentera EMU-anhängares argument för varför EMU kan vara bra av jämställdhetsskäl i bang. Och det vore synd att gå miste om de argumenten. Sedan är det förstås så att en feministisk tidning också måste kunna kritisera feminister och feministiska aktioner och det blir rätt så ogörligt om tidningen är ute och agerar i rörelsen själv. Alltså tycker ”bang” ingenting i feministiska knäckfrågor, medan redaktörer och andra skribenter tycker desto mer. Dock långt ifrån alltid samma sak. Precis som på andra kulturtidskrifter. Det är ju debatten som är vår livsluft.

Ulrika Westerlund är en av bangs chefredaktörer.

Publicerad: 2003-07-24

Köp Bang (Vilande eller nedlagd)
Läs mer om Bang (Vilande eller nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Bang (Vilande eller nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori GENUS
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA