Testamente
ur Kulturimperiet # 1 2010
Du borde verkligen dammsuga. Hela lägenheter kan bli resistenta mot bakterier om det går för lång tid utan att man städar. Som mattan i hallen. Tyget är knappt synbart längre under alla lager smuts från alla fotsteg, bort från dina rum som alla lämnat när de gått. Du borde ha låtit dem försvinna för länge sedan.
Du? Det är nya fläckar i ena hörnet på mattan här, vid högen av räkningarna och ett brev av något slag. Det ser lite olycksbådande ut med allt det där blodet i kanterna på kuvertet. Älskling. Du borde verkligen lägga av med att gå omkring och tappa beståndsdelar av dig själv. Det finns faktiskt pusselbitar som man inte klarar sig utan. Och mattan var ju dyr. Persisk. Tänk så långt den har färdats bara för att ligga här och vara ett mausoleum över dina tårar och oinfriade förhoppningar om människor du ändå tappat bort. Tänk på lastbilschaufförerna som körde hit den. Helt i onödan om du inte gör rent den med lite polish ibland. Du tänker aldrig på någon annan än dig själv. Det är så himla oskönt med människor utan självdistans.
Älskling, du borde verkligen inte ligga där på badrumsgolvet och hyperventilera. Det är inte bra för dina lungor. Nu när du faktiskt slutat röka så borde du låta dem vila ett tag. Egentligen borde du andas så lite som möjligt.
Så där ja.
Mamma ska få min elvisp. Mina osorterade räkningar och mitt damm.
Du borde inte försöka gömma dig bakom duschdraperiet och under badkaret. Det finns fula fiskar och dammråttor av abnorma kvantiteter där. De kommer att försöka äta upp dig. Om du bara har så mycket som ett finger i närheten av den där golvbrunnen så kommer inte bara det slukas med hull och hår. Jag har sett vad som gömmer sig där, du kommer försvinna in i en mutation av ditt eget glömda håravfall.
Förresten så borde du ha färgat om det för länge sedan. Tonat det fräschare. I en vårnyans. Hoppfullt. Du hade kunnat ha ett hår som satt på kafé i timmar med sina vänner, ett hår som sa ”för att jag är värd det” på engelska med ett säljande leende, och verkligen köpte det. Det hade kostat en del, men du hade varit värd det. Kom igen, le.
Tjockgrannen på andra våningen ska få mitt fällda hår att täcka sin begynnande flint med.
Älskling. Allt går att laga. Du behöver inte ta sönder dina blodkärl bara för att spegeln föll i tusen bitar på badrumsgolvet, det var ingen inbjudan till döden, du borde inte ha varit så snabb att tacka ja. Man behöver inte bekräfta förfrågan förrän efter en vecka, man kan behöva lite betänketid. Du. Allt går att laga med våld och klister. Lite tålamod, lite god vilja. Blodkroppar mår inte bra av ensamhet, inte du heller, de behöver syre, jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Du lyssnar aldrig på mig.
Mannen som kommer på besök ibland ska få mina underkläder och sin tandborste.
Kom här.
Varför svarade du inte när jag ringde? Varför öppnade du inte när jag knackade? Varför säger du inget när jag pratar med dig? Varför har du inte stängt av kranen, det fortsätter ju rinna, sådant slöseri, tänk på valarna, på barnen i Afrika. Kom nu. Vi går ut på balkongen. Du ser ut att behöva lite frisk luft.
Flickan i fönstret över pantbanken ska få mina bilderböcker om valar.
Titta. Här är världen. Allt det här är ditt nu, du får det av mig, allt som solen rör vid och elefantkyrkogården med. Jag vet, det är molnigt. Jag vet, det var länge sedan du såg Lejonkungen, men det är ändå så, du får det här. Det är ditt nu, hantera det. Jag tänker inte ta det tillbaka.
Så här går det när man öppnar buren, jag pratar inte om några metaforer, öppnar man buren så flyger undulaterna ut och bajsar på ens krukväxter. Öppnar man dessutom balkongdörren så kommer de flyga ännu längre, du kommer förmodligen inte att få se Putte och Måsen och Arne och Döden igen. De kommer kanske dö, men de får flyga under en himmel utan galler. Du får skylla dig själv, det var du som tyckte att det såg trångt ut.
Undulaterna ska få min lägenhet. De ska få bajsa på mina krukväxter och äta upp mina gardiner.
Älskling. Du ställde aldrig in dammsugarna i städskåpet, du får skylla dig själv att de följer efter. Nu lättar de från badrumsgolvet med blodet på, men flyger lite över det för att inte göra ränder i det prickiga mönstret. Sluta blunda nu. Dammsugarna gör volter i luften, oj, ducka, akta, de kommer hitåt. Oj. Balkongdörren gick visst sönder men lite pill och spingor får man räkna med. Nu är de fria, ser du hur lyckliga de är? Suger upp moln och pruttar dammfisar. Gardinerna och alla tavlorna har tydligen bestämt sig för att följa efter, ser du hur de sveper in sig i varandra, som om de älskar. Titta inte bort då, rodna inte, du borde inte kunna det längre, det är för sent att vara pryd nu. Det här är viktigt, det är ditt nu, du kan inte prioritera bort det. Vill du ha några Smarties?
Inte? Jag köpte alla de hade på Netto och betalade med dina monopolpengar. Du kommer kunna överleva på dem precis hur länge du vill, jag lägger dem i dina fickor, har du rena trosor på dig? Vänd dem ut och in annars, det är viktigt med personlig hygien, du behöver se presentabel ut nu, du är trots allt fastighetsägare av hela världen.
Pojken i kassan på Netto ska få min kredit och min skuld.
Du älskling, har du plåster någonstans? Du kommer nog behöva dem. Jag sätter upp ditt hår medan du tänker, vill du ha hästsvans eller fläta? Oj. Vi hinner nog inget annat än en knut nu älskling, det börjar visst bli bråttom, knäpp snickarbyxorna nu, titta.
Titta. Det finns inget annat kvar här nu.
Bara vi och balkongen och ett golv. Och parketten verkar inte heller vilja vara kvar, det finns nog ingenting egentligen som vill stanna. Hela golvet lossnar från sina fästen och tränger sig förbi oss, det finns bara vi kvar nu, vi på balkongen, nu rasar allt. Var är pelargonerna, dammsugarna verkar ha ätit upp dem, innan de flydde bortåt mot Afrika till, klokt val, jag har hört att man ska kunna bli lycklig där, det var något med girafferna.
Han som alltid är här ska få minuterna efteråt. Han ska ta hand om mig och visa mig. Han har lovat. Han är alltid här.
Älskling. Ser du? Mattan har väntat på oss. Alla räkningar har den ätit upp för länge sedan, bara brevet är kvar och svävar i tomheten som uppstått när allt annat försvunnit. Ja, de kommer få läsa det sen, innehållet kommer stanna kvar och kunna anas i varenda partikel luft, men vi hinner inte tänka mer på sådant nu. Nu flyr det sista, och mattan, klart vi kommer att få plats, var inte fånig, se inte så blek ut, ta min hand nu, släpp taget. Såklart du vågar. Vi får plats.
Hoppa.
Publicerad: 2010-08-18
Köp Kulturimperiet
Läs mer om Kulturimperiet i katalogen
Fler artiklar knutna till Kulturimperiet
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
