Foto av Michael  Klöpfer

Religiöst, sekulärt, postsekulärt

Till mångas förvåning står åter religionen på den svenska offentlighetens dagordning. De troende blir fler precis som de militanta ateisterna. De kulturella konflikter som alla älskar att diskutera har allt oftare religiöst innehåll. Men offentligheten har inte längre de kunskaper som skulle behövas för att reda ut sammanhangen. Religionen har förvandlats till å ena sidan en uppsättning kulturella åtbörder (slöjan i den muslimska världen), å andra sidan en känslans diffusa region (Arvo Pärts musik spelas på klubbarna). Att det skulle kunna finnas moralisk halt och intellektuella utmaningar i teologiska resonemang har till stor del fallit i glömska, och alltför få kan eller ids återuppliva dem. De som ändå försöker i tidningar och tidskrifter är värda all heder. Minaret, Signum och Judisk krönika finns där, men den ickekatolska svenska kristenheten har ännu inte lyckats skapa en efterföljare till Vår lösen.

Som till allt annat finns här en djup historisk bakgrund. Man kan starkt betvivla om det någonsin funnits en svensk enhetskultur på kristen grund. Det så kallade kristnandet av det så kallade Sverige pågick under många århundraden men kunde aldrig helt tränga undan äldre trosformer. Det var knappt avslutat vid reformationen, nästa stora skifte i landets religionshistoria. Det svenska var minst lika böljande och föränderligt som det kristna, och nationen är en sen uppfinning som försöker låtsas naturgivenhet och stabilitet långt in i dagens politiska ideologier. Typiskt nog är det Sverigedemokraterna som tagit den gamla psalmen Fädernas kyrka i Sverige land till sig. Den verkligt nationellt och traditionellt sinnade skulle väl bli katolik – eller ännu hellre asatroende som greve Kettil Kyhle i Sven Delblancs roman Primavera. Hans utrop ”Tyr hialpi!” ringer i mina öron varje gång någon hänvisar till den uråldriga svenska värdegrunden.


foto, Michael Klöpfer, Untitled Landscapes (Landscape #1), 1998

Det kristna projektet i ortodoxins form – som kallade sig luthersk men kanske var mera kalvinsk än den ville vidgå - hade knappt stabiliserats innan upplysningen började luckra upp den igen. Överhets- och statsreligionen attackerades underifrån av folk som ville tänka och tro på sitt eget sätt. Frikyrkorna – herrnhutarna var först, och traditionen därifrån är tydlig i lågkyrklighet av olika slag vilket P O Enquist skrivit om flera gånger - började bryta upp enhetligheten redan på 1700-talet. Samtidigt kom de första judarna till landet, och de orientaliska studierna spirade – en gloriös svensk disciplin genom århundradena. Naturvetenskapen tuggade i sig de religiösa idéer som saknade grund i det verkliga, och en tongivande offentlighet fortsatte att slänga ut religiös bråte. Väl att märka städade också kyrkan långsamt ut det gamla i en parallell process. Stora delar av kristenheten accepterade till exempel mycket snabbt Darwins utvecklingslära, och kreationisterna har sen länge varit en liten skara utan betydelse i Sverige. Ingemar Hedenius’ ifrågasättande för sextio år sedan av tron som kunskapskälla var egentligen bara slutpunkten för en mycket lång utveckling.

Idag sägs Sverige vara ett av världens mest sekulariserade länder. I en modern, vetenskaplig och demokratisk värld har religionen inte längre någon samhällelig plats utanför människors inre rum. Det heliga tvinar bort i brist på syre. Alla världens hemligheter är avslöjade. Moralen grundas inte i en himmelsk ordning utan i utilitaristiskt räknande av lyckopoäng. Så ungefär läget tecknas av modernitetens strängare apologeter. Men bilden av religionslösheten och ateismen som statsreligion är lika falsk som den av fädernas kyrka i Sveriges land. Livsåskådningarna är fortfarande ett slagfält. De förut så beskedliga humanetikerna har fått entreprenörsmässig och retorisk skjuts under namnet Humanisterna, och de försöker lägga åsiktsmarknaden under sig med diverse dyra kampanjer. Den senaste hette Gud finns nog inte och visade Davidstjärna, halvmåne och kors i gult på blå botten. Det såg snarast ut som en välmenande plaidoyer för ett mångkulturellt Sverige. De två tre tankeled som skulle föra från bilderna till beslutet att bli ”humanist” föll bort i den yviga visuella gesten. Denna retoriska miss får väl skyllas på det alltför stora och röstförvrängande patos som, enligt min och många andras mening, utmärker Humanisterna.

Precis som Humanisternas blågula bilder visar finns religionen kvar i det svenska samhället. Kyrkorna är inte nerlagda. De fungerar som meditativa rum för långt fler än de troende. Det byggs idag långt fler moskéer än kyrkor. Många av det sekulära samhällets riter kan tolkas religiöst som exempelvis alla dessa minnesplatser som spontant skapas efter brott och olyckor. Och allt fler i offentligheten bekänner sig som sagt till någon av de stora religionerna.


foto, Michael Klöpfer, Untitled Landscapes (Landscape #15), 2002

Minnet av förintelsen viker inte från oss, denna katastrof som drabbade judiska trosbekännare men också alla andra människor med moralisk reflexion i behåll. På frågan varifrån ondskan i världen härstammar finns inte bara profana utan också religiösa svar. Palestinakonflikten kan inte diskuteras utan att ta hänsyn till de tre religioner som gör anspråk, andliga eller politiska, på Jerusalem. Kloka människor kan hålla antisionism och antisemitism isär, men långtifrån alla är kloka. Teokratier existerar fortfarande; Iran är ett förfärande exempel. Samtidigt som man djupt kan kritisera den katolska kyrkan för att bryta mot kvinnors rättigheter i sitt motstånd mot abort måste man erkänna att den är en stark progressiv kraft i världen. I Sverige såg vi för några år sedan hur Påskuppropet – i nostalgiskt revolutionsyra kallade somliga aktionen för Påskupproret – för gömda flyktingar resulterade i en amnesti. Uppropet var ett kyrkligt initiativ.


foto, Michael Klöpfer, Untitled Landscapes (Landscape #21), 2004

Religiösa motiv i konst och litteratur är fortfarande legio även om de sällan brukar nämnas eller ens kännas igen i kritiken. Ingmar Bergman var inte den siste i detta avseende; ibland kan till och med hans religiösa problematik kännas lite gammeldags. Det mesta av vår kulturhistoria vore obegriplig om man inte kopplade den till det kristna arvet – tänk bara på den bibelsprängde Bellman! Författare som Torgny Lindgren och Birgitta Trotzig, Ann Jäderlund och Birgitta Lillpers öser idag ur den teologiska brunnen.

Möjligen är det så att den sekulära tiden är över, alternativt att den aldrig existerat på allvar. Jürgen Habermas talar numera gärna om den postsekulära tiden då religionen åter är en självklar del av samhället, en religion som inte använder sig av våld, som accepterar det fria samtalet och inte ställer sig i harnesk mot vetenskapen. Stora delar av kristenheten och judendomen verkar vara beredda att gå in i ett sådant tillstånd. Det postsekulära Idealet torde dock vara svårare att uppnå i stora delar av den muslimska världen där reformationsrörelser och upplysningsidéer inte haft en så betydelsefull historisk roll som i västerlandet. En öppning mot demokrati och fritt meningsubyte skulle säkert kunna föra också den muslimska kulturkretsen mot ett postsekulärt tillstånd. Det är inte religionerna som står mot varandra, det är samhällsordningarna.


foto, Michael Klöpfer, Untitled Landscapes (Landscape #9), 2001



Publicerad: 2010-08-16








Annons:

Senaste nummer:

2020-04-02
Teatertidningen 1/2020

2020-04-01
Tidig Musik 1 2020
Medusa 1 2020

2020-03-28
Kritiker 53-54 2019

2020-03-26
Med andra ord 102 2020

2020-03-25
KLASS 1 2020

2020-03-18
Amnesty Press 1 2020

2020-03-15
Konstperspektiv 1 2020

2020-03-14
Cirkeln 4 2019

2020-03-09
Hjärnstorm 137 2019

2020-03-07
10TAL 35 2020

2020-03-06
Signum 2 2020

2020-03-04
Akvarellen 1 2020

2020-03-03
Walden 15-16 2019

2020-02-27
Opera 1 2020

2020-02-24
Parnass 1 2020

2020-02-19
Omkonst 8 2020

2020-02-16
Utställningskritik 1 2020

2020-02-12
Byggnadskultur 4 2019

2020-02-10
Sydasien 2 2019

2020-02-09
Med andra ord 101 2019

2020-02-08
Signum 1 2020

2020-02-06
Tydningen 33-34 2020

2020-02-01
Tydningen 31-32

2020-01-16
Accent 8 2019

2020-01-15
Fauna och Flora 4 2019

2020-01-13
Haimdagar 9-10 2019

2020-01-12
Tidig Musik 4 2019

2020-01-09
Aorta 28 2020
Divan 3-4 2019
Medusa 4 2019

2020-01-08
Tiden Magasin 3 2019

2020-01-07
Populär Poesi 43 2019

2020-01-05
Balder 4 2019

2020-01-04
Walden 13-14

2020-01-03
ponton 4 2019

2020-01-02
Nutida Musik 277 2019
Nordens Tidning 4 2019
Akvarellen 4 2019

2019-12-30
Lyrikvännen 5-6 2019

2019-12-28
OEI 84-85 2019

2019-12-27
10TAL 33-34 2019

2019-12-25
Populär Astronomi 4 2019

2019-12-20
Nutida Musik 276 2019

2019-12-18
Amnesty Press 4 2019

2019-12-16
KLASS 4 2019
Världshorisont 4 2019

2019-12-13
Signum 8 2019

2019-12-09
Hjärnstorm 136 2019

2019-12-08
Populär Poesi 3 2019

Äldre resuméer