Omslag skiva och Raymond Scott

RAYMOND SCOTT – Swingens galna vetenskapsman

ur Kapten Stofil #37

Han är mannen vars musik är bekant för de flesta, utan att de vet vad han heter. Han är den storsäljande storbandsledaren från swingeran som aldrig erkändes av de seriösa jazzvännerna, men var populär hos Igor Stravinskij. Han är kompositören som aldrig skrev för tecknad film, men vars sällsamma skapelser kom att ackompanjera hundratals Looney Tunes. Han är elektronikmusikpionjären och uppfinnaren som inspirerade Robert Moog, men aldrig fick något riktigt erkännande. Anders Lundgren tittar närmare på den förbisedde pionjären Raymond Scott och hans mångskiftande karriär.

Harry Warnow, som Scott egentligen hette, föddes i Brooklyn den tionde september 1908 i en ryskjudisk emigrantfamilj. Den unge Harry visade tidigt fallenhet för musik – vissa källor hävdar att han spelade piano vid två års ålder – men tekniken var hans främsta intresse. Fadern, som själv spelade fiol på fritiden, hade en musikaffär där Harry brukade experimentera med skivspelarna. Rummet han delade med sin åtta år äldre bror Mark förvandlades tidigt till ett ljudlaboratorium.
Teknikintresset höll i sig under uppväxten och ledde till höga examensbetyg vid Brooklyn Technical High. Harry var inställd på att läsa vidare till ingenjör på Brooklyn Polytechnic. Men då ingrep brodern Mark – han ville hellre se Harry i kostym vid ett piano än i en vit rock med räknesticka. Mark mutade lillebrodern med en Steinwayflygel och ett löfte om att betala hans studier. Utbildningen i piano, musikteori och komposition fick Harry på prestigefyllda Institute of Musical Art (senare Juilliard School of Music). Han tog examen 1931 och fick genast jobb som pianist i CBS radioorkester under ledning av storebrodern Mark Warnow.


Men standardrepertoaren tråkade ut den ambitiöse Harry och på lediga stunder arbetade han på egna kompositioner. Sedermera började han lägga fram dessa för kollegorna som förvånades över de aparta arrangemangen och de märkliga titlarna. ”Confusion Among A Fleet Of Taxicabs Upon Meeting With A Fare” var ett tidigt exempel i en låtkatalog som genom åren kom att inkludera ”New Years Eve In A Haunted House”, ”Dinner Music For A Pack Of Hungry Cannibals” och ”Don’t Beat Your Wife Every Night!”. För att undvika anklagelser om att brödraparet höll på att ta över radioorkestern helt och hållet bytte Harry Warnow namn och blev Raymond Scott. Namnet tog han ur telefonkatalogen eftersom det hade en rytm som tilltalade honom.
För att få mer utrymme för sitt skapande såg Scott också till att bilda en egen combo vid sidan av radioorkestern. Den bestod i sin första inkarnation av Louise Shoobe på bas, Dave Harris på tenorsaxofon, klarinettisten Pete Pumiglio, trummisen Johnny Williams (far till filmmusikmaestron John Williams) och trumpetaren Bunny Berigan. Med blåssektionen hade Scott samma problem som Spinal Tap med sina trummisar – Berigan lämnade bandet i vredesmod och ersattes av Dave Wade som senare byttes ut mot Russel Case. Medlemskap i The Raymond Scott Quintet var frustrerande för jazzmusiker som helst ville jamma och spela spontant. Och bandet hade förvisso sex medlemmar men ”quintet” lät snärtigare enligt Scott – ”sextet” kunde få folk att tänka på annat än musik. För den generöst tilltagna kvintetten var det övning, övning och åter övning som gällde. Scott kunde skissa fram ett parti på pianot, överlämna det till klarinettisten som sedan skulle få det att fungera på sitt instrument. Repetitionerna spelades som regel in och sedan plockade Scott ut de bästa bitarna från olika sessioner och pusslade samman till färdiga låtar. Och när han ansåg sig färdig med arrangemanget så var även de minsta variationer strikt förbjudna. Relationerna inom orkestern kunde milt uttryckt beskrivas som ansträngda på grund av Scotts perfektionism och kanske inte alltid helt vinnande sätt.


Reaktionerna från publiken lät dock inte vänta på sig. Efter bandets första offentliga framträdande i programmet Saturday Night Swing Session som sändes december 1936 var skivkontraktet på Master Records snart i hamn. Lyssnarskaran fortsatte att växa. Inom kort sålde skivorna i miljonupplagor – bland annat till Igor Stravinskij. Men det fanns en uttalad skillnad mellan den musiklyssnande allmänhetens och kritikernas smak. En artikel av Harold Taylor i januarinumret 1939 av tidningen Rhythm bar den talande titeln ”You Can Keep Raymond Scott!” Liknande åsikter vädras även i det långt senare utkomna översiktsverket The Big Bands (George T. Simon, 1967). Där beskrivs The Raymond Scott Quintet i allt annat än lyriska ordalag:

“I bästa fall är den här lekfulla pseudojazzen ganska intressant att lyssna till. Men den var alldeles för stel och hackig för att gå att dansa till.”1

Det är inte Simons jazzrevolution om han inte kan dansa till den, med andra ord. Vidare utfaller George T:s jämförelse med idolen Glenn Miller till Scotts nackdel och hans pianospel får underkänt. Det sammanfattar ganska väl jazzpuristernas dom. Men pengar tjänade man när det begav sig. Förhoppningsvis var det en liten kompensation för Scotts hårt prövade musiker.
Även Hollywood fick upp ögonen för den udda kvintetten, som snart kunde höras och ibland ses i filmer som Happy Landing, Ali Baba Goes To Town och Sally, Irene and Mary. Scott var dock föga imponerad av filmfolkets simpla idéer om musik. När man försökte få orkesterledaren att ta på sig en pudrad peruk då den barockinfluerade ”Minuet in Jazz” skulle framföras i Sally, Irene and Mary lämnade han irriterat inspelningsplatsen med kommentaren ”Vi är musiker, inte komiker,”. Hur mycket det skilde sig från lösskäggen och turbanerna gänget ses bära i Ali Baba kan förstås diskuteras, men måttet var väl helt enkelt rågat. Ett år efter den triumfartade ankomsten till Hollywood var Scott och orkestern tillbaka i New York.


Med tanke på den gruppdynamik som beskrivits ovan är det föga förvånande att kvintettens existens blev lika kortvarig som intensiv. Vid återkomsten till CBS började Scott arbetet med att fylla ut leden och göra om orkestern till ett storband. De följande åren kom att domineras av många framträdanden i program som Your Hit Parade och The Rhythm Roundup samt åtskilliga turnéer där bandet drog fulla hus. 1942 blev Scott dirigent och konstnärlig ledare för CBS radioorkester och fattade då det historiska beslutet att sätta ihop det första icke segregerade studiobandet med storheter som Benny Morton (trombon) och Cozy Cole (trummor). Samtidigt började saker hända med låtarna han och The Raymond Scott Quintet spelat in under perioden 1937 – 1939. Katalogen hade sålts till Warner Bros. där de blivit en välkommen källa att ösa ur när bolagets tecknade filmer skulle tonsättas.


Carl Stalling (10 november 1891 – 29 november 1972) hade jobbat för såväl Disney som Ub Iwerks innan han blev musikansvarig för Looney Tunes och mycket annat tecknat som Warner Bros. producerade. Bland Stallings innovationer märks det så kallade click-tracket, ett sätt att synkronisera musik och bild som används i muterad och digitaliserad form än idag. Han var även känd för sin vana att ständigt arbeta in citat från klassiska stycken och evergreens i musiken, ofta som en ironisk kommentar till skeendet på duken. Referenshumor för musikälskare med andra ord, så nog måste Stalling ha känt att han hittat en vänsjäl i Scott med titlar som ”War Dance For Wooden Indians” och ”Reckless Night Aboard An Ocean Liner” i katalogen. Men den låt som utan konkurrens användes oftast hette ”Powerhouse”.
Har du en gång hört denna Scotts största hit lämnar den dig aldrig. Den nästlar sig in i hjärnvindlingarna med sitt vilda tempo, tvära kast och smittande energi och släpper aldrig taget. Under skrivandet av den här artikeln har ”Powerhouse” snurrat oupphörligen både på min skivtallrik och i mitt huvud. Huruvida min första exponering för denna oförglömliga melodi var i unga år genom ”Duck Dodgers in the 24 ½ Century”, ”Compressed Hare” eller någon annan av de många Daffy- och Bugsfilmer där den använts låter jag vara osagt.


Under 40-talet fortsatte Scotts karriär att gå spikrakt uppåt. Inför sina framträdanden presenterades han som ”America’s Foremost Composer of Modern Music”, han skrev musik till Broadwayuppsättningar och balletföreställningar och fortsatte att släppa skivor på det nya mediet LP. Man misstänker att någon annan stod för skivnamnen: The Unexpected, Rock and Roll Symphony och This Time With Strings låter inte riktigt som de kommer från Scott.
Brodern Mark dog av hjärtfel 1949. Förutom det tragiska i att förlora brodern torde dödsfallet även påmint Scott om att hans tid var utmätt. Fadern dog endast 52 år gammal till följd av hjärtproblem. Kanske är det en del i förklaringen till varför karriären så tydligt präglas av en ständig och hetsig framåtrörelse från ett projekt till ett annat. Scott ersatte brodern som orkesterledare på Your Hit Parade , ett framgångsrikt topplisteprogram för radio och sedermera tv sponsrat av cigarettmärket Lucky Strike. Men för Scott var dessa till synes prestigefyllda uppdrag mest ett sätt att tjäna pengar som han kunde plöja ner i sin egentliga passion: byggandet av en gigantisk och välutrustad ljudverkstad och hemmastudio – först i Manhasset och senare Farmingdale på Long Island.


Att de gamla ingenjörstakterna och experimentlustan satt i hade Scott demonstrerat med önskvärd tydlighet i de orkestrar han spelade med från swingeran och framåt. Under en tidig inspelningssession vid Master Records 1937 insisterade Scott på att spela in nattetid för att kunna testa sina excentriska lösningar. En studiotekniker som var med berättar om hur Scott placerade extra mikrofoner i hallen utanför studion och en på herrtoaletten för att få till den önskade ekoeffekten. På inspelningen lät det som om musiken framförts i en konsertlokal snarare än en ganska liten studio. 2
Många av Scotts idéer tog steget från praktiska lösningar över till det avgjort futuristiska. Hans tanke om att enbart sälja sina skivor till folk som verkligen uppskattade dem har på sätt och vis slagit igenom med den låtprenumerationsservice vissa artister ägnar sig åt idag. 1949 uttryckte Scott en önskan att man någon gång i framtiden telepatiskt skulle kunna förmedla kompositörens ogrumlade idé om sin musik direkt till lyssnarna under ett framträdande. På så vis skulle man slippa transportsträckan via musiker, instrument och ljudvågors rörelse genom luften. När Scott 1946 gav fritt spelrum åt sin experimentlusta genom att starta företaget Manhattan Research Inc. fick han dock nöja sig med att förverkliga sina idéer fysiskt.
Vid sidan av sin högst publika karriär med radio-, film-, tv- och konsertframträdanden ägnade Scott åtskillig tid åt skapandet av mer eller mindre märkliga ljudkompositioner. Vissa av dem fick kommersiell användning i reklamfilmer för cigaretter, shampo, bilar och andra produkter, men åtskilligt av det Scott gjorde i verkstaden verkar ha kommit till av ren skaparglädje och hördes av få utomstående innan holländska Basta Records för drygt tio år sedan släppte Manhattan Research Inc. , en välproducerad samling av Scotts experimentellare verk.


Bland instrumenten Scott byggde i sin hemmaverkstad märks Karloff, döpt efter skräckikonen Boris Karloff, en ljudeffektsgenerator som kunde imitera hosta, fräsandet från en stekpanna, djungeltrummor och mycket annat. För att underlätta arbetet med att skriva filmmusik satte Scott ihop något han kallade för en Videola, som gjorde att han kunde sitta vid pianot och spela samtidigt som filmen projicerades på en liten tv-skärm. Kopplat till detta var också en bandspelare som gjorde Scotts sedvanliga redigeringsprocess enklare. Ytterligare ett par av Scotts kreationer var Bandito the Bongo Artist, hans variant på en trummaskin, och en sequencer kallad Circle Machine vars uppbyggnad kring lampor och roterande fotoceller låter som ren science fiction än idag.
För ett av sina mest kända och spridda instrument, keyboarden Clavivox, utgick Scott från en theremin byggd av synthpionjären Robert Moog. Kortfattat är thereminen ett instrument patenterat av den ryske uppfinnaren Léon Theremin 1928 – med två antenner, en för tonhöjd och en för volym som styrs utan att musikern vidrör dem skapas de avgjort kusliga ljud som skänkt en aura av andra världar till åtskilliga science fiction-filmer. Moog och hans far ägnade sig åt att bygga detta genialiskt enkla instrument på fritiden i sin källarverkstad. Runt 1955 hörde Scott av sig, beställde ett exemplar och bjöd samtidigt hem far och son Moog. Moog berättar storögt om det första besöket i det Scottska fyravåningsresidenset. De två hemmafixarna som jobbade med antikverad och begagnad utrustning blev förståeligt imponerade av den fantastiska hemmastudion och välförsedda verkstadsytor för arbete med metall, trä, elektronik och ett helt rum för reservdelar. Samma förundran genomsyrar även de många hemma hos-reportage som publicerades i Popular Electronics och Advertising Age – The National Newspaper of Marketing och andra tidningar under 60-talet.
Under de följande åren fortsatte Moog att umgås med och arbeta för Scott med olika kretsbyggen vars slutgiltiga användning den mysteriöse uppdragsgivaren oftast teg om. Att hemlighetsmakeriet var fruktlöst i längden vittnar Moogs välförtjänta status om. En rad ej skickade brev som återfanns efter Scotts död ger ett lite märkligt perspektiv på rivaliteten mellan de båda pionjärerna. I breven prisar Scott å ena sidan sin kollega Moog men påpekar samtidigt att han faktiskt var först med många av de innovationer denne byggde sin karriär på. Vem som var den tänkta mottagaren är ett mysterium.


Den musik Scott skapade med sina maskiner kan beskrivas som monumentalt udda. Den förekom i reklamfilmer för Sprite, Twinkies, Ford och General Motors, men också på skivorna Soothing Sounds For Baby som Scott släppte 1963 i samarbete med Gesell Institute For Child Development. Soothing Sounds var avsedd att vara en ljudleksak för spädbarn i åldrar mellan en och 18 månader och gick samtiden nästan obemärkt förbi. När skivorna gavs ut på CD av holländska Basta Records för ett antal år sedan fick de många att se Scott som en andlig fader åt hela ambientgenren och artister som Kraftwerk, Brian Eno och Philip Glass. Att de märkliga harmonierna och stundtals riktigt enerverande ljudslingorna tjänat som inspiration för den mer hårdkokte Foetus (Jim Thirlwell) känns föga förvånande. En ommixad version, Dubby Sounds For Baby, släpptes för övrigt i januari 2010 av DJ Flack för den som är begiven på baktakt.
Ett annat omskrivet samarbete inledde Scott med den framtida muppmästaren Jim Henson cirka 1965. Under de följande åren kom Henson att använda åtskilligt av den ”Electronic Music and Music Concrète” som Manhattan Research Inc. hade producerat i en serie kort- och reklamfilmer som han regisserade. I ”The Organized Mind” bjuds åskådaren på en tur genom figuren Limbos hjärna och de olika sektioner han delat in sina tankar i. Tonerna som ackompanjerar är omisskännligt Scottska, med tvära kast och sinnesutvidgande ljudattacker när Limbo guidar oss genom sin rädsla för spindlar och mer ondsinta tankar. Henson kom att återvända både till Scotts ljudspår och till rundvandringar i hjärnan flera gånger under sent 60-tal. Ett projekt som tyvärr aldrig realiserades var en thanksgivingspecial som Henson planerade för tv med den fantasieggande titeln ”The Musical Monster of Turkey Hollow”. I kvarlämnade papper specificeras särskilt att musiken skulle skrivas av Raymond Scott. Tanken svindlar.


Scotts idéer var verkligen före sin tid. Han ville inte bara skapa ljud med tydlig accent åt reklamfilmer och få folk att köpa saker utan också tillverka prylar som skulle föra framtidens ljud och formgivning in i var mans hem. Så tidigt som på 40-talet hade han planer för en väckarklocka med inbyggd bandspelare så man skulle komma ihåg de där viktiga idéerna som dyker upp när man svävar mellan sömn och vaka. I produktkatalogen från ”The World of Sound”, som denna underavdelning av Raymond Scott Enterprises Inc. kallades, finns allt från elektroniska dörrklockor och cocktailglas (!) till personliga telefonsignaler, speldosor, en ”Instantaneous Music Composition Machine”, musikmoduler för cigarett- och godisautomater, en tryckkänslig vuxenleksak som gav ifrån sig olika ljud beroende på var man rörde vid varandra och mycket annat. När man läser om detta i en samtid där digitala kameror har slutarljud som från en gammal Bolex, mobiltelefoner låter som sina Bakelitföregångare, födelsedagskort spelar ledmotivet från Star Wars och slipsar ger ifrån sig ”Rudolf med röda mulen” verkar Scotts framsynthet närmast Nostradamisk. Hade han varit knuten till ett företag som Philips där man strävade efter att musiker och ingenjörer skulle samarbeta och få ut produkter hade kanske Scotts ljudrevolution realiserats och världen hade sett annorlunda ut. Men nu var han sin egen chef och när beställningarna började komma in för smycken med ljusdioder hade Scott redan börjat mixtra med nästa fantastiska manick. Främst bland dessa var hans Electronium.


Med tanke på namnet känns det poetiskt riktigt, om än lite sorgligt, att Karloff var en av de apparater som kannibaliserades på delar när Scott i slutet av 50-talet påbörjade arbetet med den maskin som skulle komma att dominera resten av hans karriär – Electronium. Vad han ville skapa var ”Ett system för konstnärligt samarbete mellan människa och maskin,” som han uttryckte det i sin patentansökan. Utseendemässigt skulle Electronium ha smält in väl bland övrig dekor i till exempel science fiction-klassikern Forbidden Planet. Musiken som strömmade ut när Scott knäppte på någon av knapparna låg också nära ljuden som Louis och Bebe Baron skapade för Sf-klassikern (kretsarna som paret Baron använde byggde på idén om artificiell intelligens, som enligt dem ”fungerar elektroniskt på ett sätt som ligger fantastiskt nära hur enklare livsformer fungerar neurologiskt” 3).
Huruvida Scott betraktade sin Electronium som levande kan man bara spekulera i, men den skulle förändra hans och andras sätt att komponera musik. Att använda apparaten var som att spela en duett där svaren på kompositörens kommandon hämtades från ett till synes outtömlig förråd av ljud, fraseringar, rytmer och harmonier. Med Scott vid kontrollerna kunde nya stycken komponeras, utföras och spelas in i realtid. ”Scott arbetade väldigt hårt för att göra komponerandet av musik mindre arbetsamt”, enligt Herb Deutsch, musikprofessor vid Hofstra Universitetet som var med och utvecklade en av Moogs första synthesizers. 4 De ingenjörer och musikmänniskor Scott omgav sig med under de här åren fick se en annan sida av honom än kollegorna under swingepoken. Tyrannen med taktpinne som musikerna talar om verkar ha försvunnit när han fick fly offentligheten och ägna sig helt åt forskning och skapa musik med maskiner som hade enklare att ta till sig hans originella idéer.


En av de som hörde ryktet om det självspelande, komponerande underverket Electronium var Motowns grundare Berry Gordy. Med en flottilj limousiner besökte han Scott på Long Island och imponerades av det han såg.
Mot slutet av 60-talet gjorde sig Scotts hjärtproblem påminda igen och reklamuppdragen blev allt färre. Han hade vid det här laget lagt närmare en miljon dollar på att utveckla och förfina Electronium. Ett erbjudande om anställning hos Motown, ett av Amerikas största skivbolag, fick honom att dra upp bopålarna och flytta till Kalifornien med sin tredje fru Mitzi. Där fortsatte Scott arbetet med evighetsmaskinen och som chef för forskningsavdelningen fick han möjlighet att återigen omge sig med det allra senaste inom studioteknik. Men hans ovilja mot att släppa kontrolllen och låta andra ta del av Electroniumrevolutionen gjorde att Gordy tappade intresset efter ett par år. Världen väntar fortfarande på att få höra eventuella inspelningar från tiden vid Motown och även på att få se de mindre modeller av Electronium för hemmabruk som kom så långt i planeringen att priset beräknades ligga mellan 2930 och 4950 dollar .
Scott fortsatte arbeta med andra projekt och sin vana trogen började han plocka delar från sin Electronium för att utforska nya idéer. 1977 förvärrades hälsoproblemen och han tvingades dra sig tillbaka från yrkeslivet. Med åren blev han stadigt sämre och genomgick bland annat en hjärtoperation 1983. Hemma fortsatte dock Scott oförtrutet sitt fixande. Bland annat började han modifiera nyköpt teknik som en PC och en Yamaha DX-7 för att få den att fungera med en ny variant av Electronium-maskinen. 75 år gammal sov han i genomsnitt sju timmar per natt för att få tid med allt han ville göra. 1987 skrev han och spelade in sina sista låtar, bland annat den flyhänta lilla synthkompositionen ”Beautiful Little Butterfly” i hemmastudion. Året efter drabbades Scott av ytterligare ett par hjärtattacker och en stroke som gjorde att han tappade talförmågan och defintivt satte punkt för hans fortsatta skapande. Hans livsverk i form av skivor, anteckningar, hundratals inspelningar från tv och radio, och en rejäl pjäs vid namn Electronium stuvades undan i ett skjul på gården.


I en intervju i tidningen The Wire förra året, berättade musikern Mark Mothersbaug om hur det såg ut under ett besök hos Scott ett par månader för hans död 1994. Mothersbaug grundade det inflytelserika bandet DEVO 1974 och driver numer Mutato Muzika där han och merparten av bandkollegorna skriver musik till reklam- och spelfilmer. Det han såg låter som varje fans mardröm. En vilt skäggig, sinnesförvirrad och pyjamasklädd Scott rusade kring i det mögelangripna huset i West Hollywood och kläckte ur sig fraser som ”Hej! Hej då!” samtidigt som Mothersbaug och vännen Hal Willner försökte få till en intervju med honom och frun Mitzie. Taket till skjulet där Scotts saker lagrades hade gått sönder. Smuts och regnvatten hade fritt tillträde. 5
Parallellt med denna tragedi började en ny generation som växt upp med Scotts musik via Looney Tunes och annat att framträda. 1991 såg John Kricfalusi till att hans tecknade tv-serie Ren & Stimpy fick sin beskärda del av ”In An 18th Century Drawing Room” och andra hits. Royalties från programmet var ett välkommet ekonomiskt tillskott för den närmast meddellöse Scott under de sista åren. Oförtrutet arbete av musikhistorikern, radiomannen och journalisten Irwin Chusid ledde till att skivan The Music of Raymond Scott: Reckless Nights and Turkish Twilights släpptes 1992. I samarbete med Mothersbaug såg han även till att Scotts kvarlåtenskap flyttades från det sönderfallande rucklet och arkiverades ordentligt i The Marr Sound Archives vid Missouriuniversitet i Kansas City. Det enda överlevande och restaurerade exemplaret av en Clavivox finns numer i The Audities Foundation belägen i kanadensiska Calgary. Scotts Electronium har fått ett hem tillsammans med Mothersbaugs omfattande samling antikverade synthesizers i Mutato Muzikas källare. Framsteg på restaureringsfronten har ännu inte gjorts så maskinen förblir tyst.


Att Scott var en driven arbetsnarkoman och i många avseenden genialisk på musikens och teknikens område har kanske framgått av ovanstående – och att de sociala färdigheterna lämnade en del övrigt att önska visar vittnesbörd från både bandet och familjen.
Men i en intervju som Scottkännarna Irwin Chusid och Jeff Winner gjorde med första frun Pearl framträder en lite annan bild av musikmästaren. Det blyga geniet gjorde till exempel misstaget att försöka imponera på sin blivande hustru genom att berätta hur många flickvänner han haft. Trots att Scott drog in 100 dollar i veckan och hon tio kom han ofta och bad att få låna pengar. När bägge till sist kom överens om att det ändå var allvar och gifte sig lämnade Scott parets bröllopsfest med gefilte fisch och andra judiska läckerheter för att han inte klarade att träffa släkten. Trots att Scott själv var av en annan åsikt lydde han närmast blint sin äldre brors råd, vilket bland annat ledde till att han sålde sin låtkatalog till Warner Bros. Enligt Pearl var Scott så pryd att han förbjöd henne att läsa Ulysses av James Joyce, vars obscenitetsstämpel tydligen inte tvättats bort genom att den frikändes i en amerikansk domstol 1933. Givetvis hade han inte själv läst boken. Inte riktigt samme man som ett par år senare närde idéer om tryckkänsliga vuxenleksaker! Att deras giftermål ändå ledde till att den Scottska ätten fortlevde kan man vara tacksam för. Dottern Carolyn föddes 1938 och sonen Stan 1941. 6 1952 gifte han om sig med sångerskan Dorothy Collins som hade turnerat med Scotts storband i många år, och de fick döttrarna Deborah och Elizabeth (Collins anses ha en av epokens finaste röster och nominerades till en Tony för sin roll i Stephen Sondheims Follies 1971).


Under de senaste åren har Stan Warnow arbetat med dokumentären Deconstructing Dad där han ger sin syn på fadern samt intervjuar många av de som inspireras av Scotts musik och uppfinningar. Jag hörde av mig till Warnow för att få veta mer om förhållandet till fadern och filmarbetet:

”Det bästa har definitivt varit att få veta mer om hans karriär och allt fantastiskt han uträttade, på det viset känner jag en närhet till honom jag aldrig upplevde medan han levde. Under alla år gick han så helt upp i arbetet att familjen knappt ens kom i andra hand. Jag reagerade genom att inte visa något intresse för vare sig honom eller det han jobbade med. Det var först efter att han dött som jag insåg hur mycket han faktiskt betytt för mig och beslöt mig för att göra filmen. Förutom skivorna som Basta Records släppt lyssnade jag till exempel inte särskilt mycket på hans musik innan jag började med den. Nu har jag fått chansen att verkligen tränga in musiken på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Men den viktigaste insikten handlade inte om musik eller elektronik, fastän jag givetvis lärde mig mycket om dessa ämnen, utan att min far på sitt högst personliga och okonventionella vis faktiskt älskade sina barn. Till viss del kunde jag också förlåta honom för att han höll oss på avstånd under större delen av sitt liv.”

Under hela swingepoken, alla radio- tv- och filmframträdanden, tecknade filmer och elektroakustiska experiment, bibehöll Scott sin excentricitet – även när han arbetade i musikens mittfåra. Något som slår en är hur Scott under sin karriär först lyckades med att slå igenom på bred front, för att sedan successivt bli en angelägenhet nästan enbart för ett specialintresserat fåtal – även om fanskaran verkar på väg att växa till igen. I likhet med Tiny Tim har Scott nu förärats med en egen plastfigur, komplett med en Clavivox i miniatyr, och i Michael Chabons mästerverk The Amazing Adventures of Cavalier and Clay dyker han upp under en festscen hemma hos Salvador Dali. Warnow är lite förbryllad över att fadern är på en gång så oerhört uppskattad och så okänd:

”Det faktum att de flesta aldrig ens hört talas om honom har skapat problem när jag försökt få filmen visad på olika festivaler, hos tv-bolag och distribuerad i USA och Europa. Numera produceras mängder av dokumentärer av oberoende filmare, och många distributionskanaler verkar ha väldigt svårt att ta till sig filmen. Påståendet att den för dem helt okände Raymond Scott påverkat så mycket av 1900-talets musik genom sina bidrag till jazz, elektronisk musik och tecknad film antar jag låter extra konstigt när det kommer från hans son. Samtidigt finns det en betydande, om än inte enorm, mängd människor som verkligen ser Raymond Scott som ett av musikhistoriens stora namn. En legend rentav. Så under en och samma dag händer det att jag blir kontaktad av någon som sett filmen, älskar den och öser beröm över min fars verk. Nästa mail jag öppnar är ett refuseringsbrev från någon festival. Det har varit en märklig upplevelse under arbetet med att få ut Deconstructing Dad.”

Vidare bekräftar Warnow något som jag misstänkt under lusläsandet av CD-häften till alla de Raymond Scott-skivor jag köpt det senaste halvåret. Scotts särställning i Nederländerna beror till största delen på en man vars namn dyker upp igen och igen. Gert-Jan Blom och hans band The Beau Hunks började karriären med att troget återskapa Leroy Shields musik till Helan och Halvan-filmer. Senare har de även spelat in flera skivor med material av Scott och framfört den för publik. Numer är Blom en av dem som jobbar med att bevara Scotts minne genom arkivarbete och nya skivor.


Warnow tipsar även om en rad andra orkestrar runtom i världen som håller faderns musik levande. Stu Brown i Skottland har nyligen släppt en skiva som heter Twisted Toons. I Spanien spelas Scott av Miguel Malla och hans grupp. På Whirled Chamber Music framför amerikanska Quartet San Francisco åtskilligt av Scott. The Raymond Scott Orchestrette har flera skivsläpp och konserter bakom sig. I samband med hundraårsjubiléet av Scotts födelse 2008 förestod Adam O’ Callaghan i Montreal en gigantisk hyllningskonsert. Och det är ändå bara en bråkdel av alla som spelar Scott. Så än lär det dröja många år innan huvuden slutar spinna av “Powerhouse”!






The Music of Raymond Scott: Reckless Nights and Turkish Twilights
Grundkursen med många medryckande bitar som The Raymond Scott Quintet (ja, han använde båda stavningarna) spelade in under swingepoken.
The Raymond Scott Quintette: Microphone Music
Två fullmatade skivor med musik från samma tid och informationsspäckat häfte. Alternativa tagningar och låtar som inte finns någon annanstans.
Soothing Sounds For Baby Vol. 1 – 3
Finns att köpa antingen i en tjusig låda eller som enskilda skivor. Bakgrundsmusik som helt tappat koncepterna!
Manhattan Research Inc.
Två skivor paketerade i en liten inbunden bok med nya texter och gamla artiklar i faksimiltryck. Musiken tar dig med på en resa bortom popens parametrar. Uppföljaren The Electronium Years är förhoppningsvis på väg.
The Beau Hunks Sextette: Celebration on the Planet Mars: The Music of Raymond Scott,
Manhattan Minuet

Fina hyllningsskivor från de holländska nestorerna. Den sistnämnda har ett fantastiskt omslag av seriemästaren Chris Ware.

The Big Bands, George T. Simon, 1967
”Invisible Jukebox: Mark Mothersbaug” av Richard Henderson i The Wire # 303, May 2008

www.raymondscott.com
Den ”officiella” hemsidan med all upptänklig information som drivs av experterna Jeff Winner och Irwin Chusid. Länkar vidare till en frekvent uppdaterad blogg och Scotts egen Youtube kanal.
a href="http://www.scottdoc.com<" target="_blank">www.scottdoc.com<
Utvecklingen för Stan Warnows dokumentärfilmsprojekt kan följas här.
www.raymondscottproject.com
Information om skotske Stu Browns satsning.
www.myspace.com/racalmutogroup
Miguel Mallas bandsida.
www.quartetsanfrancisco.com
Hemsida tillhörande Jeremy Cohen och hans Grammynominerade kvartett.
www.raymondscott.com/orchestrette.html
Mer info om ytterligare en orkester rekommenderad av Stan Warnow.
www.bastamusic.com
Skivbolaget som ligger bakom de fina återutgivningarna av Scotts musik.

Noter
1 The Big Bands, George T. Simon, 1967, s. 410.
2 Al Brackman citerad i ”Raymond Scott: The Man Who Made Cartoons Swing”, s.11 i cd-häftet till The Music of Raymond Scott: Reckless Nights and Turkish Twilights.
3 ”Music Notes” av Louis och Bebe Baron på cdn Forbidden Planet, Small Planet Records, 1989.
4 ”Circle Machines and Sequencers: The Untold Story of Raymond Scott’s Pioneering Instruments”, artikel av Jeff E. Winner och Irwin D. Chusid på http://raymondscott.com/em.html)
5 ”Invisible Jukebox: Mark Mothersbaug” av Richard Henderson i The Wire # 303, May 2008. En längre version av intervjun finns även på nätet transkriberad och som ljudfil: http://www.thewire.co.uk/articles/2430/
6 Intervju med Pearl Winters i cdhäftet till The Raymond Scott Quintette: Microphone Music, Basta Records.



Publicerad: 2010-08-09


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA



Annons:

Senaste nummer:

2020-02-19
Omkonst 8 2020

2020-02-12
Byggnadskultur 4 2019

2020-02-10
Sydasien 2 2019

2020-02-09
Med andra ord 101 2019

2020-02-08
Signum 1 2020

2020-02-06
Tydningen 33-34 2020

2020-02-01
Tydningen 31-32

2020-01-16
Accent 8 2019

2020-01-15
Fauna och Flora 4 2019

2020-01-13
Haimdagar 9-10 2019

2020-01-12
Tidig Musik 4 2019

2020-01-09
Aorta 28 2020
Divan 3-4 2019
Medusa 4 2019

2020-01-08
Tiden Magasin 3 2019

2020-01-07
Populär Poesi 43 2019

2020-01-05
Balder 4 2019

2020-01-03
ponton 4 2019

2020-01-02
Nutida Musik 277 2019
Nordens Tidning 4 2019

2019-12-30
Lyrikvännen 5-6 2019

2019-12-28
OEI 84-85 2019

2019-12-27
10TAL 33-34 2019

2019-12-25
Populär Astronomi 4 2019

2019-12-20
Nutida Musik 276 2019

2019-12-18
Amnesty Press 4 2019

2019-12-16
KLASS 4 2019
Världshorisont 4 2019

2019-12-13
Signum 8 2019

2019-12-09
Hjärnstorm 136 2019

2019-12-08
Populär Poesi 3 2019

2019-12-06
Kritiker 52 2019

2019-12-05
Arkitekturtidskriften KRITIK #42/43

2019-11-30
ponton 3 2019

2019-11-27
Arche 68-69 2019

2019-11-26
Lira Musikmagasin 4 2019

2019-11-21
Opera 5 2019
Cirkeln 3 2019

2019-11-20
Parnass 4 2019
Kuba 3 2019
Byggnadskultur 3 2019

2019-11-13
Fjärde Världen 3-4 2019

2019-11-08
Accent 6-7 2019

2019-11-07
Fjärde Världen 2 2019
Utställningskritik 5 2019
Omkonst v 45 2019

2019-11-04
Konstperspektiv 4 2019

2019-11-02
Nio-Fem 2 2019

2019-10-29
10TAL 32 2019

2019-10-25
Signum 7 2019

Äldre resuméer