Utgår man från den kapitalistiska strukturen är myran den ideala människan. Människan själv är ett störningsmoment. Därför måste hon ibland röjas undan, när hon inte helt och hållet kan mekaniseras och därigenom tömmas på sina egentliga behov och företräden. I Brechts
Fatzer uppehåller sig fyra soldater under kriget i ett område som redan är fullständigt ödelagt och där bara en halv trädstam sticker upp. De diskuterar vart de skulle kunna ta vägen, men de kan inte längre ta sig någonstans. För överallt finns människan, den alienerade – människan som vapen. Till följd av detta är hon fienden, och måste upphöra. Detta är omvänt även maskinens uppfattning. Människan är maskinens fiende, i varje regelbundet system är hon ett störningsmoment. Hon är slarvig, skitar ned och fungerar inte. Därför måste hon röjas undan, och detta är kapitalismens uppgift, maskinens struktur. Att reducera människan till råstoff, till material plus tandguld, svarar mot maskinens logik. Auschwitz är kapitalismens altare. Rationalitet som det enda obligatoriska kriteriet reducerar människan till hennes materialvärde.
Dostojevskij var en avgörande upplevelse för mig. Jag läste
Brott och straff 1944, en kort tid innan jag blev inkallad. Raskolnikovs fråga lyder: Vad återstår egentligen om religionen försvinner? Finns det då överhuvudtaget några argument exempelvis mot Auschwitz? Raskolnikov mördade en gammal pantlånerska, sådana har gott om pengar och lägger dem ändå bara på hög. Han trodde sig vara Napoleon, eller närmare bestämt att han var lika intelligent som denne, och behövde pengar för att förverkliga sitt geni. Pantlånerskan var ett skadedjur, en lägre stående varelse, och hade inget behov av pengar. Han gjorde henne till material, efter att först med det bästa samvete i världen ha tagit hennes liv. Därefter inträder den stora ryska erfarenheten av att handlingen kanske är oriktig. Som ett svar på Auschwitz-principen återstår då bara nåden: en prostituerads kärlek. Ett element av kitsch och kristendom ryms däri, men fram till Auschwitz finns det inget annat svar än nåden. Det basala hos Dostojevskij är hans försök att finna ett svar på denna civilisations utrotningsprincip. Det hänger samman med hans levnad. Han gjordes klar för avrättning och trodde att han skulle bli skjuten, men blev i stället deporterad till ett sibiriskt läger. Han var egentligen redan död, och nu började ett andra liv. Detta var hans grunderfarenhet. Att det skulle finnas nåd är ett försanthållande som kanske aldrig kan uppfyllas.
Den andra punkten hos Dostojevskij är formulerandet av det diffusa, de element hos det ryska tänkandet som inte kan härledas till en ordning. Det såg jag alltid som hoppingivande. Ryssland är nämligen en ickeordningsmakt, en makt präglad av kaos, som kämpat emot ordning, även mot en processuellt fattad ordning.
Brott och straff är skriven mot Auschwitz-principen, och Auschwitz är västerländskt. Dostojevskij är den som kommer näst efter Shakespeare, den första tilldragelsen efter Shakespeare. Inte heller Shakespeare skapade ordning. Han ställde ordningen mot kaoset, något som ordningen sedan dess måste sysselsätta sig med.
Dostojevskij ställde frågan: Vad händer om man dödar en skalbagge eller en fluga? Därmed inleds något som kan utsträckas i oändlighet. En skalbagge är något främmande och väcker en impuls hos oss. Den har ett för oss ovanligt rörelsemönster och allt som är ovanligt irriterar och stör, ur detta kommer den europeiska enhetlighetstanken. Flugor är bara till besvär – därför slår man ihjäl dem. Nazisternas propagandaframgångar bestod i att få folk att anse att judeförintande och ryssdödande var jämförbart med grisslakt.
Kafka placerar Dostojevskij i ett annat sammanhang. Som tyskspråkig jude i Prag var Kafka redan från början marginaliserad. Hans främsta uppgift var att sortera ut sig själv. Genom skrivandet hade han gjort sig till koncentrationslägerfånge. Därav hans realism. Mielkes* sista mening i
Volkskammer löd: ”Jag älskar er dock alla.” Kafka skriver i
Domen: ”Kära föräldrar, jag har dock älskat er.” Det är den dömdes sista ord innan han hoppar från bron. Mielke var säkert inte bekant med Kafka, men Kafka var bekant med Mielke.
Man kan numera endast tänka utifrån minoriteterna. Tänker gör man numera bara i utkanten, för det är blott där det finns rörelse. Precis som Kafka måste man tänka utifrån dem som utsorteras. Det är bara minoriteter som skriker. För majoriteten är det inte längre nödvändigt, de har bilar och tutar möjligen innan de kör över en minoritet på öppen gata.
Utrotandet av minoriteter motsvarar utrotandet av biografier. Biografier är minoriteter, just som var och en av oss, så länge vi förblir ensamma, utgör en minoritet. De utrotade biografierna utgör majoritetens grundstenar, och smärtan över den egna utrotningen förbyts i hat gentemot minoriteterna. André Gide skrev efter andra världskriget: ”Några skall rädda världen.” Betoningen låg på ”några”.
När Benjamin sade att Kafka var den förste bolsjevikiske författaren, svarade Brecht: ”I så fall är jag den siste katolske.” Benjamin satte emellertid fingret på något. Kafka var den förste författare som inte ville bli odödlig, som ville att hans texter skulle brännas upp. Då han drog en linje mellan Auschwitz och den europeiska kulturen skrev han till sig en plats i koncentrationslägret.
En annan variant av Kafkas intentioner återfinns i Faulkners sätt att skriva – där fakta fördunklas genom en uttryckets hypertrofi. Faulkner beskrev situationen i den amerikanska södern. Han gjorde sig till neger. Kafka och Faulkner har båda skrivit vidare på Dostojevskijs verk. Huvudtemat i linjen Dostojevskij-Kafka-Faulkner är utsorterandet: Auschwitz som upplysningens avslutande fas. Runt slutet av 1700-talet ägde en kongress mellan teologer och jurister rum i S:t Petersburg. Ryssarnas problem var att de hade svårt att finansiera sina fängelser och inte visste vad de skulle göra med de kriminella. Den fransk-jakobinska delegationen kom då med förslaget att de skulle inrätta arbetsläger. Det var europeiskt upplysningstänkande. Själva skulle ryssarna inte ha kommit fram till detta, det stod inte i Bibeln och de var ännu inte upplysta. Sedan dess existerar gulagerna.
Nietzsches övermänniska är inget annat än brottslingen eller idioten hos Dostojevskij. I vart fall ville Dostojevskij med brottslingen eller idioten alltid framhålla ryssarna som ett alternativ till västerlänningarna. Nietzsche hade känsla för Dostojevskij och betecknade honom genomgående som den store psykologen som kunde förmedla kunskap om framtiden. Dostojevskijs psykologi formades under de fyra lägeråren i Sibirien, där han förhöll sig till människor som levde under ett extremt tryck. Dostojevskij kände till Auschwitz-principen och hans frågeställningar rörde alternativet till denna. Det enda han funnit var – som tidigare nämnt – nåden. Kvinnan, horan, förlöste Raskolnikov. Vid koncentrationslägerexperimenten blev fångar underkylda. Man sköt då in en kvinna under dem och samlaget räddade deras liv. Dessa experiment utgör fundamentet för rymdmedicinen. Så tolkar den teknologiska tidsåldern Raskolnikov.
Auschwitz är tekniksamhällets förebild. Dostojevskij ifrågasatte den självklarhet med vilken vi dödar en insekt. Detta problem ställdes Nietzsche aldrig inför, hos honom finns insekter bara som metaforer. Nietzsche var aldrig i den sitsen att han var tvungen att döda ett djur. Han behövde heller aldrig uppleva hur ett människoliv utplånades som en insekts. Det bidrog till hans intellektuella lättfärdighet.
Västerlandets öga har ett perspektiv tillhörande ett kulsprutekompani, som tvättar landskapet rent från små svarta punkter som närmar sig. Fienden syns endast som en svart punkt som återigen ska bli en del av landskapet. Ryssarna har sedan 1918 fått sona för att Dostojevskij torpederat detta perspektiv. Emedan Västeuropa kan leva utan denna fråga var ryssarna tvungna att ställa frågor som i Västeuropa helt enkelt hade förträngts eller glömts bort. För det betalar de fortfarande.
Nietzsches maktvisioner gjorde honom förryckt. Först som förryckt kunde han omfamna ett djur. Han hade inte skapat tidsandan men försett elden med bensin, och bröt samman vid denna insikt. Av nödvändighet, till följd av klart och precist tänkande, hade han upptäckt det naturliga urvalet. Det är problemet med tänkande och konst i stort: det är i grunden förknippat med skuld. Men naturligtvis är inte Nietzsche skyldig till fascismen, lika lite som Kafka till koncentrationslägren. Ju exaktare man tänker eller skriver, desto mer gör man gemensam sak med tidens strömningar. För konst eller tänkande fungerar endast om man ger sig i lag med tidens strömningar. Att tänka betyder djupast sett att bära skuld, eftersom allt tänkande måste ta sitt avstamp i verkligheten.
* Erich Mielke, Stasichef 1957–1989. Ö.a.
Texten är översatt av Martin Bergqvist.
Fotografiet är på Heiner Müller och är taget Joseph Gallus Rittenberg.
”Denken ist Schuld” är hämtad ur
Gnade – Überschreitung und Zurechtweisung, (red. Jutta Wangemang), Volksbühne/Alexander Verlag Berlin, 2005. En textantologi sammanställd i samband med Frank Castorfs teaterföreställning
Schuld und Sühne , en iscensättning av Dostojevskijs
Brott och straff .
Publicerad: 2010-07-30
Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
