Alkemistiskt experiment

Dansscener:
24 kvadrat

Text: Gun Lund och Lars Persson, initiativtagare till "24 kvadrat"

ur Nutida Dans nr 18 (2003)




Scenyta 24 kvadratmeter, 15 åskådarplatser, 3 trappor utan hiss. Ljus-, ljud- och videoteknik - svart rum, en riktig liten teater avsedd för dans - utmanande, intim, angelägen.

Invigd i oktober 2002 av Kommunalrådet och Kulturnämndens ordförande Vivi Ann Nilsson. Paris-koreografen Amy Swanson avtäckte såväl scen som publikplatser i ett Duncan-inspirerat verk.

Målsättning dansprogram varje månad - första och andra onsdagen och torsdagen. Varje föreställning alltså visad fyra gånger.

Varje program innehåller i princip minst en internationell gäst. Hittills koreografer från Frankrike, Bulgarien, Slovenien, Polen, Finland, USA. De gästande delar kväll med inhemska danskonstnärer. Film, video, livemusik, installationer.

Enkel administration. Marknadsföring via e-mail. Mun till mun-metoden.

Ekonomi - ett minimalt kommunalt anslag för internationella gästspel, slut våren 2003. Fortsättning följer.

24 kvadrat - ett alkemistiskt experiment
De människor som en gång ställde sig frågan om hur naturen är konstruerad, hur dess beståndsdelar fungerar och som trodde att man på olika sätt skulle kunna hitta formler för att omvandla grundämnen till nya högre och renare former, skapade också laboratorier för att undersöka och experimentera. Ett av målen var den ädlaste av alla metaller – guld.
Men alkemin handlar samtidigt om något mycket väsentligare än drömmen om att göra guld. Det handlar i själva verket om vägen till en djupare kunskap, om förvandlingen - om det absoluta, om renheten, om det exklusiva. Det handlade också om att bli herre över sin egen situation i livet – att kunna planera och bestämma, att förstå och bli förstådd.

24 kvadrat är vår dröm om platsen för möten mellan konstens utövare och mottagare på en nivå och ett sätt som går på djupet, förändrar tänkesätt och strukturer, omvandlar det som är mot allt större medvetenhet och insikt om tillvarons betingelser.

Vi har länge velat skapa sådana mötesplatser och prövat olika vägar.
Dance Across Borders som sedan 1995 samlar ett antal koreografer och dansare från olika länder till gemensamma möten med föreställningar, seminarier, workshops och samtal kring danskonstens uttryck och estetik är en sådan väg.

Våra egna föreställningar i specifika miljöer såsom I Gudars skymning för klipporna i Bohuslän eller Världens Tak för taken i Göteborgs innerstad, eller installationer som "Skåda" med fokus på kroppens nakenhet och utsatthet, Images of Dream&Death som ifrågasätter åskådarens perception bygger på denna önskan om djupverkan och förändring av perspektiv.

Under många år hade vi tillgång till en scen för att möjliggöra en del av dessa projekt. Efter fem år utan upplevde vi saknaden. Då väcktes tanken att i stället skapa en liten scen av den studio vi hyrt sedan 1996.

Vi hade aldrig tänkt tanken tidigare eftersom utrymmet var så begränsat. Så skall inte en dansscen se ut. Var skulle i så fall publiken få plats. Det står ju en pelare på golvet, som dessutom är slitet osv.... ett industrihus utan hiss.

Men när idén om "Sveriges minsta dansscen" en gång väckts gav den nya ingångar till sin egen existens både konstnärligt och praktiskt.

Här skulle vår egen dansgrupp E=mc2 Danskonst ha möjlighet att framföra egna verk och vi skulle själva bestämma tidpunkt, omfattning och antal föreställningar, man skulle t ex kunna göra specialarrangemang för grupper, småföretag, föreningar ... som presenterar dansen som konstform.
Här skulle vi på en kontinuerlig basis kunna bjuda in danskonstnärer från olika håll, men också konstnärer från exempelvis musik- och bildkonstområdet.
Vi skulle kunna göra det i en omfattning och med en arbetsinsats som vi skulle kunna kontrollera. Vi skulle själva hinna uppleva och delta och inte reduceras till arrangörer.

24 kvadrat ställer avgörande konstnärliga och kulturpolitiska frågor ...

... om begränsningens betydelse och utsattheten

Vad kräver det av danskonstnären att närma sig sin publik utan det stora avståndet? Det kräver mod både av utövare och åskådare. Storleken på salongen avdramatiserar på ett sätt publikens roll men komplicerar den på ett annat. Hur upprätthåller jag rollen som åskådare med några centimeter tillgodo? Får publiken vara liten?

För koreografen som accepterar att komma hit innebär det en utmaning, att omforma eller skapa sitt verk för detta format. Konsten mår ibland bra av uppsatta avgränsningar. Det kräver ett aktivt förhållningssätt från konstnären.

... om offentligt och privat

Rummet är ju fortfarande vår egen tillflyktsort, ett rum för skapande, eftertanke och fördjupning, ett hemligt rum som vi gläntar på dörren till ibland. Förvandlingen väcker många tankar kring dagens offentlighet.
Det är spännande att se vad som händer när man omvandlar det privata rummet till det offentliga rummet. Hur går det till? Vilka förändringar sker i förhållningssätt?

Någon säger att det känns lyxigt, som att bli inbjuden till någons vardagsrum. Vår utgångspunkt är dock att vi gör konstverket tillgängligt. Men vi gör det samtidigt för vår egen upplevelse, ungefär som när vi köper ett bildkonstverk.


... om förhållandet åskådare och konstnär

Scenen är ännu ett sätt att se och bli medveten om hur konst och åskådare interagerar. När vi arbetat med site-specifics befinner sig publiken ofta i en känd kontext - ett stadsrum, en miljö de vanligtvis beträder och har en relation till.

Här är det tvärtom - man befinner sig i ett gränsland mellan en offentlig form och ett privat format. Det blir därmed också ett sätt att betrakta åskådaren - ett konstnärligt konceptuellt projekt - något som man kan se utifrån ett större sammanhang.

... om exklusivitet, trender och mångfald

Format och estetik gör det möjligt att frigöra sig från trender, publiksiffror och kvantitativa mått på konsten. Kvalité mäts inte i publik-siffror eller kritikerframgångar - det handlar om att vara sann mot sig själv, att uttrycka något unikt ...

Upplevelsen får vara exklusiv, vilket inte är samma sak som uteslutande. För oss betyder det också att understödja mångfalden. Ibland tycks det bara finnas offentligt utrymme för ett uttryck åt gången. Det som inte alltid visas på annat håll, går utanför gängse trender, har sin plats här.

... om minne och mognad

Vi väljer verk, eller konstnär - utifrån en idémässig grund. Vi söker verk och konstnär - vill inte vara ännu en scen dit konstnärer försöker sälja sig.
Självklart speglar våra intressen, vår estetik det som visas.

Vi väljer ofta ur minnet, verk vi gärna skulle vilja se igen. Minnet är alltför kort inom dansvärlden, där alltför ofta rastlös nyproduktion gäller. Föreställningar har kort livslängd. Det görs många enstaka framföranden. Vi vill ge plats för viktiga dansverk som får möta en ny tid och ge verk en möjlighet att mogna i mötet med publiken. Hellre fyra föreställningar för femton än en för sextio!

... om nödvändigheten och frihetens gränser

Självklart är det ett omöjligt projekt rent ekonomiskt - men konstnärligt nödvändigt! Drömprojektet? 15 dansare på scen - 15 åskådare i publiken!

24 kvadrat har än så länge levt på hopsparade pengar. Inte ens Sveriges minsta dansscen kan drivas utan pengar. Vi finns där med våra idéer, drömmar ändå mitt i det konstklimat som är förhärskande idag. Därför är 24 kvadrats existens och ekonomi också en mätare på viljan hos anslagsgivarna att stödja nya idéer och välkomna annorlunda perspektiv.

Efter sommaren vet vi villkoren för 24 kvadrat i framtiden. Oavsett har vi drömmarna kvar om danskonstens kraft att ta del av och förändra människors liv mot större insikt och mognad.

Publicerad: 2003-07-03

Köp Nutida Dans (Nedlagd)
Läs mer om Nutida Dans (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Nutida Dans (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA