Livet är som en tvål

STUPIDOS LITTERÄRA SUPPLEMENT

ur Kapten Stofil nr 11 (2003)
av Martin Kristenson


I Stupidos litterära supplement tänker vi hålla ett vakande öga på förra århundradets mest inaktuella litteratur, vi kommer att granska romaner som är lika brännande oangelägna i dag som när de skrevs, och skriva om all den sällsamt tidsbundna poesi som aldrig förmår röra oss på djupet.
SLS kommer även att finnas tillgängligt på vår hemsida.


Edith ”Morsan” Jansson
Ung jakt
Roman. Berghs förlag AB 1963

Edith ”Morsan” Jansson drev caféet Hollandia i Täby på 1960-talet. Det var ett riksbekant tillhåll för Stockholms raggare, och ”Morsan” själv beskrevs i pressen som Sveriges raggarmorsa. Vänner av kalkonfilm minns hennes medverkan i Ragnar W Frisks inverterade mästerverk Raggargänget (1962), där hon spelar sig själv.
1963 skrev Edith Jansson den självbiografiska romanen Ung jakt, som skildrar människorna kring café Hollandia. Den handlar om ungdomarna Tobbe och Lilian, Babban och Flitis, Nisse och Tjuttan, men också om de vuxna som driver fiket, Morsan och Byggarn.
Ung jakt måste vara den mest egenkära och självgoda roman som skrivits på svenska språket. ”Morsan” skildrar sig själv som en hedervärd och principfast kvinna, utan vilken ungdomarna knappast skulle klara sig. Sida upp och sida ner låter hon sina ungdomar prisa sin stora idol – Morsan.
En av raggarna, som hamnat lite snett i tillvaron, sammanfattar sina åsikter om Morsan på följande sätt: ”Hade man själv haft en sån morsa som Morsan hade man aldrig torskat. Hon höll reda på sina ungar… Så länge Morsan var på Hollandia var det bygget ens hem. Ens fasta punkt i tillvaron som Filosofen brukade säga.”
När Morsan blir sjuk oroar sig ungdomarna för att hon ska dö:

”- Ska Morsan dö, förstår ni, så mister vi vårt moraliska stöd och sånt… Det där att vi ska åka i ett sorgetåg genom Europa är bra… Och så fort hon trillar dit så gör vi i ordning kärrorna. Dom som inte är svarta målas om. Och sen hänger vi på ett sorgflor över kylaren… Och sen ska vi visa sorgen här hemma… Och ute på Blekingegatan, utanför Morsans kåk, där låter vi bilhornen tjuta fram en den Stora Sorgens Melodi som ingen hört maken till. Vi stämmer om alla hornen till djupt i moll…
Det blev en ny diskussion om begravningskläder och prelle. Inte vilken prelle som helst skulle få läsa bort henne från den här jorden. Slutligen stannade dom vid att den ende som kunde komma ifråga var pastor primarius. Eller biskopen. För som Morsan hade levat skulle hon dö, värdigt…
Och där framme i en kista vilade Morsan. Det förgängliga av Morsan. Ett stoft som fan inte sett maken till förut. Men hennes själ levde. Skulle leva bland ungdomar i hundra år, i två hundra år eller mer. För Morsan var toppen…”

Ungdomarnas diskussion om Morsans befarade hädanfärd upptar åtta sidor – Edit Jansson är aldrig så vältalig som när hon beskriver sin egen popularitet. Morsan överlever lyckligtvis sin förkylning, och resten av romanen formar sig till en lovsång till denna ungdomarnas beskyddare. Romanens ungdomar begriper ju också att människor måste hyllas medan de lever:

”- Morsan, ja har undrat många gånger om inte du me kan få en sån där doktorstitel. Du som gjort så mycket för ungdomen hemma i Stockholm.
-… Ska vi inte försöka få Morsan att bli en sån där hedersdoktor?
-Man skulle ju kunna skriva till Erlander och be honom hjälpa till. För dom säjer på jobbet, att Erlander ä en verkligt fin polare.

Morsan uttalar sig också i romanen. Hon har åsikter om det mesta. Hon försvarar sina ungdomar, men hon tål inte vad som helst:

”- Visst händer det att också mina ungdomar blir förälskade… Jag tycker det är ganska naturligt och så länge kärleken handlar om kön mot kön tycker jag den oftast är vacker. Men handlar det om kärlek mellan man och man eller mellan kvinna och kvinna, då är jag inte med längre…
Det är bättre med sund kärlek mellan man och kvinna än osund mellan lika kön. Det ordspråket har Morsan själv myntat och hon är stolt över det. För hon vet en hel del om allt otyg folk kan hitta på.”

Romanens syn på raggarna kan sammanfattas med en klassisk replik från Raggargänget: ”Raggarna är reko, åtminstone de flesta av dem. Vi har ju bara våra kärror för att det är lattjo.”

Eric Grönlund
”Vi vann!” sa Markus
Riksförbundet Kyrklig Ungdom 1962

Den här boken är mer känd som Raggarbibeln. Den skrevs av kyrkoadjunkten Eric Grönlund, som ville popularisera Bibeln för den förvildade generation som vuxit upp med Elvis och Coca-Cola.
Som framgår av titeln är ”Vi vann!” sa Markus en modern version av Markusevangeliet. Jesus har i denna framställning blivit en bussig magister som ibland tar med sig hela klassen (dvs lärjungarna) på sjöutflykter, och även tar sig tid att bota folk som är lite deppiga. Språket i Raggarbibeln är en märklig blandning av krystad slang och tidningssvenska:

”Jesus sa till på skarpen, att dom absolut inte fick göra offentlighet av det här.” – Mark. 5:43
(I 1917 års översättning: ”Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett.”)

Jesus alla underverk är tacksamt stoff för Grönlund. Så här slutar episoden med de orena andarna i hans version:

”-Hördu Jesus, får jag båtlift me dej, skrek den f.d. sinnessjuke.
-Nää! Gå du istället hem till familjen och tala om för dom, att Herren har varit bussig mot dej och gjort märkvärdiga saker.
Mannen stack, och i Dekapolis hörde man honom ofta säga:
-Akta´re va Jesus kan! Den du, han är en riktig läkare han!
Och folk bara stirrade av förvåning.”

Ja, Jesus väckte uppmärksamhet vart han än kom, och inte bara för sina underverk, utan också för sin talekonst. Grönlund:

”På söndagen började han sin undervisning i kyrkan. Kyrkfolket häpnade och sa:
-Va får han då allt ifrån! Undrar just, vilket plugg han gått?” –Mark. 6:2
(1917: ”Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given?”)

Så här kan det låta när magister Jesus diskuterar med sina tolv elever:

”-Hitåt, ni Tolv! sa han. Ifall nån av er vill vara finast och störst, då ska han vara sämst och minst och springgrabb åt alla människor…
-Den som tar emot en av de här småttingarna i mitt namn, han tar i själva verket mot mej själv…
-Magistern, sa Johannes, vi såg en gång en som i ditt namn drev ut en djävul ur en människa. Men han var ju inte me i vårat gäng, och därför så försökte vi stoppa honom.
-Ni ska absolut inte stoppa honom, för ingen kan göra ett underverk i mitt namn och sedan genast prata strunt om mig. Den som inte direkt motarbetar oss, han är våran kompis… Titta på dom här småttingarna runt omkring mej! Dom litar ju på mej. Det vore skandal att förföra en sån baby… Ty varje person måste saltas på med eld. Salt är ju en väldigt bra sak. Värre är det, om saltet har tappat själva sältan, ja, va ska man då peppra på det med? Ni, mina elever, ni ska vara såna där ’salta’ typer, men låt bli att bråka sinsemellan.

Grönlund tycks också ha fått för sig att vi förstår Jesu tid bättre om vi föreställer oss att det fanns lika många intresseorganisationer i dåtidens Palestina som i 1900-talets Sverige. Därför kan man i bokens ordförklaringar hitta följande:

”OAF betyder Organisationen av Fariséer. Ungefär 5.000 medlemmar i Jerusalem.
HV:arna betyder: Vänner till konung Herodes Antipas, som regerade på Jesu tid.
SC:arna är en beteckning på de s.k. saduceerna. Dom fanns i Jerusalem på Jesu tid, trodde bara på det skrivna bibelordet och vägrade tro på, att en människa kan stå upp från graven.”

Raggarbibeln hade också spännande kapitelrubriker, inspirerade av kvällstidningarnas löpsedlar, och avsedda att locka till vidare läsning:

Hallå där!
Svärmor sjuk.
Stick, sa jag.
Inga prylar i resväskan.
Titta, ett spöke!
En rak höger.
”Salta” typer som springgrabbar.
Slöseri med lyxhårvatten.
”Godda, Ers Majestät!” Polis spexar med arresterad.
Jesus i livet! Ger order. Revolutionerande faktum.
Ska religiösa ha extra avdrag på skatten?
Skandal! Dricks åt förrädare!

(Rolig lek: försök att identifiera vilken bibelepisod som avses i rubrikerna).
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Raggarbibeln utgavs samma år som Ragnar W Frisks film Raggargänget hade premiär. Ingen kan väl neka till att också lärjungarna var reko killar… åtminstone de flesta av dem.

Ricky Bruch
Själ och kropp: dikter
Kristallförlaget 1975

Diskuskastaren Ricky Bruch är en riktig renässansman. Han har medverkat i filmer (Även änglar kan slå en rak höger 1974, I Skyttens tecken 1978), varit schlagersångare (”Baby Dodo”/”Mig fångar ingen brud” 1971), arbetat som discjockey och politiker… och utgivit en diktsamling.
I förordet till Själ och kropp förklarar Ricky att han velat visa upp en ny sida av sig själv. Han är inte bara en muskelknutte, får vi veta, utan också en sökare. Han vill finna en verklighet utanför det egna jaget, ”en töcknig verklighet där kroppens format inte har den minsta betydelse”. Han tipsar också läsarna om att han på sidan 105 i diktsamlingen avslöjar vad det är han egentligen söker. På den angivna sidan läser man två ord, skrivna i versaler: ”SANNING och LOGIK”.
Dikterna är skrivna under åren 1965 – 1974, och flera av dem är försedda med små kommentarer av författaren själv. ”Ja, ja, ja, känslor vad e´ det” är hans kommentar till denna kärleksdikt från augusti 1965:

Att sakta sjunka i kvicksand,
är att dö en kvalfull död.
Att en gång känt dina läppar,
är att ha ett kärlekens band
runt hjärtat i lust och nöd.
Inte undra på att man deppar.

Ricky Bruchs centrallyriska ådra tillåts dock aldrig överskugga hans sakliga och realistiska livshållning. I dikten ”Stjärnor” från slutet av december 1965 heter det:

Stjärnor har sina banor
därute i mörka alltet.
Jag har mina vanor:
på ägg lägger jag saltet.

Sens Moral: så e de´!

I november 1970 konstaterade Bruch att ”livet är så förbannat inrutat och kravställande, äga det och det!”. För att illustrera denna tanke skrev han dikten ”Renat”:

Livet är som en tvål,
nötas, blötas – och en skål,
och tack för det som varit,
det var skönt men marigt.

Ricky Bruch har också tänkt på sin internationella publik, och i diktsamlingen inkluderat ett antal dikter på engelska:

Time was once on my side,
now it is just passing by,
like clouds in the sky,
love, why do you hide?
No, my dearest it is not real,
This inexplicable fantastic letter-meal!

För säkerhets skull har dikten försetts med en ordförklaring: “letter-meal” betyder “brevmåltid”.
Slutligen upprördes Bruch av ”massmedias påhopp på den enskilde individen!” och skrev denna satiriska vers kallad ”Bokbarkspolka”, som försetts med den lakoniska kommentaren ”Spritjournalistik”:

En hungrig nekrofil,
steg ur sin bil,
började leta,
efter att beta,
ur någon grav –
- människosav,
men han var harmynt,
med en tand som pynt,
inte var det då lönt,
att använda fil,
ty köttet var så grönt,
av förgiftad pil.

Fernand Fresk
De besatta
Roman. Allgrafia, Malmö 1968.

Det är inte utan att man blir mest nyfiken på författaren själv när man läser denna korta – 79 sidor – pornografiska roman. Utan att ha några direkta belägg för saken misstänker jag att det bakom pseudonymen Fernand Fresk döljer sig en fattig universitetsstuderande som drygat ut kassan med att skriva porr. Mellan de slentrianmässigt skildrade sexorgierna låter han nämligen sina romanfigurer diskutera konst, filosofi, litteratur. Gärna sex, men först en rejäl filosofisk diskussion, tycks vara Fresks motto. Resultatet har blivit en unik blandning av hårdporr och kulturdebatt.
Många kända namn och citat åberopas i texten. Än är det Alfred Jarry, än Arthur Koestler, än Yves Klein som inspirerar huvudpersonerna till nya sexuella variationer (”Här ska göras konst. Du har väl hört talas om Yves Kleins levande kvinnopenslar?”). Romanen inleds på följande idylliska sätt:

I ett rum är det en rogivande, stämningsfylld atmosfär. Helén och Ulla har tänt levande ljus. De har lagat flera doftande exotiska rätter: oxsvanssoppa (antagligen), varm champignonsmörgås med stark paprikasallad, köttgryta med chili con carne och slutligen kaffe med bitter angos dura…
Efter den oerhört starkt kryddade maten (speciellt den mystiska soppan) läskar de sig med gin och tonic. Per-Ingvar drar några platta vitsar.
”Det är något sorgligt med clowner och folk som jönsar sig”, tänker Rolandh. ”Ibland när jag ser en clown gråter jag. Eller som Ionesco har sagt: det förefaller mig som om det komiska är tragiskt och människans tragedi endast är något att skratta åt”.
Kvartetten börjar emellertid fyllna till och blir på bättre humör. Per-Ingvar är i högform och de tre åhörarna har då och då riktigt roligt. Rolandh känner en varm hand på sitt ena lår. Den smeker sakta hans lår, först lite obestämt, sedan ivrigare och ivrigare.

Därefter vidtar gruppsex och filosofin är glömd under de följande fem sidorna. (Det är inom parentes sagt ett originellt grepp av Fresk att låta den allvetande berättaren vara okunnig om vad för slags soppa som sällskapet intar).
Handlingen, i den mån det finns någon sådan, kretsar kring en filminspelning som huvudpersonerna blir involverade i. Den danske regissören Jens planerar att göra en ”personlig fortsättning på den ’fullkomligt formidabla’ filmen Dr. Strängelove /sic!/ av Stanley Kubrick”. Den nya versionen ska heta ”Dr. Funnylove” och skildra tiden efter atomkriget. De överlevande har glömt hur det går till att fortplanta sig, men hittar till all lycka en samling porrfilmer som återupplivar deras minne. Det är i en sådan film-i-filmen som romanhjältarna ska medverka.
Rolandh är romanens centralfigur. Han är en temperamentsfull individualist som föraktar den moderna flockmänniskan och hennes oförmåga att bryta sig ur hämmande konventioner. I kapitel 3 tar han paus från sexorgierna och lägger istället fram sin filosofi:

”Rövelens djävla röv!” utbrister Rolandh.
”Måste du alltid citera Alfred Jarry?” undrar Helén.
”Jamen, har situationen ändrats? Har folk blivit vidsyntare sedan hans pjäs ’Kung Ubu’ hade premiär 1896 tills idag 1966?” replikerar Rolandh.
Helén menar: ”Ja, dom har väl fått en friare livssyn och nya levnadssätt…”
”… och nya konventioner. Men istället för att avancera går människorna bakåt i utvecklingen. Dom blir alltmera primitiva med sin meterialistiska /sic!/ världsåskådning. Den andliga torkan fylls ut med allsköns nonsens. Och så mamman och pappa Staten, som håller en i handen!!”

I slutkapitlet lyckas Fresk förena sina båda intressen – sex och kultur – på ett högst egenartat sätt. Han skildrar först detaljerat hur den brutale konstnären Bill våldtar Helén, som blödande söker hjälp hos bonden Love. Medan Love vårdar den svårt medtagna Helén för de båda en upprörd diskussion, inte om våldtäkten, utan om Bills dåliga konst! Deras dialog upptar romanens sista sidor, och låter som ett hopkok på gamla kulturartiklar. Det mest anmärkningsvärda är att Helén ändå förmår skilja på sak och person, och försvarar Bills konst.

Han tar en tvättlapp och tvålar in den. ”Lägg dej nu raklång på bordet och sträck upp benen i luften!”
”Jag tycker Bill är som ett stort barn”, fortsätter han. ”Han började för några år sedan med en tavelutställning i mycket konventionell stil. Och innan dess var han ju svetsare! Den utställningen fick bottenkritik. Dom skrev, att den var torr och totalt ointressant, att färgerna tonades fram mekaniskt och att en yta hopfogad som ett schackbräde inte intresserade längre. Jag har sett hans senare utställningar och om dem finns inget som helst positivt att nämna.”
”Jo, jag känner till det där. Men det behöver ju inte betyda, att han inte har något att förmedla”, säger Helén med benen i vädret. ”Aj du, inte så hårt!”
”Ja, nu torkar jag dej och här är salvan jag talade om. Den enda jag har. Spensalva! Den kommer att hjälpa dej”, fortsätter Love och smörjer henne lätt i ändan.
”Oh, det känns skönt. Men det gör fortfarande helvetes ont. Som om man petade i ett sår och förnam en viss liten lustkänsla”, säger Helén. ”Fortsätt en stund till!”
”Ja, men du för att fortsätta med Bill. Jag tycker, att han kopplar ihop en massa uttryckssätt, som han inte behärskar. Han tar upp vad andra har gjort och försöker chockera med det. Men utan att veta vad det egentligen är fråga om… Såja, nu är du färdig i röven. Upp och hoppa!” säger Love och Helén reser sig sakta och sätter sig sedan försiktigt på en stol. Men hon vågar bara sitta på ena skinkan.
”Ja, du förstår, jag läste också en del av vad man skrev, om att den artistiska sidan saknades totalt. Och när han därför inte lyckades som konstnär, övergick han till områden, där det kunde vara lättare att slå sig fram med hans burdusa tillgångar…”, citerar Helén ur minnet. ”Om jag inte minns fel, var det en kritiker som skrev, att det fanns ingen sensibilitet i det han gjorde och avsaknaden av konstnärlighet var fullständig. Det som återstod var bara buffelaktighet.”
”Jaså, ja det passar ju in. Men det är ju inget fel i och för sig att nosa i olika konstarter, som han gjort – konstarternas integritet har ju rubbats med olika gränsöverskridningar – men medge att det är på ett ovanligt klumpigt sätt, som Bill gjort det…” menar Love.
”Ja, men det är en sak, som jag inte vill blanda mej i. Det får stå helt och hållet för hans räkning. Dessutom händer det någonting, när han gör något. Jag menar publiken blir engagerad på ett eller annat sätt. Men jag kokar av ilska efter hans hänsynslösa tilltag med mej.”

Boken slutar med en i pornografiska sammanhang mindre vanlig appell till alla män att behandla kvinnor som jämlikar. Det är nog ingen slump att De besatta utgavs revolutionsåret 1968 – Fernand Fresk var ett schizofrent barn av sin tid.
Förlaget tycks dessvärre ha sparat in på korrekturläsare, eller så har den intellektuelle författaren velat skapa en Verfremdungseffekt med ord som ”flitta”, ”knulle”, ”fittaen”, ”kukuhuvudet”, ”förförfriskt”, ”bröstvåra” och ”hans hårda staka”.

Publicerad: 2003-06-27


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA