Gräs växer fritt

I vår katalog har vi över 500 tidskrifter och vår förhoppning är förstås att ännu fler ska hitta till oss. Eller vi till dem. Men då och då stöter vi på en tidskrift som inte vill vara med i katalogen. En av dessa är Gräs, göteborgsbaserad litteraturtidskrift, och vi tog kontakt med redaktören Kennet Klemets för att fråga hur i hela friden man kan ha en sådan inställning.

– Vi har inte ambitionen att göra en tidskrift som ska märkas med något slags godkäntstämpel, säger Kennet. Vi vill producera, vi vill ägna oss åt själva tidskriften, och allt runtomkring känns mest jobbigt och trist. Följaktligen har Gräs inget ISSN-nummer, vi ansöker inte om bidrag, skickar inga pliktex till biblioteken eller recensionsex till kultursidorna... Och vill heller inte vara med i en kulturtidskriftskatalog.

Han har inget emot att tala om tidskriften - däremot var det svårt att få honom att ställa upp på en regelrätt intervju. Först tackade han nej, men efter en del tjatande blev det i alla fall en pratstund på telefon.

– Det är inte så att vi medvetet har ställt oss utanför, säger han, det är snarare så att vi vill koncentrera oss på det vi tycker är kul. Det handlar om att skapa ett flöde, om att låta saker och ting pågå och sticka i väg i oväntade riktningar, om att inte behöva sitta i all evinnerlighet och vänta på att få se resultat. Därför gör vi allt arbete själva - kopiering, utskick och så vidare - och det fina med det är att vi slipper alla mellanled; vi kan gå direkt från manus till färdig tidskrift.

Förutom Kennet, som är poet med två diktsamlingar och ett antal översättningar bakom sig, består redaktionen av Jörgen Lind, också han poet, och Ola Åstrand, konstnär. Ola gör omslagen; svartvita, slagkraftiga teckningar och collage som förhåller sig fritt till det övriga innehållet. Det senaste numrets framsida pryds av en schäfer med en knytnäve i munnen.

- En av våra ursprungliga idéer med tidskriften var ju hela den här antidesign-grejen, säger Kennet, do it yourself, punkattityden. Vi upplevde att allt skulle vara så rent och designat och vi ville komma bort från det. Vi ville också komma bort från grupperingar, hierarkier och rådande litterära moden. Vi ville understryka något banalt men väsentligt: Att god litteratur är tidlös och kan dyka upp var som helst.

Gräs görs av en författare per nummer, en speciellt inbjuden gäst som får fylla ett bestämt antal sidor efter eget huvud. Det enda kravet är att materialet inte ska vara publicerat tidigare och – vilket är tidskriftens ovanliga och spännande koncept – helst heller aldrig avsett att publiceras. Gräs är nämligen en publikation för ofärdiga experiment och misslyckade skisser, för utkast, haverier, sidospår och manifest.

– Det är en poäng med Gräs, säger Kennet, att de som medverkar i tidskriften inte heller ska bedömas eller godkännas. Vi tar ställning i och med att vi bjuder in en författare, men vi bedömer inte de texter vi sedan får. Vi är redaktörer med kraftigt beskuret ansvar, kan man väl säga, och det är nyttigt för oss. Jörgen och jag är något av kontrollmänniskor, men vi blir tvungna att släppa allt ansvar till den författare vi har bjudit in. Vi påverkar inte Ola heller, han får helt fria händer till omslagen och har oftast inte ens sett innehållet i förväg.

Han ser det som en utmaning för de medverkande att våga släppa ifrån sig ett manus utan vidare redigering. Skribenter är vana vid att deras texter går igenom ett filter av något slag, men när de medverkar i Gräs blir de tvungna att godkänna sig själva.

– Det är ju ytterst lite i offentligheten som kommer ut som det är, säger Kennet. Det mesta rättas till efter någon stöpt normalform.

Gräs har ingen lösnummerförsäljning, en prenumeration kostar 100 kronor och för det får man fyra nummer av tidskriften. Pengarna täcker precis kopieringskostnader, papper, kuvert och porto. Häftning är det inte tal om, inte heller någon marknadsföring. När Gräs startades för ett och ett halvt år sedan skickades den helt enkelt ut till vänner och bekanta och sedan har den fått sprida sig själv. Just nu prenumererar ett trettiotal personer - ganska lagom, tycker Kennet.

- Det är inte så jävla kul att stå och kopiera, som det är nu blir det klart på två timmar. Skräcken är att komma upp i en 100-150 prenumeranter, då skulle det börja ta emot. Så fort en verksamhet börjar gå bra tar de tråkiga delarna allt mer tid i anspråk. Det kan väl varenda tidskriftsredaktör vittna om.

Och då måste man börja lägga ut arbetet på ett tryckeri och så behöver man mera pengar och...?

- Ja, vi har ingen som helst ambition i den vägen. Som det är nu kan vi också se det som ett experiment, vi kan se hur långt någonting kan sprida sig genom mun-till-mun-metoden.

Så man kan tänka sig Gräs som ett slags fristad eller tillflykt för tre poeter/konstnärer som är mer eller mindre tvungna att sträva efter godkännande i sin övriga verksamhet?

- Absolut. Att vi inte behöver dra in pengar betyder att vi kan hålla oss kvar på hobbynivå - och det är en väldigt rolig nivå. Både Jörgen och jag har upplevt Gräs som enormt befriande. Arbetet med tidskriften har alstrat en massa mod, fantasi och skaparkraft och det har lett till att vi numera hämningslöst kan kasta oss ut i våra egna texter, på ett helt annat sätt än tidigare. Det finns över huvud taget en frihet och en öppenhet i det här projektet: alla idéer godkänns, är det någon som vill bjuda in en speciell författare till ett nummer så gör den det. Och eftersom vi inte har några yttre krav på att färdigställa ett nummer så jobbar vi med tidskriften när vi behagar.

Gräs har utkommit med 14 nummer sedan starten. Nästa nummer planeras till i mitten av juli och innehåller en text av en dansk poet, Nicolaj Stochholm. Från och med det numret ingår också poeten Pär Hansson i redaktionen.

HL

Publicerad: 2003-06-19