Kritik över gränser?

Ur Nutida Musik # 4 2009-2010

Samma dag som den här texten skrivs varslar Dagens Nyheter 120 anställda, hälften berör redaktionen. Det är en sorgedag som berör hela tidningen, inklusive dess kulturredaktion och kritiker. Varslet på Sveriges största morgontidning tangerar därför det specifika som här ska diskuteras: konstkritik utifrån några kulturtidskrifters perspektiv, kritikens ställning, dess blinda fläckar.

Nutida Musik, Paletten och 00TAL har alla haft kritik – och aningen självkritik – som temanummer de senaste åren, vilket i samtliga fall gav medialt genomslag. Ambitionen numren sinsemellan är väldigt olika, att jämföra dem kvantitativt vore missvisande. Nutida Musik gav ämnet ungefär halva nummer 2 2008 och lade fokus på en kartläggning av dagspressens konstmusikkritik; Palettens nummer 2 2009 bestod av många och korta texter om konstkritikens roller och former; 00TALs dubbelnummer 30-31 2009 är det mest omfångsrika, tillika det som rönt mest medial uppmärksamhet och i viss mån skapat diskussion, inte minst underblåst av utfallen mot just DN:s kulturredaktion.

Låt oss börja med diagnosen: hur mår svensk kritik? Njavars. Eller kanske som den förtjänar. Kritikens status har rasat. Liksom annat, bör tilläggas: upphovsrätten bortslumpas, dygder som tålamod, allvar och integritet går tre för två. Seriöst är värdelöst, för att planka Doktor Kosmos. Samtidigt har det aldrig varit lättare att publicera seriös kritik.

När jag tillsammans med några dagstidningskritiker och vänner för fem år sedan startade webtidningen Soundofmusic var det till stor del i frustration över hur litet det skrivs på svenska om experimentell och nyskapande musik. Såväl Soundofmusics som Nutida Musiks respektive verksamheter (om vi för enkelhets skull begränsar oss till recensionerna) överstiger vad de största dagstidningarna presterat – tillsammans. Jämförelsen är förstås orimlig, av många skäl, men intressant nog sammanfaller tendensen med att konstmusiklivet mer än på länge sjuder av aktiviteter – och det är de alternativa aktörerna som följer och analyserar dessa. En liknande utveckling kan man finna inom både konst- och litteraturkritik, där till exempel unga och gamla tidskrifter som Oei och Ord&Bild sätter trender, men som till skillnad från det som händer inom musikkritiken också återspeglas i dagskritiken.

Tidskrifterna – tryckta och nätbaserade – axlar ett större ansvar, trots att skribenter arvoderas med ringa eller ingen arvodering. Svensk konstmusikkritik, och det kan nog utsträckas till de andra konstarterna, vilar på en skör gren av idealism. Brister den, vem för då den nya konstens talan?
Om alltså dagstidningarna i mindre utsträckning sörjer för kritiken, vem sörjer då mest denna brist? Kritikerna, menar Svenska dagbladets kulturchef Stefan Eklund i en kommentar till 00TALs nummer (SvD 30/1). Samtidigt anser han att litteraturskribenter saknar ödmjukhet och lyssnar dåligt: ”Problemet är bara att när kritiken ställer sig framför verket och gastar så ser vi inte det verkligt intressanta – konstens spegling av vår tid.”

Gastande kritiker som hellre recenserar konstpolitik än reflekterar konsten bör också rymmas inom denna genre, där håller jag med Stefan Eklund som trots allt inte vill begränsa luftrummet. Men kritikens minskade betydelse – eller förskjutning, i vissa format har den ännu inflytande – beror inte bara på flackare tider utan också på hur hantverket utförs. Kortare, snabbare, smartare – men skrivs det inte också med större distans? Och kulturtidskrifterna, när de inte baktalar dagspressen, gör de det bättre själva?

Vad dessa tre tidskrifter nästan utan oenighet delar är ett kritikideal där konstarterna synas nära och på djupet. Dan Karlholm, med professorshatt, önskar sig visserligen i Palettennumret alternativ till den skrivna kritiken, varför inte ”bildrutor från mobilkameran, en inspelad monolog utan manus, ett ord-bild-montage, en fejkad utfrågning med en sidekick …”. Vad han ser framför sig är en kritik ”… som svarar på konstverken från de alltmer akademiskt meriterade konstnärerna genom att bli mer konstnärlig eller åtminstone konstig”. Ulrika Stahre menar från sin Aftonbladetredaktion (i samma Palettennummer) att där ännu ges utrymme för nyskapande kritik.

Frågan om den idealiska kritiken är en sak. En annan hur dessa tre tidskrifter från sina olika horisonter väljer att belysa olika sidor av kritiken som verksamhet. I ljuset av detta kan man också fundera över vilken ställning olika konstformer har i den samtida debatten.

I Nutida Musiks nummer görs ett försök att ringa in kritikens fält utifrån hur dagspressen definierar ”nutida konstmusik”. Det sker dels genom en analys av tidningarnas skivrecensioner, dels genom en enkät till kulturredaktörer om deras syn på musiken och motiv till hur den bevakas. Analysen är glasklar: populärkulturen vinner mark och konstmusiken puttas undan. I Palettennumret förs ingen liknande diskussion om vad den konst är som skall bevakas, där märks överhuvudtaget inget ifrågasättande av den avancerade samtidskonsten som kritikens fokus.

00TALs kritiknummer är svårare att sätta fingret på, rösterna är många och ämnena likaså. Intressant att tyda mellan raderna är däremot litteraturkritikens självbild. Jämfört med konst- och musikkritiken överblickar litteraturkritiken mest sin egen horisont, som stod litteraturen en smula höjd över de andra konstformerna. Det är en grandios hållning, gammal som gatan visserligen, men utmärkande mot annan konst som alltmer börjat vänslas över de historiska staketen. Denna självbild reflekterades när SvD:s litteraturkritiker Annina Rabe i en recension (5/7) av Palettennumret förvånades över vad som framställdes som konstkritikens kris: ”Jag som hade trott att det mest var den seriösa litteraturkritiken som befann sig i kris!”

Gemensamt för Palettens och 00TALs nummer är dock åsikten att det för bildkonst och litteratur trots allt publiceras god kritik, om än den ges för litet utrymme och produceras under usla frilansvillkor. Någon liknande åsikt om den goda, svenska musikkritiken får man leta efter i Nutida Musiks kritiknummer.

De tre tidsskrifterna tar sig an kritiken från olika håll, men erbjuder egentligen varken nya dörrar eller fönster mot framtiden. Att hitta ”konstiga” alternativ till konsthistorisk kritik eller postmodernistisk metod, som antytts, är för all del möjligt. Men läget är akut när krympta spaltutrymmen snart gör kritiken till granne med pressreleasen och varudeklarationen. Tabloidiseringen av dagspressen har inte, hur mycket jag som dagstidningskritiker än skulle önska det, lett till fler stimulerande formexperiment. Fegheten smittar av sig.

Frågan om vilken konst de tre kulturtidskrifterna väljer att lyfta fram, och vilken de sätter åt sidan, är därför intressant, om än svår att sammanfatta. För samtliga gäller, i olika grad, att deras respektive konstområden inte längre är möjliga att separera; konstnärer byter och bryter genrer med konsekvenser för såväl konstteori som traditionell kritik.

Entré: ”altermodernism”. Eller – glöm det. Konstteoretikern Nicolas Bourriauds nysvarvade begrepp hyllar korsbefruktningar och kulturblandningar som den nomadiserade konstnärens state-of-the-art. Teoretisk plastikkirurgi, menar Mårten Arndtzén i sin hyvling i Palettennumret. Jag är med: postmodernistiskt snicksnack är inte medicinen.

Mer prosaiskt om kritiskt skrivande i en alltmer svåröverblickbar värld talar Gisela Nauck, redaktör för tyska tidskriften Positionen, i en intervju i Nutida Musik. Hon ställer musikskribenters behov av förkovran mot konstnärers finansiering: ”Det finns en mängd olika fonder och finansieringsmöjligheter för musiker, ensembler, och tonsättare dit de kan vända sig med ansökningar så att de kan realisera sina olika projekt. Men för det skrivna ordet, för dem som skriver om musiken, finns ingenting … Problemet är att det man gör faller under ’kommersiell verksamhet’, som ställs mot den strikt akademiska forskningen. Men det är ju skrattretande för den verksamhet vi bedriver är motsatsen till kommersiell. Den är verkligen ’non-profit’, det vill säga hårt arbete för ingenting.”

Så hur ska kritikerna – de få avlönade, de fler oavlönade – kunna axla ett allt större ansvar för att samtidskonsterna överhuvudtaget bevakas, kritiseras, diskuteras? Om vi utgår ifrån att kritik behövs – åtminstone har den ännu inte helt valts bort av tidningsägare, läsare, utövare – kan man konstatera att de självständiga rösterna inom dagspressen verkar ha sina medier emot sig: ”Att konstskandalerna fått en så framträdande plats i den svenska konstkritiken är en konsekvens av kritikens osjälvständiga hållning gentemot nyhetsjournalistiken”, skriver Kristoffer Arvidsson i 00TAL. Vad som lämnas därhän när Anna Odell hamnar på löpet är sådant som inte passar in i nyhetsflödet, som inte är evenemang, inte hängs upp på vanliga krokar: till en utomhusperformance löser man inte biljett; nätkonsten har inte galleriets öppettider; en bok eller skiva utan releasedatum kan recenseras när som helst, vilket oftast betyder inte alls. Nyhetslogiken är benhård, om än rätt konsekvent (och därmed manipulerbar).

Jag tror att det här är en diskussion det brådskar att föra, i dagspress och i tidskrifter. Dan Jönsson, kritiker i DN, tar i Paletten offentlig konst som exempel på vad som systematiskt osynliggörs i dagspressens nyhetsflöde. Offentlig konst har låg status och går på tvärs mot det förhärskande konstbegreppet. Kritikernas ointresse, menar han, liknar beröringsskräck: ”Ett alltför nära umgänge med den offentliga konsten riskerar kritikens autonomi: det skulle i förlängningen leda till en diskussion där andra frågeställningar än konstens riskerar att hamna i förgrunden – problem av tillfällig, lokal karaktär förknippade med tidsbundna och platsspecifika förhållanden … Den offentliga konstens självklara förankring i det lokala och specifika hotar kort sagt att göra både konsten och kritiken till något annat än den är i dag. Och i värsta fall avslöja dem båda som godtyckliga och elitära.” Jönsson sätter fingret på ett intressant område, och texten har en parallell i Andreas Engström och Åsa Stjernas resonemang (i World New Music Magazine, 19/2009) där de menar att ljudkonsten på liknande sätt i svensk kritik fallit utanför kritikens radar och vedertagna ramar, bland annat för att den inte kunnat associeras med det postmoderna kritikparadigmet.

Ja, vad är kritikens problem, egentligen? Minskat spaltutrymme, färre profilstarka röster, uselt betalt (om man inte biter sig fast i den allt rangligare redaktionsstolen). Men tänk om kritikens kris och eventuella ljusning fordrar andra förhållningssätt, större risktagande, ödmjukare intentioner? Ett frigörande från fantombilden av den omnipotenta och allseende specialisten, ett vaknare ansikte att förlora inför kollegor, konstnärer, läsare och den mer alltmer heterogena konsten?

Eller att bara skriva passionerat efter egen pipa. Att ta också skiten på allvar. Där har ni mitt ideal.

Sven Rånlund

Kritiker i Göteborgs-Posten, redaktör för Soundofmusic, verksamhetsledare för RANK




Publicerad: 2010-04-07


Läs mer om Nutida Musik i katalogen
Fler artiklar knutna till Nutida Musik
Fler tidskrifter i kategori MUSIK