En enfaldig ängel

color="#802050">Jevgenij
Zamjatin

Ängeln Dormidon

SRC="http://www.tidskrift.nu/artikelbild/dormid
on.jpg">

ur Hjärnstorm nr 80

Det var en gång en enfaldig ängel. Dormidon
hette han.
Alla änglar är som bekant skapade av Guds
andedräkt: Herran andas och så finns där en
ängel, Han andas och så finns där en ängel
till. Men en gång var vädret dåligt och Herran
nös, och med nysningen kom en ängel
utflygande som var alldeles oformlig och
dann. Ett riktigt svinatryne hade han, och
ögonen flackade hit och dit, och på vänstra
handens lillfinger hade han en ring med en
ametist: var det verkligen passande för en
ängel? När han skulle ta sig an sitt värv ville
han ha allt gjort hux flux på en gång så att han
kunde få krypa till kojs och knoppa så snart
som möjligt. Men de stod ut med honom
däruppe i himlen, de visade stort tålamod.
Så satte man den enfaldiga ängeln på att gå
och vaka över en bonde. Och bonden, det var
också en pärla: en bullrande fyllbult.
Dormidon gick bakom sin bonde och vakade,
från vinstuga till vinstuga, men om det fortsatte
på det viset, då skulle han ju aldrig få gå och
knoppa.
”Om jag gör så här då”, tänkte han, ”då borde
det gå. Jag ska hälla honom i glaset så han
får fylledille, och sen ska jag tvinga honom att
ångra allt vad han gjort.”
Och han viskade bonden i örat:
- Sätt fart nu, kompis, släpp loss! Så där ja,
och så tar vi en till!
Strax rusade bonden runt i byn, men han var
inte riktigt sig själv längre, han hade inga
byxor på sig och han stormade och skrek så
att det var ett elände att höra. I händerna höll
han en kedja, för han ville få fast på sin egen
skugga.
Dormidon stod gömd i en port tillsammans
med bondens bror och båda skrattade de så
att det gjorde ont i magen:
- Ho, ho, ho! Ta den du bara, ta fatt den! På
den igen!
Men bonden råkade springa förbi dem och då
dök skuggan vips in i porten. Och bonden
satte efter:
- Aha! Är det här du står och garvar,
förbannade skugga! Still med dig nu...
Och så tog han sats ända från fotknölarna och
dängde till med kedjan! Ängeln, den klarade
sig, men bondens bror, han stöp som en fura:
stendöd.
Den enfaldiga ängeln flög iväg och avlade
rapport: så och så var det med detta. Och han
fick sig en rejäl skopa ovett, precis som han
förtjänat, men han bara stod och vred på sin
ametistring: det var som att hälla vatten på en
gås.
- Nå, Dormidon, sade Gud, nu får du stå ditt
kast. Du ska gå och vaka i tjugo år om så
krävs, men den där bonden, honom ska du
inställa framför mig här i paradiset.
- Men Herre Gud, vad är det du säger, skulle
inte jag kunna få in honom i paradiset? Det är
ju jag?
Och så flög han iväg till bonden nere på
jorden igen.
Snart kom en marknadsdag: ängeln och
bonden gick iväg för att köpa plankor till
broderns kista och ett rep att fira ned den
med.
Bonden var spiknykter och vred, hela tiden
gick han och svor åt Dormidon:
- Det var det mest efterhängsna jag sett! Som
en kardborre på en hundsvans! Ska du följa
efter mig länge till?
Dormidon låtsades som om bonden talade
med någon annan och fortsatte att vrida sin
fingerring. Men i hans huvud satt tanken fast
som en spik:
”Finns det verkligen inget sätt att göra sig kvitt
den här bondlurken en gång för alla?”
Och ser man på – där kom en zigenare och
släpade på en gris i ett lasso: grisen tjöt och
stretade emot, men repet var långt och tåligt.
Dormidon fick syn på zigenaren och repet och
slog sig för pannan: Herre Jösses, så skulle
han göra...
Och han viskade bonden i örat:
- Ta och köp det här repet. Köp det du, ett sånt
rep hittar man inte varje dag.
Och bonden köpte repet. Men så fort han och
Dormidon kommit ut i hagen – det vill säga
hagen bakom marknadsplatsen – grep
Dormidon tag i zigenarlassot och slängde det
runt halsen på bonden. Och så släpade han
iväg honom.
Bonden tjöt:
- Isses! Släpp loss mig, snälla du! Min bror
ligger ofärdig där hemma! Vart tar du mig?
Men Dormidon tyckte att det var lustigt och
gnäggade glatt:
- Stretar du emot? Va? Nehej du, nu kommer
du inte undan! Jag ska släpa dig ända till
paradiset på det här viset.
Bonden sparkade bakut och tredskades, till
slut satte han sig på marken och gjorde sig
tung som en sten: han skulle inte röra sig
förrän repet var lossat.
Dormidon kliade sig i nacken och spottade i
nävarna – det var en kraftig bit – och så tog
han ett fastare tag om lassot och fladdrade
iväg med bonden upp i himlen. Medan han
flög växte sig vindens vinande allt starkare och
starkare. Han vände sig inte om för att se hur
bonden klarade sig: det var tungt i andra
änden av repet, alltså måste bonden vara kvar
och då var ju allt i sin ordning, och om bonden
tystnat – desto bättre.
Dormidon flög in i paradiset, frustade utmattat
och log med hela ansiktet: nu var han nöjd.
- Här är han, bonden ni ville ha. Nu har jag
ställt honom inför er.
De såg efter: bonden låg där, men han rörde
inte ett ögonlock, tungan hängde ut genom
munnen och han var alldeles blå. Det var slut
med honom.
Och gudars vad Gud blev rasande...
- Ställt infö-ör mig? Idiot, din fullblodsidiot! Bort
med dig, du borde aldrig ha fått nån själ från
första början!
De tog ifrån Dormidon hans vingar och
skickade ned honom på jorden.
Och där får han gå tills han har arbetat sig upp
till änglatjänst igen.

I Hjärnstorm #80 finner du ytterligare
dråpligheter av Jevgenij Zamjatin, i tolkning av
Nils Håkansson.

Publicerad: 2003-06-12

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN