Tyckt om tidskrifter

OEI är som alltid den snyggast formgivna tidskriften i Sverige. Katalogtjock med tung essäistik och poesi som jag inte kan tänka mig var man skulle få se i svensk översättning om inte här. Och som centralt organ för svensk poesi fortsätter OEI att vara oumbärlig.

I det senaste numret finns två långa inträngande recensioner som båda är så klargörande och skrivna med ett så personligt engagemang, att jag måste fråga mig hur länge sedan det var jag läste något liknande i en svensk tidskrift.

Själv visar Danholt genom ett besviket besök på Köpenhamns stadsmuseum och sommarens utställning "Som jeg er – homo, trans og bi i Cph" – hur dålig och okunnig man är och har varit på att upprätta en alternativ historieskrivning som inkluderar även de exkluderades liv och röster. Och hur dåtidens homofobi därmed fortsätter att verka också i dag.

Pockettidningen R (nr 5/2009) har bostadsbrist som tema. Att göra reportage utifrån personliga erfarenheter är inte alltid en lyckad idé, det visar de båda redaktörernas utförliga berättelser om egna svårigheter att finna en fast bostad. Och kanske finns anledning att påminna om att det är fullt möjligt att bo på andra ställen än Stockholm.

Detta nummer av Nutida Musik består av mycken tystnad värd att avlyssna skriven med en hög nivå men också med en läsvänlig lyhördhet.

Tidskriften Nutida Musik har tystnaden som tema i sitt senaste nummer. Läsaren märker dock snart att numret lika mycket handlar om ljud, om att göra tystnaden hörbar. ”All tystnad är relativ”, konstaterar redaktören Andreas Engström. Här finns artiklar om de svaga ljudens suggererade tystnad i Salvatore Sciarrinos musik, om infraljudens anonyma men effektfulla låtande, om brusreducering och fysikern Felix Hess projekt att sätta ljud på komplexa teoretiska system. Sådan ljudkonst kräver kreativa öron – huvudrollen är lyssnarens.

Niklas har ingen bra förklaring till tidskriftens namn. Han försöker skämta om att det börjar på bokstaven A, och då kommer man alltid först. Men han tror att det har mer att göra med mänskliga avsikter som litterärt tema, med betoning på pluralformen. Det finns en vildvuxen rikedom inom det oklara och vida begreppet arbetarlitteratur, och det är det man vill spegla.

Svenska kyrkans tidning Amos ska man försiktigt plocka ur brevlådans reklamflod och trädda undan den ständiga pappersåtervinningen. // Amos brukar i allmänhet vara värd denna obefintliga möda. Inte minst för att tidningen ofta ger perspektiv på världen. Denna gång mindre än vanligt även om mötet med den indiske hästdansaren i magikernas kvarter i Delhis slumråden finns där.

"Ett lysande namn" har hur många gångar och ingångar som helst. Synd bara att man inte kan klicka sig vidare inne i själva texterna utan måste scrolla tillbaka. /... / Men förutom det är det ett både inspirerande och imponerande trippelnummer, och skapar en upplevelse jag närmast vill likna vid en skattjakt.

"Tidskriftens kärna är dess innehåll. I Ord&Bilds fall essän, och de skönlitterära texterna, och det arbete vi lägger ned på att göra dessa så bra som det går. Tidskriften har ju också den fördelen att vi kan ställa texter som ser väldigt olika ut bredvid varandra – till exempel en essä och en dikt – och skapa kopplingar mellan dessa texter som inte funnits där tidigare. Ett bra tidskriftsnummer är ju alltid större än sina enskilda texter."

Populär historia är fortfarande flaggskeppet när det gäller historiska magasin i Sverige. Här får hela bredden plats och man blir oftast överraskad av innehållet.

Även i dag finns det gränser där straffskalan för boksmuggling är värre än vapen och droger. I årets första nummer av tidskriften Folket i Bild intervjuar Erik Paulsson Rönnbäck den turkmenska exilförfattaren Ak Welsapar som sedan sex år driver exilförlaget Gun i Enköping. Ett förlag som ger ut böcker på turkmenska, böcker som bulvaner med risk för stränga fängelsestraff sedan smugglar in i Turkmenistan.

Filmstudiorörelsens tidskrift Filmrutan är inne på årgång 52. Ett träget arbete i den cineastiska traditionen. Fjolårets sista nummer, (4.2009), ankommer i början av det nya året och innehåller bland mycket annat en gedigen essä om Europas främste nu verksamme filmare, österrikaren Michael Haneke.

Tidningen FUL är en av mina favoriter i världsförbättrar- och världsräddarbranchen.

Vi-känslan och de rätta markörerna går alltför ofta före både skrivsätt och kritiska reflektioner. I den bemärkelsen borde FUL snarare betraktas som ett mycket ambitiöst och vackert fanzine, snarare än en kulturtidskrift. Det är zinets roll att skriva för de redan övertygade och inte ställa de egna åsikterna på spel, inte se vad som händer när de krockar mot något annat.

Kulturtidskrifter känns så härligt otidsenliga. De samarbetar sällan med näringslivet, jobbar ofta med komplexa och nyanserade frågeställningar, intresserar sig gärna för både politik, teori, filosofi, konst och litteratur och producerar texter som det minsann inte går att tillägna sig på fem minuter. Så, vad ska de vara bra till, egentligen? En hel del förstås – som till exempel att erbjuda en motkraft till en kapitalistisk kultur som patologiskt hyllar snabba och effektiva lösningar, konsumtion och lönsamhet.

Lars Yngve tyckte att Ystadsborna inte skulle nöja sig med det som redan fanns och startade därför en tidning han själv skulle vilja läsa.  Så föddes Nya Upplagan, på en redaktion ”på en kvadratmeter”. Lars pekar på en tidning med Anna Anka på omslaget och säger att fenomenet Anka uppfyller alla kriterier för att inte vara med i Nya Upplagan.
– Vi vill inte ge folk vad de tror de vill ha, säger han.

Kritiker visar sig återigen fylla en viktig funktion genom att ge rum åt kritik av kritiken, och kritikexperiment som detta.

Vi är ensam på tronen som den svenska tidskrift som faktiskt är både bred och djup alldeles på riktigt.

När kulturdepartementet i kulturpropositionen från 2009 begränsar kulturkritik till att handla om kritik inom de olika konstarterna, svarar Glänta med ytterligare ett mångsidigt nummer, denna gång med temat sport. Tidningen låter sig inte fångas i en genre. På så sätt bryter de mot föreliggande normer inom litteraturen och konsten. I detta sammanhang utgör Glänta en kritisk röst och ett alternativ till den dominerande kulturproduktionen.

Alva Dahl