Tyckt om tidskrifter

Formatet spelar även roll för Martin Schollers muskelbyggande kvinnor i halvfigur. De blir med sina uppumpade kroppar närvarande på ett påträngande vis. Detsamma gäller förstås i högsta grad Naomi Harris bilder av amerikanska swingers. Där konfronterar helsidorna med nakna, slitna kroppar inneslutna i sin sexuella kupa våra grundläggande värderingar om privata sfärer, kärlek och skönhet.

”Det du håller i handen är inte en tidning – det är startskottet för en kulturrörelse”, skrev de i inledningen till 80tals första nummer, som pryddes av en rosa svischande pistolkula. I det presenterade de också sitt manifest där de höjde knytnäven för den ”socio-sensu-fantastiska litteraturen” och skrev att ”Ord har ett alldeles eget liv och vi tror på att experimenterande kan leda betydligt längre än dagens krav på en kommersiellt eller politiskt samhällsanpassad engångsförbrukning av ord.”

Snabbhet som resultat av en viss mentalitet alltså. Inte ett ord om att snabbhet som övergripande princip för arbetsliv, matlagning, transporter, jordbruk, livsstil, psykvård etcetera faktiskt är helt logiskt utifrån en ekonomi som vilar på lönsamhet och tillväxt.

De ursprungliga arbetarförfattarna var själva arbetare eller uppvuxna i arbetarfamiljer. Som Anna Nyman påpekar i "Tidskriften Avsikter" brottas man i dag med definitionsproblem ...

Jag minns hur jag satt i Nuuk och lyssnade till krav på sanningskommissioner och officiella ursäkter och undrade om man kunde tänka sig ett liknande projekt i Malmö, med det främlingsfientliga Skånepartiet på hedersplats? I så fall varför inte? Med andra ord: Om nationalism i vissa fall är bra, i andra dålig, vad är skillnaden? Ska de postkoloniala ha en chans mot högerpopulisterna tror jag att de måste svara på den frågan.

Det rör sig om kyrkoplundring och i ett rafflande reportage möter vi inslag som inte står en välgjord thriller efter: stulna konstskatter, hotfulla brev och en förslagen förbrytare med falsk identitet. Lägg därtill handfallna poliser och malande byråkrati samt uppmärksamma experter som slår larm när väldigt värdefulla föremål plötsligt dyker upp på marknaden.

Men det tyngsta bidraget är Angela McRobbies blixtrande analys av den kreativa klassens elände i dagens London, av ”övergången till ett mer individualiserat kulturarbete, ofta i form av frilansarbete eller egenföretagande, som ett väsentligt inslag på den brittiska arbetsmarknaden”.

Och hon får teoretiskt stöd av två allvarsamma kanadensare som leder i bevis att det alternativkulturella upproret är en återvändsgränd.

Det här är bokkonsumenternas egen Råd & Rön, men strängheten i granskningen av produkterna har ersatts med en entusiasm som riktas mot allt. Och ingenting.

Album får mig inte att vilja läsa någon enskild bok eller författare. Men den gör mig lässugen, texthungrig i allmänhet, inger en känsla av att mitt liv skulle bli lite mer glamouröst med en bok i handen. Litteraturen kan inte bli sämre av en sådan känsla.

Redaktionen