”Ett mysteriöst sångsätt”: Komikerparet Pilsner och den svenska varietén

Ur Kapten Stofil nr 35-36

Varietéunderhållning betyder snabba kast, tingel-tangel och kuriositeter. Det är de udda talangernas marknad, där allt som kan få publiken att häpna har chans att nå framgång. I Sverige försvann varietén i början på 1900-talet, men helt utdöd har den aldrig varit. Vi finner spår av den i folkparkerna, på marknader, i televisionen – och på Internet. Martin Kristenson skriver om några av varieténs senare uppenbarelseformer, och tecknar miniporträtt av ett antal artister, som hållit traditionen vid liv.


1. Propaganda för osminkad liderlighet



Music hall, vaudeville, burlesk, varieté – kärt barn har många namn. Under mitten av 1800-talet växte en ny underhållningsform fram i England, Frankrike, Tyskland och USA, stegvis och vid olika tidpunkter beroende på ländernas grad av urbanisering. I en tid av trångboddhet och social misär blev nöjesetablissemangen en välkommen verklighetsflykt och exotisk doft ifrån den fina världen, och förblev så ända in på 1930-talet. Trots regionala skillnader handlade det i grund och botten om samma sak, en enkel och varierad underhållning, där den sociala gemenskapen, mötet mellan människor, är minst lika viktig, som det som händer på scenen.

Ibland använder man begreppet ”tingel-tangel” som synonym för ”varieté”. Det var egentligen en föregångare till varietén. Efter tyskt mönster hade på 1840-talet etablerats ett slags sångcaféer med enbart kvinnliga artister, vars huvudsakliga uppgift var att utgöra blickfång för den manliga publiken. I Sverige förbjöds formen redan på 1870-talet. Numera förknippar vi tingel-tangel med något glatt och trevligt, men ursprungligen var det inte lika glamouröst. I en av sina nöjeshistoriska böcker ger revyförfattaren Emil Norlander en osminkad och ganska nedslående skildring av livet på en dansk tingel-tangel i början av 1900-talet:

Man kunde inte annat än beklaga dessa arma varelser, bland vilka flera svenskor befunno sig, när man såg dem så där uppradade som på en slavauktion och iakttog deras fåfänga försök att verka ”lediga”. Det hela var en slags kött- och fläskmarknad, där ”varorna” försökte… tala för sig själva. Sjunga kunde de knappast.
I ett hörn av tribunen satt en blek, sjaskigt klädd pianist och på hans tecken reste sig den eller den mamsellen samt kväkte en visa, en visa oftast lika anspråkslös som den uppträdandes röstresurser. Medan den sjungande småfräckt vippade på den s.k. propellern och avfyrade djärva salvor ur de utvakade ögonen, höllo kamraterna den mest ohöljda kurtis med herrarna i salongen. Det pratades och slamsades över den lilla rampen och titt och tätt flögo små vita papperslappar från tribunen till det eller det bordet i salongen, ibland utomordentligt träffsäkert placerade. Lapparna voro små brev från Syngepi’en på scenen till kotteriet i salongen med direkt begäran att få en bajer, en flaska punsch eller – allra helst – en kupa whisky.

I Sverige hade varietéunderhållningen sin storhetstid på 1880- och 90-talet. Här gjorde artister som Sigge Wulff, Anna Hoffman-Uddgren och Lars Bondeson sin lycka. Varietén blev snabbt en populär underhållningsform, men fick också många fiender, som framför allt förfasade sig över publikens alkoholkonsumtion. Alldeles säkert kunde det gå ganska vilt till på en del etablissemang. Emil Norlander, som ändå var positivt inställd till varietén, har gett en livfull skildring av hur den överförfriskade publiken kastade sockerbitar, citronskivor och porslinsserviser på misshagliga artister, och hur de skrek och skränade, så att man kunde tro ”att man kommit mitt in i en upphetsad negerby”.

1895 gick den konservative riksdagsledamoten Curry Treffenberg till angrepp mot varietén, som han tyckte bedrev ”propaganda för osminkad liderlighet, ohöljd hädelse och politisk smädelse”. Han var inte ensam i sin åsikt bland lagstiftarna. Samma år klubbades den så kallade ”varietéparagrafen”, som från och med den 1 oktober 1896 förbjöd spritutskänkning i samband med varietéunderhållning. Det var ett svårt bakslag för varietén, även om det inte var den enda förklaringen till genrens nedgång – så hade till exempel den nya uppfinningen filmen just inlett sitt segertåg över världen. 1919 skärptes lagen till att gälla förbud mot all underhållning i lokal, där försäljning av rusdrycker förekom, vilket innebar slutpunkten för restaurangunderhållning i Sverige, men en fördel för revykonsten. Ernst Rolf lämnade Fenix-kabareten i Stockholm, där han länge gjort succé, och satsade på revy i stället. Fenix-palatset fortsatte med verksamheten en tid, men fick snart lägga ner, trots att man ersatte Rolf med Karl Gerhard, och sprit med kaffe och läskedrycker. Lagen avskaffades så sent som den 1 oktober 1955, då krogunderhållningen fick en ny chans i Sverige.

Varietén försvann, men varietéartisterna fanns kvar. I folkparker och på marknader fanns det fortfarande plats för bondkomiker, kuplettsångare och cykelekvilibrister. Som Björn Ivarsson Lilieblad påpekar i sin doktorsavhandling om svensk varieté är det ironiskt att sedlighets- och nykterhetsförespråkarna med sitt förbud bidrog till att sprida varietéunderhållningen från storstäderna till resten av riket. Underhållningen blev med tiden allt grövre för att kulminera i 70-talets rena porrshower på landsortens marknadsvarietéer.

På China-teatern i Stockholm återuppstod den klassiska varietén varje sommar under åren 1937-1965, alkoholfri och familjevänlig. En aning om hur det kunde se ut får man om man bläddrar igenom några års programblad. En lång rad av artister passerar där revy, svenska och utländska, i det senare fallet ofta med stark betoning på det exotiska. Det är mimare, akrobater, lindansare, lassokastare, clowner, limbodansare, och många andra. Till de mer egendomliga inslagen hörde en fransk kravattcirkus (marionetteater med slipsar), som gästade teatern 1960, samt något så sensationellt som en talande papegoja, som uppträdde året efter – dock med vissa reservationer från direktionen: ”Är Gojan på gott humör kan vi få höra henne prata en hel del, men-men papegojor är lynniga fåglar som sällan säger något på kommando.”

Att China-varieténs program var familjevänligt uteslöt inte en satsning på halvnakna dansöser och badflickor. I 1959 års programblad läser vi: ”Och för de ensamma äkta männen, de stackars gräsänklingarna, är det väl sörjt, inte bara med franskt och sexigt… utan också med en rad charmanta damer, som faktiskt är i majoritet den här månaden.”
1965 bjöd direktionen på Senegals nationalbalett, där både det sexiga och exotiska framhävdes i presentationen: ”Denna danstrupp består av praktiskt taget kolsvarta, välgymnastiserade och välbyggda människor, med flickor, som är verkliga skönheter.” Texten illustrerades av flera bilder på barbröstade senegalesiskor, som uppenbarligen var teaterns starkaste försäljningsargument. Annars är China-varietén mest ihågkommen för programflickan Miss China, som utsågs varje år. Flera kvinnliga artister började sin karriär här, och till de mest berömda hör Betty Bjurström, Anita Lindblom, Elisaveta och Sangrid Nerf.
Minst ett av Chinas varietéprogram finns bevarat på ljudband. Sommaren 1960 spelades delar av föreställningen in till Stockholms sjukhusradio. Där kan man höra skådespelaren Hans Lindgren och det årets Miss China Inger Axö framföra en sång, som ger uttryck för självförtroendet hos den teater, som kallade sig Stockholms enda varieté:

God afton mitt herrskap och välkomna hit.
Vi gläds att ni följde annonsens invit.
Det är tradition att en China-biljett
hör samman med sommaren på något sätt.

I Hans Lindgrens efterföljande monolog inser man dock att ett orosmoln seglat upp på varietéhimlen i form av televisionen. Lindgren ironiserar över den där fyrkantiga lådan, som snart skulle finnas i varje hem. Med TV:n flyttade det exotiska in i vardagsrummen, världen blev mindre, och afrikanska dansöser förlorade snabbt sitt sensationsvärde. När det senare blev helnaket på de svenska scenerna kunde det halvnakna inte längre konkurrera.

2. Ett mysteriöst sångsätt



För några år sedan satt jag på Small Press Expo i Stockholms kulturhus och sålde Kapten Stofil. Plötsligt närmade sig en man mitt bord. Han såg mycket bekant ut, och jag kände strax igen honom som Gösta Engström, mest känd från TV:s underhållningsprogram Nöjesmassakern på 80-talet. Vad kunde han vilja mig? Det visade sig att han var där för att träffa sin dotter Alice, som ritar manga, men att han också läste Kapten Stofil. I nummer 20 hade han sett notisen om 70-talets porrklubbsannonser, där komikerparet Pilsner fanns omnämnda i en annons för porrklubben Pussy Cat. Jag hade inte haft en aning om vilka som stod bakom namnet ”Pilsner”, men fick nu veta att duon bildats redan 1967 av Hasse Harnesk, och att Gösta varit den tredje och sista av hans kompanjoner.

– Ni uppträdde alltså på porrklubbar med er show? frågade jag förvånat. Visst hade de gjort det. Jag insåg att det här måste bli en artikel, och stämde träff med Engström och Harnesk för en intervju. Vi träffades på ett café nära Odenplan i Stockholm, och i flera timmar lyssnade jag förundrat när Hasse och Gösta pratade i mun på varandra, och drog anekdoter från sitt vilda turnéliv.

Komikerparet Pilsner ägnade sig huvudsakligen åt playback-komik, vilket innebar att de mimade till inspelade musiknummer, ofta en vildsint blandning av ljudeffekter och gammal novelty-musik av typen Spike Jones. För att uppnå den rätta effekten gällde det att vara snabb, överraskande och absolut synkron med musiken. Den här typen av underhållning har i olika former funnits ganska länge. Redan på 40-talet hände det att engelska biografer lät komiker mima till aktuella filmsånger som reklam för kommande program. Till de kända komiker som sysslat med playback-komik hör Jerry Lewis, som bland annat gjorde lycka med ett nummer där han skrev på en imaginär skrivmaskin till ljudet av inspelat knatter (Nu är det kul igen 1963). Andy Kaufman gav formen absurda dimensioner med sitt minimalistiska ”Mighty Mouse”-nummer i Saturday Night Live 1975. På 80-talet hade den engelske mimaren Les Bubb framgång med sin Marcel Marceau-inspirerade playback-komik.

I Sverige utvecklade After Dark en sexuellt kittlande playback-underhållning, som på några år gick från att vara dekadent subkultur till att bli riktigt bred och folkkär. Luftgitarr är en modern variant av denna underhållningsform, och på Youtube har den överlevt genom kortfilmer där vanliga människor mimar till sina favoritlåtar. De mest kända svenska representanterna för den här typen av komik torde vara Mats Bahr och Yan Swahn. Den senare har haft framgångar internationellt med sin blandning av playback-humor och trolleri. Mats Bahr började sin bana på Nalen, där han uppträdde på Harlem-scenen i åtta år. Han fick sitt genombrott i Stig Lommers ABC-revy i Köpenhamn, och gjorde succé hos den danska publiken genom att imitera fulla svenskar. På 70-talet uppträdde han på Kiviks marknad som en del av Top Hat-showen, där även strippan Gunilla af Halmstad och boxaren Bosse Höglund ingick. Mats Bahr hade också roller i några svenska filmer, varav Danssalongen från 1955 är den i sammanhanget mest intressanta, då den ger en unik inblick i hur kabareterna på Nalen kunde se ut.

Hasse Harnesk föddes 1950, och började med playback-humor redan som 14-åring, då han övade in rörelser till Spike Jones version av ”That Old Black Magic”. 1965 debuterade han på Sollidens scen i den av Året Runt arrangerade amatörtävlingen Riksparaden. ”15-åringen Hans Harnesk är utan tvekan en verklig talang i den återväxtfattiga varietégenren”, skrev Året Runt. ”Hans mimiska prestationer till en Spike Jones-platta åstadkom kvällens publikjubel… Den ynglingen kommer igen.” Senare fick han engagemang på Nalen, där han utnämndes till ”den nye Mats Bahr”.

1967 slog sig Hasse ihop med Lasseman Nilsson, och bildade komikerduon Pilsner eller ”The Pilsners”, som de ibland kallades i annonserna. Det något egendomliga namnet kom från Hasses tid i en teatergrupp på ungdomsgårdarna, där alla tog sig namn som Lättöl, Pripps och – i Hasses fall – Pilsner. Hasse fick snart en ny partner i form av Bosse Westlund, och 1971 började de uppträda på porrklubben Chat Noir i Stockholm. Westlunds fru var dock inte så tilltalad av tanken på att hennes man arbetade på porrklubb, så Hasse fick snart se sig om efter en ny kompanjon. Han vände sig till den elva år äldre Gösta Engström, en gammal vän som kört speedway tillsammans med Hasses bror. Gösta hade dessutom suttit i publiken när Hasse uppträdde på Solliden sju år tidigare, så han var väl införstådd med vad det hela gick ut på. Han hade heller inget emot att jobba på Chat Noir, eftersom han – med Harnesks ord – inte var så noga med vad han gjorde. I två veckor repeterade de i Hasses kök, innan de kände sig redo att presentera sin nya show.

Chat Noir, populärt kallad ”Chatte”, är den mest berömda av Stockholms porrklubbar på 70-talet, och lanserades som ”sexigare, spexigare och lyxigare” än konkurrenterna. Det var inte helt gripet ur luften. Leif G W Persson skriver i sin bok Horor, hallickar & torskar (1981) att Chat Noirs lokaler var en skarp kontrast till den ganska sjaskiga miljön på andra porrklubbar. Inredningsmässigt kunde klubben mäta sig med vilken guldkrog som helst, man hade en stor salong och scen, och till skillnad från andra klubbar större andel scenshower än filmförevisningar. Enligt Persson var Chat Noir annorlunda även genom sammansättningen på publiken, i vilken inte bara män, utan också enstaka kvinnor kunde ingå. Chat Noir användes följaktligen som miljö i flera av 70- och 80-talets svenska sexfilmer, som till exempel Justine & Juliette (1975), Ta’ mej doktorn (1981) och Pilska Julie på bröllopsresa (1982). Klubben var också förebild för Anders Ehnmarks och P O Enquists pjäs/film Chez Nouz (1978), en mordhistoria i porrmiljö, som ville visa branschens mörkare sidor.

Att 70-talets porrklubbar bjöd på annan underhållning än striptease och liveshower var en nyhet för mig, och jag frågar Pilsner om det fanns fler varietéartister än dem på klubbarna:

Gösta: Ja, det var en blandning av trollkarlar, eldslukare, cykelakrobater och annat i kabaretanda. Jag minns en norsk trollkarl, som kallade sig ”Finn Jon”, och mest var känd för den svävande silverkulan. Där fanns även en italiensk orkester, men de låg inte lika bra till hos de koreanska tjejerna som vi. Även Johnny Lonn var engagerad, ”nyss hemkommen från Las Vegas”, som han var.

Man kan nog lugnt utgå från att det inte var ett brinnande intresse för playback-komik som förde Chat Noirs kunder till klubben, vilket inte hindrade Pilsner från att göra succé med sin show.

Gösta: Vi hade jävligt kul, det var ju gräddan av strippor som arbetade där, och vi är kompisar med många av dem fortfarande. Vi hade ärtsoppa hemma hos varandra på torsdagar – eller torsdagsnätter, för vi jobbade så sent.

1973 drog Pilsner och striptease-gänget ner till Köpenhamn för att uppträda på nöjesetablissemanget Valencia vid Vesterbrogade 32, i samma område där Emil Norlander sextio år tidigare bevittnat dansk tingel-tangel. Både Chat Noir och Valencia ägdes av 70-talets porrkung Ulrich Geismar, vars far hade ett tvättimperium på Jylland. Valencia bjöd på klassisk varietéunderhållning med artister av alla möjliga slag.

Gösta: I Danmark uppträdde bland annat Black Corean Eyes, en kvintett koreanska tjejer som spelade rock’n-roll, liksom Black Magic Show, en tjeckisk grupp, som utförde sina trick i fluorescerande ljus, bland annat ett benrangelspektakel. På våra affischer stod det: ”Ett mysteriöst sångsätt”. Det var alltså playbacken man menade.
Vi hade mycket att göra, det var ett bra gäng. När vi slutade vid halv fyra – halv fem på morgonen, så var det alltid ett bageri öppet, där vi kunde tjacka stora wienerbröd med choklad på och söt melk, det frossade vi på morgnarna efter showerna. Vi hade bara söndagarna lediga, eller måndagar, jag kommer inte riktigt ihåg. Hela gänget med trollkarlar och strippor och blåsorkester var ute och lirade brännboll på en stor jävla äng, som låg uppe på Zoologiske Have, eller så var vi ute och badade på Charlottenlund. Det var en riktigt fin stämning. Vi hade även ett sponsorkontrakt på gång med självaste Carlsberg, som låg ett stenkast från Valencia.

Pilsner hade fullt med engagemang under 70-talet. Förutom Chat Noir uppträdde de även på porrklubbarna Sexorama, Lido och Pussy Cat, liksom på Tyrol och en rad andra ställen i Stockholm och övriga Sverige. Duon turnerade också i Norge under namnet Slapsticks. Jobbet på Valencia i Köpenhamn varvades med uppträdanden i de svenska folkparkerna. De reste med Yngves orkester och med Eleonore Öst, de uppträdde i en minishow på Sheratons nattklubb i Stockholm tillsammans med orkestern Harmony och två dansöser. På Gröna Lunds körde de ihop med Bengt Sändh någon månad 1976. Turnéerna bjöd på många märkliga upplevelser:

Gösta: Bosse Larsson sjöng på hembygdsdagarna i Vilhelmina, där även en packad Erik Öst framförde fiolspel iförd störtkruka i en rund järnbur, samtidigt som William Arnes motorcirkus susade runt honom på tre motorcyklar. Vad som lät värst är svårt att komma ihåg så här efteråt. Mycket var mystiskt i folkparkerna och på marknaderna på den tiden.

På Bryggargatan i Stockholm låg en klassisk bohemkrog, som hette Pilen, och var stamställe för hela Klara-gänget med Nils Ferlin i spetsen. Där arrangerades Pilsner-måndagar i mitten på 70-talet. Husbandet bestod av Henning Hendrix på dragspel och Cacka Israelsson på gitarr. I övrigt var det ett riktigt varietégäng, som uppträdde där.

Gösta: Där var det ungefär samma stuk, en massa galningar, Bredängs Dean Martin och sådana här udda artister. Ibland hade vi ett gästband som hette Gummibandet, det vill säga resterna av gamla Hep Stars.

Hasse: Och Rock-Ingvar från Trelleborg…

Gösta: … med en stor jävla gummikavaj eller vad fan det var.

Hasse: Han hade sin dam med sig, hon var skitstor och han var liten och tunn. En gång när vi kom ner i omklädningsrummet på Pilen hörde vi ett jävla liv. Det var han som skällde ut sin dam: ”Nu har du chikanerat mig inför allihop, det är för jävligt, jag kan inte förlåta… Nu är du skyldig mig femtio kronor”.

Gösta: Ja, det kommer jag ihåg. Han skulle ha ersättning för att hon hade skämt ut honom. Kommer inte ihåg vad hon hade gjort. Han gjorde stage-diving, så vi trodde att han skulle slå ihjäl sig varje gång. Han kastade sig rätt ut bland pilsnergubbarna.

Hasse: Men på Tyrol hamnade han i trumsetet.

Gösta: Rock-Ingvar hade en egen presentatör, Bertil Bertilson. Det hade vi sett till, för det var ingen som begrep vad han sa. Han var ju från Trelleborg, så han var ju skåning, egentligen.

Hasse: Det enda jag vet om Pilen är att de flesta har tagit sin första fylla där.

Gösta: Alla utom jag, tror jag.

I folkparkerna turnerade Pilsner antingen som fristående program eller som del av ett showpaket, där även sångare och dansband ingick. Som turnébuss användes en gammal likbil, Chevrolet Commercial 1946, med namnet ”Pilsner Show” i versaler, ett mycket populärt fordon bland raggarna. Scenkläderna var golfbyxor, hängslen, väst och fluga, som underströk känslan av äldre tiders tingel-tangel. Gösta Engström hade fått göra sig av med det helskägg han tidigare haft: ”Det gick ju inte att mima med en buske i fejset”. För att utveckla showen tog duon mimlektioner av Dag Hjort, som själv varit elev hos Marcel Marceau.

Hasse och Gösta visar mig en affisch från den tiden. Där finns reklam för LP-skivor med Pilsners turnékamrater, men också för något som påstås vara duons egna album Den böjda foten. Vad var det för något? undrar jag. Det visar sig att skivan aldrig kom ut.

Hasse: De andra hade gjort skivor, och de tyckte att vi också borde ha en. Vi kan ju för fan inte ha en skiva som kör playback, sa jag. Jo, men ni måste ha någonting i alla fall. Då hittade vi på det här med Den böjda foten. Vi sa hela tiden att vi jobbade på den. Så fick vi beställningar på skivan via affischen. Det blev lite problem.

Gösta: Ja, just det, vi fick skylla på att ”det är svårt med leveransen”, ”tryckeriet hänger inte med” och så vidare. Det var i alla fall Cacka Israelsson, som gjorde teckningen till omslaget.

Hasse och Gösta fortsatte att arbeta i nöjesbranschen även efter Pilsner-tiden, tillsammans eller var för sig. Båda har haft roller i en rad svenska filmer. Gösta slog igenom i Nöjesmassakern 1985 och fortsatte som programledare i den TV-sända krogunderhållningen Kyss Karlsson, där även Hasse medverkade. 1988 dök Engström och Harnesk upp som gäster i Bosse och Susanna Larssons underhållningsprogram Lörda’ me’ Larssons i TV1. Gösta sjöng och showade tillsammans med sin då elvaåriga dotter My, men programmet såg även komikerparet Pilsner återuppstå. De gamla kompanjonerna drog på sig sina Pilsner-kläder igen, och gav ett exempel på hur ett typiskt nummer kunde se ut. Här fanns de obligatoriska Spike Jones-numren – ”That Old Black Magic”, ”Hawaiian War Chant”, ”Laura”, ”You Always Hurt The One You Love” – men också ett mer konventionellt rocknummer som Little Richards ”She’s got it”, liksom det för playback-komiker tacksamma numret ”Baby Sittin’ Boogie” med Buzz Clifford, komplett med babyjoller och andra ljudeffekter.

Gösta spelade senare en av huvudrollerna i TV-serien Clark Kent efter Magnus Linds roman om ett medelålders kompisgäng som återförenar sitt gamla rockband. När delar av bandet senare gav sig ut på riktig turné var även Hasse med på saxofon. Under turnén lät Hasse och Gösta de gamla Pilsner-numren komma till heders igen, både i Sverige och i Leningrad.

Hasse och Gösta jobbade i flera år med scenografi, dekor och rekvisita till filmer, bland annat ABBA – The Movie (1977), och Hasse driver numera ett företag, som gör specialeffekter till spelfilmer. Gösta gick vidare från Clark Kent till bandet Kavringarna, som under många somrar spelat på S/S Saltsjön, och där även dottern My ingår. Även vid dessa tillfällen har Hasse dykt upp och återupplivat Pilsner-numren.
För några år sedan stod Pilsner på scen igen, den här gången för att samla in pengar till katastrofhjälp. Då kunde de konstatera att deras nummer fungerade på en yngre publik, för vilken playback-komik var en i det närmaste okänd konstform:

Gösta: Vi körde till förmån för Röda Korset i samband med tsunamikatastrofen. Då var vi lite ringrostiga. Dagen därpå fyllde Måns Möller 30 år, så vi överraskade med att köra vårt gamla nummer på den krog på Hantverkargatan, där han hade sin fest.

Hasse: Vilken jävla reaktion, jag har aldrig varit med om maken.

Gösta: Ja, jag förklarade att här kommer ett nummer, som är lika gammalt som jubilaren själv. Det blev en jättesuccé. De hade aldrig sett något sådant.

Hasse: Först blev de tysta. Och vi tänkte: helvete, bland proffsen, vad har vi gjort? Sedan började de gapa, så man inte hörde bandet.

Engagemangen är inte lika många som på 70-talet, men Pilsner Show har aldrig lagt av helt. Vi ska titta lite närmare på några sammanhang, där Pilsner har ingått, för att se hur varietékonsten utvecklats och förändrats genom åren.

3. Fiaskoveckan på Gröna Lund



Komikerparet Pilsner hörde till attraktionerna när Ulf Thorén drog in på Gröna Lund med sina beryktade ”fiaskoveckor” 1969-1971. Från början var det inte alls tal om fiasko, den beteckningen kom senare. Vid premiären den 25 juli 1969 hette föreställningen helt enkelt ”Herr Thorén Show”, och var en serie artistuppträdanden på stora scenen med Thorén som konferencier, ett slags scenversion av hans populära TV-program Hvar fjortonde dag. Under en dryg halvtimme satt Ulf Thorén, ”den förträfflige” som han tyckte om att kalla sig, på en trädgårdsstol och presenterade sina gäster. Enligt samtida tidningsreportage var han skygg och tillbakadragen, och talade inte med publiken mer än vad som var absolut nödvändigt. I stället lät han de inbjudna artisterna ta plats, av vilka flera redan var bekanta för publiken genom TV-programmet. Det gällde till exempel TV-teknikern Emry Paulsson, som varit ett stående inslag i Hvar fjortonde dag med sin imitation av den rumänske dirigenten Celibidache. Andra medverkande var Jarl Borssén, Olof Buckard, Cacka Israelsson, samt den norske komikern Arve Opsahl, som även han blivit TV-kändis genom ett gammalt klipp om ”flickorna i Lissabon”.

För Ulf Thorén hade föreställningen kommit till under avsevärd vånda. Han hymlade inte om att han gjorde det för pengarnas skull. ”Jag har skulder att betala och en stor familj att försörja”, förklarade han för Aftonbladet. Ulf Thorén må ha varit en av TV:s största stjärnor vid den här tiden, men tillhörde ändå de lägst betalda på Sveriges Radio. Han tjänade 3 500:-/månaden för sina TV-program, men fick 7 000:- för showen på Gröna Lund.

Thorén var inte heller bekväm med att stå på en scen. ”Jag känner mig som en apa, som visas upp för pengar”, avslöjade han. Året innan hade han gjort skandal vid ett framträdande i Oskarshamn genom att uppträda berusad. För att dämpa rampfebern hade han satt i sig några whisky före föreställningen – med förödande resultat. På Gröna Lund var han noga med att inte upprepa misstaget, och var därför extra skärpt inför premiären. Men det hjälpte inte. Recensenterna var skoningslösa.

Expressens recensent dömde ut föreställningen som något av det veligaste och mest uddlösa han hade haft olyckan att behöva bevittna. Kritikerna klagade över trötta upprepningar och spekulationer i tidigare TV-framgångar. Ingen tyckte att Cacka Israelssons ”Gamle Svarten” kändes särskilt fräsch, och Opsahls Lissabon-nummer började man så smått få nog av. Jämfört med TV-programmet, som var känt för sitt höga tempo och snabba klipp mellan inslagen, var scenshowen seg och tråkig. Det var egentligen bara två inslag, som fann nåd hos recensenterna. Olof Buckards imitationer var mycket uppskattade, liksom komikerparet Pilsners playback-show. Pilsner, som vid den här tiden bestod av Hasse Harnesk och Lasseman Nilsson, beskrevs som ”fenomenala gymnastiska pantomimiker” och ”sällsynta komiska begåvningar”, även om någon kritiker grumsade över parets under bältet-humor.

Ulf Thorén själv var av den uppfattningen att recensenterna ville hämnas på honom för att han tidigare samma år kritiserat Hasse & Tages revy Spader, Madame! Den hade genomgående fått dåliga recensioner, men Thorén ansåg ändå att kritikerna varit för hänsynsfulla. ”Vågar ingen recensent använda ordet fiasko?” var rubriken på den uppmärksammade artikel han publicerade i Expressen den 15 januari. Nu fick han betalt för gammal ost, ansåg han. Misstanken förefaller ha haft visst fog för sig, i varje fall att döma av Hans Fridlund i Expressen, som inte bara vågade använda ordet ”fiasko”, utan även sarkastiskt rekommenderade Thorén att plocka något ur Svenska Ords repertoar för att förbättra showen.
”När jag skällde ut Hasse&Tage, skällde jag ut två artister”, löd Thoréns ganska lama försvar. ”Jag är ingen artist! Där ligger skillnaden.”
Året efter hade Ulf Thorén bestämt sig för att förekomma kritikerna, och döpte därför sin Gröna Lund-show till ”Herr Thoréns Fiaskovecka”. Strategin tycks ha fungerat, för även om recensenterna var fortsatt kritiska, var de inte lika hårda som året innan. Den här gången hade han anlitat fler etablerade artister, bland dem Sveriges Jazzband, Finn Zetterholm och Bengt Sändh, Evert Ljusberg och Stefan Demert. Till de mer udda inslagen hörde Ingo Johansson, som framförde en snapsvisa, och programledarens bror, utrikeskorrespondenten Arne Thorén, som deltog via en bandinspelning från New York. TV-kollegan Åke Söderqvist, känd från skandalprogrammet Skäggen, bjöd på sång och fräckisar. Olof Buckard höll sig borta det här året, i stället stod en banktjänsteman vid namn Hans Asplund för imitationerna. Även detta år medverkade Pilsner, som tvingats sluta på grund av uteblivna jobb, men som nu återförenades på Gröna Lund.

En sista fiaskovecka blev det i augusti 1971, nu omdöpt till ”Herr Thoréns fiaskospel”. Från denna upplaga finns ett längre färgfilmsreportage bevarat, som ger en inblick i hur det gick till både på och bakom scenen. Uppflugen på en tennisdomarstol presenterade Thorén varje artist som vinnare i olika klasser – ”tönt”, ”dumma konstigheter”, ”skönhet”, ”litterär tungvikt”, ”buskis” med mera. Arne Quick var given segrare i töntklassen, och fick riva av både ”Rosen” och ”Skynda långsamt”. Den uppmärksamme tittaren noterar att den inte alltför modemedvetne Quick vid tillfället var iförd exakt samma kläder, som han hade burit i Åsa-Nisse i rekordform två år tidigare. Vinnare i klassen ”dumma konstigheter” blev Max Fuchs från Göteborg, som hade medverkat i Thoréns program med sina imitationer av grisar, polisbilar och skrikande barn. Här joddlade han fram en liten gökvisa. I övrigt var det samma gäng som tidigare år – imitatören Hans Asplund, Finn Zetterholm som sjöng sin sång om Miss Spray Net, samt Sveriges Jazzband. Däremot lyste Pilsner med sin frånvaro detta år.
Vinnare i buskis blev Ludvika-revyns storhet Bertil Danielsson, en burlesk artist fast förankrad i bondkomiktraditionen. Stående på prispallen framförde han buskisvisan ”Födelsedagsfesten”, en typisk historia om ett 50-årskalas, som slutar med slagsmål, fylla och kärringen nedslängd i brunnen. Det enda oväntade är att stycket visar sig ha science fiction-författaren Sam J Lundwall som upphovsman. Lundwall försökte sig i början på 60-talet på en trubadurkarriär, och spelade in LP:n Visor i vår tid (1966), där han framförde egna visor, dock inte ”Födelsedagsfesten”. Bertil Danielsson tycks ha haft en viss förkärlek för Lundwalls visor, för på sitt album Födelsedagsfesten (En riktig ”brak-skiva”!) (1976) framför han inte mindre än fyra stycken.
Ulf Thorén presenterar Bertil Danielsson som bördig från Ludvika, Finland. Det beror på att han huvudsakligen var känd för sina fördomsfulla monologer om den knivbärande finnen Hallonen, som knappast skulle vara gångbara i dag, men som av någon anledning var det på 70-talet.

1971 års fiaskospel avslutades med att trubaduren Lasse Göransson ledde allsång med en refräng, som troligen sammanfattade många kritikers känslor just då:

Herr Sven Svensson, medelklass och 54 år,
undrar varför ungdomen är sämre än i går.
När han sluddrar på sin måndagsgrogg
och kliar sina ben,
skyller han på herr Ulf Thorén.

Skyll på Ulf Thorén! Skyll på Ulf Thorén!
För det är hans fel att vi står på denna scen.
Om vi går tillsammans vet jag att vi kan det.
Tänk på fosterlandet!
Skyll på Ulf Thorén!

Man skulle kunna säga att fiaskoveckorna inte var mycket mer än en överföring av Ulf Thoréns TV-program till teaterscenen. Ändå fanns det stora skillnader. TV-programmen var nyskapande och originella, och liknande ingenting annat i svensk television. Ulf Thorén var en TV-begåvning, som visste att utnyttja mediets alla möjligheter. Många av de grepp han använde sig av skulle bli vanliga i andra program först flera år senare. Fiaskoveckorna var någonting annat. De gick tillbaka till en äldre tradition, den gamla varietén med sin blandning av komiker, sångare och udda talanger. Ulf Thorén var inte intresserad av att visa upp de stora artisterna, han var ute efter nya ansikten, amatörer som kunde överraska med sina ovanliga färdigheter. I likhet med varietén var det viktigaste inte att bjuda på högtstående underhållning, huvudsaken var att de uppträdande kunde väcka känslor och locka till skratt. I den meningen var fiaskoveckorna en succé.

4. Vardagsrummets vaudeville



TV må ha konkurrerat med varietén, men man parasiterade också på den. Det var inte bara artister som lånades in från revy- och varietévärlden, även formmässigt hämtades inspiration därifrån. Ibland försökte man återskapa kabaretmiljön i TV-studion, ibland tog man ett steg längre och spelade in programmen på kända nöjesetablissemang, krogar och restauranger. Publikkontakten är alltid viktig i den här typen av underhållning. Det är ett välkänt faktum att även ganska torftiga nummer kan lyfta till oanade höjder med hjälp av en glad och entusiastisk publik, som längtar efter att bli road. Varieté är en gemensam lek mellan artister och publik, något som är svårt att återskapa i en steril studiomiljö.

1986 var Gösta Engström programledare för underhållningsprogrammet Kyss Karlsson, som sändes från restaurang Karlsson på Kungsgatan i Stockholm. Engström fungerade som ett slags ”master of ceremonies” för en brokig skara artister, som knappast finns omnämnda i Myggans Nöjeslexikon, men som skulle förtjäna en plats där, om inte annat så för sin absoluta originalitet. Hela upplägget bar varieténs prägel med sina snabba scenväxlingar och betoning på det ovanliga och unika.

Mycket i programmet var förvisso av ganska ordinärt snitt. Man bjöd bland annat på aktuella artister som Style, Robert Wells och Alexander Bard, den senare i sin scenpersona Barbie. Dessutom framträdde ett gäng komiker, som då var okända, men på väg att slå igenom: Adde Malmberg och Jan Sigurd, som kallade sig Adde & Sigge, och Micke Dubois, som uppträdde under namnet Captain Freak, samt en mycket ung imitatör vid namn Göran Gabrielsson.

Annat i Kyss Karlsson var av mindre vanligt slag. Lämpligt nog fick playback-komiken något av en renässans i programmet. Gösta återförenades med Hasse Harnesk och framförde ett Pilsnernummer, och Gösta mimade ensam till ”Dueling banjos”. En grupp som kallade sig Coconucks använde kända rocklåtar och gamla revyinspelningar, som de placerade in i ett sexuellt sammanhang. Per ”Boz” Söderström var en annan playback-komiker, som gästade programmet, och i ett avsnitt dök självaste Lars Amble upp och mimade till en inspelning med Mel Tormé. Ännu mera playback blev det när Ulf Beijerstrand & Svenska Luftgitarrorkestern mimade sig igenom ett rocknummer.
I ett avsnitt dyker Rock-Ingvar från Trelleborg upp, den märkliga artist som Pilsner samarbetat med redan på 70-talet på restaurang Pilen. Han heter egentligen Ingvar Petrow, och var vid den här tiden 44 år gammal. I Kyss Karlsson beskriver Gösta Engström Rock-Ingvar som ”Sveriges enda artist med egen presentatör”. Det var mångsysslaren Bertil Bertilsons uppgift att förmedla kontakten mellan programledaren och den svårbegripligt mumlande Rock-Ingvar. Den följande intervjun är en kuriös tillställning, där Engström först ställer frågor till Bertilson, som bollar dem vidare till Ingvar, varefter stafetten går åt motsatt håll. Ingvars svar är korthuggna, intetsägande och torftigt vitsiga (”Kommer din skiva nu till hösten?” ”Nej, till hästen”). Efter intervjun sjunger Rock-Ingvar ”Corinna, Corinna” med åtföljande vingliga kullerbyttor och instrumentimitationer. Han ger också prov på sin högst personliga form av ”stage-diving”. Det vilar ett milt vanvett över inslaget, som till och med i detta sammanhang känns konstigt och avvikande. Av publikbilderna att döma har åskådarna svårt att tro sina ögon.

Rock-Ingvars kompanjon Bertil Bertilson förtjänar också några ord. Om det är någon som skulle kunna sägas personifiera 60- och 70-talets varietékultur, så är det han. Bertilson är numera mest känd för sitt engagemang med Rockfolket, men under några decennier verkade det som om han fanns överallt – som konferencier, ”snabbhumorist”, turnéarbetare, lekledare och mycket annat. Precis som Mats Bahr inledde han sin karriär i Harlemkabarén på Nalen, där han med tiden upphöjdes till kabaretledare. Han utnämnde gärna sig själv till ”sämst i Sverige”, och hans skämt utgjordes i hög grad av eländiga ordvitsar, ”dålisar” eller ”uslingar”, som han levererade i ett så snabbt tempo att publiken inte skulle hinna uppfatta hur krystade de var.
Kyss Karlsson är ett ganska typiskt exempel på 80-talets TV-underhållning. Det kom till under en brytningsperiod, då de gamla formerna från Hylands storhetstid fortfarande fanns kvar, men gradvis höll på att slås ut av nya och modernare. TV-monopolets dagar var räknade – snart skulle TV3 dra igång sina sändningar och ändra medielandskapet för all framtid. Under några år rådde dock en fredlig samexistens mellan det gamla och det nya. Samma underhållningsprogram kunde låta bondkomiker och hårdrockare dela utrymme på ett sätt som känns väldigt avlägset när man ser det i dag. Det är program, som känns märkvärdigt oskuldsfulla, även – eller kanske i synnerhet – när programmakarna försöker kittla publiken med glamour och dekadens.

Idén om TV som en förlängning av varietékulturen är inte ny, det är flera som har gjort jämförelsen. Författaren och historikern Studs Terkel ansåg att det fanns många likheter, men också en viktig skillnad. Att zappa mellan TV-kanalerna är att skapa sitt eget vaudevilleprogram hemma i soffan, menade han. Man tittar på en baseball-match, det blir tråkigt, man byter till en roligare kanal, och sedan till en dokumentär. På samma sätt fungerade vaudevillen: först något komiskt, sedan ett allvarligt nummer, och till slut en akrobat. Men, tillade Terkel, i motsats till vaudevillen har TV också en onanistisk kvalitet, man gör det på egen hand, för sig själv. Den sociala samvaron, som var så viktig under varieténs epok, är här reducerad till i bästa fall den närmaste familjekretsen.

Ända in i vår tid har TV behållit sin karaktär av en vardagsrummets vaudeville. 80- och 90-talets rockvideokanaler Music Box och MTV var ett slags modern varietéshow, där de olika akterna ständigt avlöste varandra. Gillade man inte Howard Jones kunde man vänta några minuter till nästa video, som förhoppningsvis var bättre. Någon har kallat det ”the coming up next-syndrome”, men det är alltså inte någon ny företeelse.

När dokusåpan dök upp i TV på 90-talet, bidrog den till att skapa en ny och annorlunda form av varieté. Stjärnorna från Expedition: Robinson, Baren och Big Brother gav sig ut på riksomfattande turnéer, där de i likhet med 1800-talets tingel-tangel-flickor bara behövde visa upp sig för publiken. Cirkeln var sluten – Linda Rosings skildring av sin första dokusåpa-turné i boken Den nakna sanningen har en påtaglig likhet med Emil Norlanders beskrivning av dansk tingel-tangel, med den skillnaden att man inte längre anser sig behöva sång och musik som förevändning för uppträdandet:

Några timmar senare var pizzerian proppfull med dyngfulla killar och tjejer som söp så mycket att de ramlade av stolarna…
-Mår ni bra Arjeplog!! Nu ska ni få se Sveriges största superstjärna genom tiderna. Här har ni Big Brothers Linda Rosing!
Publiken jublade när jag kom in.
Och sedan visade jag upp mig på scen i någon minut innan jag gick ner till baren för att dricka drinkar och mingla med de kanonpackade gästerna.

Med Internet har varietékulturen flyttat ut i cyberrymden. Vad är Youtube annat än en global varietéföreställning, där vem som helst kan visa upp sina udda talanger och bli världsberömd i några dagar? I motsats till TV möjliggör dock nätet ögonblicklig publikkontakt. Artisten kan följa hur många som tittar på klippet och ta del av publikens kommentarer, positiva eller negativa, precis som på varietétiden. Även om den ursprungliga varietén försvann i början av 1900-talet, har varieténs anda aldrig dött.


Läs:
Bertilson, Bertil och Wigforss, Susanne: Rapport från en dårfink (S W Books 1989)
Ivarsson Lilieblad, Björn: Moulin Rouge på svenska: varietéunderhållningens kulturhistoria i Stockholm 1875-1920 (Linköpings universitet 2009)
Norlander, Emil: Det glada Stockholm: från tingel-tangel till den moderna kabareten (Å&Å 1918)
Rosing, Linda och Nyhlén, Daniel: Den nakna sanningen (Big Bok 2006)
Sjökvist, Bo: Bland strippor och fakirer: den svenska marknadsvarietén (Vertigo 2006)

Lyssna:
Bad Old Days (LP från TV-programmet Bättre sett än aldrig med bland andra Rock-Ingvar, Sonet 1976)
Danielsson, Bertil: Födelsedagsfesten (En riktig ”brak-skiva”!) (LP. Wisa 1976)
Danielsson, Bertil & Eriksson, Lennart: Talar på grammofonskiva (LP, Wisa 1973)
Ludvika-revyn: Gnuttor av tillstymmelser till fragment av smakprov ur Ludvika-revyn (LP. Wisa 1974)
Lundwall, Sam J: Visor i vår tid (LP, Philips-Sonora 1966)

Titta:
Danssalongen (Börje Larsson 1955, Klubb Super 8 DVD)
Justine & Juliette (Mac Ahlberg 1975, Klubb Super 8, DVD)



Publicerad: 2009-10-16


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA



Annons:

Senaste nummer:

2020-02-19
Omkonst 8 2020

2020-02-16
Utställningskritik 1 2020

2020-02-12
Byggnadskultur 4 2019

2020-02-10
Sydasien 2 2019

2020-02-09
Med andra ord 101 2019

2020-02-08
Signum 1 2020

2020-02-06
Tydningen 33-34 2020

2020-02-01
Tydningen 31-32

2020-01-16
Accent 8 2019

2020-01-15
Fauna och Flora 4 2019

2020-01-13
Haimdagar 9-10 2019

2020-01-12
Tidig Musik 4 2019

2020-01-09
Aorta 28 2020
Divan 3-4 2019
Medusa 4 2019

2020-01-08
Tiden Magasin 3 2019

2020-01-07
Populär Poesi 43 2019

2020-01-05
Balder 4 2019

2020-01-03
ponton 4 2019

2020-01-02
Nutida Musik 277 2019
Nordens Tidning 4 2019

2019-12-30
Lyrikvännen 5-6 2019

2019-12-28
OEI 84-85 2019

2019-12-27
10TAL 33-34 2019

2019-12-25
Populär Astronomi 4 2019

2019-12-20
Nutida Musik 276 2019

2019-12-18
Amnesty Press 4 2019

2019-12-16
KLASS 4 2019
Världshorisont 4 2019

2019-12-13
Signum 8 2019

2019-12-09
Hjärnstorm 136 2019

2019-12-08
Populär Poesi 3 2019

2019-12-06
Kritiker 52 2019

2019-12-05
Arkitekturtidskriften KRITIK #42/43

2019-11-30
ponton 3 2019

2019-11-27
Arche 68-69 2019

2019-11-26
Lira Musikmagasin 4 2019

2019-11-21
Opera 5 2019
Cirkeln 3 2019

2019-11-20
Parnass 4 2019
Kuba 3 2019
Byggnadskultur 3 2019

2019-11-13
Fjärde Världen 3-4 2019

2019-11-08
Accent 6-7 2019

2019-11-07
Fjärde Världen 2 2019
Utställningskritik 5 2019
Omkonst v 45 2019

2019-11-04
Konstperspektiv 4 2019

2019-11-02
Nio-Fem 2 2019

2019-10-29
10TAL 32 2019

Äldre resuméer