Plattform för Môskaser

SAOL: "stofil s. -en -er gammalt original med förlegade idéer o.d."


Hur länge har tidskriften Kapten Stofil funnits?

Martin Kristenson: Joakim Lindengren började rita Kapten Stofil i tidskriften Galago på 90-talet. Jag och David Nessle utgav från 1996 fanzinet Stupido som ökade i upplaga från 15 ex (nr 1) till 300 ex (nr 5). Stupido ägnade sig mest åt nostalgiska tillbakablickar på äldre populärkultur (med tonvikt på det udda och annorlunda), och vi tyckte att vårt fanzine skulle passa bra ihop med Jockes seriefigur. Resultatet blev tidningen Kapten Stofil vars första nummer utkom 1999. Tidningen består av serier och en artikelavdelning, "Telegram från Stupido".

Tidskriften bygger ju på själva Kapten Stofil-serien men även "Den maskerade proggaren" tycks vara återkommande. Har de andra serierna också någon sorts stofil-profil eller kan de handla om vad som helst?

Martin Kristenson: Serierna behöver inte nödvändigtvis ha ett stofiltema, men gemensamt för både serietecknare och skribenter är ett intresse för äldre tiders populärkultur, det må vara serier, film eller musik. I John Anderssons serier märker man tydligt en fascination för t ex Fantomen och Mandrake, och Johan Wanloos förtjusning i Frank Valdor - det dynamiska partysoundets okrönte kung - genomsyrar också hans serier.
I vår första pressrelease skrev vi att vi ville att tidningen ska "se ut, kännas och lukta som ett nummer av Stålmannen från våren 1967". Det ålderdomliga ska prägla tidningen även vad gäller layouten.
David Nessles satiriskt utformade superhjälte "Den maskerade proggaren" är också en stofil, men av en annan sort än Kapten Stofil. Proggaren representerar en ideologi som förut ansåg sig vara historiens avantgarde, men som numera framstår som genuint bakåtsträvande och reaktionär. Maskerade Proggaren motarbetar ju t o m glasnost (se Kapten Stofil nr 8). Personligen känner jag mig mer befryndad med Kapten Stofil än med Proggaren; eftertänksamhet är ett bättre sätt att möta framtiden än den revolutionära fartblindhet som Proggaren står för.

David Nessle: Lite av tanken är ju att värna om den klassiska superhjälteserien. Både jag och Jocke har hjärtan som klappar lite extra fort för 60-talets Stålmannentidning, och vi har medvetet jobbat för att Kapten Stofil ska se ut på samma sätt som den – svartvit, med omslag vars färgläggning bygger mycket på rena, orastrerade tryckfärger. Något av ett bakslag var det när vi insåg att vi inte kunde trycka den på lika uselt papper som gamla svenska Stålmannen – den typen av papper finns tydligen bara på rulle, till dagstidningar och andra trycksaker som går ut i monsterupplagor, så vi fick kompromissa och använda återvunnet papper, som har lite av samma känsla. På samma sätt ska även serierna gärna kännas som gamla superhjälterserier – oavsett om de är det eller inte.

Den maskerade proggaren är med i nästan varje nummer, och de gånger han får stå tillbaka så beror det på att jag har kommit på en idé för den kvinnliga superhjälten Herta och hennes sammanslutning Grupp 8 (som namnet antyder rör det sig om åtta hjältinnor med olika superkrafter).

Visst kan man se proggaren som ett slags stofil. Det är ju inte de s.k. nyproggarna som satiriseras i serien, utan sjuttiotalsvänstern i sin mest dogmatiska inkarnation. Serien är både en satir över och – faktiskt – något av en hyllning till 68-vänstern. När jag började teckna den i slutet av nittiotalet tyckte jag det kändes som om politiskt engagemang osv. var väldigt på reträtt. Det är något som har förändrats bara de senaste åren, så nu har proggaren blivit både mer och mindre aktuell samtidigt – mer aktuell eftersom det har kommit en ny vänstervåg, mindre aktuell eftersom det som satiriseras i serien är saker som dagens unga vänster inte har i levande minne, eftersom de knappt var födda under 70-talet. Men jag behåller ändå samma perspektiv i serien – till rätt stor del är den ett slags nostalgitripp, som kanske har störst förutsättningar att fungera för folk som levde under sjuttiotalet och har samma sammansatta känslor inför den här epoken som jag själv. Även om jag med viss förvåning märkt att den verkar uppskattas även av folk födda efter 1980.

Vad utmärker en stofil?

Martin Kristenson: Ordet "stofil" är egentligen pejorativt, men vi vill ge det en positiv innebörd: att inte acceptera allt bara för att det är nytt, att inte ge ungdom ett egenvärde. Detta är inte detsamma som att vara reaktionär. Jag tror på kontinuiteten, på stillsamma förändringar. Som Arthur Koestler sa: det är för att de inte förstått kontinuitetens betydelse som de konservativa lider av förstoppning och revolutionärerna av diarré.

I en Galagointervju har vi tagit reda på att figuren Kapten Stofil uppstod när Joakim Lindengren och David Nessle satt och kategoriserade folk och Nessle slog fast att Lindengren är en stofil. Men hur är det med stofiliteten hos Nessle själv och den tredje redaktören, det vill säga Martin Kristenson?

Martin Kristenson: Jo tack, det är bra. Min stofilitet märks nog mest på mitt passionerade intresse för gamla underhållningsformer, stumfilm, music hall, operetter, Tin Pan Alley-musik, revyer osv. Ända sedan jag var liten har jag älskat pilsnerfilmer, Fred Astaire, Karl Gerhard och Thor Modéen mer än samtida underhållning. Jag är nostalgisk inför en tid som jag själv aldrig upplevt, vilket kan vara nog så frustrerande. Jag tillhör dock inte dem som fördömer modern populärkultur. Swingpjattarna var sin tids hip-hopare.
Men människor är inte endimensionella. Jag tror Stupidos framgångar beror på en fruktbar spänning mellan gammalt och nytt. Vi brukar säga att vi förmodligen är den enda tidning som hyllats både av undergroundtidningen Flashback och pensionärssajten SeniorNet. I Kapten Stofil 8 skrev David en artikel om Stephen King. Vi tvekade först om vi skulle publicera en artikel om en så modern författare. Vi bestämde oss till slut för att köra den. Stofilismen får inte bli en dogm. Själv har jag både tidningen Kvällsstunden och G G Allin-dokumentären "Hated" hemma, och ser ingen motsättning i det.

David Nessle: Dagens stofiler är väl snarast de som går på konserter med Stones, kör Harley Davidson och har en gråsprängd, tunn hästsvans – vilket inte är något jag känner för att efterlikna. I så fall vill jag hellre vara en retrostofil, med kamullskofta, överkammad flint och den kristna rikstidningen Dagen liggande på köksbordet. Fast dessvärre lär jag aldrig kunna komma därhän (och det beror inte bara på att Dagen är nedlagd). Stofilerna var bättre förr.

Vad är den kvinnliga motsvarigheten till stofil? Kan kvinnor över huvud taget vara stofiler?

Martin Kristenson: Kapten Stofils medarbetare Lädernuckan kan väl ses som en kvinnlig stofil. Annars vet jag inte vad man ska använda för ord. Barbro Alvings signatur "Kärringen Mot Strömmen" kanske kan passa?
För inte så länge sedan upptäckte vi att tidningen - helt oavsiktligt - fått en feministisk slagsida. Vi har två kvinnliga superhjältar (Lädernuckan och Herta), och vi har i flera nummer kört en artikelserie om excentriska kvinnor. Artikeln om husmorsfilmer handlade också mycket om hur kvinnoidealet förändrades under de år filmerna producerades.

Har vi några nutida kända svenska stofiler? Sten Broman? Jonas Hallberg? Bodil Jönsson?

Martin Kristenson: Just det, Sten Broman är ett utmärkt exempel. Han uppfyller kriterierna på att vara en Stupido-hjälte: excentrisk och omodern, egensinnig och oförutsägbar, knarrig och konstig. Det slumpar sig så att jag just nu läser Bromans "erotiska" äventyrsroman "Farväl kött", som jag tycker är riktigt bra.
Jonas Hallberg är en bra stofil med sina besserwisseraktiga språkspaningar. Bodil Jönsson vet jag inte vem det är, skam till sägandes. Sveriges bästa stofil genom tiderna var Karl Gerhard.

Joakim Lindengren: Nämnas bör även två klassiska stofiler; Sven Stolpe och Jan Myrdal, den sistnämnde, enligt mig, nuvarande stofil-champion i Sverige.

Hur många medlemmar har Kungliga Svenska Stofilsällskapet?

Joakim Lindengren: För närvarande cirka 65-67.

Vilka bör läsa Kapten Stofil?

Joakim Lindengren: Alla, utan undantag.

Martin Kristenson: Oj, det var en svår fråga. Alla, vill man spontant svara, men det är nog inte realistiskt. Sanningen att säga har jag en väldigt diffus bild av hur den genomsnittlige Kapten Stofil-läsaren ser ut. Jag tror vi har en ganska jämn könsfördelning, att döma av prenumerationsregistret. Jag tror också att vi har både unga och gamla läsare. Däremot är det nog inte många i läsekretsen som uppfyller SAOL:s definition av en stofil. Våra läsare är stofiler in spe.

David Nessle: Varje gråsprängd medborgare med en gnutta ansvarskänsla. Fast dessvärre har vi märkt att vår läsekrets verkar vara förfärande ungdomlig. I prenumerantregistret myllrar det av studenthem.

Varför behövs Kapten Stofil?

Martin Kristenson: Det finns inte så många tidningar med svenska originalserier. I Kapten Stofil återfinns några av våra bästa serietecknare: Lindengren, Nessle, John Andersson, Wanloo, Pirinen.
Själv ritar jag inga serier, utan medverkar endast i artikelavdelningen Stupido. Jag tycker att revy- och nöjeshistoria är både roligt och viktigt. Little Tich var en engelsk music hall-artist som fick tusentals människor att skratta så de kiknade i början av seklet. Vem minns honom i dag? Vi vill hålla minnet av de gamla underhållarna levande. Därför ger vi stort utrymme åt sådant man sällan läser om i andra tidningar - kvinnliga jazzharpister, husmorsfilmer, swingpjattar.
Populärkulturen behandlas ofta på ett väldigt teoretiskt/akademiskt sätt i kulturtidskrifter ("Roland Barthes har i en infallsrik essä hävdat..."). Vi gräver hellre ned oss i detaljer om Karl Gerhards hemliga telefonnummer på 40-talet (08/17 09 58) och Bing Crosbys blindtarmsoperation (14 mars 1950). Varför vi finner detta så intressant och spännande är inte lätt att säga. Vi brukar svara som George Mallory när han fick frågan om varför han ville bestiga Mount Everest: "Because it´s there".

Joakim Lindengren: För att stävja de värsta formerna av nyhetens obehag.

De wermländska môskaserna - varför marknadsförs just de så aggressivt?

Joakim Lindengren: Jag har inte berättat det för David och Martin, men själva grundsyftet med att ge ut Kapten Stofil är att få en plattform att marknadsföra Môskaserna ifrån.

Vad tycker ni om lakrits?

Martin Kristenson: Mitt favoritgodis.

Joakim Lindengren: Det är svart och klibbigt, äter den finska versionen när den finns hemma, fast utan större entusiasm.

Kapten Stofil-redaktionen intervjuades av
Bo Pettersson och Helena Looft

Publicerad: 2003-04-04


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA