JAG MINNS SKRÄCKSOMMAREN -72

Ur Kapten Stofil nr 34

Vad du älskar djupt består,
resten är slagg
Vad du älskar djupt skall ingen ta ifrån dig
Vad du älskar djupt är din sanna arvedel

-Ezra Pound

Egentligen är det konstigt. Jag minns inte vad jag gjorde på sommarlovet när jag var tolv år, jag har inget minne av om familjen åkte på semester och i så fall vart, jag kommer inte ihåg hur jag firade min födelsedag. Men jag minns vad TV visade på onsdagskvällarna. Jag förstod det inte då, men för mig och många av mina jämnåriga var det av livsavgörande betydelse.
Det var 1972 som TV1 sände en serie med åtta klassiska skräckfilmer från filmbolaget Universal. Serien inleddes den 5 juli klockan 21.35 med James Whales Frankenstein (1931), och fortsatte varje onsdag med följande filmer:

• Mysteriet ”Dracula” (Tod Browning 1931)
• Mumien vaknar (Karl Freund 1932)
• Dr Yogami från London (Stuart Walker 1935)
• Frankensteins brud (James Whale 1935)
• Draculas dotter (Lambert Hillyer 1936)
• Varulven (George Waggner 1941)
• Frankensteins son (Rowland V Lee 1939)

Vi som var barn då följde serien med stigande fascination, filmerna uppfyllde våra tankar och hemsökte våra drömmar. Många av oss blev som besatta av vampyrer, varulvar och andra monster. Själv såg jag fram mot varje ny onsdagsfilm med skräckblandad förtjusning trots att jag visste att nattsömnen skulle vara förstörd för lång tid framöver. Efteråt fortsatte livet som vanligt, vi gick i skolan och lekte med våra kompisar, men något hade hänt, filmerna fanns kvar inom oss och våra liv var förändrade. Hur kunde de här gamla filmerna väcka så starka känslor att vi ännu trettio år senare minns denna magiska sommar? Låt oss ta det från början.
Att TV visade just Universals skräckfilmer var ingen tillfällighet. Bolaget var på 30-talet ledande inom genren. Man kan säga att den moderna skräckfilmen börjar här, då många för genren typiska inslag har sitt ursprung i Universals filmer. Grunden hade lagts redan under stumfilmstiden med Lon Chaneys och Paul Lenis effektiva rysare. Efter succén med Dracula 1931 beslöt bolagets produktionschef Carl Laemmle Jr att fortsätta på den inslagna monstervägen. Till sin hjälp hade han en rad namnkunniga filmskapare. Från Tyskland kom fotografen Karl Freund, som i sitt hemland medverkat på expressionistiska mästerverk som Sista skrattet (1924) och Metropolis (1927). Han stod för fotot i Dracula och Paris mysterier (1932), och kom även att regissera Boris Karloff i Mumien vaknar. Freund tog expressionismens stämningar till Hollywood, och skapade klassisk skräck med sitt suggestiva svartvita foto.

Av omätlig betydelse för Universals skräckfilmer var maskören Jack Pierce, som formgav flera av de mest berömda monstren. Han hade väckt sensation med Conrad Veidts groteskt grinande ansikte i Paul Lenis Skrattmänniskan (1928), men det är framför allt för sitt arbete med Frankensteins monster, Varulven, Mumien och Dracula som han har gått till filmhistorien. Han skapade figurer som är långt mer kända än själva filmerna, och hans dagslånga sittningar med filmbolagets hårt prövade skådespelare har blivit legendariska.

Ett annat viktigt namn var James Whale, som regisserade några av de mest framgångsrika skräckfilmerna – framför allt Frankenstein, Frankensteins brud och Den osynlige mannen (1933). Till Universal hade också regissören Tod Browning knutits, en minst sagt excentrisk filmskapare, som stod bakom några av Lon Chaneys mest uppmärksammade filmer.

Universals skräckfilmer blev stora kassaframgångar, och erbjöd biopubliken den perfekta verklighetsflykten i depressionens USA. Monsterfilmerna byggde inte bara på skräckeffekter, de hade också en poetisk dimension, som kanske inte alltid uppfattades av dåtidens publik, men som är desto lättare att se i dag. Monstren var aldrig onda, de var offer för krafter som de inte kunde behärska. Dracula tvingades ut varje natt att söka blod, Frankensteins namnlösa skapelse var utestängd från all mänsklig gemenskap, och Varulven måste riva ihjäl den han älskade mest. Det finns inga lyckliga slut i monsterfilmerna, bara död och förintelse som i alla tragedier. Det melankoliska temat ur Tjajkovskijs Svansjön som används i några av filmerna förstärker intrycket av sorgespel.

Filmerna väckte stor uppmärksamhet när de först kom till Sverige, och vållade censorerna på Statens biografbyrå mycken huvudbry. Mysteriet ”Dracula” totalförbjöds först, men godkändes sedan bolaget gått med på att klippa bort 13 minuter och 34 sekunder. Frankenstein gick samma öde till mötes. Den förbjöds i februari 1932, men släpptes tre månader senare i starkt förkortat skick. Uppföljaren Frankensteins brud ansågs inte lika skrämmande, och slapp igenom censuren utan klipp. Draculas dotter föranledde inte heller några åtgärder från biografbyrån, som nöjde sig med en femtonårsgräns. När Universal återkom 1942 med Varulven blev det dock tvärstopp igen. Bolaget tvingades att klippa bort 2 minuter och 45 sekunder för att få visningstillstånd. Karl Freunds Mad Love från 1935, den makabra berättelsen om en galen kirurg (Peter Lorre) som transplanterar en mördares händer på en konsertpianist, ansågs så otäck att filmbolaget inte ens brydde sig om att försöka få den visad i Sverige.

Biografbyrån hade till uppgift att rensa ut scener som kunde anses ”förråande” eller ”skadligt upphetsande”. Vad det innebar framgår tydligt av censurkortens anmärkningar om bortklippta scener:

”större delen av vansinnesscenen… sista närbilden av Imhoteps ansikte… visningen av en genomborrad slav… en del av scenerna då Imhotep står beredd att sticka henne med dolken…” (Mumien).
”miss Coombes skrik… överfall på hustrun och slagsmål… slagsmål med Yogami och Ames, samt dödsscenerna…” (Dr Yogami från London).
”Ygor visar ett märke efter hängning; närbilder av monstrets ansikte vid upphissningen… scenerna då baronessan och Emilia äro förtvivlade över pojkens försvinnande; scener då monstret bär pojken samt då monstret rycker till sig poliskommissariens konstgjorda arm och fäktar med den; en del av monstrets neddimpande i svavelgölen…” (Frankensteins son).

SKRÄCKSOMMAREN

När Universals skräckfilmer sent omsider visades i TV blev det inte alls samma rabalder, åtminstone inte till en början. Tidningarna beskrev dem i nostalgiska ordalag, och förberedde tittarna på en serie trivsamma mysrysare. De gamla skräckisarna var nu över fyrtio år gamla, och biopubliken hade hunnit vänja sig vid betydligt starkare effekter. ”Någon risk för att Frankenstein ska ge svenska folket mardrömmar i natt är det väl knappast”, skrev Aftonbladet inför visningen av Frankensteins brud. Det var först mot slutet av filmserien som tongångarna ändrades. Plötsligt fanns en oro över hur de gamla filmerna påverkade de minsta barnen. Föräldrar höjde sina röster och ville stoppa filmerna. Den 13 augusti ställde Aftonbladet frågan i sin ”Vi 5”-spalt. Tre av de tillfrågade ville få ett slut på skräckfilmerna, två av dem var rädda att barnen skulle ta skada, medan den tredje, en 66-årig pensionär, ville stoppa filmerna för sin egen sinnesfrids skull (att han skulle kunna stänga av TV:n eller byta kanal föll honom tydligen inte in). Den tillfrågade kändisen, allas vår Harry Schein, drev samma linje som i bråket kring Åsa-Nisse, och sade sig bara vilja stoppa de dåliga skräckfilmerna, då kvaliteten var det för honom avgörande.

Den 18 augusti gjorde TV-Expressen en helsida om hur barnen upplevt filmserien. Tio barn intervjuades och fick berätta om sin rädsla, men också om sin medkänsla med de olyckliga monstren. 11-åriga Maries svar var typiskt för flera av de tillfrågade:

– Det är rätt synd om Frankensteins monster. Han verkar så ensam och rädd själv. Jag blir också rädd. Inte under filmen, utan sen när jag tänker på den. Jag måste ha någon kompis eller någon vuxen bredvid mig, för att jag ska våga titta.

Några tyckte att filmerna var gamla och mossiga, men alla erkände att de ändå blev rädda ibland. Man såg inte gärna filmerna utan sällskap, och vågade inte gå ut ensam på kvällarna. Filmerna i sig var inte så otäcka, det var när sänglampan släckts som tankarna kom: ”Ibland när jag ligger och försöker sova ser jag monstren framför mig” (Marie, 14 år).

Expressen hade också rådfrågat barnpsykologen Gudrun Lindholm, som uppmanade föräldrarna att se filmerna tillsammans med sina barn: ”Ett stabilt och harmoniskt barn kan klara ganska starka upplevelser i sällskap med en vuxen. Men för väldigt många barn tror jag skräckchocker kan verka nedbrytande.”

Även om de vuxna oroade sig var det aldrig fråga om någon moralpanik. Det fanns till och med de som uppfattade de gamla rysarna som just barnfilmer. Efter seriens slut tackade Expressens TV-recensent å barnens vägnar för filmerna, men beklagade den sena sändningstiden, som utestängde många yngre från att se dem.

VARULVEN I TRELLEBORG

Några månader senare skulle det visa sig att filmerna faktiskt hade påverkat barnen, och det med besked. Det började i Trelleborg. Onsdagen 15 november stormar några elever med andan i halsen in på Pilevallskolan och berättar att de just sett en varulv. Ryktet sprider sig snabbt, och snart anmäler flera elever att de sett antingen en varulv eller Dracula smyga omkring runt skolan. Elever rusar gråtande hem och oroliga föräldrar ringer polisen, som rycker ut under stort pådrag i tron att det rör sig om någon vuxen skämtare, som velat skrämma barnen. Dagen efter skriver Trelleborgs Allehanda (TA) om saken på första sidan. 7-åriga Gerry intervjuas: ”De sa att han såg hemsk ut, som varulven som de sett i TV. Men de äldre på skolan trodde att det bara var en mask han hade för ansiktet. Han hade långa klor på fingrarna också, sa de. ”I fortsättningen håller barnen ständig uppsikt över misstänkta personer – en man som råkar passera skolan förföljs av skolbarnen av den enda anledningen att han har en keps på huvudet. Skolans tillsyningslärare finner en grupp elever samlade runt en skåpbil, där de skanderar ”varulven! varulven!”. Bredvid bilen försöker två förvirrade sotare klara upp missförståndet.

Fredagen den 17 november meddelar TA att ryktet fortsatt att växa. Två äldre damer hade fått syn på en otäck gestalt utanför en tvättstuga på Engelbrektsgatan. Han kom fram emot dem och försökte riva dem i ansiktet. Den ena damen svimmade, och varulven försvann från platsen. En annan dam hade meddelat polisen att hon redan en vecka tidigare sett en hemsk varelse i källaren. Polisen avpatrullerar skolområdet, men avskriver snart teorin om en vuxen skämtare. Istället misstänker man att det hela är ett rent fantasifoster. Kanske har barnen bara sett någon skäggig person passera: ”I dag ser ju många mer eller mindre ut som varulvar, med långt hår och skägg”, säger kriminalinspektör Södergren till TA. På besök i Pilevallskolan omringas tidningens reporter av ett 50-tal barn som är övertygade om varulvens existens. Ingen har sett honom, men en av dem har hittat en varulvsklo, som han dessvärre har tappat bort. Inget av barnen tycks heller vara särskilt rädd, meddelar reportern, tvärtom säger de att varulvar och vampyrer är helfestliga. Samma dag meddelar Skånska Dagbladet att polisen börjat få nog. Polisbilar kör i skytteltrafik till skolan, men ingen tycks ha sett något, trots att ryktena nu talar om tre dödade barn, en överfallen lärare och en kvinna slagen sanslös i sin källare.

Lördagen den 18 november har Sydsvenska Dagbladet rubriken: ”Skolbarn sjuka av skräck”. En flicka i lågstadiet hade stannat hemma på fredagen av rädsla för varulven. Ryktet sprids samma dag till Centralskolan, där rektorn får rycka ut för att lugna eleverna. Tre elever mår fysiskt illa av skräck, och en måste gå ut och kräkas. Den bild som illustrerar artikeln talar dock ett annat språk. Fotografen har ställt upp ett tiotal skolbarn som glatt grimaserar och håller upp händerna som varulvsklor framför kameran.

Tidningen frågar skolpsykologen Siv Englund om det finns någon koppling till sommarens skräckfilmer på TV. ”Det kan vara en latent ängslan som nu kommer fram”, svarar hon. ”Jag tycker att det är direkt olämpligt om barnen inte får tillfälle att sedan diskutera vad de bär inom sig.”

Samma dag tar Expressen upp händelsen i en lätt raljerande nyhetsspalt. En trött kriminalinspektör Sture Svensson intervjuas. Han säger inte ett ljud om TV:s skräckfilmer, utan skyller ryktets intensitet på lokaltidningarna. Det var först efter att pressen uppmärksammat varulven som hysterin bröt ut på allvar. Han är också upprörd över att föräldrar och lärare enligt hans mening tappat fattningen och sinne för proportioner.

”Nu förstår jag hur det kunde gå till på häxprocessernas tid”, säger han bekymrat till Trelleborgs Allehanda. ”Det är häpnadsväckande att människor i det tjugonde århundradet inte har mera civilisation i sig än att grottmänniskan kommer fram bara man skrapar lite på ytan.”
När polisens utredning är klar visar det sig att varulvsryktet kan knytas till en enda konkret händelse. Den 14 november hade en kvinna tvättat kläder i sina föräldrars tvättstuga på Sockenvägen 3, när hon plötsligt sett en skäggig och långhårig man titta fram. Först blir hon rädd, men lugnar ner sig när hon känner igen mannen som ett av stadens original. Enligt kriminalinspektör Svensson i Expressen är det en snäll och oförarglig man, som liknar Simon Spies mera än en varulv. Ingenting annat hade hänt, vare sig i källaren på Engelbrektsgatan eller någon annanstans.

En månad efter att ryktet nått sin kulmen genomförde folklivsforskare en serie intervjuer med 80 av de berörda skolbarnen. Det visade sig att 70% av femteklassarna hade sett någon av sommarens skräckfilmer, i andra klass hade 35% av pojkarna och knappt 10% av flickorna sett någon av filmerna. Drygt hälften av barnen hade läst skräckserier, majoriteten av pojkarna hade dessutom lekt varulv och Frankensteins monster. En minoritet av barnen trodde fortfarande på varulvens existens, och hänvisade till upphittade klor, varulvens skor och andra efterlämnade spår. Mellanstadieeleverna tyckte att det mest var ett barnsligt påhitt, medan andra trodde att det rörde sig om en gubbe som hade klätt ut sig.

Två veckor senare är varulven synlig i Jakobsberg utanför Stockholm. Den här gången är det inte i första hand barnen som sett honom, utan deras föräldrar. Torsdagen den 30 november kommer den första rapporten in till polisen, och ännu sent på fredagskvällen ringer oroliga föräldrar och berättar om sina iakttagelser. Varulven går över hustaken, krafsar i rabatter och slår sönder glasrutor – enligt en anmälare har han även rivit ihjäl en människa. Polisens spaningar är resultatlösa.

”Vi gjorde en razzia i natt. Det enda resultatet av den var tre misstänkta rattfyllerister. Någon varulv såg vi inte till”, säger jourhavande polisman till Expressen.

Även om det mest är vuxna som vittnar om varulvens härjningar, tycks det vara hos barnen som ryktet uppstår. Polisinspektör Falk förklarar för Aftonbladet den 2 november hur han tror att alltihop började. Enligt honom var det några barn som gått in i ett garage för att titta på när en ung man med stort skägg reparerade sin bil. När mannen tittar upp från motorhuven passar ett av barnen på att fråga om ”han möjligen kunde vara varulven som de sett så ofta på TV”. Den skäggige mannen ilsknar till, och hytter med en borste mot barnen, som skrämda springer därifrån. När mannen senare cyklar omkring i området följer barnen efter och ropar ”varulven”. Händelsen utlöser en masspsykos, som snabbt sprider sig till de vuxna. Hur barnen reagerar när de ser sina föräldrar gripas av panik och ringa polisen förtäljer inte historien, men man kan nog utgå ifrån att de inte blir mindre oroliga.

Hysterin sprider sig till andra städer. I mars 1973 slår en mumie till i stockholmsförorten Sätra. Polisen tar emot en rad anmälningar om en mystisk mumie med vitt bandage kring huvudet, som står i skogen och tjuter som en varulv. ”Jag såg Mumie-mannen slå ihjäl en katt mot ridskolans vägg”, berättar 14-årige Svenne i Expressen. ”När han fick syn på mig sprang han in i skogen. Fantasier? Nej, jag såg ju med egna ögon katten ligga död.”

Över hundra barn är ute på kvällarna utrustade med påkar och knivar. Ett gäng skolpojkar vaktar Sätra torg, och vid ridhuset spanar ungdomar på moped efter den mystiska varelsen. Precis som i Trelleborg misstänker polisen att det är fråga om en vuxens missriktade skämt. Någon gärningsman hittas dock aldrig, trots intensivt spanande. Under flera dagar rapporteras nya iakttagelser. Måndagen den 26 mars ser någon mumiemannen stå och trycka bakom en pelare vid vattentornet, men så fort polisens patrullbil närmar sig försvinner han in i skogen. I Expressen kommenterar 15-åriga Katarina händelsen troskyldigt: ”Snart har alla sett mumien, men polisen har missat – det är väl underligt.”

Efter all denna hysteri stod en sak klar. Sommarens skräckfilmer hade inte gått spårlöst förbi, det var bara det att effekten var fördröjd. I flera månader hade barnens rädsla grott i det tysta för att plötsligt explodera under hösten. Uppenbarligen var vuxenvärlden helt oförberedd på utvecklingen. Ingen hade väntat sig att barnen skulle se varulvar i varje buske, alla hade trott att monsterfilmerna bara var harmlösa mysrysare. Nu förstod man bättre, och oron spred sig bland föräldrar och Hem- och skolaföreningar.

Det faktum att en skäggig och långhårig man satte barnens fantasi i rörelse både i Trelleborg och Jakobsberg för osökt tankarna till psykologernas favoritteori att varulvsmyten är en metafor för puberteten, en idé som framgångsrikt exploaterats av filmbranschen, till exempel i klassikern I Was A Teenage Werewolf från 1957, där en ung Michael Landon (svärmorsdrömmen från Bröderna Cartwright och Lilla huset på prärien) kämpar mot dunkla drifter och generande hårväxt. Varulvshysterin tycks också ha haft sin grund i en mer allmän misstänksamhet mot det annorlunda och avvikande (”i dag ser många ut som varulvar”).

En intressant detalj i sammanhanget är de motstridiga uppgifterna om ryktesspridningens effekter. Ena stunden rapporteras om gråt och illamående, nästa stund om upprymda barn som tycker att ryktet är helfestligt och glatt grimaserar framför kameran. Vissa barn vågar inte gå ut på kvällarna, medan andra ger sig i väg på Kalle Blomkvist-spaningar med ficklampor och knölpåkar. Det är inte så konstigt som det låter. Rädslan var verklig, men samtidigt fanns det en oemotståndlig lockelse i alla dessa skräckhistorier. När jag läser tidningsreportagen från Trelleborg och Jakobsberg inser jag att de lika gärna kunde ha handlat om mig. Om jag växt upp i Trelleborg hade jag säkert deltagit i hysterin med liv och lust. Visst hade jag varit skräckslagen. Men jag hade älskat det.

SKRÄCKSERIETIDNINGAR

Nu berodde varulvshysterin inte bara på TV:s filmserie. Under sommaren och hösten hade skräckserierna dykt upp på den svenska tidningsmarknaden. Den bästa och mest populära av dem hette Chock, men det fanns en rad andra titlar, till slut så många att man kan tala om en störtflod: Varulven, Dracula, Kallblodig, Varmblodig, Dracula lever, Boris Karloffs Midnattsrysare, Vampyr, Vampirella, Skräck, osv osv. Tidningarna publicerades av Semic Press, Williams förlag, och ett litet uppstickarförlag, som kallade sig Red Clown AB. Serierna kom oftast från USA och Spanien – Varulven var en Marvel-serie, som i original hette ”Werewolf by Night”, Kallblodig och syskontidningen Varmblodig hämtade sitt material från Marvels svartvita ”Vampire Tales”, som kom ut med elva nummer (plus en så kallad Annual) under perioden 1973 – 1975. Nya historier av Jim Steranko varvades med återtryck av Marvel-klassiker från 50-talet av Carmine Infantino och Bill Everett.

Var det en ren slump att tidningarna kom just då, eller ville förlagen åka snålskjuts på det intresse för skräck som TV:s filmer hade skapat? Jag frågade Anders Lundgren på Serieteket i Stockholm:

- Utan att ha varit med när det begav sig vågar jag mig på följande hypotes kring 70-talets skräckvåg: Marvel använde sig av tekniken att översvämma tidningsstånden med titlar, så att konkurrenterna skulle hamna i skymundan; det här var som bekant innan det fanns speciella seriebutiker. Comics Code Authority, som inrättades efter 50-talets häxjakt på serier, hade successivt förlorat i kraft, vilket gjorde att förlagen vågade sig på tidigare förbjudna ämnen som vampyrer och zombies i serierna. Publiken ville kanske ha något mörkare efter 60-talets campiga superhjälteserier, för skräck-boomen blev snabbt ett faktum i USA. Kanske gjorde slumpen att man gav ut Chock under skräcksommaren –72? När tidningen sålde bra tack vare TV ville man givetvis ge publiken mer och på så sätt tjäna mer pengar.

Till detta kommer den våg av ockultism och astrologi, den vurm för det övernaturliga och irrationella, som svepte fram över västerlandet dessa år. Skräckförfattaren H P Lovecraft återupptäcktes vid den här tiden, Carlos Castaneda publicerade sina samtal med don Juan, och rockband som Black Sabbath och Alice Cooper skapade rubriker med sina spektakulära scenshower och flirt med ockulta symboler.

Klart är att de svenska skräcktidningarna tacksamt utnyttjade stämningarna i landet för att dra uppmärksamhet till sina produkter. I december 1972 kunde man läsa följande annons i dagstidningarna:

VARULVAR I JAKOBSBERG!
Läs mera i Varulven, din egen skräcktidning som finns nu överallt.

Tidningen intervjuade polisinspektör Falk, och passade även på att utnämna honom till hedersledamot i Varulven Fan Club. På en bild poserar han stolt med en Varulven-T-shirt, som han fått i present av redaktionen.

TV:s skräckfilmer hade inte väckt några proteststormar, den kritik som förekom var ganska mild. Annat var det med skräckserierna, som fick många att resa krav på bojkott, förbud och sanering av marknaden. Varför så olika reaktioner? För det första kunde föräldrarna kontrollera barnens TV-tittande på ett helt annat sätt än deras seriekonsumtion. TV-apparaten gick att stänga av, men seriemagasinen fanns överallt. För det andra var skräckserierna ofta betydligt grövre än de gamla skräckfilmerna. För det tredje betraktades serierna fortfarande som något suspekt, en ytlig och fördummande konstform som höll barnen borta från riktig litteratur. Det första stora angreppet på serierna i Sverige kom 1954 med Nils Bejerots bok Barn – serier – samhälle, som var inspirerad av Fredric Werthams klassiska vidräkning med seriekonsten, Seduction of the Innocent (s.å.). Bejerots bok behandlade 50-talets seriemarknad, och hämtade fler exempel från USA än Sverige, men så sent som 1981 ansågs den tillräckligt aktuell för att ges ut i nyutgåva.

I mitten på 70-talet drev Konsum kampanj mot skräckserierna, och ett antal butiker rensade i sortimentet. I september 1973 försvann Boris Karloffs Midnattsrysare, Chock, Kapten Kloss, Korak & Co, Frankenstein, Serie-Nytt, Wild West, Varulven och många flera, alltså inte bara skräckserier, från Konsumbutikerna i Stockholm och Kronoberg, och så fortsatte det på andra håll i landet under flera år. I februari 1975 rapporterade TV:s Barnjournalen att Konsum-butikerna i Västerbotten rensat ut 26 titlar, som man ansåg innehöll de grövsta inslagen av våld och skräck.

Skräckserierna fick även journalisten Annika Hagström att reagera med en stort uppslagen artikel i Folket i Bild/Kulturfront 1974:15. Hon hade med oro iakttagit hur hennes nioårige son börjat intressera sig för skräcktidningar:

– Vad ska vi ha till middag idag, frågar jag nioåringen.
– Friterade sårskorpor och blodjuice, svarar han utan att blinka.

Alla barn har väl någon gång komponerat liknande äckelmenyer, men för mamma Hagström fick den bli utgångspunkt för ett alarmistiskt reportage om hur ”skräcken från Bonniers” kan bli inkörsporten till ännu värre litteratur, som till exempel deckare, Fib-Aktuellt och Lektyr. Hagström är särskilt bekymrad över den sexuellt avancerade seriefiguren Vampirella och hennes potentiellt skadliga inverkan på småpojkar i förpuberteten. Hon intervjuar också Skå-Gustav Jonsson, som ser tidningarna som en återspegling av det amerikanska samhället, och gör en inte helt självklar koppling till kriget i Indokina:

Sverige är ett lydrike till USA. Vi är bundna. Det är en sån här uppfostran småkillar i USA måste få för att bli lydiga soldater i Vietnam. Det kapitalistiska samhället behöver sina soldater.

Påståendet att det skulle finnas ett behov av den här typen av serier anser han vara rent nonsens. Efterfrågan är konstlad, behovet skapat av förlagen. Jonsson framhåller i stället gamla tiders seriefigurer, till exempel Karl-Alfred, som var snäll, men lite dum, och vars vredesutbrott alltid var begripliga och moraliskt försvarbara.

Hagström avslutar sin artikel med en förhoppning om att skräcktidningarna ska förbjudas helt och hållet. Några veckor senare fick Annika Hagström svar från ingen mindre än konstnären Peter Dahl, som undrade om Hagströms krav på förbud verkligen var förenlig med tidningens paroll att försvara yttrande- och tryckfriheten. Dahl hade själv erfarenhet av censurbråk kring skräckkonst. 1970 medverkade han i utställningen Skräck på Göteborgs konsthall, som efter proteststormar ledde till att polisen gick in och beslagtog en målning. Det var efter det bråket som Dahl engagerade sig i FiB/K, och hans besvikelse över att en av tidningens skribenter nu argumenterade för censur var påtaglig: ”Någon tanke på konsekvenserna av att börja massförbjuda tidningar tycks man inte ha. Inte ett spår av analys, bara ropa på polis!”.

Dahl satte också fingret på en del oklarheter i Konsums utrensningskampanjer. Varför strök man Kapten Kloss, Korak & Co, men inte Stålmannen, Fantomen och Lektyr? De utrensade tidningarna var olönsamma och skapade problem med dyra returer till förlaget. Därmed kunde Konsum lösa ett ekonomiskt problem och samtidigt framstå som moralens väktare. Att Kapten Kloss gallrades visade att man inte gjort några djupare analyser, utan stirrat sig blinda på våldet, menade Dahl. Kapten Kloss var en polsk serie om en socialistisk motståndsman under andra världskriget, och hade knappast någonting att göra med den indoktrinering av framtida soldater i Vietnam, som Gustav Jonsson talat om.

Samma år som debatten rasade i FiB/K publicerade Lars Peterson sin bok Seriernas värld på Gidlunds förlag. Den fortsatte traditionen från Wertham och Bejerot, men anlade ett mer vänsterradikalt perspektiv. Peterson tonar ner Bejerots farhågor att våldsserier skulle kunna uppmuntra till brott, och koncentrerar sig i stället på seriernas funktion som bärare av politiska ideologier. Han betraktar serierna som ett rent propagandaverktyg för USA-imperialismen och den fria världen, det senare ett begrepp som författaren tidstypiskt förser med ironiska citationstecken. Peterson kritiserar inte bara de kapitalistiska värderingarna i Kalle Anka, utan blir också märkbart upprörd när seriehjälten Johnny Hazard befriar politiska flyktingar från öst, eller när Stålmannen och Läderlappen visar bristande respekt för den albanska folkrepubliken (ett ord som lika tidstypiskt saknar omgivande citationstecken).

Boken innehåller också ett kapitel om skräckserier, en företeelse som gör Peterson så äcklad att ideologikritiken för en stund skjuts i bakgrunden. Besviket konstaterar han att monstrens klasstillhörighet inte kan tillmätas någon propagandistisk betydelse, trots att zombies rimligen tillhör underklassen och vampyrerna aristokratin. Peterson tar i stället avstånd på estetiska och moraliska grunder. Skräckserierna förmedlar stereotypa könsrollsmönster, de bygger på fantasi och känsla i motsats till intellekt och kritiskt tänkande. Men framför allt är de vidriga, makabra, groteska, perversa, morbida, ruskiga och motbjudande. Kan det verkligen komma något positivt ur läsning av den här sortens skräckserier? frågar författaren retoriskt i slutet av kapitlet. Som så ofta med den här typen av ideologikritik utmynnar Petersons bok i ett krav på konsten att vara positiv, konstruktiv och uppbygglig – hur en positiv skräckserie skulle kunna se ut får vi däremot inte veta.

SLEMMY

Vuxenvärlden förfasade sig över skräckserierna, men hur uppfattades de av barnen? Och hur otäcka var de egentligen?

Flera av tidningarna innehöll kortfattade kulturhistoriska artiklar om varulvar i folktron eller vampyrer på film. Chock gav i varje nummer utrymme åt SVAF, Svenska Vampyrföreningen, som skrev om Bram Stoker, Christopher Lee och annat vampyrrelaterat. Här kunde läsarna få sin första orientering i olika skräckgenrer och annan fantastisk litteratur. Serierna i Chock var i allmänhet mycket vältecknade, och byggde inte sällan på klassiska skräcknoveller av till exempel Edgar Allan Poe. Annars slås man kanske främst av den lekfulla tonen i tidningarnas redaktionella material. De gruvliga spökhistorierna omgärdades av skämt och ironier, läsarna uppmanades att skicka in sina bästa vampyrvitsar, Skräckmagasinet publicerade en parodisk frågespalt, och förlaget Red Clown sålde en affisch med en skämtteckning på ”Maffiga Marvels galna monsterband”. Mest berömd har Chocks varumärke Slemmy blivit, en tecknad monstergubbe som tog udden av det makabra genom billiga vitsar och dräpande sarkasmer. Att läsarna var med på noterna framgår med önskvärd tydlighet av tidningarnas insändarsidor:

Hej skräckinjagande Slemmy.
Vi är två tjejer som diggar vålnader och andra mysiga typer. Vi kan sitta hela kvällar och mysa eller rysa åt din CHOCKINJAGANDE TIDNING. Vi tycker att du ska ordna en idolbild på baksidan på tidningen.
När vi snappar upp att tidningen kommit ut i kioskerna flyger vi dit i samma rekordfart som Dracula.
Morsning farbror Slemmy!
Får jag bjuda på en drink. Jo, sirru, jag skulle vilja veta varför jag alltid om månskenskvällar börjar få hår och skägg åsså växer hörntänderna ut. Vad är jag för nåt? Bengt.

De vuxna var inte lika förtjusta, och såg inget förmildrande i den makabra humorn. Lars Peterson menade i sin bok att de redaktionella kommentarerna var mer sjuka än humoristiska: ”Att skämta på ett rått sätt om de vidrigheter som skildras i serierutorna kan ofta bli ytterst beklämmande.” De unga läsarna tycks med andra ord ha haft ett mer utvecklat sinne för nyanser än föräldrar och lärare. Precis som i Jakobsberg var de vuxna mer lättskrämda än barnen.

Chock och de andra skräckmagasinen är nedlagda sedan länge, men minnet av dem lever kvar hos de numera vuxna läsarna. Den som söker ”skräckserier” på nätet hittar rader av nostalgiska kärleksförklaringar till Chock, Varulven och Dracula lever. Någon har till och med lagt upp en hemsida med tidningshistorik och omslagsreproduktioner. Däremot hittar man ingen som säger sig ha tagit skada av de slemmiga monstren eller Vampirellas utmanande sexualitet.

ETT MINNE FÖR LIVET

I dag är det lätt att se vilken stor betydelse TV:s åtta Universal-rysare hade för mig. Mycket av det jag sysslat med i mitt liv tog sin början här. När jag ser tillbaka var det framför allt tre saker som väckte mitt intresse för film. Den första var Johnny Weissmüllers Tarzan-filmer, som jag såg på den lokala biografens söndagsmatinéer. Den andra var stadens filmstudio, som drog igång när jag var runt sexton, sjutton år. Där såg jag Moderna tider, Casablanca, Det perfekta brottet, Semestersabotören och många andra filmklassiker för första gången.

Den tredje stora upplevelsen var TV:s skräckfilmsserie. Filmstudion var kanske viktigast, men den mest känslostarka upplevelsen, den mest omskakande och intensiva, var utan tvekan skräckfilmssommaren.

Länge trodde jag mig vara ensam om detta barndomsminne, men för några år sedan hörde jag en radiointervju med serietecknaren Max Andersson, född 1962, där han i förbigående nämnde TV:s skräcksommar som en viktig influens. För den som läst Max Anderssons serier är uppgiften inte helt överraskande. Med album som Pixy (1992) och Vakuumneger (1994) har han skapat ett eget universum av surrealistiska skräckstämningar och slapstick. Jag ville veta mera, och skrev därför till Max för att be honom utveckla resonemanget. Svaret kom snabbt:

Det är nog inte överdrivet att säga att det var den viktigaste enskilda kulturella impulsen i formandet av min konstnärliga sensibilitet. Det avgjort starkaste intrycket gjorde Frankenstein-filmerna, och kanske ännu mera Mumien – dvs allting där Boris Karloff spelade huvudrollen. För det är ju monstren som är protagonisterna i de här filmerna, det är dem man identifierar sig med och känner för när de tragiskt tillintetgörs av samhällets ”goda” representanter på slutet. Det finns en subversiv kraft i dem som jag tror var den viktigaste orsaken till att de hade en så omstörtande effekt på mig. Jag var tio år 1972 och letade förmodligen undermedvetet efter något som kunde subvertera mig.
Jag blev inte speciellt rädd av dem, jag upplevde bara att de var mer sanna och talade mer direkt till mig än andra filmer jag hade sett. De förklarade något om världen som jag redan hade anat, men inte kunnat formulera för mig själv än.

Jag lät frågan gå vidare till två andra serietecknare. Joakim Pirinen, född 1961, såg alla åtta skräckfilmer, och har starka minnen av dem, framför allt förvandlingsscenen i Varulven, som skrämde mest, men också den svindlande scen i Dracula där ett par bältdjur oförklarligt kryper fram ur en vrå, liksom det skri som Frankensteins brud ger ifrån sig när hon första gången konfronteras med monstret – ”fortfarande det otäckaste ljud jag hört”. I likhet med Max Andersson identifierade han sig med de olyckliga monstren, något han i dag kan känna en viss förvåning över: ”Tänk om identifikationen med monstren skapade utanförskapet och inte tvärtom?” Att se om filmerna i vuxen ålder har däremot varit en blandad upplevelse. Mumien var rena farsen, säger han, med sin sanslösa xenofobi och nedlåtande behandling av den kvinnliga huvudpersonen – hon är så överbeskyddad att hon knappt får sitta upp i soffan, utan måste ligga ner hela tiden.

Pirinen tog också intryck av skräckserierna, framför allt av Chock, som han anser innehöll de kanske bäst tecknade serierna någonsin. De senaste åren har minnet av Universal-filmerna inspirerat honom att läsa romanerna, inte heller det en oblandat positiv upplevelse: ”Frankenstein är nästan oläsbar och Dracula åt helvete för lång, men Doktor Jekyll och Mister Hyde är en pärla.”

Johan Andreasson, tecknare och redaktör för tidningen Larson!, född 1960, berättar att hans filmsmak som vuxen är starkt präglad av det han såg på TV som barn, och av TV:s skräckfilmsserie i synnerhet. Filmerna har följt honom genom åren – i motsats till Pirinen tycker han att Mumien är en drömlik och stämningsfull film som håller bra än i dag, medan Dracula har bleknat med åren. Favoriten är annars Frankensteins brud, som han har sett otaliga gånger. Andreasson påpekar också den egendomliga omständighet kring TV-visningarna som vi redan kunnat konstatera av samtida tidningsreportage, nämligen det svaga motståndet från de vuxna: ”Mina föräldrar hade inga som helst invändningar mot att jag och min två år yngre bror såg de här filmerna, och jag tror det var likadant för de flesta av våra kompisar.”

Rickard Gramfors är född 1960, han arbetar med digitalbio på Folkets Hus och Parker, och är en av männen bakom Klubb Super-8, som ger ut udda och bortglömda svenska filmer på dvd. Han har lika starka minnen av skräcksommaren som de andra, och bekräftar filmernas betydelse för hans framtida inriktning: ”Jag var tolv år och satt som klistrad framför filmerna och var skitskraj! Vågar påstå att jag inte skulle vara samma människa och jobba med det jag gör om det inte varit för den sommaren!”
Slutligen ställde jag min fråga till filmkritikern och nöjesjournalisten Göran Everdahl, född 1964, som vittnade om hur filmserien även kunde påverka dem som inte såg den:

Skräckfilmssommaren –72 var jag sju år och mörkrädd. Mina äldre bröder – och en del modigare jämnåriga kompisar – såg Universal-filmerna, men jag var alldeles för liten och feg. När serien drog igång hade Expressens TV-bilaga en stor omslagsbild på Boris Karloff som Frankensteins monster, och bara det var för mycket för mig. Jag har ett klart minne från vårt sommarställe av hur jag tog långa omvägar kring en byrå där bilagan låg i halvdunklet och utstrålade ondska. Brrr. Mumien ansågs vara den mildaste av Universal-filmerna och den försökte jag faktiskt se med min familj – men redan i början, när förbannelsen lästes upp, checkade jag ut. Det finns faktiskt gränser! Eller fanns.

Trots att de gamla filmerna tills vidare förblev osedda, skapade de en mindre fixering hos den unge Everdahl, som några år senare först började läsa skräckserier (”Chock och Dracula skrämde mig nästan till döds”) för att snart gå vidare till Poe och Lovecraft. Vid sexton års ålder skrev han ett fanbrev till Stephen King, som svarade – kortet hänger nu på väggen ovanför skrivbordet.

En av skräckfilmerna hade en alldeles speciell betydelse för de unga tittarna. Både Joakim Pirinen och Max Andersson nämner spontant Elsa Lanchester i rollen som Frankensteins brud. Hennes frisyr är alltjämt den vackraste, säger Pirinen. Hon präglade mitt kvinnoideal för resten av livet, konstaterar Max Andersson. Var det då bara pojkar som ruskades om i sitt innersta av TV:s skräckfilmer? Sannolikt inte, men av de kvinnor jag frågat i denna helt ovetenskapliga minienkät, är det få som minns serien, och ingen som säger sig ha blivit påverkad för livet.

ÄRAS DEN SOM ÄRAS BÖR

Hur kom det sig att TV visade de här filmerna? Vem tog initiativet till serien, vem förvred våra unga sinnen? Skräckfilmer var inte vardagsmat i TV på den här tiden, så valet att visa de åtta Universal-filmerna stack verkligen ut i programtablån.

TV1:s filmchef under den aktuella perioden var en man vid namn Bo Johan Hultman. En snabb titt på hans biografi ger vid handen att han föddes 1938, tog studenten vid Sigtunaskolan, studerade juridik och gick igenom det som då kallades Journalistinstitutet i Stockholm. Hans filmintresse ledde honom från studentfilmstudion till en plats i tidskriften Chaplins redaktion, programsättare på SF:s kvalitetsbiografer ”Smultronstället”, och senare till televisionen. Dit kom han 1967, där han snabbt fick ansvar för inköp av långfilmer och TV-serier. Efter kanalklyvningen 1969 svarade han för TV1:s långfilmer fram till sin död 1983. Han var en tillbakadragen man, som bara undantagsvis framträdde i TV. I program som Sevärt och Sveriges Magasin presenterade han sina personliga favoriter ur biorepertoaren, men annars föredrog han att verka, men inte synas.

I samtida intervjuer och tidningsreportage beskrivs han ofta som en sävlig och gemytlig herre med behaglig rondör, en livsnjutare med smak inte bara för film, utan också för mat, dryck och musik. Hultman var kvalitetsmedveten, men långt ifrån någon kultursnobb. Han var till exempel oerhört svag för västernfilmer. Det var han som köpte in TV-serien High Chaparral, som han ansåg var något av det bästa som visats på TV. Överhuvudtaget tycks han ha hyst en stor kärlek till klassisk Hollywood-film. För Expressen berättade han att man skulle kunna väcka honom mitt i natten för en visning av Singin’ in the Rain (1952): ”Då tar jag på mig kläderna och kommer… Den filmen kan jag se när som helst och hur ofta som helst.” Hans speciella filmfavoriter var annars bröderna Marx, som han skrev en kärleksfull hyllning till i ett nummer av Röster i Radio-TV 1973. Där skildrar han hur han blev frälst (hans eget uttryck) för den anarkistiska komikertrion under en visning av Muntra musikanter (1930) på biografen Regina på Drottninggatan i Stockholm: ”Jag har fortfarande ett högst levande minne av att efter halva filmen spred sig smärtor i magtrakten hos de flesta av oss till följd av alla hejdlösa skratt.” Groucho, Chico och Harpo var dock den enda marxism, som Hultman anslöt sig till. Under det ideologiska 60- och 70-tal då alla avkrävdes ställningstagande hade han modet att beteckna sig som opolitisk.

Bo Johan Hultman var en genuin cineast, som kunde ägna hela arbetsdagen åt att se film, för att på kvällen koppla av med ytterligare en film. Filmintresset började i puberteten med en förälskelse i filmstjärnan Jean Peters (Viva Zapata! 1952), men växte snart till något större och viktigare. Hultman erkände ett visst främlingskap i verkligheten, och såg film som ett sätt att uppleva världen, något han aldrig tröttnade på.

Detta passionerade förhållande till film slog igenom i inköpspolitiken. Hultmans ambitiösa programsättning blev något av en filmskola för TV-tittarna, men den var aldrig akademisk, utan nyfiken och lustfylld. Han ansåg inte att man skulle uppfostra publiken, däremot ville han ge dem en möjlighet att uppfostra sig själva, att utveckla sin smak:

Kanske är jag självsvåldig, men jag tycker att det i valet av filmer är bättre att rätta mig efter min egen smak än efter den publiksmak jag trots allt bara kan ana. Naturligtvis måste jag även visa filmer jag inte tycker om. Men jag försöker visa så bra filmer, som jag inte tycker om, som möjligt.

Ett stickprov på de filmer som visades i TV1 under hans chefstid visar på en medveten satsning på klassiker och en fördomsfri blandning av lättare och tyngre långfilmer. Högt eller lågt spelade ingen roll, så länge filmerna var av god kvalitet. 1968 startade han ”Nattbion”, en serie med mer svårtillgänglig film på sen kvällstid. I serien ingick filmer av Pasolini, mozambisk-brasilianske Ruy Guerra och de experimenterade bröderna Mekas. Sommaren 1973 följde Hultman upp skräckfilmssatsningen med en serie stumfilmer, allt från Buster Keaton och Rudolph Valentino till D W Griffiths och Douglas Fairbanks, ett ovanligt initiativ då, och i dag förmodligen otänkbart.

Det som nu sagts om Hultman gäller i lika hög grad hans TV2-kollega Nils Petter Sundgren. Under 70-talet bjöd de tittarna på filmer av Jean Renoir, Luis Bunuel, Elia Kazan och Andrej Tarkovskij, men också på gamla pilsnerfilmer, musikaler och vilda västern. Någon konkurrens mellan de två filmcheferna verkar det inte ha varit fråga om: ”Nej, det har hänt att vi har spelat krona och klave om filmerna.” Det fanns dock en skillnad. Gamla svenska filmer hörde inte till Hultmans favoriter, och även om han visade dem, drog han gränsen vid Åsa-Nisse. Dem överlät han med varm hand åt TV2, och slapp därmed den efterföljande debattstormen.

Det innebar inte att han undkom bråk och protester, sådant var oundvikligt för TV-chefer på den tiden. 1967 väckte han ont blod hos ungdomen när han tackade nej till Beatles-filmen Magical Mystery Tour, som han fann undermålig och orimligt dyr. (Tio år senare lät det dock annorlunda. Då förklarade han sitt tidigare nej med att filmens psykedeliska färgexperiment inte skulle ha kommit till sin rätt i våra svartvita TV-apparater.)

I slutet av januari 1970 anklagades han i en debattartikel för att vara snobb och diktator. Då hade Sverige haft två kanaler i drygt en månad. Det var redaktören Caj Andersson, som i den nystartade TV-tidningen kritiserade de smala och exklusiva filmer, som visades under rubriken ”Nattbion”, liksom filmchefens magistrala tonfall och ”pedagogiska pekfingrar” i de inledande filmpresentationerna. Varför får vi bara se en massa konstifika filmer, undrade Andersson, och inga filmer med Edvard Persson? Hultman svarade att han inte förstod kritiken. TV1 hade sedan starten i stort sett bara visat breda amerikanska underhållningsfilmer, så var fanns snobbismen? Det är lätt att förstå Hultmans förvåning, för de konstifika filmerna var i klar minoritet i både ettan och tvåan. Det verkar som om TV-tidningen, som ville vara ett folkligare alternativ till den mer officiella Röster i Radio-TV, retade sig på att TV överhuvudtaget visade smal film.

Debatten om Hultmans påstått diktatoriska snobbvälde dog snabbt ut. Som vi sett blev det heller inte någon riktig folkstorm mot skräckfilmsserien 1972. Visst framfördes klagomål, men de bekom honom lyckligtvis inte:

Jag vet att den serien kritiserats. Det var efter våra sändningar som skräckserierna dök upp i kiosklitteraturen. Det kunde vi inte veta i förväg. Men det skulle förstås inte ha hindrat oss. Även om jag vetat om följderna hade vi kört serien. Filmerna var värda att ses.

Bo Johan Hultman dog 1983, endast 45 år gammal. Jag undrar om han någonsin fick veta hur mycket hans skräckfilmsserie betydde för oss som var barn i början på 70-talet. Vi är många som skulle vilja tacka honom, men nu när vi är tillräckligt gamla är det för sent. Med visningarna av Dracula, Frankenstein och Varulven sådde han ett frö hos oss, som långt senare slog ut i full blom. Hultmans beskrivning av sitt möte med bröderna Marx på biografen Regina visar att han förstod hur viktiga sådana ögonblick är för filmälskaren.

ANDRA SOMMAREN

”Men var det inte två somrar, en där de körde Universals klassiker, och en med moderna TV-rysare?” skrev Rickard Gramfors i sitt svar till mig. ”Jag minns en med en kvinna som blev levande begravd, och hur jag på sommarlovet i Skåne cyklade hem från min kompis på natten och hela tiden såg händer sticka upp ur gatan och gräsmattor för att fånga mig!!!”.

Rickards kommentar fick mig att börja fundera. Jovisst, jag kommer också ihåg kvinnan som blev levande begravd. När jag senare kontaktade Göran Everdahl tog även han upp den andra skräcksommaren, i synnerhet Levande begravd, som han själv lyckades missa, men som han minns att både barn och vuxna talade om i flera år.

TV visade tio amerikanska rysare sommaren 1973. Det var historier om flygplanskatastrofer, kidnappningar och mord, alla med kända skådespelare i huvudrollerna, sådana som Edward G Robinson, Anthony Perkins och Ryan O’Neal. Ingen av de övriga filmerna tycks dock ha gjort ett lika outplånligt intryck på tittarna som Levande begravd med Olivia de Havilland och Joseph Cotten i huvudrollerna. Filmen, som hette ”The Screaming Woman” i original och byggde på en novell av Ray Bradbury, visades på midsommardagen den 23 juni klockan 21.35-22.50. Varför just den stannat kvar i mångas minne är inte svårt att förstå, den har starkare effekter än övriga filmer i serien, och präglas av en paranoid mardrömsstämning. Levande begravd handlar om en kvinna, som kommer hem efter en vistelse på nervhem, och under en promenad i skogen hör en röst på hjälp från marken. När hon berättar för sina närmaste om upptäckten blir hon inte trodd, och i ren desperation ger hon sig ut i grannskapet för att få hjälp. Den enda som lyssnar på henne visar sig vara just den man som grävt ner kvinnan från början.

Märkligt nog ingick ytterligare en film i serien med levande begravd som tema. Den hette Den längsta natten (”The Longest Night”) och byggde på en sann historia om en rik flicka, som kidnappas och stängs in i en kista under jord med syre, vatten och mat för en vecka. Den väckte inte lika stort uppseende, kanske för att det var en mer renodlad kriminalfilm utan de chockeffekter, som utmärkte Bradburys berättelse.

Samma år fortsatte TV sin satsning på klassiska skräckfilmer. Den här gången var det TV2 och Nils Petter Sundgren, som på något senare sändningstid än året innan visade Jacques Tourneurs Rovdjurskvinnan (1943) och Svart mystik (s.å.), Fritz Langs Doktor Mabuses testamente (1933), Robert Wises Gravplundraren (1945) och slutligen Mark Robsons Det sjunde offret (1943); den sistnämnda fick därmed senkommen svensk premiär. Av någon anledning minns jag inte denna andra klassikerserie, vet inte ens om jag såg någon av filmerna. Kanske hade vi börjat vänja oss efter förra sommarens chocker, eller så var Universals monster mer skrämmande. De här filmerna skapade veterligen ingen hysteri på skolgårdarna och fick inga oroliga föräldrar att kräva visningsstopp. ”Sommarskräck” blev i stället en trygg TV-tradition – 1974 följde TV1 upp med ännu en serie amerikanska TV-rysare.

Men än var det inte slut på chockerna. Då och då under hela 70-talet dök det upp skräckisar, som blev minnen för livet i lika hög grad som Frankenstein och Varulven. En svensk rysare som gjorde djupt intryck var Rolf Husbergs Moln över Hellesta (1956), en Rebecca-liknande historia som byggde på en roman av Margit Söderholm. Denna herrgårdsdeckare var ett samtalsämne på skolgårdarna under lång tid, och bara titeln fick oss att rysa. Inte ens det faktum att filmens hjälte försetts med det löjeväckande namnet Calle Anckarberg eller att huvudpersonerna på äktsvenskt maner ägnar större delen av filmen åt att dricka kaffe kunde lugna ner oss. Det var ändå en av de otäckaste filmer vi sett.

Den riktigt stora skrällen kom dock under vår tonårstid i slutet av 70-talet. Göran Everdahl:

Filmkrönikan med Exorcisten –74 var en annan dundermiss från min sida: skolgården formligen kokade dagen därpå, och alla utom jag hade sett den. Den enda jämförbara i snackisväg från dessa år var en brittisk TV-film, Det är mig han vill mörda (ingick i antologiserien Thriller), som sändes i slutet av 1970-talet. Det är den där en kvinna är inlåst i ett kontorshus med en knivförsedd, seglivad psykopat. Men då hade jag hunnit bli en hårdkokt högstadieelev och njöt i fulla drag.

Jag har precis samma minne som Everdahl. I många år efteråt träffade jag folk som talade om "I’m The Girl He Wants To Kill" (1974; i Sverige 1977) som alla tiders värsta rysare. Det var inte många som kom ihåg vad den hette, den omnämndes bara som ”filmen där en tjej jagas upp och ner i en hiss”, men de flesta var överens om att de aldrig hade sett något liknande. På sätt och vis var den före sin tid. Det här var före filmer som Alla helgons blodiga natt (1978), och psykopatmördar-genren kändes fortfarande ny och överraskande, åtminstone för oss. Inför den här artikeln har jag försökt se om filmen, men förgäves. Kanske är det lika bra. Den kan i alla fall aldrig bli så skrämmande som jag minns den.

EN LÄTTSKRÄMD GENERATION

Jag förstår att den här uppräkningen måste vara skrattretande för yngre människor. Man kan med fog fråga sig om vi 60-talister är världens mest lättskrämda generation. Jag har TV:n på i bakgrunden när jag skriver dessa rader, TV1 visar Robert Rodriguez film The Faculty från 1998, en blodig science fiction-historia med mycket äckeleffekter, och återigen slås jag av det absurda i att jag och mina jämnåriga blev så skakade av filmer som i dag inte skulle få någon att höja ögonbrynen.

Till vårt försvar kan man säga att medielandskapet såg väldigt annorlunda ut på den tiden. Det fanns två TV-kanaler vars programpolitik ängsligt utformades utifrån Sveriges Radios avtal med staten. Video fanns inte, och självklart inget Internet heller. Vi var för små för barnförbjuden film på bio, och om vi ändå hade lyckats smita in på någon föreställning var de otäckaste scenerna redan bortklippta av filmcensuren. TV:s barnprogram var noggrant övervakade av oroliga vuxna, som inte ville utsätta oss för destruktiva och subversiva inslag. Julen 1972 gick debattens vågor höga om årets julkalender Barnen i höjden av Leif Krantz. Riksdagsman Bengt Börjesson ( c ) skrev ett brev till radiochefen för att stoppa serien:

Programmet är ytterst olämpligt för barn! De kan ta allvarlig skada av att titta på Snucke och hans kompisar. I ett avsnitt visades hur man borrade hål i en vägg i ett vanligt hyreshus för att den vägen ta sig in till grannarna. Så bär sig ju ingen vettig människa åt! Men små barn kan lätt tro att det är så man ska bete sig när man blir stor… Vid ett tillfälle kastade en dam ut en julgran från 8:e våningen – direkt livsfarligt att lära barn sånt!

Inte undra på att Universals vampyrer och varulvar försatte oss i chocktillstånd.

TREDJE SOMMAREN

Trots motstånd från delar av publiken fortsatte TV att visa gamla skräckfilmer. På nyårsafton 1980 plockade man fram jätteapan King Kong från 1933. Om TV-ledningen inbillade sig att det var ett okontroversiellt val blev de nog besvikna. Fem dagar senare anmäldes visningen till radionämnden av upprörda föräldrar i Luleå, som även såg till att massmedia skrev om saken:

Vid en tid på nyårsafton då massor av svenska barn i låga åldrar sitter uppradade framför TV-apparaterna och då de vuxna mest troligt inte finns till hands eller i övrigt är indisponibla, sänder TV den kusliga och för barn både obegripliga och klart olämpliga KING KONG, ett amerikanskt filmspektakel inspelad vid tidpunkten för Hitlers makttillträde i Tyskland.
Vi anser att nämnden bör fälla de ansvariga vid TV för bristande tankeförmåga och ansvarslöshet.

Man får förmoda att radionämndens ledamöter grubblade över en del formuleringar i anmälan. På vilket sätt var det relevant att King Kong spelades in samma år som Hitler tog makten i Tyskland? Betyder det att filmen var nazistisk? Eller menade man att TV inte ska få visa några filmer alls från 1933? Lägg också märke till påpekandet att de vuxna troligen var ”indisponibla” på nyårsafton. Var det i så fall inte mer upprörande att de berusade föräldrarna var oförmögna att ta hand om sina barn, än att TV visade en gammal svartvit film? I vilket fall som helst friades filmen utan kommentarer.

Tio år efter den första skräcksommaren var det dags för en andra. Det var med ett par undantag samma filmer som visades igen, fast nu i TV2: Frankenstein, Frankensteins brud, Mumien, Dr Yogami från London, Dracula, King Kong, och senare på hösten Skräcken från svarta lagunen (1954). Trots tidningsrubriker som ”Kan du sova gott i morgon?” passerade skräckserien tämligen obemärkt förbi. Att tiderna förändrats märktes på att Frankensteins monster för den yngre generationen presenterades som världens första punkare eller skinhead. På vissa håll framhölls att de gamla Universal-filmerna var fyllda av en poesi och bildmagi, som man ansåg saknades i moderna skräckfilmer. Att Frankenstein och hans vänner i högre grad än förut framstod i ett nostalgiskt skimmer hade att göra med den nya teknik som slagit igenom några år tidigare. Videon hade kommit till Sverige, och med den videovåldet.

MOTORSÅGSMASSAKERN

Den 2 december 1980 sände TV1 det numera ökända debattprogrammet Studio S om videovåld. Mycket har skrivits om programmet och den efterföljande debatten, många har påpekat hur vinklat och partiskt programmet var, att det inte fanns plats för nyanser, att programledarna kastade allt vad objektivitet heter över bord. Det är symtomatiskt för programmet att ingen av debattdeltagarna ens tycks förstå vad utbildningsministern menar med sitt tal om yttrandefrihet och grundlag, utan avfärdar det som irrelevanta undanflykter. En kvinna i föräldrapanelen kräver gång på gång att en ”tillfällig lag” överordnad grundlagen ska införas ”i morgon” för att få stopp på filmerna, i praktiken ett undantagstillstånd. Visst fanns det en legitim oro. Motorsågsmassakern (1974) och Verktygsmördaren (1978) är definitivt inga barnfilmer, och det är begripligt om föräldrarna bekymrade sig över barnens videovanor. Men under några år gick debatten fullständigt över styr. Att King Kong anmäldes till radionämnden en månad senare är ett exempel på detta. Efter Studio S-chocken gällde det att sätta stopp för allt som var något mera skrämmande än Tomtebobarnen.
Ett annat exempel är den krönika i tidningen VI (1989:22), där Sara Lidman hade fått för sig att Pasolinis Salò eller Sodoms 120 dagar (1975) var en snuff-film:

Pasolinis liv och verk har ägnats stor uppmärksamhet, även i Sverige. Nu frågar jag dessa experter vad de vet om inspelningen av filmen ”Salo”.
1. Vem är den skådespelare som fråntogs sitt öga?
2. Hade han gått med på lemlästningen i förväg – eller överraskades han av den under filminspelningen?
Hur gestaltade sig hans liv senare – som skådespelare och privat person?

Uppmärksamheten kring videovåldet fick också en del absurda konsekvenser i rättsväsendet. Efter Studio S klubbades en lag om olaga spridning av våldsskildringar. Lagen gällde endast våld som hade mänskligt upphov, något som skapade problem när domstolarna skulle ta ställning till zombie-filmer. I tingsrätterna i Härnösand och Stockholm slog man fast att zombies ska räknas som levande människor: ”I

Staden med levande döda

utförs våldet huvudsakligen av tidigare döda som återuppstått. De uppträder i mänsklig gestalt och måste även med en restriktiv tolkning av förbudsbestämmelsen räknas som människor.” Vi har alltså domstolsbeslut i Sverige på att zombies lever, vilket onekligen känns betryggande.
När videovåldsdebatten bröt ut på allvar hade jag hunnit bli tjugo år, och reagerade väl som de flesta andra ungdomar, dvs jag bestämde mig för att skaffa video, och satte upp Motorsågsmassakern på listan över filmer som måste ses. Hur reagerade då barnen – de som till varje pris skulle skyddas mot videotekniken – på den stormiga debatten? Jag frågade filmkritikern och skräckfilmsentusiasten Pidde Andersson vad han minns av den tiden. 1980 var han tolv år, alltså precis lika gammal som jag var under skräckfilmssommaren -72. Han berättar att han inte fick se Studio S då, men att han mycket väl minns debattens efterdyningar. I flera veckor pratade klasskamraterna om programmet och om vilka scener som var häftigast, och lärarna diskuterade frågan under lektionerna. Vuxenvärldens indignation till trots, minns Pidde tiden med påtaglig nostalgi:

Själv sög jag i mig illustrationerna till alla upprörda tidningsartiklar. Oj, så häftiga videomslagen och scenerna såg ut. Och jag hängde i videobutiker och botaniserade och tittade på trailers. Jag ritade serier som var så som jag trodde de värsta filmerna var (jag hade inte en siffra rätt, men blodet sprutade). Och jag ritade filmaffischer till påhittade skräckfilmer… Studio S fick mig och alla andra att inse att skräck är så mycket mer än gamla svartvita Universal-filmer. Jag hade ju ingen aning om att det fanns en enorm internationell marknad med olika skräckgenrer – splatter, zombies, osv.

Intresset för skräckfilm väcktes på allvar några år senare när Pidde, nu tillräckligt gammal för hyrvideo, klev in i en videobutik och valde ut de två filmer som hade de otäckaste omslagen. Den ena av dem, Dario Argentos Deep Red (1975), skulle sätta en djup prägel på hans liv: ”Jag hade aldrig sett något liknande. Trots att videon var kraftigt censurklippt, satt jag pressad mot fåtöljens rygg och kände nackhåren resa sig.” Att Pidde senare skulle stå för manus till de första svenska skräckseriealbumen, In memoriam (1992) och Giallo (1994) är alltså inte någon tillfällighet.
Jag ställde samma fråga till Sven-Erik ”Seo” Olsson (född 1965), som driver ett videobolag i Stockholm. Han såg Studio S-programmet när det sändes i december 1980:

Det talades om det i plugget och skreks om det på löpsedlarna – ”i kväll visar SVT grova våldsscener”. Så alla kollade ju. Vi ska komma ihåg att det vid den här tidpunkten fanns ca 100 000 videoapparater i Sverige. Formatet var ganska okänt. Men efter det där programmet ökade intresset lavinartat, och det gav också ringar på vattnet långt utanför Sverige. Hyrvideo var nämligen en svensk uppfinning, och när det började hyras filmer i stora mängder här, så hakade andra länder på med samma system.

Seo blev med tiden filminköpare på Jaguar Film, där han köpte in både Peter Jacksons blodsprutande våldsorgie Braindead (1992) och videovåldsmotståndarnas favoritfilm Motorsågsmassakern. Den förra filmen slapp igenom censuren helt utan klipp, trots att den är blodigare än Motorsågsmassakern, som släpptes först efter två mindre klipp. Kanske kände sig biografbyrån tvungen att klippa i den ökända filmen för att blidka opinionen.

2007 startade Seo ett eget videobolag, som han döpte till Studio S Entertainment. Det är förstås ingen tillfällighet. Namnet har med utstuderad sarkasm valts ”som en hyllning till pionjärerna i branschen”.

– Jag tänkte att de som gjorde det där programmet stal så mycket från vanligt folk – jag ville sno tillbaka lite, säger Seo.

GREVE DRACULAS SLOTT

Den kollektiva magi som vi barn upplevde under skräcksommaren 1972 är omöjlig i dag när hundratals TV-kanaler, dvd och Internet konkurrerar om utrymmet. Gårdagens chock är dagens gäspning. Det tog sjuttio år för Frankenstein och Dracula att gå från totalförbud till barntillåten. När nyinspelningen av Motorsågsmassakern (2003) – åtskilligt blodigare än originalet – gick upp på svenska biografer föranledde det inga kommentarer i TV:s debattprogram eller i riksdagen. Den genomsnittliga Beck-filmen, för att inte tala om den allmänt hyllade Män som hatar kvinnor (2009), är minst lika våldsam som de filmer man förfasade sig över i videovåldsdebatten.
Om detta innebär att debatten har sansat sig eller att vi alla blivit avtrubbade ska jag låta vara osagt. Viktigast i det här sammanhanget är det paradoxala faktum att just de filmer och serier som lärare och pedagoger ville skydda oss från nu tillhör våra käraste barndomsminnen. Bo Johan Hultman kritiserades för sin skräckfilmsserie, och upprörda föräldrar krävde visningsstopp – men jag och mina jämnåriga känner bara tacksamhet mot honom. Skräckserietidningarna gjorde oss inte till lydiga soldater i den amerikanska armén, som Skå-Gustav befarade, men inspirerade serietecknare som nu hyllas på kultursidorna. De våldsamma klipp som Studio S visade i avskräckande syfte fungerade som konsumentupplysning för blivande filmkritiker. Omvänt har delar av den godkända barnkulturen gått mig spårlöst förbi. Jag har till exempel inget som helst minne av de östeuropeiska sportlovsfilmer som visades med dubbad berättarröst när jag var liten, trots att jag vet att jag såg dem. De förbjudna filmerna lockade mer – Greve Draculas slott är kanske mörkt och kulet, men kan ändå vara trivsammare än Sörgårdens solbelysta idyll.

Tack till Fredrik af Trampe och alla som är intervjuade i artikeln. Varulvsryktet i Trelleborg finns skildrat i en uppsats av tre folklivsforskare, ”Varulven finns, gör den inte?” En studie i ryktesspridning (Erikson, Lövkrona, Peterson; Tradisjon 3:1973). Förutom lokalpressen rapporterade även Aftonbladet och Expressen om händelsen. Uppgiften om svenska domstolars inställning till zombies är hämtad ur Göran Bolins C-uppsats Videovåld inför rätta (Stockholms universitet 1984). Det inledande Pound-citatet är hämtat från Canto LXXXI (sv ö Göran Sonnevi och Jan Olov Ullén), på svenska i Cantos I-XXX, Sånger från Pisa, Hugh Selwyn Mauberley Bo Cavefors Bokförlag (1969).

Martin Kristenson