Ett hav av utmaningar

Ur Teatertidningen # 2-3 2009




Stockholmspubliken har inte direkt varit bortskämd med internationella gästspel på teaterscenerna de senaste åren. Det tänker Linda Zachrison ändra på. Till hösten sjösätts Stockholms stadsteater nya gästspelsscen, med henne som kapten. Konceptet för skutan är en bred repertoar, men inte slätstruken, förklarar hon för Birgitta Haglund.


- Vi börjar ju verkligen från scratch. Det är ju också det som är så kul med det här projektet, säger en för dagen infektionshängig men ändå påfallande entusiastisk Linda Zachrison, som vid årsskiftet lämnade sin chefspost på Svenska Filminstitutet för att bli konstnärlig ledare för c/o Stockholms stadsteater.

I mitten på 90-talet duggade de internationella gästspelen tätt, inte minst på Stockholms stadsteater med gästande regissörsgiganter som Robert Wilson och Frank Castorf, och den berömda brittiska musik- och teatergruppen The Tiger Lillies. Men med Benny Fredriksson i spetsen valde teatern en annan profil. Som ju har varit extremt framgångsrik, påpekar Linda Zachrison. Nu vill teatern dock ta upp gästspelen igen.

- Jag har ägnat mig mycket åt att samtala med andra scener som jobbar med gästspel i Sverige. För att jag verkligen tycker att det finns ett slags kulturpolitiskt ansvar i detta.

Då menar hon både vad gäller internationella gästspel och svenska från andra delar av landet. Hon betonar att Stadsteatern ska samverka med de gästspelsscener som redan finns, inte konkurrera med dem.
- Det är mycket öppnare atmosfär och mindre prestige idag mellan arrangörerna än vad det var för bara fem år sedan, vilket gör det enklare att samarbeta.
Arrangörerna inser numer att de vinner på att backa varandra. Dessutom kan man ge bättre villkor till de grupper som kommer hit, om de kan genomföra gästspel på flera ställen i landet.

Du har sagt att du vill att det ska vara högt i tak på c/o-scenen, men låga trösklar. Är inte det en motsättning?

- Nej, det tycker inte jag. Jag tänkte likadant när jag var på Parkteatern, och faktiskt också när jag jobbade på Backstage för tio år sedan. Det handlar om att göra teaterbesöket enkelt och tillgängligt. Det var viktigt att krossa fördomarna om teater – att det alltid är långa föreställningar, krångligt att få tag i biljetter, att man måste ha förkunskaper… Det ska kännas enkelt att komma hit.

Linda Zachrison trycker på att deras profil ska ha en extrem bredd.

- Det ska inte gå att hitta receptet för det vi gör, det ska inte alltid vara samma ingredienser. Konceptet ska vara öppet och oförutsägbart. Det är det jag menar med högt i tak.

Som chef för Parkteatern lärde hon sig att publiken var nyfiken på mycket mer än enbart det lättuggade. De låga trösklarna behöver inte vara så låga vad gäller repertoarläggning. Inte så länge man tar publiken i handen och »leder in den«.

- Ofta tror jag att teatrarna är mycket snävare i sina uppfattningar om vad publiken klarar av än vad publiken faktiskt gör. De är intresserade på ett bredare och mer irrationellt sätt än vad vi tror.

Men det gäller som sagt att nå ut. Linda Zachrison tycker att det är en extremt exklusiv kultur i Sverige vad gäller internationella gästspel, som enbart en liten klick initierade tar del av.

- De är redan så invigda att de inte känner sig uteslutna av att annonsen är en svartvit bild på en suddig fot och så står det något på flamländska under. Men ganska många människor känner sig exkluderade för de är inte heller vidtalade.

Hur går ert urval till, bortsett från att det ska vara brett?

- Dels handlar det om att se vad vi saknar för inflöde av scenkonst i Sverige, vad längtar vi efter? Men sedan handlar det också om att komplettera Stadsteaterns utbud. I första hand letar jag inte efter svensk talteater. Jag tittar ganska mycket på andra genrer, som fysiska och rörelsebaserade föreställningar, nycirkus, varitéer, spoken word, performance…

Räkna alltså med andra uttryck än vår förhärskande psykologiska realism. Som rosen på tårtan skulle hon även vilja lägga till litterära salonger i caféet. Den enda begränsning hon har satt upp för sig själv är att hon enbart riktar sig till en vuxenpublik för att inte ta sig vatten över huvudet, detta kommer dock inte gälla Parkteaterns repertoar – hon blir åter konstnärlig ledare för Parkteatern nästa sommar, tillsammans med c/o-scenen.

Att ha en löpande kontinuitet på gästspelen, alltid något på gång, är ett av Linda Zachrisons mål. Och hon vill försöka arbeta med längre spelperioder på de svenska och nordiska gästspelen, för att ge fler chans att ta del av föreställningarna. Hon vill också försöka kommunicera »meningen med det hela« till publiken eftersom hon hyllar ordet folkbildning.

- Jag tycker teatern har en uppgift att knyta an till samhället, samtiden, politiken, historien och att vara en kunskapsbank och reflektionsplats. En plats för möten och samtal.

Därför vill hon även skapa pedagogiska sammanhang i relation till gästspelen: seminarier, samtal och även workshops för att ge utrymme för ett »reellt erfarenhetsutbyte« mellan scenkonstnärer.

I DN:s intervju med dig står det att din paroll är »Krossa provinsialismen«, men det kanske var de som spetsade till det?

- Ja, det var det faktiskt. Men jag tycker absolut att Sverige behöver bli mindre… självbeskådande i sitt teaterliv.
Hon anser att det är otroligt viktigt att institutionerna öppnar sig mot det fria och det internationella konstlivet och ser tecken på att vi går i den riktningen, som Ingmar Bergman-festivalen.

- Det finns en bristande kunskap om vad som händer på världens scener, framför allt utanför västvärlden, det känner jag också är en riktig utmaning för en gästspelsscen att ta tag i, säger hon.

Vissa internationella grupper i USA och Västeuropa kallar hon för »festivalmonster« - de turnerar världen runt och omtalas alltid. Men att göra research på vad som sker på scenerna i till exempel Afrika är värre. Det kräver både tid och pengar.

- Jag tycker ofta att vi har en frapperande låg prioritering när det gäller att vidga våra vyer och vårt kunskapsfält. Det har också med kulturpolitik att göra, att lyfta fram en annan vision än det som är lättillgängligt och som drar stor publik.

- Det kommer kräva mer av institutionerna. Det kommer kräva ny kunskap och nytt publikarbete. Men det är ändå ett arbete som vi borde genomföra och ta ansvar för.

När c/o-scenen växte fram på Stockholms stadsteater innebar det också kontroversiella nedskärningar av personal. Sju produktioner per år försvann i och med att Lilla scenen vigdes till gästspel. Linda Zachrison menar att man från ledningens sida ville minska trycket på de överbelastade verkstäderna. Det var ett sätt att spara pengar. Men hon ser också satsningen på gästspel som ett risktagande från Stadsteaterns sida, publikmässigt sett, och tycker att det är ett »kulturpolitiskt statement«.

Vad ser du som din största utmaning?

- Jag ser ett helt hav av utmaningar. Det är en utmaning att få organisationen att fungera. Jag kommer ju tillbaka som chef för Parkteatern också. Det blir en rent praktisk utmaning.

Det är inte heller helt lätt att jobba med korta puckar, okända namn och ansikten, liksom obekanta uttryck, och ändå försöka skapa en allmän nyfikenhet kring föreställningarna, utöver hos de få som redan är invigda.

- Men den mest spännande utmaningen är relationen till publiken. Att faktiskt försöka genomföra visionen om låga trösklar och högt i tak.

Det svåraste i repertoararbetet hittills har förvånansvärt nog varit att få tag på svenska gästspel. Trots att Kulturhusets gästspelsscen Kilen ska läggas ned har Linda Zachrisons telefon varit påfallande tyst från svenskt håll. Detta kommer såklart påverka balansen mellan svenskt och internationellt i repertoaren på c/o-scenen. Men ambitionen är fifty-fifty.

Vad tror du denna tystnad från svenska grupper beror på?
- Det finns en ovana på våra teatrar att tänka i gästspelslogistik när de skapar sina produktioner och många skådespelare binds upp direkt i nya produktioner, det gör att de inte kan turnera.

För hösten har hon fått ett par miljoner till sitt förfogande, att jämföra med till exempel Dansens Hus som har drygt tio gånger större årsbudget för sina gästspel. De är fyra stycken som ska ro gästspelen i hamn med denna knappa budget – en producent, en teknisk samordnare, en marknadsförare och hon själv. Scentekniskt sett måste de ha en extrem flexibilitet. Men hon säger att hon ändå tror hon kan åstadkomma något bra med dessa två miljoner.

Så du är nöjd?

Linda Zachrison brister i skratt:

- Jag är aldrig nöjd.



Faktaruta:

Film- och teatervetare. Grundade teatertidskriften Visslingar & Rop tillsammans med Danjel Andersson.
Marknadsansvarig för Backstage på Stockholms stadsteater 1997-2000, då hon blev vd för Cirkus Cirkör. Tre år senare tillträdde hon som konstnärlig ledare för Parkteatern. Från 2004 var hon politiskt sakkunnig åt kulturminister Leif Pagrotsky, fram till 2007 då hon blev chef för avdelningen Publiken på Svenska Filminstitutet.


Några höjdpunkter ur höstens program, valda och kommenterade av Linda Zachrison:
Vi tjuvstartar redan den 11-16 augusti, i samarbete med Stockholms Kulturfestival, med »Jag är din Flickvän nu«. Finska teatergrupperna Viirus och Blaue Frau har djupdykt rakt ner i Nina Hemmingssons och Liv Strömqvists egensinniga serier, som uppsättningen bygger på. (Läs mer om detta i nr 1/2009 av Teatertidningen). Jag tycker att föreställningen har fångat mycket av den uppkäftighet, smärta och galghumor som jag själv älskar och har tröstat mig med hos Nina Hemmingsson.

3-5 september kommer den lettiska nostalgitrippen »The Sound of Silence«, från New Riga Theatre, som bjuder på igenkänning med Love, Peace and Understanding - nästan som en korsning mellan filmerna »Hair« och »Tillsammans«. I stjärnregissören Alvis Hermanis lekfulla föreställning finns ingen talad dialog – det är Simon and Garfunkels musik som berättar. Det här är teater som omfamning – teater att bli varm av, ända in i själen.

7-11 oktober gästas c/o-scenen av »August«: fyra danska clowner - med lika svullna röda hjärtan som clownnäsor, som möter livets upp och nedgångar... Lars Knutzon har regisserat denna pärla med Teatret som bland annat har belönats med scenkonstpriset Årets Reumert i Danmark för bästa föreställning. Oemotståndligt!

24-29 november kommer Malmöbaserade Varietéteatern Barbès med »Ingen anledning till panik« - en kritikerhyllad föreställning som nu får möta Stockholmspubliken. Ett modernt drömspel, en vandring in i ett surrealistiskt universum, där musiken, bilden och historien skapar en väv av ögonblick och illusioner. Groteskt och samtidigt ömsint, med en märkligt exakt temperaturavläsning på samtiden.

Citat:
»Ofta tror jag att teatrarna är mycket snävare i sina uppfattningar om vad publiken klarar av än vad publiken faktiskt gör. De är intresserade på ett bredare och mer irrationellt sätt än vad vi tror.«
Linda Zachrison

»De är redan så invigda att de inte känner sig uteslutna av att annonsen är en svartvit bild på en suddig fot och så står det något på flamländska under. Men ganska många människor känner sig exkluderade för de är inte heller vidtalade.«
Linda Zachrison

»Jag tycker ofta att vi har en frapperande låg prioritering när det gäller att vidga våra vyer och vårt kunskapsfält. Det har också med kulturpolitik att göra, att lyfta fram en annan vision än det som är lättillgängligt och som drar stor publik.«
Linda Zachrison

Birgitta Haglund

Publicerad: 2009-06-29

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR