Det sällsynta djupet

Vem är rädd för ytligheten?

Av Annina Rabe

ur Allt om Böcker nr 1/03

”Jag måste påminna mig om att alltid se lite djupare än till tingens yta, för en blomma är inte bara en blomma – den är regn och regnbåge, moln, jord och rymdens oändlighet. Och jag måste se mig själv på samma sätt”.
Ovanstående är ett citat ur new age-gurun Deepak Chopras bok "Vägen till kärlek – frigör dina inre krafter". En bok som knappast kommer att lovordas eller ens behandlas på någon kultursida. Ingen intellektuell med självaktning kommer att försöka läsa in ett dolt verkligt djup mellan de pseudo-djupa raderna, ingen kommer att kunna vrida det ironiska verktyget ännu ett varv och komma fram till att Deepak Chopras "Vägen till kärlek" trots allt säger något stort och väsentligt om människan eller om vår tid. Den kanon som Deepak Chopra är en del av lever sitt eget liv, långt från kulturlivets skyddade sfär.
New Age-litteraturen är kort sagt säker mark, en av de sista odiskutabelt ”ytliga” utposterna i kulturen. Där kan vi alla vara överens. Det finns knappast någon risk att någon kulturskribent kommer att börja hylla Deepak Chopra eller James Redfield i syfte att uppnå så kallad hip-status och cred. New Age kommer aldrig att bli rumsrent.
Annars har det på senare år varit lite si och så med definitionen av ytlighet i det svenska kulturlivet. Gränser har tänjts och flyttats. Ämnen som vore otänkbara för bara ett tiotal år sedan behandlas idag regelmässigt i så kallat seriösa sammanhang. Dock sällan utan den krampaktiga ”Vi räds inte den ytliga skräpkulturen”-tonen. Men de flesta kulturmänniskor är rädda för att framstå som ytliga. Det är därför man ofta talar om så kallat ytliga ting på ett nästan krampaktigt sätt, för att visa att man inte är rädd för just det som man är rädd för: att verka ytlig.
När de brittiska skribenterna Toby Young och Julie Burchill för tolv år sedan startade den kortlivade men inflytelserika tidskriften Modern Review var deras devis ”Low Culture for High Brows”. Idén var att skriva intelligent och skarpt om sådant som sällan underkastades en seriös bedömning, sådant som kallas masskultur, och som i nio fall av tio betraktas som just ytligt. Här ingick vissa typer av film, serier, popmusik och icke rumsren litteratur. Dessa ämnen behandlades vällustigt och med samma intellektuella skärpa som tidigare mest varit den så kallade högkulturen förbehållet.
Läser man gamla nummer av Modern Review idag (interna stridigheter och dålig ekonomi gjorde att tidningen lades ned, återuppstod under kort tid för att sedan slutgiltigt läggas ned igen i mitten av 90-talet) slås man av hur briljant den fortfarande är, och hur den vägrar att underkasta sig några som helst regler om vad man ska och inte ska tycka. Självständighet, slagfärdighet och integritet av det slaget är en rar vara i dagens mediaklimat.
Men man slås också av att hela idén om skräpkultur för de finkulturella varken känns särskilt djärv eller särskilt ny idag. ”Low Culture for High Brows” är ett begrepp som har spritt sig över hela det kulturella landskapet. Idag är det få som skulle ifrågasätta att Simpsons är en vass och i själva verket synnerligen intellektuellt avancerad satir över dagens amerikanska samhälle, eller att Morrisseys texter besitter samma djup och har samma poetiska kaliber som vilken så kallat seriös poesi som helst. Det är inte längre ett kittlande orosmoment om någon kommer med ”bekännelsen” att han eller hon gillar mode eller actionfilmer. Det är helt i sin ordning. Det kontroversiella är att inte göra det.
Det är en utveckling man måste välkomna. Den vidgar inte bara det kulturella landskapet utan mångfaldigar också de röster som beskriver och behandlar det. Men utvecklingen har också gett upphov till en krampaktig rädsla för att inte missa något, för att vara inkrökt och, gud förbjude, omodern. Kulturskribenter som inte har några som helst kunskaper i dessa ämnen uttalar sig långrandigt och tvärsäkert om företeelser som mode, popmusik och form, medan man sällan eller aldrig skulle sätta en helt okunnig person att tycka till om till exempel litteratur eller teater. Det ”ytliga” (eller det före detta ytliga) får förvisso vara med numera, men måste ändå alltid behandlas lite styvmoderligt.
Mycket får också utrymme som inte borde ha fått det. Under den vaga devisen ”allt är kultur” väljer man t ex att intervjua Playboy-redaktören Hugh Hefner i svt:s kulturmagasin Kobra. Som fenomen är Hefner naturligtvis intressant, men när han intervjuas i ett kulturprogram framstår det bara som en flåsigt populistisk eftergift åt det man tror vara ”tidens anda”.
Jag hyser en inte helt obefogad misstanke om att litteraturen är den genre där ytligheten som trendmarkör fortfarande är bannlyst. Visserligen har det blivit rumsrent, ja, direkt fint, med kriminalromaner, men längre än så sträcker det sig inte. När det gäller subgenrer som science fiction, fantasy eller serier får de fortfarande kämpa för att bli till fullo accepterade. Och när det gäller litteraturkritiken så är skräcken för att framstå som ytlig mer påtaglig än när det gäller t ex filmkritik.
För några år sedan deltog jag i ett kritikerseminarium på Biskops-Arnö. Tomas Forsers omdiskuterade essä ”Tabloidiseringen av det litterära samtalet” hade nyligen publicerats i Tidskrift för litteraturvetenskap (1:98) och den låg till grund för stora delar av seminariet. Här skriver Forser bland mycket annat om den nya tidens litteraturkritiker, som av det förändrade medieklimatet har tvingats bli en narcissistisk ”kåsör och bildbylinad mediafunktion”.
Denna nya kritiker ”skriver kritik på morgonen, reflekterar över Bosnien och Kenya som krönikör på eftermiddagen, kåserar om såpor på TV kvällstid och kommenterar tungviktsboxning i söndagsbilagan…” Som exempel på denna nya kritikertyp nämner han den nuvarande kulturchefen på Expressen, Per Svensson, som ”skriver om massmördare likaväl som om björnen Bamse i krönikor, folkhemmets förfall i essäsamlingar och om Stig Larsson och tidningshus på kultursidan”.
Under seminariets gång kände jag att jag var tabloidiseringen av det litterära samtalet förkroppsligad. Under årens gång hade jag haft mage att tycka till om både det ena och det andra i skriftlig form, inte bara om litteratur. Inte sällan om så kallat ”ytliga” ämnen. Jag hade en krönika med bildbyline i ett inredningsmagasin, och gjorde regelbundet reportage om allt möjligt. Och, ja, jag skrev litteraturkritik och arbetade sedan ett antal år med en litterär tidskrift.
Mellan dessa poler har jag vadat under större delar av mitt yrkesverksamma liv, ofta känt mig malplacerad i det ena eller det andra ”lägret”, men faktiskt ännu oftare sett det vidgade perspektivet som en tillgång. Om flera litteraturkritiker var lika vidsynta, allmänorienterade och därtill välformulerade som Per Svensson skulle stora delar av litteraturkritiken vara betydligt mer stimulerande att läsa. Om det inte fanns några kritiker som var lika kunniga som Madeleine Gustafsson eller Ruth Halldén skulle kritiken vara betydligt tråkigare att läsa. Jag ser inte vari motsättningen består.
Under nittiotalet tog sig synen på ytlighet bland annat uttryck i en märklig debatt om ”koll och kunskap”. Att ha ”koll” var inte förenligt med att ha ”kunskap” hette det, och det är för mig än i dag dunkelt vad debatten egentligen handlade om. Sannolikt att viss kunskap är mer värd än annan kunskap.
I filmens värld har man sällan eller aldrig dessa problem. Film har från början setts som ett mer ytligt medium, och det är inga problem att vara en respekterad och seriös filmkritiker trots att man gillar Arnold Schwarzenegger. Konsten kan också kosta på sig att flirta med ytligheten – här är det plötsligt inga problem att skildra ”samtiden” i form av kitsch eller annat förbjudet.
Teve, däremot, är nästan alltid av ondo. Teve-mediet tycks av hävd vara ytligt. Ber man någon intellektuell person definiera en ytlig last så kommer nästan alltid en bekännelse om att han eller hon ”ser på teve”. Oavsett om det är Anna Nicole Show eller en dokumentär om Willy Kyrklund man tittar på så är teve tydligen en last man helst borde hålla sig borta ifrån. Radio, däremot, är nästan alltid fint. Om det inte är kommersiell radio förstås, för den är aldrig fin.
Det hävdas ofta att ytlighet, det ytliga livet, är en form av verklighetsflykt. Naturligtvis är det tvärtom. Hur mycket djup finns det utrymme för i den tillvaro vi befinner oss i? Var får vi koncentrationen, lugnet att hitta fram till det som är viktigt? Djup – äkta verkligt sant djup – är sällsyntare än man tror. Slentrianmässigt djup, kultursidesdjup, finns det däremot gott om.
Men det alldeles äkta djupet smyger sig på ibland, när man som minst anar det. Som små korta stick av insikt, klarhet och gränslöshet. Oftast är man ensam när det händer, kanske läsandes eller skrivandes. I sällsynta och heliga stunder sker det tillsammans med en annan människa. Resten av tiden får vi leva med ytligheten.

Publicerad: 2003-03-14


Läs mer om Allt om Böcker (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Allt om Böcker (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA