Fem frågor om ytlighet

Allt om Böcker #1-2003
Fem frågor

Alla människor i kulturlivet är rädda för att verka ytliga. Eller är det verkligen så? Allt om Böcker sammanställde en (ytlig?) enkät för att ta reda på hur det egentligen ligger till. Vi skickade den till 11 personer som på olika sätt är verksamma inom kulturlivet. De fick svara på följande frågor:
1 Vad är ytlighet för dig?
2 Vad har ytlighet för betydelse i kulturklimatet idag? Är det skadligt eller finns det något positivt i det?
3 Är du rädd för att framstå som ytlig – och när hände det i så fall senast?
4 Har du någon hemlig last som skulle kunna definieras som ytlig?
5 Finns det något som idag anses ytligt som du skulle vilja upphöja till kulturstatus?


Kerstin Ekman, Författare

1. Jag skulle ha gett samma svar om ni frågat mig vad ondska är. Nämligen:

Att se det onda som det bottenlösa
att skänka ondskan avgrundsdjupets rang
det är att gömma huvudet i sanden
där ytlighetens djinner rycka fram.

En ytlig hord drar ut att allt föröda,
en ytlig mordeld i dess väsen pyr
och det som drev till denna plikt att döda
var en förflackad lust till äventyr.

Det här är en dikt av Harry Martinson som jag läste i skolan och som jag aldrig har kommit ifrån. Ett tag tyckte vi att Martinson var en gammal knarrgubbe som trodde att man lärde sig döda om man gick på bio. Jag tror vi förstår honom bättre nu.

2. Jag är mer oroad över grymheten i kulturklimatet. Det finns en satir som skrämmer mig. Det ytliga med den är att den vänder allting i ett flin, också sin egen brutalitet.

3. Nej.

4. Jag älskar gamla svenska långfilmer och schlagers från 40- och 50-talen och så spelar jag kort. Men att kalla det laster vore väl att ta i.


Kristoffer Leandoer, Författare och redaktör för BLM

1. Den enda formen av ytlighet är att inte vara autentisk. Att tala andras språk. Följa andras hierarkier. Då spelar det ingen roll om man säger diskurs eller disko. Kanonbegreppet är med andra ord det ytligaste som finns. Det tyder endast på att man inte drivs av kärlek utan av positioneringsbehov. Att man inte har ett eget förhållande till det man påstår sig omhulda. Det finns ingen kulturyttring eller genre som är ytlig i sig. Grynet är tusen gånger bättre än Röda rummet (tv-programmet alltså, inte boken). Morrissey är en betydligt bättre poet än Heaney, Smokey Robinson är viktigare än Derek Walcott. Vi lever nu, antingen vi vill eller inte. Vi har rätt att hata vår samtid, men vi har inte rätt att inte känna till den (åtminstone inte om vi gör anspråk på att tilltala den.) Det finns bara god eller dålig konst, autentisk eller icke-autentisk, underhållande eller icke-underhållande.

2. Denna form av ytlighet – den icke-autentiska – är dödande.

3. Nej, se ovan.

4. Se ovan.

5. Absolut inte. Jag avskyr "kulturstatus". Don't take away my love of trash.

Gabriella Håkansson, Författare

Fenomenet ytlighet är svårt att definiera. Man måste ha fingertoppskänsla för att fånga in det. Enkelt sett handlar det om frånvaro av djup, både vad gäller människor, verk och verklighet där undertext saknas och där kommunikationen enbart rör sig på den synliga ytan. Det finns tillfällen när verkligheten plötsligt förlorar sitt djup – en utsikt som är för vacker, en gata som är alltför trafikerad, en dejavu, en känsla som blir för stark och kantrar över – och allt blir plötsligt svindlande platt yta. Man kan förklara saken i termer av existentialism, alienation, paranoia och en hel mängd annat, men jag nöjer mig med att konstatera att den här svindlande känslan av att förlora fokus redan är ämnet för en lång rad filmer, essäer och böcker (särskilt de så kallat postmoderna). Nästan lika välkänd, men inte alls lika uppskattad, är ytligheten när den kommer till uttryck i det sociala livet. Det kan till exempel handla om en till intet förpliktigande trevnadskonversation vid en bordsplaceringsmiddag. Man talar med sin bordsgranne om vädret och maten, och undviker alla (spännande) ämnen som rökning, politik, privatinkomst och religiösa eller sexuella böjelser. Själv är jag helt oförmögen att inleda den sortens samtal (det till intet förpliktigande) och sitter för det mesta bara och stirrar framför mig och tänker frenetiskt på vad man skulle kunna säga som vore passande, och blir efterhand tiden går mer och mer förtvivlad och alienerad och kommer enbart på saker som är opassande, och kan till slut inte tänka överhuvudtaget. Därför uppskattar jag de väluppfostrade, omtänksamma människor som har den goda smaken att försöka konversera även med dem som är mol tysta. Det är kanske inte en kulturgärning, men väl en humanistisk insats som alldeles för ofta hånats för att vara tråkborgerlig, eller för att säga det rakt ut, för att höra den ytliga sfären till.
Men det här är, som sagt, personligt och inte alls lika intessant som hur ordet "ytlighet" används när det gäller kultur. I finkulturella sammanhang är ytligheten starkt negativt laddad och används som motsats till – bland annat – djup, svår, bildad, kvalitativ, bred, intelligent, intellektuell, intressant, mångskiktad, komplex, modernistisk, avantgaradistisk, palimpsestisk (etc). Det allra roligaste med den motsatsbildningen är att ordet aldrig någonsin används. När senast såg man ordet "ytlig" på en kultursida?
Min mamma, som läser många romaner men saknar den kulturella begreppsapparaten, kan om en tråkig bok säga att "nja, den var nog lite ytlig". Och jag förstår precis vad hon menar. Man förstår att det är den slags bok som inte är helt omöjlig, men vars innehåll ändå är så trist att det inte lönar sig att förklara närmare varför det är trist eftersom det vore att ödsla tid. Bättre då att generalisera alla uttryck som "platt", "plump", "alltför enkel", "alltför skämtsam", "gottköpsfilosofisk", "insmickrande" "ooriginell" till det allt förklarande "ytlig". Men på kultursidorna kan man förstås inte generalisera. (Jamen herregud, det är ju inte min mamma som skriver där.) Att enbart använda ordet "ytlig" som omdöme om en roman vore djupt kränkande och skulle omedelbart misstänkliggöra skribenten. För visst ligger det en djupare paradox inbäddad i den kulturella användningen av ordet. Ett ytligt verk kan per definition inte ha några andra dominerande kvaliteter än yta, (vilket på en kultursida i sig genast skulle ge anledning till kvalificerade analyser av detta fenomen), och den skribent som skrev om verket utan att lägga ut texten om ämnet yta (hur ytligt det än var) skulle själv anses lida brist på djupseende.
Resultatet blir ett slags förflackning av begreppet där upplevelsen av att något är ytligt (eller bedömningen att det är bättre att generalisera rakt av än ödsla tid på att lägga ut texten) oftast döljs bakom klichéer och uttjatade uttryck; tomma ord som snarare manifesterar yta än är yta. Kanske är det rent av detta som är kultursidornas stora problem? Ja, att ingen någonsin använder ordet ytlighet – att så få vågar stå för en egen syn på tingen, och tydligt tala om att uppfattningen av djup och yta är sprunget ur det privata, ur den personliga bildningsgången och livserfarenheten, inte ur någon gemensam överenskommelse som dikteras av en handfull självutnämnda experter. Och därför inte är förbjudet att använda. Att glappet bara växer
mellan de tråkiga skönskrivarna som aldrig tycks tycka någonting och alltid uttrycker sig i klichéer, och de allt mer åldriga gubbtyckarna som tror sig ha direktkontakt med den konstnärliga kvalitetens gudom och därför skulle kunna tänkas använda ordet, men inte gör det för att det skulle verka folkligt eller plumpt. Och där emellan brer ytligheten ut sig. Eller?


Jessika Gedin, Förläggare

1. Den goda ytligheten är framförallt – enligt min definition – verklighetsflykten, och inte alls att förväxla med tomhet och tristess. All film med lyckliga slut och i synnerhet collegefilm. Helst då 80-tals-John Hughes som bara försökte djupna en smula i Breakfast Club (men så är den också hans sämsta).

2. Jag tror att ytligheten i kulturklimatet sällan är den man tror. Generellt tror jag att man ser lättsamheten som ytligt och allvaret som djupt, medan det inte alls nödvändigtvis behöver vara så. För att inte glömma hur mycket ansvar som vilar på tittaren/läsaren/konsumenten av det ytliga. En dokusåpa – låt oss säga Temptation Island – kan kanske alstra en stimulerande samtidsanalys, eller varför inte en heureka-insikt om det mänskliga beteendet. Kanske kan det till och med vara bättre att bygga teorier kring något som inte är så fixt och färdigt och tänkt redan. Dumheten är förstås skadlig. Men jag tror inte att ytlighet är fördummande. Det är vad man gör det till, det är ytlighetens fördel. Dess formbarhet.

3. Nej, jag är inte rädd att framstå som ytlig. Snarare tvärtom. Men det är klart, jag vill gärna bestämma det själv. Det är härligt generation-x-frigjort att själv påstå att man är ytlig, medan det är hemskt och skamligt när andra tycker det. Och visst har jag varit pinsamt ytlig. Ofta. Senast var nog när jag uppehöll mig vid lågt skvaller om en viss skådespelerska och dessutom talade om hennes enorma tillgjordhet på scen, och sen blev avslöjad som en idiot – eftersom jag aldrig sett henne uppträda i något, bara läst kvällstidningsrubrikerna och varit nöjd med det. Men sånt händer alltför ofta för att jag ska orka skämmas ordentligt.

4. Oh ja! Tevespel periodvis, gärna Mario Bros eller nåt problemlösningsspel, men framförallt amerikansk collegekomedi. Legally Blonde är en av mina favoritfilmer. Och amerikanska sit-coms kan jag konsumera hur många som helst. Visst tittar jag helst på Frasier, men är det bara Patrick Duffy på teve så duger det också. Och då menar jag verkligen att jag kan se OHYGGLIGA mängder. Vissa dagar har jag inte kunnat komma in till jobbet förrän efter lunch bara för att SVT:s nyhetssändning på något sätt glidit över i Skål som sen i sin tur glidit över i Vingar som glidit över i något annat tills hela förmiddagen gått utan att man märkt det. Det är verklighetsflykt som heter duga.

5. Jag vill ge skräckgenren en chans. En ordentlig. Jag tyckte det var tråkigt när Wes Craven blev känd för den stora massan – eller den ännu större massan – med filmen Scream, då hans ironiska blinkningar till den egna genren upphöjdes till kultstatus, trots att han jobbat så hela sin karriär. Men det finns BRA skräckfilm, och BRA skräcklitteratur, som antingen bara dras ner av resten av genrens dåliga rykte, eller döps om till något annat – psykologisk thriller eller kostymdrama till exempel. Jag hade gärna sett ett uppsving för skräckgenren både inom litteratur och film, med samma krav på sig som den övriga fiktionen tror jag att den har en chans att bli alldeles utmärkt. Något annat jag kommit att beundra mer och mer är Martin Kellermans serie Rocky, som på sina ställen är stor generationslitteratur. Jag tror att serieformen i det fallet varit nödvändig (bortsett från att jag anser det vara en alldeles förträfflig uttrycksform), kanske för att få utvecklas ifred. Om man befinner sig i små-tecknade-djur-dricker-bira-på-krogen-kontexten kanske djupare budskap lättare får växa fram, till synes i parentesform.


Johannes Nilsson, Författare

1. Sex and the City om jag ska använda det som skällsord. Frågan är om jag törs. Klagar man på ytlighet låter man ju som en sån där svårmodig litteraturvetare med sikte på Svenska Akademien.

2. Jag tycker det har stor betydelse, och det i negativ bemärkelse. Alla postmodernister som ägnar sin författargärning åt att dissekera språket på bekostnad av innehållet är oerhört ytliga, för att inte säga löjliga. Ska man "undersöka språket" bör man göra det som språkforskare. En författares uppgift är att berätta, och språket är ett medel, inte ett mål. I första hand klandrar jag kritikerna. Författare är lata drägg, som tacksamt passar på tilfället att stipendievägen försörja sig på ordrunk, jobbigt som det är att berätta en historia. Där är det ju framförallt kritikerna som svikit sitt ansvar, och alienerat den vanliga läsaren med sitt märkvärdiga jävla dravel om hur "ordens själva innebörd upphör". Och så undrar man varför hederligt folk inte gärna öppnar en bok som inte vanpryds av Liza Marklunds nuna nuförtiden. Själv läser jag i stort sett inga böcker som skrivits efter 1980.

3. Inte det minsta. Hellre ytlig än "djup". Det är alltid bra att underskattas.

4. Jag tittar mycket på tv, men det är inget jag sticker under stol med, tvärtom. Jag brukar ofta börja prata tv för att slippa samtal med diverse veckpannor som tror att dom är så jävla viktiga bara för att dom läser nobelpristagare.

5. Jag tycker inte att "kultur" är någon status värd att eftertrakta. Ofta brukar upphöjelsen till kultur innebära att man tar saker och ting på större allvar än dom mår bra av. Kafka är ett typexempel. Egentligen skrev han ju rena knädaskarbuskisen, men idag är han så finkulturell och akademisk att få törs läsa honom utan tjugo poäng i litteraturvetenskap. En annan stor, högaktuell humorist är ju Imre Kertész. Slackerliv i förintelseläger. Plats för sköna garv – hela etablissemanget tycker att det är så "skakande" att man nästan skäms för att man skrattar. Med andra ord: nej. Möjligtvis med ont uppsåt isåfall.


Sven Hugo Persson, Dramaturg, radioman och översättare

1. Läsning som bara är slarvigt skummande. Löst tyckande utan analys. Kulturskribenter som bara jobbar på den egna karriären och saknar glöd och engagemang.

2. Medias ängsliga åldersfixering, viljan att hänga med och flirta med en ung publik som man bara har fantasier om gör att ytan kan få stor betydelse, konstnärens allmänna framtoning och mediala slagkraft blir viktigare än talang S Men är det egentligen något nytt? Redan Lord Byron blev berömd för sitt utseende. Det finns en positiv ytlighet som betyder samtidskänslighet, publiktillvändhet, underhållningsvärde. Glöm inte att genier som Shakespeare och Dickens skrev för att tjäna pengar, ville och måste nå en stor publik. TV-serien Sopranos är t ex oftast bättre än många så kallade seriösa teaterföreställningar.

3. I somras gjorde jag en radioserie "Musiken berättar" och jag spelade skivor på temat "Regn" och började plötsligt undra om inte detta var den mest substanslösa programidé jag nånsin arbetat med. Fast folk gillade det. Eftersom jag sysslat mycket med komik och underhållning så får man ständigt räkna med allvarsmän som tycker att komedi och revy och dylikt automatiskt är ytligt; fast det är förstås bara ytliga människor som tycker att humor är ytligt.

4. Jag bär gärna märkeskläder.

5. Absolut inte. Tvärtom. Jag har arbetat så länge som kulturjournalist i ett klimat som nu i snart 20 år tjatat om att blanda högt och lågt (t ex radions Kulturnytt)och släppt in populärkultur på kultursidorna. TV:s kulturmagasin Kobra intervjuar kändisar som Hugh Hefner, Playboys grundare, och självklart är han ett intressant fenomen, men varför ska han ta upp plats just i ett kulturprogram?


Staffan Göthe, Dramatiker och skådespelare

1. Till skillnad från lätthet, lekfullhet och elegans, så innehåller ytlighet knappt någon sanning men heller ingen direkt lögn. Den består till stor del av halvsanning.

2. Ett kulturklimat som generöst öppnar sig för och undan för undan låter sig domineras av ytlighet i meningen halvsanning (halvbildning, halvetik etc.) är mer hotfullt och försåtligt än det som bejakar rena lögner. Halvsanningen/ytligheten provocerar inte, den låter sig aldrig som lögnen avslöjas, nej, den är alltid tillgänglig och insmickrande, inte sällan populistisk och går lika villigt som cyniskt ärenden åt den som pröjsar
bäst. I det flyktiga, hektiska och bara till hälften sanna, manipulerat av presstalesmän, film- och skivbolag, marknadsförare och prostituerade opinionsbildare, kåsörer och krönikörer, hinner vi inte, förmår vi inte,
vågar vi inte eller ids vi inte begrunda vad ytan egentligen täcker bakom och under sig. Vi väljer att tro att där är alldeles tomt och vår verklighetsuppfattning förvrids långsamt mer och mer.

3. Det är nödvändigt att göra den skarpa distinktionen mellan "ytlighet" och "lätthet" innan man tar till "ytlig" som ett skällsord. Jag är i mitt arbete aldrig rädd för det lätta och lekfulla handlaget – de som beskyller mig för att vara ytlig, vet inte vad de talar om. Att förfalla till "ytlighet" i den mening jag ger ordet, till halvsanning och populism, är lika främmande för mig som att sjunka ner i falskt djupsinne.

4. Privat kan jag säkert odla ytlighet utan att skämmas – måhända inom sektorn "sexuella fantasier" t ex.

5. Det finns en demokratisk fråga som borde diskuteras på en högre och värdigare nivå: frågan om vårt statsskick – monarki eller republik?


Carl Otto Werkelid, Kulturchef på Svenska Dagbladet

1. Det som nöjer sig med att vara yta och utanverk och som oftast rätt omgående, hur som helst så småningom, spricker och smulas på grund av den torka som tomhet ger.

2. Dagens kulturklimat präglas rätt mycket av ytlighet; vi befinner oss – inom alla kulturyttringar – i de ytliga anropens tid. Innehållsliga och idéburna motrörelser finns förstås, men kulturens klimatanläggning sköts ju av helt andra krafter än de som står för själva kulturproduktionen. Skadeverkningarna är uppenbara och har kommit att gå djupt ned i strukturerna; kultur ses allt mer som konsumtionsvaror. Vissa positiva lärdomar borde dock själva kulturlivet kunna dra av sådana processer, t ex den att komma bort från undfallenhet och viss självgodhet.

3. På en mängd områden är jag ytlig och där bryr jag mig inte. Om någon däremot anklagade mig för ytlighet i min arbetsuppgift eller i mitt förhållningssätt till kultur, livet och mina medmänniskor, då skulle jag förstås bli nedslagen och ta in på vilohem för att reflektera.

4. Ja! Men den vore inte hemlig längre om jag torgförde den här.

5. Ja – kläder.


Astrid Trotzig, Författare

1. Ytlighet är inte detsamma som yta. Ytan avslöjar ofta de bakomliggande idealen, som – det säger sig självt – inte sällan rör något mycket komplext. Ytlighet är något annat och kan vara negativ eller i sin bästa form användbar. Negativ ytlighet är det som understryker det förväntade, som serverar färdigförpackade känslor. I sådana ytliga uttryck finns enbart en förståelsenivå som med alla desperata medel ska bekräftas.

2. Det sägs att vi lever i en tid när allt, även kultur, ska gå snabbt och vara lättsmält. Snabbhet medför ofta en form av ytlighet, men all snabbhet är inte av ondo. Det kan vara bra att t ex snabbt kunna få en överblick över ett fenomen, en idé, ett innehåll. Att enbart nöja sig med denna snabba överblick kan möjligtvis tyda på bristande intresse – och tid – att söka ytterligare kunskap eller fördjupning, men behöver givetvis inte vara skadligt eller farligt i sig. Negativ ytlighet kan däremot i sina mest uppblåsta former – t ex i form av nationalism eller idoldyrkan – vara ett hot mot demokrati, yttrandefrihet eller individens kritiska tänkande.

3. Man måste ha lite självdistans och humor, även om jag själv är i avsaknad av just detta. Man ska inte ta sig själv på för stort allvar, även om jag själv är bra på just detta. Man ska inte vara rädd och oroa sig för en massa saker, framför allt inte om vad andra människor tycker och tänker om en, även om jag själv är bra på just detta också. Varje läsare gör sig sin egen bild av mig som författare och/eller mina böcker. Det kan möjligtvis vara irriterande att bli läst på ett sätt som man inte tycker överensstämmer med ens intentioner. Men man kan alltid trösta sig med att man är missförstådd.

4. Jag konsumerar bort min ångest – en underskattad terapiform – helst med klädinköp enligt mottot "Ju dyrare desto bättre" – bättre i fråga om kvalitet och ångestutdrivande effekt.

5. Yta – i den egentliga bemärkelsen estetik – betraktas ofta som ytligt, men bakom god form och design finns ett gediget arbete, komplexa val och frågeställningar, överväganden – en arbetsprocess som liknar konstnärens. Och ytan avslöjar, som sagt, ofta de bakomliggande idealen som råder i ett samhälle, i en kultur, vid en viss tid och under vissa omständigheter.


Roy Andersson, Filmregissör

Ämnet är inte bara ganska svårt... det är oerhört svårt och komplext. Jag kommer att tänka på en Ionesco-text:

Ingenting är grymt. Allting är grymt
Ingenting är komiskt. Allting är tragiskt.
Ingenting är tragiskt. Allting är komiskt.
Allting är verkligt, overkligt, möjligt,
omöjligt, fattbart, ofattbart.
Allting är tungt. Allting är lätt.

Man skulle kunna tillägga: Ingenting är ytligt. Allting är ytligt. Ur antropologisk synvinkel är även det vi avfärdar som ytligt viktigt och intressant. Allting är intressant. Ingenting är intressant.


Göran Greider, Författare och journalist

1. Ytlighet är för mig något negativt. När någon t ex anser att emu är bra därför att vi då slipper växla pengar när vi reser utomlands – då har personen i det här fallet missat de väsentliga maktfrågorna. I litteraturkritiken ser jag rätt ofta det slags ytlighet som innebär att kritikern inte orkar se blåvalarna som simmar – eller inte simmar – under texterna. Jag ser det t ex som ett utslag av ytlighet att Leif GW Perssons senaste rövarroman knappast bemötts med en enda intelligent artikel som tagit den på allvar. Ordet "yta" har däremot för mig en underbar klang – ordet låter som beröring med händerna – och jag har ingenting emot ytliga författare bara deras yta är tillräckligt stor.

2. Nej, det finns inget positivt med det. En viss typ av postmodernism som – så minns jag det i alla fall – en tid direkt hyllade det ytliga verkar tack och lov alldeles ha förbleknat. Nu djupnar färgerna istället.

3. Nej, aldrig.

4. Att jag älskar TV-serien Star Trek och brukar sjunga med i den Dvorakartade signaturmelodin, men den lasten är inte hemlig och de frågor serien tar upp (t ex hologrammens rättigheter) är inte ytliga.

5. Den motsatta frågan är viktigare: Exakt vilka högkulturella fenomen borde fråntas sin kulturstatus?

Publicerad: 2003-03-14


Läs mer om Allt om Böcker (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Allt om Böcker (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA