Epoken Olof Palme

de sociala reformernas skördetid

Ur Röda Rummet nr 1/09


Det är nu drygt 23 år sedan Olof Palmes liv ändades av en mördares kula. Det är inte heller bara bokstavligt som Palme gått ur tiden utan han är också märkligt frånvarande i dagens offentliga politiska samtal. Göran Persson nämnde på sin tid nästan aldrig Palme. Mona Sahlin gör på sin höjd pliktskyldiga hänvisningar till honom och det är heller knappast någon i ledande ställning i dagens socialdemokratiska parti som kallar sig för demokratisk socialist, ett uttryck som för Palme var en honnörsbeteckning. Varför har arvet efter Palme bleknat bort till den grad det gjort? Anders Karlsson har läst en omtalad biografi.

När jag läser Kjell Östbergs Palmebiografi i två delar, I takt med tiden – Olof Palme 1927-69 (Leopard förlag 2008) och När vinden vände – Olof Palme 1969-86 (2009) tycker jag mig finna tydliga illustrationer till hur tidsandan i svensk politik har förändrats sedan Olof Palmes dagar.

”Jag tycker att man ska leva som en socialdemokrat när man är det och då anser jag inte att man ska lägga ner sina resurser på yttre ramar som modekläder och kläder som traditionellt uttrycker ett ägande”, så kunde Lisbeth Palme säga i en tidningsintervju. Knappast skulle ett yttrande av det slaget kunna komma från Anitra Steens läppar, som med sin skyhöga generaldirektörslön, sin flärd och sitt herrgårdsboende är en statsministerfru signifikativ för vårt nuvarande millenium. Hur har inte tidsandan förändrats sedan 1970-talets dagar. Och hur har inte politikens innehåll närmast genomgått en metamorfos.

Ta bara begreppet reform. Under Palmes tid symboliserades det av exempelvis införandet av en tandvårdsförsäkring, en femte semestervecka eller lagen om anställningsskydd – förändringar som gav folkflertalet ökad frihet och svängrum. Under den nyliberala eran kom det istället att bli synonymt med ett ökat svängrum för kapitalet i form av avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar – så har tecknen bytt plats. Eller uttrycket ”blandekonomi”, som för socialdemokraterna under Palme var den självklara samhällsekonomiska organisationsformen (även om oklarhet och oenighet rådde om blandningens mest lämpliga proportioner), men vem använde senast det begreppet i den politiska debatten?

”Vi kommer inte att tveka att ingripa i marknadshushållningen när detta är nödvändigt, för att tillgodose de krav som växer fram ur människors vardag” Citatet härstammar från Olof Palmes kongresstal 1969, efter att han enhälligt valts till ny partiordförande. Det var vid en tid när den offentliga sektorn var under stark utbyggnad och snart skulle LO börja trycka på för en demokratisering av näringslivet med sitt förslag till löntagarfonder. Det fanns även en yngre generation socialdemokrater – i SSU och i partiet – som på varenda kongress motionerade om att förstatliga bankväsendet och som pressade på för en mer radikal politik:

”Olof Palme är för utslätad. Det är på tiden att på allvar börja diskutera förstatliganden. Men det går väl inte så länge Gunnar Sträng sitter kvar som en propp” (Margot Wallström som 22-årig riksdagskandidat, i en intervju i Dagens Nyheter inför valet 1976). En bjärt kontrast mot den nyliberalism som från 1980-talets början alltmer kom att tillskansa sig problemformuleringsprivilegiet i det offentliga samtalet.

Förra året kom första delen i Kjell Östbergs Palmebiografi, I takt med tiden, som följer honom från tidiga uppväxtår fram till att han i oktober 1969 efterträdde Tage Erlander som partiordförande.

Såväl denna som den nyutkomna När vinden vände, är mycket ambitiösa forskargärningar där författaren inte bara gått igenom arkiv och tryckta källor utan också genomfört en rad intervjuer med människor som stod Olof Palme nära – som exempelvis Sten Andersson, Olle Svenning och inte minst Lisbeth Palme och sonen Joachim. I lämpliga doser väver författaren in betraktelser som vetter mot privatpersonen Palme, vilket ger en mer allsidig och mänsklig bild av honom. Det går att riktigt se Palme framför sig när han sitter och läser dagens tidningar med pannlampa någon natt i det påvra sommarresidenset på Fårö. Det framkommer också vilken oerhörd arbetsmänniska han var – ofta hemkomst på småtimmarna, men ändock sattes klockan på väckning 06:45. Självklart krävde ett så hårt arbetsschema sin tribut. Förutom under semestern blev det inte så mycket tid över till familjens tre barn. Men även om Palme inte var hemma fanns det möjlighet att se honom i det relativt nya TV-mediet där han figurerade titt som tätt. Det kunde dock få konsekvenser för familjelivet hos Palmes i radhuset i Vällingby:

”Hoppas pappa inte är på TV idag så man kan få se Modiga mindre män, kunde sonen Mårten undslippa sig, luttrad av alla barnprogram som fått stå tillbaka för program med fadern.

Politisk vindriktning

Titeln på första boken, I takt med tiden, träffar mitt i prick. Egentligen var Palme under hela sin politiska bana relativt i fas med den rådande politiska vindriktningen. Under det ljumma, ”ideologilösa” 1950-talet var han, som Tage Erlanders högra hand i kanslihuset, minst av allt en påhejare av en snabbare utbyggnad av den sociala välfärden. Han höll sig inom partiets mittfåra och hade snarare en tendens att ta ett steg åt höger än åt vänster. Att han låg ”i takt med tiden” verkar även fått genomslag i det egna privatlivet. Den Palme som tog initiativ till barnstugeutredningen i slutet av 1960-talet och med 1970-talets daghemsutbyggnad framstod som jämställdhetens banérförare, kunde i en intervju i slutet av 1950-talet, i en tid då fortfarande endast en minoritet av kvinnorna var ute i arbetslivet, säga att ”vi ser det nog som den bästa lösningen att Lisbeth stannar hemma”. Av den studentpolitiker och militära underrättelseman som under första delen av 1950-talet var USA behjälplig med information om svenska kommunister blev det under 1960-talets vänstervåg en skarp kritiker av den amerikanska utrikespolitiken. Under 1980-talets högervridning hade inte Palme mycket att anföra mot de alltmer tydliga inslag av nyliberalism som framför allt finansminister Kjell-Olof Feldt röjde väg för.

I del ett behandlas den fråga som kanske allra mest blivit förknippad med Olof Palme, Vietnamkriget. Här stod verkligen hans opinionsbildande stjärna i zenit. Det är svårt att riktigt föreställa sig vilken enorm global uppmärksamhet hans uttalande i samband med USA:s bombningar över Hanoi och Haiphong julen 1972 rönte, då han jämställde dessa illdåd med nazismens massakrer och koncentrationsläger under andra världskriget. President Nixon gick i taket och ända fram till våren 1974 var inte någon svensk ambassadör välkommen i Washington. Här i Sverige hade dock Palme ett brett stöd för sitt skarpa tonläge. I början av 1973, i svallvågorna efter jultalet, genomfördes en namninsamling där 2,7 miljoner svenskar skrev på för bombstopp i Vietnam, en historiskt sett enastående hög siffra. Det hela var ett initiativ som alla de dåvarande fem riksdagspartierna ställde sig bakom. Till och med högerledaren Gösta Bohman, som tidigare hävdat att ”USA bombade för fred i Vietnam” kände sig nödgad att rätta in sig i ledet.

Vietnamavsnittet kastar även på ett förtjänstfullt sätt ljus över hur starka de historiska banden mellan Sverige och USA är, och över den svenska socialdemokratins roll som en för USA betydelsefull utpost mot kommunismen. Arne Geijer, LO:s ordförande 1956-73, kunde komma och gå som pojken i huset på den amerikanska ambassaden. Gick det för lång tid mellan Geijers visiter kunde ambassadören uttrycka sin beklagan över att han inte fått träffa Geijer på flera veckor. Det är också betecknande hur ambassaden omedelbart hörde av sig till den svenska regeringen – likt en självutvald censor – så fort något statsråd eller tidning uttryckte kritik mot USA. Trots all turbulens kring Vietnam förändrades inte heller relationen mellan Sverige och USA i grunden. ”Utom Vietnam inga problem”, hette det i återkommande rapporter från ambassaden hem till Washington. Vapenhandeln och underrättelsesamarbetet mellan länderna fortgick också precis som förut.

Revolution på svenska

I del två kretsar en hel del kring reformpolitiken under Olof Palmes första statsministerperiod (1969-1976): ”Med en viss tillspetsning skulle kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts under en så kort tid någonstans som under Olof Palmes första sju år som statsminister”, kommenterar Östberg. Om man skulle räkna upp alla dessa reformer skulle listan bli tämligen lång. Här kan exempelvis nämnas 40-timmars arbetsvecka, pension vid 65 år, förbättrad sjukförsäkring, trygghetslagarna inom arbetslivet, förstatligande av apoteken och så vidare. En rad reformer kom på jämställdhetens område – med bland annat avskaffande av sambeskattningen för gifta par, fri abort, föräldraförsäkringen och en massiv utbyggnad av barnomsorgen. Denna skördetid för kvinnans emancipation har ibland fått gå under epitetet ”revolution på svenska”. Omfattningen av förändringsarbetet kan illustreras med att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet växte från 26 till 38 procent. Frågan är om ett utvecklat kapitalistiskt system någonsin varit så jämlikt? Från 1945 och fram till 1980 såg vi en tydlig tendens till att klyftorna i det svenska samhället drogs ihop.

Här kunde det dock kanske varit på sin plats med lite mer konkret reflektion kring ofullkomligheter i välfärdsbygget trots den imponerande reformtakten. Fortfarande var det stora grupper i samhället, som exempelvis pensionärer utan ATP, som levde under synnerligen påvra förhållanden. Emellertid tar författaren upp det remarkabla faktum att låginkomstutredningen som självständig enhet lades ner sommaren 1971, av inrikesminister Erik Holmqvist och finansminister Gunnar Sträng, bakom ryggen på den semesterfirande Palme.

Meidnerfonderna

I två betänkanden och sexton delrapporter hade utredningen under fem år i siffror och tabeller framvisat att klassamhället bestod. Framför allt Sträng hade irriterats över den avslöjande statistiken, och undrat över hur de med de lägsta lönerna var ”funtade å huvudet och kroppens vägnar”. Arbetet kom nu istället att slutföras av en grupp i kanslihuset under ledning av Palmes nära medarbetare Anders Ferm. Den ursprungliga utredningens förslag tonades ner som ett ”debattinlägg från forskare”. Därtill underströks att utredningen givit upphov till ”förhastade slutsatser” om den socialdemokratiska politiken.

Olof Palme var ett med det socialdemokratiska reformbygget, men ville han som ”demokratisk socialist” verkligen förändra rådande ägarförhållanden i grunden? Själva lackmustestet blev LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Anna Hedborgs löntagarfondsförslag, ett förslag som i sin ursprungliga tappning på lång sikt skulle överföra avgörande makt i näringslivet till kollektiva fonder kontrollerade av LO-facken. LO antog förslaget på sin kongress 1976 och LO-tidningen gick ut med den braskande rubriken att ”nu tar vi över!”.

Palme var dock inte den som välkomnade förslaget. Likt en Pontius Pilatus tvådde han händerna och poängterade gång efter annan att fonderna inte hotade det privata företagsägandet eller den svenska blandekonomin. Inför partikongressen 1978 genomfördes ett rådslag inom partiet om Meidners förslag. De 65 000 partimedlemmar som deltog i rådslaget var framför allt intresserade av en konstruktion som gav löntagarna makt över företagen och vände sig mot den positiva bild av marknadsekonomin som gavs i diskussionsunderlaget. Palmes kommentar var att partiledningen var tvungen att inta en ”tuff attityd mot cirklarna”. Under åren i opposition 1976-82 lyckades också partiledningen att steg för steg urholka fondförslaget. När slutligen en modell för löntagarfonder slussades igenom riksdagen 1983 hade alla de maktöverskridande delarna skurits bort. Palmes strukturella förändringsvilja stannade vid Medbestämmandelagen (MBL), som han i ett riksdagstal 1976 betecknade som ”århundradets reform”.

En sak som slår mig vid genomläsningen av När vinden vände är att 1970-talet för folkrörelserna var ett decennium av segrar. Självklart var FNL-gruppernas genomslag och Vietnams befrielse det mest spektakulära och synliga. Men även den våg av vilda strejker, som efter gruvstrejken 1969-70 i Malmfälten spreds över landet, var till stora delar framgångsrik. Kvinnorörelsen – med Grupp 8 i spetsen – förknippades som sagt var med uttrycket ”revolution på svenska”. Miljörörelsen vann en rad segrar av symbolisk natur: almarna i Kungsträdgården fälldes aldrig, Vindelälvens utbyggnad stoppades, i Göteborg kunde tusentals aktivister förhindra uppförandet av Kungstorgsgaraget – framgångar som i förlängningen innebar att miljöfrågorna oåterkalleligen etablerades i svensk politik.

Vi 60-talister som kom i generationen efter har tvärtom en tunnsådd erfarenhet av att kamper och aktioner ändat i framgång. Vad vi verkligen skulle behöva idag för att stärka självförtroendet och utveckla motståndet är segrar.

Vad bör då vi socialister ta med oss av arvet efter Olof Palme? Ja, framför allt handlar det om synsättet att politiken är något glädjefyllt och att politiken – och inte marknaden – är vägen till samhällsförändring, något som också titlarna på Palmes böcker bar vittnesbörd om: Politik är att vilja, En levande vilja och Att vilja gå vidare. För att skaffa sig kunskap om denna tid, när så mycket av politiken kretsade kring Olof Palmes person, är Kjell Östbergs böcker en utomordentlig introduktionskälla.

Anders Karlsson

Artikelförfattaren är anställd på veckotidningen Internationalen och medlem i Röda rummets redaktion.

Publicerad: 2009-05-29

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2021-11-26
Karavan 3 2021

2021-11-25
Bild & Bubbla 228 2021

2021-11-24
Barnboken - tidskrift för barnlitteraturforskning Volym 44 2021

2021-11-22
Utställningskritik 5 2021

2021-11-20
Opera 5 2021
Cirkeln 3 2021

2021-11-18
Glänta 2 2021

2021-11-15
Sydasien 3 2021

2021-11-13
Nio-Fem 2 2021

2021-11-12
Tydningen 40 2021

2021-11-05
Med andra ord 108 2021

2021-11-03
OEI 90-91

2021-10-30
Haimdagar 7-8 2021

2021-10-29
Signum 7

2021-10-25
Konstperspektiv 4

2021-10-17
Tydningen 39 2021

2021-10-02
Världshorisont 3 2021

2021-10-01
Akvarellen 3 2021
Bild & Bubbla 227 2021

2021-09-30
SocialPolitik höst 2021

2021-09-29
Balder 3 2021

2021-09-28
Nordens Tidning 3 2021

2021-09-27
Amnesty Press 3 2021

2021-09-20
Tidig Musik 3 2021
Opera 4 2021

2021-09-19
Medusa 3 2021
Karavan 2 2021

2021-09-15
Byggnadskultur 3 2021

2021-09-14
Folket i Bild Kulturfront 6-7 2021

2021-09-11
Folket i Bild Kulturfront 5 2021

2021-09-10
Signum 6
KLASS 3 2021

2021-09-03
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 23 2019

2021-08-24
Utställningskritik 4 2021

2021-08-23
Konstperspektiv 3

2021-08-22
Fronesis 70-71

2021-08-21
Cirkeln 2 2021

2021-08-14
Haimdagar 1-6 2021
Fjärde Världen 3 2021

2021-08-04
Lyrikvännen 2 2021

2021-08-02
Kontrast Magasin 2 2021

2021-07-28
Hjärnstorm 142-143 2021
SocialPolitik v 30 2021

2021-07-27
Trakten 3 2021

2021-07-25
Teatertidningen 2-3 2021
Trakten 2 2020
Parnass 2 2021

2021-07-24
Världshorisont 2 2021

2021-07-23
Utställningskritik 3 2021
Trakten 1 2020

Äldre resuméer