Potemkin, Arup, Koolhaas, Erskine och Sverige

Ur Kritik nr 4-5


Det är en gammal men icke desto mindre giltig observation att arkitekturen i designmagasinens våld reduceras från en sammansatt och komplex helhet till yta, där bedömningen svårligen kan röra vid några av arkitekturens djupare kvaliteter, allra minst hur byggnaden faktiskt går att bruka. Det ger framgångsrika arkitekter möjligheten att misslyckas med, eller strunta i, att skapa människovärdiga miljöer och ändå påräkna sig hovfotografernas hjälp att smeta över bristerna så länge projektet rymmer några lämpligt dramatiska/cleana fotovinklar.

Med Internet har ytterligare ett steg tagits i det pågående lösgörandet av arkitekturen från den faktiska byggda verkligheten. Över nätet redovisas (mumbo)jumboprojekt utförligt i ett tidigt stadium genom ”virala” animationer och copytexter på arkitekturbloggar. Genom att pytsa ut nytt upphetsande material över en längre tid kan uppmärksamhetsbubblor blåsas upp utan att det nödvändigtvis måste finnas så värst mycket substans bakom. På så vis gjorde exempelvis den kinesiska ekostaden Dongtan utanför Shanghai för fyra år sedan sina första vändor på Internet som ett nutida Shangri-La. 2007 rapporterade Wired i en stor artikel att bygget skulle påbörjas ”senare detta år”. Folket på brittiska superkonsultfirman Arup pumpade ut hundratals planer, diagram, visualiseringar och hyllningar av sin egen framsynthet och fick därigenom mängder av reklam för sin nya avdelning för ”integrated urbanism”. Mer i tystnad har hela projektet sedan dess begravits och när brittiska Telegraph besökte den tilltänkta platsen hade invånarna aldrig hört talas om att där hade planerats en ny stad. Bloggen Ethical Corp menade tidigt att det hela rörde sig om en ren potemkinkuliss och utnämnde vid årsskiftet 07/08 Arup till årets Greenwasher.

Potemkinkulisser är nog det inofficiella nyckelordet i samtidens stadsbyggande. Vi formligen dränks av städer och projekt som på lösa grunder utger sig för att vara ”gröna”. Med Rem Koolhaas ord: ”designs are increasingly winning competitions because they are literally green, and because somewhere they feature a small windmill”. Det produceras mycket varmluft. Alldeles för sällan synas korten.

Det är inget fel på storslagna gröna visioner. Det vore tillexempel förträffligt om Abu Dhabi verkligen byggde den självförsörjande oas i öknen som Foster+Partners fått nöjet att göra så romantiska renderingar av. Men om vi en längre tid livnär oss på en föda där näringsinnehållet inte på långa vägar är vad förpackningen påstår, då kommer vi tillslut drabbas av bristsjukdomar. Risken med att inte ordentligt syna giltigheten i utställda löften är att vi inbillar oss att vi är på rätt spår mot ett hållbart samhällsbyggande när vi i själva verket bara slänger illusioner i ansiktet på varandra. Ett beteende som påminner om en nyligen inträffad finanskrasch.

Om arkitekterna vill vara något mer än (en sämre variant av) art directors, så måste en särskild uppgift vara att alltid ta verkligheten på allvar. Att se och erkänna vad den tillåter och inte tillåter. Vad som är möjligt och inte möjligt. Vilka behov som faktiskt finns och kan uppfyllas med ena eller andra lösningen. Utgå från det. Lika lite som det är hållbart att ljuga för sin beställare kan vi ljuga för allmänheten. Ändå är det precis vad vi gör. Det hade varit fantastiskt om alla de blommande träd, prunknande planteringar, tysta vindkraftverk, transparenta bilar, livfulla uteserveringar, ändlösa sommardagar och flanerande kändisar som photoshopats in i presentationer, verkligen hade följt med in verkligheten. Men vi visste ju att de inte skulle göra det. Så varför ljög vi?

Ja. Visst. Vi arbetar med visioner, bilder av hur det skulle kunna bli om bara... vi ska övertyga beställaren. Vi har lärt oss på skolorna. Presentationen är slutmålet...

I en föreläsning 1982 pekar Ralph Erskine på glappet mellan vision och verklighet i sina egna projekt: ”The essential richness of life has not arisen. The charm they may have could be the ‘Aesthetic Trap’, an artistic manipulation which gives intimacy and personal situation but an environment which, though improved, is still thin in content, not community-places but the monofunctional housing areas I decry and a palliative rather than a solution for our living environment.”

Historien förskräcker. Tänk om det gröna i vår tids ekoarkitektur sitter lika tunt i fernissan som det sociala medvetandet hos många byggherrar under Erskines 1900-tal? Erskines slutsats var att arkitekten inte kan räkna med annat om han/hon endast sysselsätter sig med en liten del av verkligheten. Nej, upp och ut: ”as citizens we must work for the better political, economic and administrative instruments which can ease our task in making reality of these dreams.” Till de nödvändiga instrumenten hörde lagstiftning och finansieringskrav:

“Architecture becomes involved in basic human needs partly out of intrinsic interest, and partly prodded by the increasingly sophisticated requirements of statutory and funding institutions. This can be observed in furnishable rooms, useful kitchens […] in the rights of the under-privileged and minorities and in economy in the use of energy and other resources.”

Jag kan inte se några skäl till varför detta inte vore giltigt också idag. Det skulle behövas ett helt batteri av understödjande politisk eldgivning som hamrar på såväl lagstiftning, teknikupphandling, kvalitetsuppföljning och avdragsvillkor. Hur ”spännande” det än har varit under en period att lansera ”gröna” projekt – så försvinner snart nyhetens behag och den ekologiska profilen möter den krassa – ekonomiska – verkligheten. Som så många gånger förr riskerar de välmenande (här gör jag ett chansartat antagande), entusiastiska och på gränsen till självutplåning naiva arkitekterna att bli tagna som gisslan i greenwashingkampanjer. Satta som konstruktörer av 100% nedbrytbara potemkinkulisser, som står så länge uppmärksamheten är påskruvad. Men inte en dag längre.

Det är som med de glansiga magasinen. Ett gift som blir till ett beroende. I slutändan lurar vi framförallt oss själva.

Blåsta igen.

Erik Berg

Publicerad: 2009-03-30

Köp Arkitekturtidskriften KRITIK
Läs mer om Arkitekturtidskriften KRITIK i katalogen
Fler artiklar knutna till Arkitekturtidskriften KRITIK
Fler tidskrifter i kategori ARKITEKTUR