Ljusare än solen

Ur Jungfru Maria nr 1/09


Burgund i andakt. Kullarna sjunker som böner ner i dimmans änglafamn.

Cluny föddes här, och med den pånyttföddes miljoner själar. Pilgrimerna strömmade genom ett landskap, vidunderligt som en åkallan, till Det brinnande hjärtats kammare.

Detta förändrades. Cluny översvämmades av revolutionens stormvågor. Den väldiga klosterkyrkan förstatligades, såldes och användes som stenbrott. Över hela landskapet söker den sig nu en ny fristad i bonings- och uthus, i murar och grindstolpar. Stenarna, som strävade viktlösa mot himlen, har sjunkit trötta och nöjda mot människornas värld.

Men den finns också kvar på annat sätt. Där förr var lång- och tvärskepp, valv och pelare, där försvinner allt i moln och skyar. Kristenhetens största kyrka har slutligen helt lierats med himlen och antagit dess gestalt.

Men pilgrimerna? Ja, Det brinnande hjärtat finns kvar i samma sluttningar. Finns nu för hela den kristenhet som vuxit sig än mer mångfaldig sedan Clunys dagar. Och Taizé heter dess nya kammare, en liten by, uppflugen som en fågelunge överst på en grön kulle. I byns mitt ligger den gamla bykyrkan, men den försvinner nästan bland de omgivande husen. Ändå är den en katedral av mysterier, de 1 100 åren vilande som ett ljust skimmer inifrån dess bönemitt.

Klostret ligger öppet som en välsignelse mot det omgivande landskapet; värmer som ett glödande hjärta i byn. Klosterkyrkan är även den egentligen en katedral: av förtröstan. Därför flammar ”den fattiges guld” – färgen orange – bakom altaret i ett annars avskalat kyrkorum. Här möter kontemplationen all rastlöshet, här öppnade broder Roger, klostrets grundare, himlen och andens rymder. Och det är just här man börjar älska Taizé. I vardagens absoluta motsats: stillhet, ödmjukhet, sårbarhet. Själen vilande i de öppna ikonerna. Kroppen uttunnad, vandrande mellan årtusenden. Andakten genomsyrar varje präktig storhet, varje utsatt litenhet.

Gudstjänsterna är stillhetens tjänare och de är tre till antalet – vad annars? De vandrar varje dag sin pilgrimsväg genom sinnen och tankar. På morgonen hålls mässan och nattvardens hopp tänds i gryningen. Middagsbönen reser sitt skydd mot dagens alla kastvindar, en ljus glänta kantad med frid. Kvällsbönen leder vidare in genom mörkret. Kyrkorummet förvandlas till en väldig kyrkklocka som dånar ut sitt budskap. Och Ordet motar snart bort natten med en alldeles ny form av gryning, väckt ur mänskors mörka sorger och ljusa hopp.

Så når pilgrimerna längre än till sin pilgrimsort. Så når de sitt pilgrimsmål, sin Gud.

Sångerna fyller kyrkan som små fåglar, de fäller ut sina vingar och sveper ut med oss alla. Ut i den ofantliga himlen, där molnen dignar av sina vita blommor och vindarnas ljusa stigar vindlar bort mot ännu mera ljus. Högt över stundens skira spindelväv och evighetens djupnande skog. Bort från det jordiska, det knappt synliga, som virvlar iväg från vår blick. Sångerna böljar över himlarnas djup, flyter som frömjöl i ljummen vind. Så hejdar de sig, landar försiktigt och reder sig ett bo mitt i hjärtat.

Men denna beskrivning är ändå oerhört ofullständig. För vad är Taizé egentligen? Där strålar ett stort ljus och omkring det samlas mycket ljus. Marken och vattnet är ljus. Djuren är ljus. Byggnader är ljus: väggar, tak och golv är ljus. Alla människor är ljus, alla deras tankar och bekymmer, alla deras rop och sår. Himlen är den röst som säger ljuset, solen bär detta ljus på sina mörka strålar. Allt är ljus och ett starkare ljus än de trötta sinnena kan uppfatta. Och ur detta ljus skimrar ytterligare ljus, vilket fylls av än mer ljus och ännu mera ljus och Ljus ur Ljuset.

Åsa Norén

Publicerad: 2009-03-24

Köp Jungfru Maria
Läs mer om Jungfru Maria i katalogen
Fler artiklar knutna till Jungfru Maria
Fler tidskrifter i kategori ÅSKÅDNING & LIVSSYN