Hon som bar hela världen
Ur Jungfru Maria nr 1/09
Flykten till Egypten
Hon sprang in i det egyptiska mörkret
från det större mörkret,
och en filt täckte Barnet
och dolde Ljuset för en tid;
till en viss stund.
Hon bar hela världen
och hennes börda var lätt.
Hon bar med sig Världens Ljus!
Det fanns ingen plats på jorden där folk
väntade Modern; ingen väntade henne.
Ordet, som redan fanns innan världen
skapades, var tyst. Gud var tyst i mörkret.
Modern gick över jorden i tystnad.
Josef gick först i brådskande tystnad.
Genast bakom dem
flög åtta ärkeänglar i tystnad.
Den ena Himlen gick efter den andra.
I sin sömn drömde Barnet
att Hans Moder var Himlarnas Drottning.
Änglaansikten skimrade av ljus och eld
som tiden gjorde i henne och evigheten i Honom.
Regina Derieva, ur The Pilgrim’s Star (Israel, 1999)
(Översättning från engelska Marie Tonkin Reda)
”Det fanns ingen plats på jorden där folk väntade Modern...” När Regina Derieva skriver om Maria tycker jag mig se hennes snabba steg, den fladdrande mantelfållen skymta svindlande nära. Det är verkligen så tyst i Derievas dikt att man kan höra nattljuden och änglarnas vingar. Maria, Guds Moder och vår Moder, skyndar före oss. Hon har delat flyktens, exilens villkor med oss. Varje dag strömmar dessa ansikten förbi oss med sin påminnelse om nöd, i bilder eller siffror: flyktingarna och de hemlösa. Eller de rättslösa. Sådan var hon, Maria. Hon vet vad det är att vara eftersökt av regeringsmakten, att inte kunna skydda sitt barn annat än genom lydnad för Gud, som har hela planen i sin hand.
Det yttersta modet. Att handla och leva i tro på Gud i det totala mörkret och motsägelserna. Förföljelsen slår till direkt, innan Kristus ännu hinner födas. Och hon flyr med Israels väntade frälsare. När får hon återse hemlandet? Hon är som en Mose utanför det förlovade landet, utan garantier men med löftet i sitt hjärta. Landsflykten spelar ju i sig ingen roll, skriver Thérèse av Jesusbarnet.
”...är inte Jesus det vackraste hemlandet?”, kursiverar hon i sin dikt
Varför jag älskar dig, o Maria1. Men Maria är då fortfarande en världsinvånare som delar de mänskliga villkoren. Koptisk-ortodox tradition berättar om hur den heliga familjen håller sig gömda under sin flykt i Egypten och med en hårsmån när undgår svärdet.
”Hon bar hela världen/ och hennes börda var lätt.” ”Lätt”, skriver Derieva. Denna oändliga tyngd. Ja, när Maria tar emot Gud i sin kropp, bär hon också hela världen i sig. Genom Kristus blir bördan lätt. Genom hennes fria val strålar vår frälsning fram. Ur så mycket mörker.
Vem kan tolka henne, eller vem kan söka hennes blick genom historiens bråte eller kanske inom sig i trons ljus, och inte börja älska henne? Hon är ju som vi kristna är priviligierade att veta, inte en arketyp eller urbild för kvinnan, utan en levande Person, som vi kan lära känna. En irakisk bekant berättade för mig om ett oväntat besök. En gammal kvinna med obestämbar arabisk dialekt, som de aldrig förut eller senare sett, stod i dörren och bad att få se parets sexårige son, som blivit delvis hjärndöd efter en olycka i en simbassäng. Han kunde inte längre röra sig mycket eller tala. Men hur kände hon till honom? Hon gick fram till hans säng och grät tyst när hon såg honom. En kort stund satt hon där. Hon bad för honom och gick sedan ut.
Var det Maria? frågade de sig. Paret hade bett brinnande om ett under, ett övernaturligt ingripande som skulle återbörda deras son till sin fulla hjärnkapacitet. De hade hög beredskap för något sådant. Något mirakel med sonen har inte skett till i dag, fastän han blivit lite bättre. Men varför skulle hon, Modern, inte komma till dem, de som – liksom hon – i någon mening sett sin son dö. Maria eller inte? Kanske är det inte alla gånger så viktigt att avgöra i det enskilda fallet. Tron räcker och vi behöver inte bevisa något för oss själva. Och det finns ju gott om mirakel som uttryckligt bär Marias prägel.
Att inte kunna skydda sitt barn...
Det skulle gälla under hela Marias liv. Lidandet finns alltid där. En meningsskapande komponent, skulle psykoterapeuten Viktor Frankl kanske säga. Mening var ju i hans ögon människans drivkraft nummer ett. Livet handlar inte om vad vi väntar oss av det, utan vad livet väntar sig av oss – ungefär så har han skrivit. Det handlar om att ge ett svar, medvetet och unikt för varje situation. När Marias Son tas ifrån henne genom en brutal död har hon inget att sätta emot. Hennes liv måste ha tyckts berövat all frukt och reson. Hon hade ju gett allt och nu dog den hon älskat mest, själva mänsklighetens hopp. Ondskan stiger in på scenen och tar struptag på tron. Hur uthärdar hon i en sådan extrem situation?
Svärdet genomborrar väl förr eller senare den som försöker vandra i Kristi fotspår och helt tar på sig uppdraget att vara en människa, mellan tid och evighet, men kanske olika hårt. En av översättningarna av namnet Maria är ”den bedrövade”. Sorgens syster? Kransen av rosor vid hennes fötter på flera ikoner och statyer påminner om Kristi törnekrona. ”Hon samlar våra tårar/ som jorden samlar regnet”, skriver Bo Setterlind i dikten
Maria Lacrimosa2. Maria går före oss till korset och står med oss där, i den yttersta tomheten utan svar. När Gud dör är hon hos oss. I lidandet blir hon också vår moder. Hon har varit där, och skulle inte vara vår, om vår sorg inte plågade henne. Mer än någon jordisk mor ”vet [hon] att det inte finns någon död”
3.
Marie Tonkin Reda
1. Thérèse av Lisieux i Wilfrid Stinissen, Den enkla vägen till helighet. En bok om Thérèse av Lisieux, Örebro, 1999, s. 134.
2. Setterlind,
Blomman i snön. Dikter (Suffolk, England 1988), s. 153.
3. Regina Derieva,
The meaning of mystery. Icons of the Holy Land (Jerusalem 1998), s. 31.
Publicerad: 2009-03-22
Köp Jungfru Maria
Läs mer om Jungfru Maria i katalogen
Fler artiklar knutna till Jungfru Maria
Fler tidskrifter i kategori ÅSKÅDNING & LIVSSYN
