teckning, livboj, figur på divan och bassäng

Babysim i samtiden

På omslaget till Nirvanas skiva Nevermind från 1991 simmar ett naket spädbarn i en azurblå bassäng. Med sina små knubbiga armar sträcker sig barnet efter en dollarsedel fäst på en kraftig fiskekrok.

Det är ett lika klassiskt som märkligt skivomslag. Jag får samma känsla av att se på det som av att läsa Jakob Stabergs artikel i senaste numret av Divan, Anteckningar från en spädbarnsobservation.

Under sju månader förra vintern ägnade sig Staberg, docent i litteraturvetenskap och kandidat i psykoanalytiska föreningen i Stockholm, åt att observera ett spädbarn. Genom en noggrann granskning försöker Staberg att ”utveckla en förståelse av spädbarnets mentala processer, deras former och innehåll.” Han vill på detta sätt ”vinna tillträde till något av den erfarenhet som ligger förborgad i vårt psykiska liv.” Stabergs slutsatser är häpnadsväckande.

Divan är en tidskrift för Psykoanalytiskt Forum, som är en religiöst och politiskt obunden ideell förening. Tidskriften kommer ut två gånger per år, på teman som Tolkning, Kärlek och Projektion. Senaste numret har temat Kropp kön subjekt. På hundratrettio sidor ryms bland annat en lång psykoanalytisk läsning av Proust, en kort men utmärkt Lacan-artikel av Carin Franzén och en framvällande bokstavsansamling av Helena Granström. Den gemensamma nämnaren är Freud, psykoanalysens fader.

Jakob Stabergs artikel om en spädbarnsobservation är en av de mest spännande. Han påbörjar sin observation medan barnet ännu inte skiljts ut ”från den omvårdnad det är i fullständigt beroende av.” I barnets värld är det fortfarande ett med modern. Staberg fortsätter genom att analysera barnets upplevelse av moderns bröst, som han tolkar ”som en primitiv form av önskan.” Barnet utvecklar alltså sin första önskan i samspel med modern. Den yttre omvärlden är direkt närvarande i barnets inre liv.

Det är långt ifrån en allmänt vedertagen uppfattning. Den ständigt växande floran av självhjälpslitteratur bygger ofta på motsatsen. I peppande ton presenteras lösningsförslag på hur du ska förändra ditt beteende. Dagstidningarna är inne på samma linje. De erbjuder pigga uppslag på hur du ska bli bättre på att hantera krav och stress. Det är du som måste hantera dina känslor. Med hjärtligt ompysslande röst bjuder de in till ett misslyckande: kan du inte ens hantera din egen stress?

Men var är omvärlden?

På sjuttiotalet talade vi om relationer i termer av klasskamp. Världen bestod av produktionsförhållanden och livet utspelade sig utanför oss. Fyrtio år senare har vi bytt ut den kollektiva klasskampen mot den individuella kravkampen. Det är ett snarlikt tankesätt, men vänt inåt. Nu utspelar sig livet inom oss – oavsett om vi blir kickade från jobbet, har en kass kärleksrelation eller drabbas när miljön brister. Det handlar bara om dig.

Bägge positionerna saknar Stabergs självklara koppling mellan inre och yttre.

Barnet på omslaget till Nevermind sträcker ut sin små armar. Ljuset glittrar i vattenytan ovanför dess huvud. Det är vi som lagt barnet bassängen. Vi kan ta upp det igen. Om vi vill. Om vi vågar ta ansvar för det.

En liknande tudelning återkommer i slitningarna mellan kognitiv beteendeterapi och psykodynamiskt inriktad terapi i Sverige, där särskilt Stockholm satsar på kognitivt influerade terapiformer. En springande punkt i diskussionen är värderingen av forskningsresultat från en lättmätbar kognitionsterapi och en svårmätbar psykoterapi. Divan står otvivelaktigt på den senares sida.

Freud är en död gammal gubbe. Västvärlden har genomlevt två världskrig sedan han skrev de texter som ligger till grund för Stabergs spädbarnsobservation och merparten av de andra artiklarna i Divan. Vissa saker håller jag med om, andra är fullständigt flippade. Staberg skriver:
Den tjugonde december. Spädbarnet har sovit i föräldrarnas säng i väl en halvtimme medan jag, ensam med barnet i rummet, iakttar en observerande roll. När barnet till slut öppnar ögonen kommer pappan in i rummet. Han lägger sig ned i sängen hos det nyvakna barnet och blickar kärleksfullt mot det. Pappans ansikte är nära flickans och handen berör hela hennes lilla kropp. Ett ögonblick ser jag en förälskad flicka i mannens kropp som ligger där och smeker spädbarnet med intensivt närvarande blickar. På ett omedvetet plan är det som om flickan inom honom här kommunicerar med dottern, den blivande unga kvinnan.

Men vänta nu. Hur kan Jakob Staberg för ett ögonblick se ”en förälskad flicka i mannens kropp”? Här blir den psykoanalytiska observationen precis så ovetenskaplig, flummig och full av skitsnack som dess belackare hävdar. Men beskrivningen rymmer dessutom en annan intressant aspekt.

Några rader längre fram hävdar Staberg att ”så väl som bröstet kunde laddas med egenskaper av vitalitet och potens, kunde mannen genom att göra sitt kvinnliga varande tillgängligt kommunicera med barnet.” Den avgörande skillnaden ligger i att bröstet enligt Staberg kan laddas med egenskaper, medan mannen gör sitt kvinnliga varande tillgängligt.

Idén om bröstet blir i Stabergs framställning ett samskapande mellan ett inre själsliv och yttre faktorer. Så långt är jag med. Men att göra ett ”kvinnligt varande tillgängligt” är helt tvärtemot, eftersom tanken bygger på att det någonstans inom oss finns en fast kärna av kvinnlighet eller manlighet.

Så vad är det som händer i föräldrarnas säng den tjugonde december?

Jag har svårt att tro att pappan förvandlas till en förälskad flicka. Snarare skulle jag gissa att det är några helt vanliga och kärleksfulla minuter mellan en förälder och sitt barn. För det är genom att erkänna vårt fullkomliga beroende till varandra som vi, med Stabergs inledande ord, kan ”vinna tillträde till något av den erfarenhet som ligger förborgad i vårt psykiska liv.”

Vår samtid är nedsänkt i en azurblå bassäng av självfixering. Varken Freud eller någon annan av hans framlidna generationskamrater kommer att plocka upp oss ur vattnet. Så jag antar att vi måste lära oss att simma. Inte för att ta den lockande dollarsedeln på fiskekroken framför oss, utan för att ta oss upp ur bassängen och vila oss lite i simhallsfiket.

Illustration: Sofie Grevelius



Publicerad: 2009-02-28

Köp Divan
Läs mer om Divan i katalogen
Fler artiklar knutna till Divan
Fler tidskrifter i kategori FILOSOFI & PSYKOLOGI
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA


Annons:

Senaste nummer:

2021-11-30
Amnesty Press 4 2021

2021-11-26
Karavan 3 2021

2021-11-25
Bild & Bubbla 228 2021

2021-11-24
Barnboken - tidskrift för barnlitteraturforskning Volym 44 2021

2021-11-22
Utställningskritik 5 2021

2021-11-20
Opera 5 2021
Cirkeln 3 2021

2021-11-18
Glänta 2 2021

2021-11-15
Sydasien 3 2021

2021-11-13
Nio-Fem 2 2021

2021-11-12
Tydningen 40 2021

2021-11-05
Med andra ord 108 2021

2021-11-03
OEI 90-91

2021-10-30
Haimdagar 7-8 2021

2021-10-29
Signum 7

2021-10-25
Konstperspektiv 4

2021-10-17
Tydningen 39 2021

2021-10-02
Världshorisont 3 2021

2021-10-01
Akvarellen 3 2021
Bild & Bubbla 227 2021

2021-09-30
SocialPolitik höst 2021

2021-09-29
Balder 3 2021

2021-09-28
Nordens Tidning 3 2021

2021-09-27
Amnesty Press 3 2021

2021-09-20
Tidig Musik 3 2021
Opera 4 2021

2021-09-19
Medusa 3 2021
Karavan 2 2021

2021-09-15
Byggnadskultur 3 2021

2021-09-14
Folket i Bild Kulturfront 6-7 2021

2021-09-11
Folket i Bild Kulturfront 5 2021

2021-09-10
Signum 6
KLASS 3 2021

2021-09-03
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 23 2019

2021-08-24
Utställningskritik 4 2021

2021-08-23
Konstperspektiv 3

2021-08-22
Fronesis 70-71

2021-08-21
Cirkeln 2 2021

2021-08-14
Haimdagar 1-6 2021
Fjärde Världen 3 2021

2021-08-04
Lyrikvännen 2 2021

2021-08-02
Kontrast Magasin 2 2021

2021-07-28
Hjärnstorm 142-143 2021
SocialPolitik v 30 2021

2021-07-27
Trakten 3 2021

2021-07-25
Teatertidningen 2-3 2021
Trakten 2 2020
Parnass 2 2021

2021-07-24
Världshorisont 2 2021

2021-07-23
Utställningskritik 3 2021

Äldre resuméer