Tyckt om tidskrifter

Det är ett intressant nummer som belyser självmordet ur många aspekter. Maria Sewerins fiskillustrationer förhöjer värdet.

Åhej, ett nytt nummer av OEI landar på bordet med ett brak. Åh nej, trippelnummer igen i telefonkatalogsformat! Okej, läser gör man på bibblan och vid ett bord. Mig gör det inget, och det är rättvist för alla: ingen brevlåda rymmer ett nummer av OEI.
Brasilien, Polen, Italien och Sverige – så många resor hinner man med! Det liknar en ny ”Dödens grupp” i nästa fotbolls-VM.

OEI er et stort tidsskrift, ikke kun i nordiske men i globale sammenhæng. Redaktionen har øjne større end tekopper, og hvis man ikke bliver skræmt af monsteret, men giver det en chance, lærer det lidt at kende, er der mulighed for perlerækker af nye erkendelser, hver eneste gang den ihærdige, noget nær hæmningsløse men også ubarmhjertige redaktion byder på nye numre – for det her er for entusiaster, nørder og andre særligt interesserede.

Den demokratiska tanken kräver en bred flora av seriösa samhälls- och kulturtidskrifter. I dag sker detta med hjälp av ideella krafter eller för svältlöner. När Alliansen lämnat Rosenbad är det dags för den nya röd-gröna koalitonen att avskaffa distributionsmonopolet, utreda mediemonopolet och säkerställa ett tidskriftutbud som kan leva upp till oberoende, kvalitet och mångfald. 


En bit in på det nya året dyker det sista numret för 2008 av den norrländska litterära tidskriften Provins upp på redaktionen. På omslaget gör man reklam för texter om Poesifestivalen i Härnösand, att Peter Lucas Erixon äter indisk mat i Östersund, att Jörgen Gassilewski skriver kärleksdikter och att Pär Hanson minns Lars Pirak.
Men inget av detta tillhör det mest intressanta i detta nummer.
Det är på sista "reklamraden" det riktigt läsvärda ryms och som avslöjar att det är essäerna som bär detta nummer av Provins.

Hur har ni det med drömmarna i dag? Tidskriften Offside har skapat ett lika strikt som expansivt temanummer (1/09) kring fotbollsspelande svenska utlandsproffs under sex decennier. 
Det är ett av de bästa i den redan ärorika publikationens historia och det leder, mellan instick och svällande notiser och Jesper Högströms pregnanta analyser, till djupare porträtt av Viktor Elm, Stefan Schwarz, Glenn Hysén, Ronnie Hellström, Roger 
Magnusson, Kurt Hamrin.

Man behöver bara gå fram till pocketbokhyllan i snabbköpet för att hitta den: törsten efter ond verklighet. Nästan alla bästsäljare har det gemensamt att de beskriver elände. Som visserligen kan ha motpoler som livsglädje och överlevnadskamp och villkorslös kärlek, men det är då bara en eftergift.



En lite fyrkantig psykologisk förklaring är att i en föränderlig tid behövs en fast punkt, en svart sanning som måttstock för allt annat i världen som är så flyktigt och motsägelsefullt.



Kvinnoförtryck, brottslighet, missbruk. Rejäla grejer. Ger trygghet att läsa om därför att det är på riktigt. Oavsett sanningshalt.



Går man sen till kulturtidskrifterna finns en annan trend: en skog av armar som sträcks ut mot arbetarlitteraturen.

I senaste numret av tidskriften Bang kan man läsa om behandlingsassistenterna Maaret Rissanen och Eivor Johansson. De anmälde behandlingshemmet Krukis i Stockholm enligt Lex Sarah. Straffet blev omplacering efter en tre dagar lång kurs där de bland annat fick läsa om de destruktiva mönster som kan förekomma på kvinnodominerade arbetsplatser. Typiskt kvinneri, stod det i kurslitteraturen, är: frånskrivande av ansvar för egna reaktioner, beskäftighet, skvaller, känslomässig utpressning, medsysterlig klickbildning och sjukskrivning.

– Vi riktar oss till tidningar som har en ambition att syssla med oberoende samhällsjournalistik, det som är en riktig tidning.