Vederstyggliga kalufser
Ur Kapten Stofil nr 9/02
STUPIDOS MODEBILAGA:
BLAND BABSGOSSAR OCH
SLASHANAR
Några kapitel ur swingpjattens historia
I en tidigare artikel (Kapten Stofil 7/2002) rapporterade vi om neoswingrörelsen – de moderna swingpjattar som klär sig i groteskt överdimensionerade 40-talskostymer och dansar jitterbug till Louis Prima-inspirerad jump blues. Den här gången vänder vi blicken bakåt och undersöker swingpjattarnas ursprung och historia.
Martin Kristenson
Kapitel 1.
HEY, PACHUCO!
Swingpjattarna började dyka upp i Sverige, speciellt i Stockholm, runt åren 1941-42. Man kände igen dem på de smala byxorna, de långa kavajerna som kunde gå ända ner till knäna, det för tiden chockerande långa nackhåret och hattarna ”som regnskyddet på Stureplan”. Vita strumpor, svarta skor och långa, långa slipsar, gärna med Hawaiimönster, fullbordade bilden.
Förebilderna fanns i USA, och nådde Sverige via England. Cab Calloway, den elegantaste av alla amerikanska orkesterledare, imponerade på de svenska ungdomarna med sin häftiga scenutlevelse och extravaganta klädstil.
Dessa överdimensionerade kostymer kallades
zoot suits. Ursprunget till klädstilen är höljt i dunkel. Enligt en teori, föga trovärdig tycker vi, var den följden av ungdomarnas försök att efterlikna Clark Gables rollfigur i
Borta med vinden (1939), enligt en annan växte den fram ur den urbana jazzkulturens exhibitionism. Klart är att zoot suits var en provokation i 40-talets USA, där kriget hade nödvändiggjort tygransonering – det var faktiskt förbjudet för skräddare att tillverka zoot suits, men i Los Angeles och New York kunde man komma över dem illegalt. I New York bars de av svarta i Harlem, och i Los Angeles av invandrarungdomar med mexikanskt ursprung,
pachucos. För båda grupperna blev kostymen ett sätt att visa upp sin egen kultur gentemot det etablerade samhälle som de var utestängda från. Pachucos var självmedvetna och arroganta; våld, kriminalitet, droger och diskriminering var en del av deras vardag.
Under kriget var ett stort antal soldater stationerade i Los Angeles, och de sociala spänningarna mellan dem och pachucos blev med tiden alltmer svårhanterliga. Många av soldaterna var inkallade från småstäder och hade föga eller ingen erfarenhet av storstadskulturen och andra folkgrupper. Pachucos till synes lättsinniga tillvaro utmanade soldaternas patriotiska känslor. 1943 var stämningen på kokpunkten. Alltihopa exploderade i vad som har gått till historien som
Zoot Suit Riots, Zoot Suit-kravallerna. Värst var det i Los Angeles, men kravallerna spred sig även till Detroit, Pittsburgh och New York.
Det började i juni 1943 med ett jätteslagsmål mellan pachucos och soldater; över 60 zoot suiters arresterades. Redan från början stod polis och media på soldaternas sida, trots att pachucos i de allra flesta fall angreps av regelrätta lynchmobbar. Vittnen har beskrivit hur polisen passivt brukade bevittna misshandeln för att sedan arrestera offren. Soldaterna åkte i stora grupper in i mexikanska stadsdelar för att ge sig på alla zoot suiters de kunde hitta. Att ritualmässigt klä av och förnedra pachucos blev ett vanligt inslag i kravallerna. Fulla soldater stormade vid ett tillfälle in på en biograf och slet upp två zoot suiters framför vita duken, klädde av dem nakna, och pissade på deras kläder. Att det fanns ett starkt inslag av rasism i soldaternas beteende och i omgivningens ljumma reaktioner är uppenbart, men när Eleanor Roosevelt, presidentens hustru, bekymrat påpekade detta anklagades hon av Los Angeles Times för kommunistsympatier.
Kravallerna varade ett par veckor. Den andra veckan var våldsammast, en sjöman knivhöggs av ett gäng pachucos, en polis blev överkörd när han närmade sig en bil full av pachucos, medborgargarden på över 400 personer körde omkring i San Diego på jakt efter zoot suiters, 120 zoot suiters drabbade samman med marinsoldater i Watts.
Myndigheterna reagerade till slut, kanske mest för att kravallerna hotade USA:s goda relationer med Mexiko. En kommitté tillsattes för att undersöka om kravallerna var iscensatta av nazistiska femtekolonnare för att så split mellan Nord- och Sydamerika. Ett lagförslag övervägdes i Los Angeles att helt förbjuda zoot suits. Om vi kan förbjuda folk att gå nakna kan vi väl förbjuda anstötliga kläder också, menade en politiker.
Kapitel 2.
ZAZOU OCH POTÁPKY
Swingpjattarna ute i Europa hade det ännu svårare än sina amerikanska fränder. Jazzen förföljdes av nazisterna som ”Entartete Kunst”, urartad konst. Swingpjattarna var hatade både av sina landsmän och av den tyska ockupationsmakten. De vände politiken ryggen, åtminstone till en början; för många blev kärleken till swingmusiken första steget till ett engagemang i motståndsrörelsen.
I Frankrike kallades swingpjattarna ”zazouer”, efter Cab Calloways scatsång – zazouzazouzazou. Liksom sina amerikanska motsvarigheter hade de långt hår och stora kavajer, de hälsade varandra med ett glatt ”ca swing”, och samlades för att lyssna på de svåråtkomliga swingskivorna från Amerika. Riskfritt var det inte. Många av dem tvångsklipptes och skickades ut på landet för att hjälpa till med skörden.
I Tjeckoslovakien kallades de ”potápky”, vilket betyder ”dykande fågel”. Namnet hade de fått från sin dansstil – potápky dök som fåglar ner på dansgolvet. Ett annat namn för manliga swingpjattar var ”gejblici”, bildat efter Clark Gable som många av ungdomarna ville efterlikna.
I maj 1940 beskrev den tjeckiska dagstidningen Telegraf det nya modet. Potápkys byxor slutade ovanför anklarna så att de färggranna sockorna tydligt kunde ses, kostymerna var stora och långa och skotskmönstrade, och deras höga hattar kallades ”tatra” efter det slovakiska berget med samma namn. Skorna var oftast tunga läderskor med 3-5 cm tjocka gulvita sulor. De mest ambitiösa potápky placerade dessutom små glödlampor i sulorna. Dessa ”blinkers” försågs med ström från en sladd som gick till batteriet som gömts i en liten väska. Som synes var likheterna med zazouerna och zoot suiters påfallande. Liksom generationskamraterna i övriga Europa var de tjeckiska ungdomarna inspirerade av amerikanska musikfilmer i allmänhet och Cab Calloway i synnerhet.
I Tjeckoslovakien beräknar man att det som mest fanns ett par hundra potápky. De verkliga entusiasterna, ”ober potápky”, var knappast fler än tio. De kom från arbetarklassen och var sällan äldre än tjugofem år. Liksom i övriga Europa var rörelsen ett utpräglat storstadsfenomen. I Prag satt de på caféet Holandsky Mlyn och drömde om Amerika, och på kvällarna dansade de till Karel Vlachs orkester i danspalatset Jednoty Soukromnych Uredniku.
Precis som de franska motsvarigheterna förföljdes potápky skoningslöst av nazisterna. Swingdans förbjöds i april 1941, potápky tvångsklipptes, och Holandsky Mlyn utsattes för ständiga razzior.
För att kunna spela sin älskade jazzmusik utan inblandning från nazisterna var ungdomarna tvungna att lura censorerna. Kända jazzstycken framfördes därför under helt nya titlar och med nyskriven text – den tjeckiske författaren Josef Skvoreck_ har t ex berättat hur hans jazzband kunde spela ”Tiger Rag”, men inför publik presentera stycket som ”Den vilda tjuren” av den ”tjeckiske kompositören Jiri Patocka”. Censorerna var lyckligtvis inte tillräckligt musikkunniga för att avslöja bluffen.
Ett annat knep var att helt utelämna ordet ”jazz” på konsertprogrammen, eller – som man gjorde i Frankrike – lansera begrepp som ”Jazz Francais” och förklara att jazzmusiken genom sin anknytning till New Orleans hade genuint franska rötter.
Svensk jazz fick stor betydelse för musikälskande ungdomar i det ockuperade Europa. På lördagskvällarna satt de och lyssnade på Radio Stockholm, den enda radiokanal som spelade jazzmusik och som inte var spärrad av tyskarna. Svensk jazzmusik nådde även europeerna via filmen: Alice-Babsfilmerna
Swing it, magistern! och
En trallande jänta (1942) blev mycket populära i det ockuperade Tjeckoslovakien. Den sistnämnda filmen visades delvis dubbad – till svenska! Eftersom Alice Babs i filmen sjöng två sånger på engelska, vilket var förbjudet, beordrade tyskarna fram specialskrivna svenska texter som sjöngs in av den tjeckiska jazzsångerskan Inka Zemánková, naturligtvis utan att hon förstod ett ord.
Efter kriget kunde jazzmusiken frodas i några år innan kommunisterna satte stopp för den igen efter Pragkuppen 1948. Det är denna period, swingerans sista suck i Prag, som författaren Josef Skvorecky skildrar i sin novell i detta nummer.
Kapitel 3.
SWINGPJATTENS ETYMOLOGI
Ordet ”swingpjatt” kan med ganska stor säkerhet spåras tillbaka till den 3 maj 1941. Möjligen hade ordet varit i svang tidigare, men det var i Svenska Dagbladet som begreppet lanserades på allvar. Det skedde i Kar de Mummas dagliga spalt i form av en pristävling under rubriken ”Vem döper 1940-talets ’Grilljanne’?” (1/5 1941). Tidigare moderörelser hade väl vedertagna namn. Sekelskiftets unga modelejon, ”grilljannen”, hade fått sitt namn av kåsören Jörgen (Georg Lundström), och på 20-talet regerade ”Jazzgossen”, odödliggjord i Karl Gerhards berömda kuplett från 1922. Nu efterlyste Kar de Mumma ett ord för det nya decenniets swingdansande ungdomar, ”den här med det långa håret, korta rocken och swingen i benen”. Han avvisade redan från början ordet ”swinggosse” såsom varande för enkelt. Redan första dagen strömmade namnförslag in till redaktionen, och den 2 maj kunde K d M rapportera följande:
Drullputte
Filmpjatt
Swingjanne
Trottoarhyvel
Litet blekt, tyckte kåsören och meddelade att pristävlingen skulle hållas öppen i en vecka. Första pris var ett par revybiljetter, artonde bänk (på K d M:s egen revy får man förmoda), samt ett ärofullt omnämnande. ”Tänk på att ni har en kulturuppgift att fylla, ty ett verkligt dräpande namn kanske kan få ungdomarna att lägga om stilen”, meddelade Kar de Mumma sina konservativa läsare. Att döma av namnförslagen var det många som kände stark ovilja mot den nya modevågen: ”Hot-äckel”, ”Larvputte”, ”Barfjant”, ”Fångosse”, ”Barcissus”, ”Praktfjomp”, ”Snorgärs”.
Den 3 maj inkom ordet ”swingpjatt” som förslag, men i övrigt ansåg Kar de Mumma förslagen vara av så tvivelaktig kvalitet att han förlängde tävlingen ytterligare två dagar. Den 5 maj noterades ”swingschas” som det dittills bästa förslaget, men avvisades ändå eftersom det förde tanken till ”springschas” och därmed innebar en ”förolämpning mot den betydligt hyggligare springgossekåren”. Under dessa fem dagar hade tidningen mottagit 2 678 förslag, bl a ”Slashane”, ”Hot-torsk”, ”Epaschejk”, ”Stepparpys”. Den 9 maj verkade det som om kåsören fått nog av sin tävling: ”Geniknölen gnuggas till om söndag, därefter fastställa vi namnet. Det är på tiden, enär hela tävlingen, oss emellan sagt, är ganska prövande. Tiden kräver att man intresserar sig för helt andra ting.”
”Det blev ’swingpjatt’”, löd rubriken över Kar de Mummas spalt den 12 maj 1941. ”Det är nog det allra bästa”, kommenterade kåsören, ”i all synnerhet som vi själva hittade på det redan vid tävlingens start”. (Att det var K d M själv som hittat på ordet framgick dock inte alls när det redovisades den 3 maj). Tröstpriset utdelades till ”swingspaniel” och ”nybroviking”. Hedersomnämnande gick till ”ruskprick”.
Kar de Mumma slutade med att pusta ut över att tävlingen var lyckligen överstånden, men redan tre dagar senare var han igång med en ny tävling. Nu gällde det för läsarna att hitta på nya, moderna ordstäv, träffande och aktuella. Själv föreslog han bl a följande snärtiga ordspråk: ”Pang, sa Grevenius och sköt mitt i prick med en briljant radiokomedi”, ”En olycka kommer sällan ensam, sa Harry Brandelius och tog frun med sig till Amerika”, ”Bom, sa spårvägschefen Åström om tegelbacksutredningen.” (Föga förvånande fick inget av dessa ordstäv samma genomslag som ordet ”swingpjatt”).
Det säger någonting om dagstidningarnas inflytande på den tiden, att ordet ”swingpjatt” snabbt spred sig och än i dag är det vedertagna begreppet för svenska ”zoot suiters”. Vi kan vara tacksamma för Kar de Mummas goda omdöme i just det här fallet, i synnerhet om vi ögnar igenom listan på förlorande förslag:
Skörcharmör, Amatörpajsare, Strögflabb, Kjol- och hårboy, Neger, Swingpudel, Coctailprins, Stövare, Krisswingare, Slöback, Cecilianare, Hot-Boys, Clickpalta, Hotgamäng, Nalenschejk, Gandhiskynke, Swingpys, Jubeljanne, Drömponke, Joja, Babsgosse, Nalensnajdare, Epa-boy, Hot-stropp, Bargosse, Babsianer, Stropp-hot, Strögkratta, Klackjärnsekvilibrist, Hihimän, Slalomsnigel, Stuvbitar, Jätte-Putte, Babykar, Skansenpage, Gräddplätt, Capillarmonstrum, Schåspjatt, Barpys, Snobbjoppe, Swingpelle, Koltkaxe, Kalufskis, Drömputte, Mjäkmåns, Burrbarrkis, Hink, Babsviking, Skyeponke (efter skyeterriern), Lusboy, Småskabb, Jeppe, Mellburt, Swingtupp, Slabedask, Babsgosse, Babsponke, Spänstkille, Tjabobutt, Luggputte, Cecilpys, Frisörskräck, Trassling, Koftponke, Halvpajsare, Koltputte, Daddas laling, Beauty-Fuling, Nybrojöns, Rusklufs, Ströghasare, Lurvsprallare, Tofsgök, Hottentott, Babsalon, Hot-pajsare, Epa-amris, Kavajpys, Ali Babagosse, Bäckahäst, Knäckkille, Jätteplätt, Permanentfrö, Tofsmes, Nybromört, Geléplätt, Sveriges hoppsan, Polkaponke, Nackswingare, Hårludde, Fullträffen, Swingpjolter, Nybroadonis, Strögskrapa, He-försök, Swingsimson, Piccolé
Ett genomgående tema i de många förslagen är swingpjattens brist på manlighet (”mjäkmåns”, ”daddas laling”, ”babsponke” osv). Samma anklagelse riktades också mot 20-talets jazzgosse; ”i små synkoper vippar hans lilla stjärt”, sjöng Karl Gerhard ironiskt. Det var nog många som frågade sig hur Sverige skulle kunna försvaras i händelse av krig med en sådan ungdom. De var inte ”Sveriges hopp”, utan ”Sveriges hoppsan”, som ett av förslagen löd.
Att så många av förslagen är olika kombinationer av Nybro (”Nybroadonis”, ”Nybromört”, ”Nybroviking”) har att göra med att swingpjattarna brukade hänga vid Nybroplan i Stockholm. Detsamma gäller ”Cecilpys” och ”Cecilianare”, som refererar till swingpjattarnas favorittillhåll Cecils bar. På samma sätt hade sekelskiftets grilljannar fått sitt namn från den tidens inneställe Jones grillrum dit snobbiga unga män iförda kortkavaj med två knapprader, ljus halsduk, stort skjortbröst, bredrandiga grå säckbyxor, uppvikta nedtill, och gula skinnskor, flockades (allt enligt tidigare nämnde Jörgen).
Något överraskande föreslog en läsare ”Nalensnajdare”. Ordet fanns redan, men betecknade en helt annan ungdomsgrupp som i motsats till swingpjattarna hade kort hår i nacken, stora slipsknutar och små hattar, och trivdes bäst på National vid Regeringsgatan i Stockholm.
Kapitel 4.
DANSBANEELÄNDET
Diskussionen om ungdomens förvildning var högaktuell när Kar de Mumma utlyste sin tävling. Samma vecka – den 6 maj 1941 – kunde tidningarna meddela att en orädd prästman i Tvååker, Gustaf Grände, uppsökt en dansbana i trakten och hållit en straffpredikan till ungdomen. Hans anförande avslutades med orden: ”Själv är jag vanmäktig, men jag står här i Herrens namn och Han välsigne och bevare eder.” Kyrkoherde Grände återvände sedan flera gånger till dansbanan för att predika, och blev snabbt riksbekant som ”Tvååkersprästen”. I bildtidningen Se (1941:26) beskrivs Grändes kampanj på ett helt uppslag: ”Kyrkoherden är en ståtlig man, som med orädd håg ridit till storms mot den hydra, som enligt hans åsikt håller på att andligen förkväva vår ungdom. I egenskap av barnavårdsnämndens ordförande har han säkert också haft tillfälle att konstatera vissa sorgliga följder av ’spelet bakom kulisserna’ i det ohämmade nöjeslivet.”
Grändes åsikter vann stark genklang i det svenska folkhemmet, och debatten om ”dansbaneeländet” var snart i full gång. Tolv präster i Stockholm uttalade sig instämmande med Grände, rapporterade Se, och i Holmedal i Värmland gick en kyrkoherde vid namn Jacob Stake ut som ”hämningslöshetens fiende”: ”Ett sunt ungdomsliv är vackrare än livsfilosofin i ’Jungfrun på Jungfrusund’: ’Från famn till famn, från mun till mun’, anser Stake.” Ungdomarnas påstått flitiga bruk av preventivmedel var en ständig källa till oro för 40-talets opinionsbildare, berättar Jonas Frykman i sin bok Dansbaneeländet (1988). Det florerade rykten om att kondomer ingick i biljettpriset vid vissa dansbanor, och i ett enkätsvar noterade en präst bekymrat att många unga män nu ”blivit mästare i preventivmedlens användning”. Tydligare än så kan knappast skillnaden mellan 1940-talet och vår egen tid bli: skolan tillhandahåller numera preventivmedelsrådgivning, och de unga män som inte använder kondom betraktas som nästan kriminellt ansvarslösa.
Den dansande ungdomen fick en försvarsadvokat i filmindustrin. Schamyl Baumans
Swing it, magistern! (1940) var ett kraftfullt försvar för ungdomens rätt att roa sig. När filmens stjärna Alice Babs offentligt blev kallad slyna och en ungdomens förförare gav hon svar på tal i
Magistrarna på sommarlov (1941), den mindre kända uppföljaren till
Swing it, magistern!:
Tycker dom att jag en slyna é
Så får dom gärna tycka dé.
Det ger jag blanka katten,
Hela natten
Sjunger jag min swing ändå.
I Babs-filmen
Örnungar (1944) är det dock andra tongångar. Den kan nästan ses som sångerskans avbön för tidigare förvillelser.
Örnungar handlar om hur en nöjeslysten flicka kommer till sans, och byter de sena kvällarnas cocktaildrickande mot engagemang i en segelflygarklubb. Där förekommer också en swingpjatt som av pennalistiska segelflygare tvingas offra sina vackra lockar för ett medlemskap i klubben.
Kapitel 5.
DE TAPPRA 600
Säkert var det många svenskar som hoppades få tvångsklippa swingpjattarna. Den 15 mars 1942 begav sig Nynäshamns swingpjattar – tre stycken – till Stockholm för att roa sig. En av dem, 17-årige Reinhold Österberg, tappade bort sina kamrater, och flanerade ensam omkring på Kungsgatan. Klockan var fem på eftermiddagen när Österberg plötsligt såg sig omringad av nyfikna stockholmare, några av dem också hotfulla mot den unge mannen. Vittnesmålen om vad som sedan hände går isär, men tydligen leddes den snabbt växande gruppen av ett antal nalensnajdare, swingpjattarnas kortklippta fiender, som ville slita kläderna av honom. – Nu ska vi spöa fjällan! skrek en av dem innan Österberg rusade in på Drottninggatan och in på Bryggargatan. Där flydde han in i en port, sprang uppför trappan, men blev upphunnen av några förföljare som började slå honom. Han lyckades fly in i hissen varifrån han sände nödsignaler, hotellpersonalen tillkallade polisen, och två radiobilar och en patrull från Klara anlände till platsen. Där möttes de av 3-400 personer som hade samlats utanför porten. Polisen lotsade swingpjatten till radiobilen, och skjutsade honom till Södra station för hemresa till Nynäshamn. Ingen i den förföljande mobben anhölls, men enligt ett senare dementerat rykte var polisen tvungen att dra blankt för att mota undan folkmassan.
Tidningsrapporterna dagen efter skiljde sig något från varandra, i synnerhet vad gäller händelsens allvar. Dagens Nyheter refererade polisens uttalande att uppträdet haft en ganska godartad karaktär. ”Man fick snarast den uppfattningen att folk hade omåttligt roligt åt den underliga uppenbarelsen”, skrev DN. Aftonbladet citerade däremot ett vittne som menade att ”det var rena turen att inte swingpjatten blev sönderslagen av en massa yngre element”. Svenska Dagbladet var mer svävande, men intrycket av deras notis var att situationen var ganska hotfull. Likväl kunde tidningarna inte låta bli att se hela episoden som en lustig anekdot, trots att flera hundra människor jagat en sannolikt skräckslagen 17-åring. Svenska Dagbladet publicerade en dagsvers:
Det kom en swingspatt pjatt
Med en swingplatt hatt
På en stockholmsgata i går.
Han hade kritvit sock
Och en kluven rock
Och ett översvallande hår.
Men en stockholmsflock
Gjorde chock på chock
Och krävde pjattens fall.
Det var en swingmatt pjatt,
Som for hem i natt.
Episod med sens moral.
Dikten illustrerades med en teckning på pjatten uppflugen i ett träd, ropande på mamma (återigen bilden av swingpjatten som mesig och omanlig). Ingen tidning tog ställning för mobben, men de kunde ändå inte låta bli att göra sig lustiga över de märkliga pjattarna. SvD:s Kar de Mumma, som belåtet passade på att konstatera att termen ”swingpjatt” slagit igenom på allvar, skrev att pjatten visserligen var förargelseväckande, men att folkhopar ändå inte hade någon rätt att ta itu med honom. ”De tappra 600” kallade han ironiskt de upprörda stockholmarna som jagat pjatten genom stadens gator.
I Se (1942:12) publicerades ett stort uppslaget reportage om den vid det här laget riksbekante Nynäshamnspjatten. Där berättades att unge Österberg faktiskt var ”en verkligt trevlig yngling, som icke röker, icke spritar, icke slarvar med pengar, har musikalisk begåvning men som älskar att reta sin omgivning med en vederstygglig kalufs.” Bilderna visade en glad ung man, en brottare och kroppsbyggare som spänner musklerna inför kameran. Läsarna fick veta att han försörjde sina föräldrar, och att den ”litet överdrivna” hårlängden bara var resultatet av en vadslagning. Han var definitivt ingen samhällsfara, försäkrade tidningen, som klart tog ställning för den unge pjatten. Se:s läsare var dock inte lika liberala, det visade den efterföljande insändarstormen. I flera nummer protesterade insändarskribenterna mot tidningens fjäskande inför ungdomen:
”Vad skall det föreställa? Det är ju det rena äcklet. Inget försonande. Är det en svensk grabb? Fy f-n! Att släppa lös en sådan gosse! Han verkar ju hermafrodit. Vill han nu på något vis göra sig märkvärdig, så låt hans mamma gå ut och gå med honom men kopplad. Inte lös på egen hand. Det leder ofelbart till katastrof. Människor tål ej att se allting.
Helst en nykonstruktion av hela charmiteten. Han skall klippas, kläderna hängas i malpåse med fönster i, man unnar honom att se på dem emellanåt. Så skall han lägga av det där äckliga s. k. leendet, och sen skall han läras, att han är en svensk grabb, som skall göra nytta, och stå beredd att försvara sitt fädernesland. Sen kan han komma upp till Stockholm igen, och han skall trivas.”
”Det är bedrövligt att det verkligen finns sådana svenska pojkar som vill spöka ut sig på ett så osmakligt sätt som swingpjatten från Nynäshamn, vilken illustrerades i SE nr 12. Att han sedan vill påskina att han är brottare och med ett leende poserar inför kameran med sin ’Tarzanfigur’ gör honom ännu äckligare. En verklig idrottsman skulle aldrig bära sig så dumt åt att bara för nöjes skull reta gallfeber på en god del av det svenska folket. Att sedan en så bra tidning som SE kan sympatisera med honom är ofattbart. Det är väl verkliga karlar med härdade nävar vi nu behöva och icke några gelébetonade swingpjattar. Fy skäms!
”Edert reportage av ynkedomen från Nynäshamn kallar jag smörja med stort S och troligen har många i likhet med mig fått avsmak för SE härigenom. /…/ det här sista med Swingpjatten var så motbjudande bedrövligt att jag nu definitivt slutar köpa edert alster.”
Alla insändare var inte lika negativa, några tackade för reportaget och framhöll att pjatten ju var en reko kille som försörjde sina föräldrar, men Se:s redaktör Carl-Adam Nycop kände sig ändå föranlåten att försvara reportaget i en helsidesledare (1942:13). Det var inte de arga insändarna han där behandlade, utan kritiska tidningskollegor, som anklagat Se för att bedriva ”osmaklig bildjournalistik”.
I samma nummer publicerade tidningen ett reportage från Stockholms Swingklubb under rubriken ”500 swingfantaster avskyr swingpjatten”. Klubbmedlemmarna var mycket angelägna om att framhålla sitt seriösa musikintresse, och att distansera sig från de ”överdrivna” swingpjattarna: ”’Man
behöver inte vara någon pjatt eller pjatta för att man älskar jazzen’, det vill klubbledningen noga understryka.”
Episoden med ”de tappra 600” – som egentligen var högst 400 – var lyckligtvis det närmaste swingpjattskravaller Sverige kom. Visst kunde svenskarna acceptera swingdansande ungdomar – men då fick de klä sig som folk.
Kapitel 6.
DUNKEL DUBBELNATUR MED MORALISKT MOD
Onsdagen den 17 september 1941 höll gymnasieförbundet Concordia en diskussionsafton om ”swingpjattar, nalensnajdare och plugghästar” på Norra Latin i Stockholm, utförligt refererat av Barbro Alving (Bang) i Dagens Nyheter följande dag. Av hennes artikel att döma var det ett ämne som väckte heta känslor, även om debatten tycks ha förts halvt på skämt. I ingressen sammanfattar Bang två helt motstridiga beskrivningar av swingpjatten:
En egendomlig individ, en vidunderlig typ, ett blaserat gelé som inte kan skratta. Med en insjunken kropp, som slänger i rocken som kläppen i en klocka, med byxor som sugrör, hatt som regnskyddet på Stureplan och kavaj med stjärtlapp. En blivande käring i karlkostym, en utväxt på samhällskroppen.
En person med moraliskt mod, som vågar skilja sig från mängden, som kämpar den ensammes tappra kamp mot standardkostym och tristess. Som med klokskap och smak skyler byxstussen under en lång kavaj, som med kraft och mod slår ut två tänder på två stora, starka fiender.
Det var denna ”dunkla dubbelnatur” som var fokus för kvällens diskussion, nalensnajdarna och plugghästarna tycktes inte engagera debattörerna lika mycket. Under debatten framkom den klasskillnad som fanns bakom de olika klädstilarna. Den sjuttonårige debattören Lars-Johan Syrén hyllade nalensnajdarna för deras naturliga sätt och stil, snajdarn var arbetargrabb och inte så fin i kanten som ”överklassgossen i påskavajen”. Syrén framhöll att Nalensnajdaren betalar sina nöjen själv, medan swingpjatten ser ner på arbetarungdomen och är rika pappas gosse. Och vilken flicka skulle vilja ha något med en swingpjatt att göra, frågade sig Syrén: ”Vore jag flicka skulle jag inte vilja ta i en swingpjatt med tång.”
Nalensnajdaren fick sina fiskar varma av andra debattörer: ”Unga nalensnajdare som drar genom gatorna och spelar berusade – är det naturligt det? frågade en annan. Tacka vet man swingpjatten, när han verkar full, så är han full, var den remarkabla replik i en svensk skolaula som kom därnäst.” En vidsynt ung dam från flickläroverket vid Sveaplan ansåg att en pojke får se ut hur som helst bara han dansar bra, och en ung man från Stockholms högskola slog fast: ”Det är varken swingpjatten eller nalensnajdaren som är den stora faran för vårt svenska samhälle. Det är plugghästen.”
Tack till Darlene Adam.
Publicerad: 2003-01-04
Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
