Språknörd till vass teaterprinsessa
Ur Teatertidningen nr 5/08
Privilegierad pank prinsessa – så skulle en något tillspetsad Anna Wallander-allitteration se ut. Anna Hedelius har mött en vilsen mamma som går i gång på sanskrit och betraktar Elfriede Jelinek som realism.
»Den förbannade skönheten klibbar fast vid oss som moderkakor. Ingen blir av med den. Alla blir av med den«. Anna Wallander rabblar repliken och ler, spärrar upp stora ögon över svart kaffe.
– Det är skönt att säga en sån sak. Det är därför jag tycker om Jelinek. För att hon håller på med en problematik som också är min, på en nivå som inte är kvinnor-kan-känsla. Hennes feminism är inbäddad i en komplexitet. Rollerna är i första hand människor, men de kommenterar en könsrollsfunktion.
Det var Anna Wallander som rotade fram och spelade späd Snövitprinsessa i »Prinsessdramer« då den österrikiska författarinnan var föga känd som dramatiker i Sverige. Skiträdd till en början. Vem skulle vilja lyssna på tre kärringars gafflande i »sjutton timmar«? Horace Engdahls ord klockan 13 en oktoberdag 2004 stillade rädslan. Nobelpriset blev en kvalitetsstämpel på det som »kärringarna« Olsson, Stenbeck och Wallander pysslade med på Teater Galeasen.
– Vi fick mycket publik och det blev okej att pjäsen vi spelade var svår. Jag minns en kväll när både Suzanne Osten och Benny Fredriksson var där. Efter föreställningen kom de in bakom scenen och hälsade. Benny sa »Jag fattar ingenting« och Suzanne svarade »Jag fattar precis allt, det är en genusfråga att du inte fattar.« Och så började de kivas.
Svensk bildningsskräck
Anna Wallander skrattar och förundras över att teaterdiskussionen så ofta, också inom den så kallade kultureliten, stannar vid att handla om förståelse. Hon funderar på orsaken till den svenska bildningsskräcken.
– Kan det vara för att vi egentligen inte är ett stadsfolk, utan ett skogsfolk, tänker hon högt på naivklokt Anna Wallander-vis med nästan barnsligt uppspärrade ögonen. Dessa ögon som berättar så effektivt om inre tillstånd om så pjäsen heter »Bländverk« på Teater Giljotin eller »Night order book« på Galeasen.
– Ta fotboll till exempel. Det är väldigt accepterat, men egentligen ganska abstrakt och komplicerat. Många människor som ser på fotboll förstår inte en vanlig regel som offside. Det är en självklarhet att inte förstå den regeln fast fotboll är jättefolkligt, så det diskuteras inte. Men så fort det handlar om konst så blir det farligt att inte förstå. Det är en väldigt svensk tradition att man måste fatta allt inom teater.
Visst, ibland om nätterna, i början av repetitionsperioden, kände hon sig också skrämd av Elfriede Jelineks textmassor. Dessa vindlande texter som är hopplösa att lära sig, men ändå så underbara att lära känna. Texter som på ett absurdistiskt sätt väver samman ett »musikalisk(t) flöde av röster och motröster« för att låna några ord från Nobelprismotiveringen. Ändå betraktar Anna Wallander Jelinek som en stor realist.
– Texterna liknar väldigt mycket hur man går omkring och tänker. I huvudet på oss är det ofta så yvigt och dramatiskt som hos Jelinek. Det vi normalt kallar för realism är en form. Ingen lever eller är så. Folk är mycket större, mer teatrala, inte alls så stringenta i sin realism. Att till exempel vifta så här som jag gör nu, det skulle inte se klokt ut på scen. Men jag är uppvuxen i en familj där alla viftar så och där alla dessutom skriker. Den realismen tar jag inte med till scenen för då ser det ut som om jag spelar någon italiensk komedi, medan alla andra är svenskar. Mitt utseende syns väldigt väl, så i mitt fall handlar det ofta om att ta bort lite. Men just nu är jag personligen emot tv-mumlandet, att inte visa någonting. Det blir fegt, inte naket. Det blir ett pålagt ingenting i stället för någonting.
Älskar leken
Anna Wallander är passionerat förtjust i teaterns lek. Att gång på gång få dyka djupt i sig själv och i det som är världen. Att närma sig en ny text på samma sätt som barnet närmar sig ett nytt och roligt rollspel – tjuv och polis, affär, fattiga barn – det vill säga genom att sätta upp regler för vad som är vad och sedan kliva in i lekens värld.
– Jag trivs inte när det är för lätt. Varenda pjäs innehåller problem och det finns en lek även i det. Vi ska ändå dö allihop, vi låtsas inte om det, men det är så.
Hon kallar sig språknörd och läser sanskrit som hobby. En riktig bildnings-boost garanterar hon och en stor tillfredställelse för den som söker samband.
– Samband är förresten ett av de äldsta ord som finns. Vediskt. Det hette sambandha redan före Kristus. Det tål att tänkas på, inte minst i dag när den pinsamma politiken håller på att frysa ihjäl demokratin.
Så säger hon. Och ler. Med en vasshet förklädd i vänhet. Med slipade argument och ett välformulerat ordartilleri till hands när helst det kan behövas.
Working class skådis
Textintresset väcktes tidigt. På Rudbeckianska gymnasiet i Västerås delade dramaläraren Ingegerd Aschan ut litteraturlistor med allt från gamla greker till Brecht och släppte upp eleverna på golvet först när de läst färdigt. Hon var hard core av den gamla skolan och hade ett absolut sanningskrav i gestaltandet, vilket Anna Wallander uppskattade till fullo.
– Det var det enda jag hade hittat där min insida fick plats i min utsida. Jag mådde otroligt bra.
Sedan blev hon working class skådis. Mälarteatern, fria grupper, ingen scenskola på gott och på ont, ett antal mentorer längs vägen. Mitt i alltihop fick hon, som 22-åring, en dotter, som hängde med på teatrar och östeuropeiska turnéer, fick teaterns värme och hantverk i blodet och nu, trots mammas bestämda avrådande, är på väg in i en liknande karriär. Det gör att mamma Anna för första gången är vuxen utan hemmavarande barn.
– Min vuxenroll och mammaroll har varit så mycket samma, så just nu är jag lite vilsen, säger hon.
Samtidigt har försörjningsbördan släppt. Så även oron med åren. Såväl ekonomiskt, eftersom hon nu är en efterfrågad aktris – »fast det kan ta tvärt slut, det har jag upplevt med kvinnliga kolleger, både popmusiker och skådisar« – som livsåskådningsmässigt.
– Jag har levt så pass länge att jag vet att jag överlever. Som ung var jag väldigt depressiv, men efter 36, 37 års ålder har jag börjat bli en glad skit. Jag tycker att det är jättekul att leva och känner mig privilegierad som kan hålla på med teater. Det har hjälpt mig oerhört.
Söker dramatik som sticker ut
Sedan några år letar hon, med hjälp av Berit Gullberg på förlaget Colombine och Nordiska Strakosch teaterförlag i Köpenhamn, aktivt nya texter, oftast av författare som inte sår i den publika huvudfåran.
– Eftersom jag representerar frigruppsvärlden tycker jag att det är min uppgift att presentera något från mitt håll, särskilt i dessa strömlinjeformade konsensustider.
Hon gillar särskilt de tyska dramatikerna, för deras direktkontakt med teatern och för att de på olika sätt försvarar sig mot regissörers påhitt. Ibland genom att endast skriva ut ordmassor i stället för roller, ibland genom så fullkomliga dramaturgier att det varken går att stryka eller flytta text utan att förlora begriplighet.
– Ta Marius von Mayenburg till exempel. Han skriver pjäser med perfekt konstruktion och exakt dramaturgi och är egentligen inte alls obegriplig. När vi gjorde »Bländverk« på Teater Giljotin var det Rickard Günther, en av mina absoluta favoritregissörer, som ville stöka till texten lite.
Den argentinska författarinnan Clarence Lispector och fransk-marockanske Mohamed Kacimi är nya fynd. Anna Wallander berättar entusiastiskt om de två kvinnorollerna som aldrig möts i Lispectors Kafkaparafras »Skalbaggen« och om katten Jesus i Kacimis pjäs »Heligt land«, som gästspelade på Stockholms stadsteater Skärholmen i november.
I Sverige är hon bland annat förtjust i Lucas Svensson, Sofia Fredén, Magnus Dahlström och förstås – allas vår Lars Norén.
– Nya texter kan förfalla snabbt och bli passé, men det är kul när det är någon slags temperatur på dem.
Inspirerad av Michael Thalheimers uppsättning av »Orestien« på Deutsches Theater i Berlin – »Jättefin, de hade tagit bort gudsrösterna så hela mänskligheten står och ropar rakt ut i öknen när jorden går under« – har hon nu också börjat intressera sig för äldre texter, som exempelvis »Trojanskorna« och »Medea«, som kompisen Ingela Olsson regisserar på Elverket i vår.
Svidande sågning
När vi träffas har »Det kommunistiska manifestet« just haft premiär på Teater Tribunalen, en föreställning som har blivit rejält sågad i pressen. Hur känns det?
– Det svider. Enligt mig var premiären ett stort misslyckande, en katastrof. I och för sig var det intressant med det fria fallet som vi var med om under kvällen. Men vi gjorde om föreställningen redan dagen efter och nu känns det lite bättre. Nu är den en timme kortare.
Anna Wallander beskriver repetitionerna som oerhört spännande med intressanta och utvecklande texter av nya vänsterfilosofer, material som sedan aldrig användes i föreställningen.
– Teater är svårt och man vet aldrig på förhand vilken riktning ett projekt tar. Är det för genomarbetat av en regissör innan skådespelarna kliver in blir det lätt tråkigt. Är det för öppet eller ogenomtänkt blir det förlamande.
Förlamning är ett ord hon använder också för att beskriva dagens kulturklimat. I höstens kulturpolitiska antologi »Det Osynliga« har hon, på Teaterförbundets uppdrag, skrivit om frilansskådespelarens villkor. En konkret, personlig och spetsig text om omöjligheten att sjukskriva sig, om en privatekonomi som åker jojo och om moderaternas fria fantasier kring att arbetslösa skådespelare ju kan ta tillfälliga jobb i vården:
»Jag skulle kunna förstå det om det verkligen var kris inom hemtjänsten. Att det inte gick att uppbringa ett enda utbildat vårdbiträde i hela Sverige. Men så ser det ju inte ut. Anders Borg gör det väl enkelt för sig när han uttrycker sig på det viset, nästan obildat. Eller är det bara ett sorts tankefusk? Han kanske inte vet vad det är att vara vårdbiträde. Eller skådespelare. Jag kräver lite mer respekt av en folkvald minister än vad han visar. Det är ju ändå vi som betalar din lön. Har ni kanske glömt det, ni politiker, att det är vi som betalar er lön. Inte marknaden.«
Så skrev hon och i slutet av augusti var hon, efter ett kulturupprop i Dagens Nyheter, beredd att, tillsammans med Jacob Hirdwall, debattera åsikterna med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i SVT:s morgonsoffa.
– Precis innan sändning fick vi reda på att hon inte hade läst någonting av det vi skulle debattera. Jag sitter i tv-soffan och är så arg att jag bara ler för att jag är så rädd att spricka. Jag var nära att gå därifrån eller säga »Låt oss prata om något annat som ingen av oss har läst, till exempel om gurkor och gurkodling«. Men jag sa ingenting, jag satt bara och knep.
På tv-bilderna syns Anna Wallander mycket riktigt le, men också gå rätt hårt åt Lena Adelsohn Liljeroth i fråga om vad hon tänker göra åt frilansarnas situation. Kulturministern ler också. Men något svar på frågan om frilansarna får aldrig Anna Wallander.
Produktionsfakta till de föreställningar med Anna Wallander som nämns i intervjun:
»Prinsessdramer« av Elfriede Jelinek med Monica Stenbeck och Ingela Olsson på Galeasen, regi: Rickard Günther
»Night order book« av Björn Runge med Leif Andrée på Galeasen, regi: Johan Wahlström
»Det kommunistiska manifestet« av Marx/Engels på Tribunalen, regi: Richard Turpin.
»Bländverk« av Marius von Mayenburg med Monica Stenbeck och Staffan Westerberg, regi: Rickard Günther.
Text och foto: Anna Hedelius
Publicerad: 2009-01-05
Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
