Paradoxal israel

Ur Allt om Böcker nr 4/02

”Litteraturen ger mig tillhörighet”

Örjan Abrahamsson intervjuar David Grossman

”David grossman har blivit en gammal, tråkig författare.”
Domen från bokhandelsbiträdet i Tel Aviv är ungdomligt obönhörlig. Hon började läsa en av hans senaste böcker, avslutade den aldrig. ”Men den här är fantastisk!” säger hon om hans debutbok, ungdomsromanen Duellen från 1982, som handlar om pojken som löser mysteriet med den stulna munnen.
Tråkig kan diskuteras, men särskilt lastgammal är han inte. Kanske luras man av att denne fyrtioåttaåring sedan decennier tillhört Israels mest kända röster. Från början är han radiojournalist och arbetade som nyhetsredaktör tills han tvingades sluta på grund av sina impopulära åsikter och sin kritik av den israeliska staten.
Vid sidan av sitt framgångsrika författarskap är han fortfarande verksam som journalist och samhällsdebattör, därtill sedan decennier aktivt engagerad både politiskt, på vänsterkanten, och i fredsrörelsen. Han är en av få israeler som fortfarande tror på fred. Manfallet från Fred Nu-rörelsen och från vänstern har varit enormt sedan den pågående intifadan började för två år sedan. Som han själv uttrycker det med en ironisk vits, ”I belong to what’s left of the left”.
Vi träffas på hans stamlokus, ”Café inom parentes”, ett ställe som fångar något av den israeliska paradoxen: ett distinkt franskt café inrymt i ett vackert arabiskt hus i västra, judiska, Jerusalem. David Grossman är själv något av en paradox. Som offentlig och skrivande person är han ogenerat skarp och fränt polemisk. Över en café au lait framstår han som lågmäld och försynt, rentav blyg. Håret är rödblont, huden blek och blicken bakom de tjocka glasögonen öppen och frågande.
Beskrivningen av David Grossman som en tidigare rolig, numera tråkig författare har emellertid ett uns av sanning. Han skriver både vuxenromaner och barn- och ungdomsböcker. Författarskapet pendlar mellan allvarliga, gärna stilistiskt experimenterande romaner – på svenska finns bland annat Se kärlek och Den inre grammatikens bok – och ljusare, mer omedelbart tillgängliga och underhållande böcker som Sicksackbarnet. Ytterligare tre böcker finns på svenska, bland annat den uppmärksammade reportageboken från 1987 om palestinier på Västbanken, Den gula vinden.
David Grossman håller just på att avsluta en kortroman, som han länge sett fram emot att skriva.
– Mina två tre senaste böcker har vuxit utifrån samma idé, men berättelsen har liksom hoppat vidare och en helt annan historia har sprungit fram. Den här gången insisterar jag på att hålla mig till ursprungsidén. Nu vill jag veta hur den slutar!
Vet han aldrig hur det ska sluta? Aldrig. Det är rentav hans främsta drivkraft som författare.
– Jag vill att mina berättelser ska överraska mig, eller ännu hellre, förråda mig. Min tillvaro är trygg och skyddad – skrivandet tar mig till platser som jag annars aldrig skulle våga besöka.
Drivs han av denna utmaning också som journalist? Han nickar. Därför skrev han Den gula vinden – han ville veta mer om och lära känna palestinier på ockuperad mark. Därför skrev han Se den andre som handlar om en annan tidigare vit fläck i det israeliska medvetandet: israeliska araber. Och därför kommer han inte, trots återkommande förfrågningar från när och fjärran, skriva en tredje reportagebok om dagens situation.
– Jag har redan dragit mina slutsatser. Jag vet vad jag tycker och skriver om det som journalist.
Så vad tycker han? Kortfattat: Israel måste lämna alla bosättningar på ockuperad mark, på Västbanken och i Gaza. Och en palestinsk stat måste upprättas. Påfallande ofta tolkas hans romaner i politiska termer. Är det inte en mardröm för en kreativ konstnär att ständigt reduceras till en politisk författare? David Grossman skrattar, tackar för frågan.
– Jag skrev en pjäs som handlade om barn, om att vara nio år gammal från vilken plats i världen som helst. Efter premiären hörde jag en judisk bosättare säga: ”Den här Grossman måste tydligen vara politisk i allting han gör!”
Han skakar på huvudet. Komiskt. Tragikomiskt.
– En huvudpoäng med litteratur är ju att skapa komplikation och komplexitet. Att inte förenkla och kategorisera.
Samtidigt erkänner han att han vill berätta om den israeliska tillvaron och därför finns gärna politiska implikationer i hans romaner.
Hans senaste bok på svenska, Sicksackbarnet, utkom för sex år sedan. Sedan dess har han publicerat tre böcker, den senaste i våras. Hans svenska förläggare tackade nej till brevromanen Be my knife från 1998, vilket han delvis kan förstå.
– Det är en krävande bok. Kritiker och läsare reagerade också mer extremt än på någon av mina tidigare böcker. Folk antingen älskade eller avskydde den.
Romanen handlar om en man som träffar en kvinna under en återföreningsträff i skolan. Han känner henne inte, men förälskar sig. Han skriver till henne och föreslår en korrespondens där de utan förbehåll ska kunna tala om allt, även det mest hemliga och skamfyllda.
– Hans attityd är närmast barnslig, lite macho. Som om någon tänker hoppa från ett tak och skriver ett brev och säger: om du inte tar emot mig kommer jag att krascha! De skriver till varandra, fullständigt öppet och fritt. Men de träffas inte förrän i slutet av boken – en kritiker menade att den skildrar det längsta förspelet i den hebreiska litteraturen.
Varför återges endast mannens brev?
– Under tre år arbetade jag med romanen. Från början var den dubbelt så lång. Men det fanns något mekaniskt över den, alltför formellt och självklart. En natt tog jag bort två hundra sidor: alla kvinnans brev. Det krossade mitt hjärta. Jag sörjde en månad, det var som om någon hade dött. Sedan arbetade jag om boken i ytterligare ett år.
Fyra års intensivt romanskrivande var enormt utmattande, och påfrestande för familjen. David Grossman lever med fru och barn i en lugnare förort till Jerusalem.
– Det är en sak att inse att skrivande är en subversiv akt gentemot familjen. En annan sak att behöva genomleva det. Därför ville jag återfinna jämvikten.
Semester? Inte direkt.
– Jag ville skriva en bok för mina barn, som är i tonåren. Något om deras liv, om att vara ung i Jerusalem, om popmusik, droger. Därför skrev jag Someone to Run With (Någon att springa med).
Boken utkom för två år sedan och är en av senare års största bästsäljare i Israel. Den bygger på en ganska underbar, och sann, historia, säger han ivrigt.
– En dag kom jag ut från mitt hem på väg till Jerusalem. En femtioårig man kom gående mot mig med en stor hund i koppel. ”Vet du vems hund det här är?” frågade han trött. ”Jag har sökt och sökt efter hundens ägare. Jag tror att om jag låter hunden gå som den vill och bara följer med den, så kommer jag att finna ägaren.”
– Jag blev så förvånad över denna barmhärtighet. Här i Jerusalem! Bravo! tänkte jag. Fantastiskt! I samma stund förklarade mannen att han jobbade för kommunen med sanitära frågor. ”Om vi finner hundens ägare kommer han att få böta!” Jag satte mig i min bil och insåg att jag hade en hel romans struktur framför mig! Hunden var lokomotivet. Tänk om hunden inte vill återvända, tänk om den hade en egen agenda!
Så föddes hans roman om en sextonårig pojke som hittar en bortsprungen hund. Pojken följer hunden som leder honom till olika människor i Jerusalem – och varje person bidrar med ett fragment av hundens ägare, en sextonårig flicka. Lyckligt slut utlovas.
David Grossman tystnar för ett ögonblick, funderar och tillägger:
– Det är det slags historia när man som författare måste stiga åt sidan och inte ingripa. Bara låta berättelsen spira.
Vad innebär det att skriva på hebreiska? Frågan kan tyckas absurd: ett modersmål är ett modersmål. Men hebreiskan har en unik historia. Det är på en gång ett urgammalt och ett hypermodernt språk. Under närmare två tusen år användes det enbart i religiösa sammanhang. 1879 publicerade lexikografen Eliezer Ben-Yehuda artikeln ”En brännande fråga” där han pläderade för att hebreiska skulle vara det judiska folkets språk i Palestina.
Han levde som han lärde, ägnade decennier åt att modernisera bibelhebreiskan och uppdatera det religiösa språket som saknade ord och begrepp för världsliga ting. Viktigast av allt: Ben-Yehudas barn var de första människor som efter årtusenden fick hebreiska som enda modersmål.
David Grossman föddes in i språket, men medger att vetskapen om språkets märkvärdiga historia skapar ett speciellt förhållande till det.
– Jag tror att alla som skriver på hebreiska upplever det som ett mirakel. Under 1800 år var hebreiskan en törnrosa. Plötsligt vaknar språket på nytt! Och är så rikt! Flexibelt! Saftigt! Mina barn bråkar och svär på hebreiska, men tänker naturligtvis inte på vilket mirakel det är. Men min farfar skulle inte tro sin ögon om han fick se denna verklighet där alla talar hebreiska!
På vilket sätt påverkar det ditt författarskap?
– När jag skriver ekar hela historien genom mitt moderna språk. Det förflutna är ständigt närvarande. Du kan skapa saker som finns i få andra språk. I min roman Se kärlek lekte jag med språkets olika nivåer. Det militanta språket hos Momik, pojken som växer upp i Israel. Hans föräldrars gammalmodiga hebreiska. Och den samtida hebreiskan. Dessutom utnyttjade jag ibland melodin från jiddisch.
Med andra ord skildrar Se kärlek hans egen språkliga historia. Båda föräldrarna talade jiddisch, ett germanskt språk med påverkan från hebreiska och slaviska språk. Modern är född i Palestina men familjen kom från Warszawa; fadern föddes i en liten by nära Lvov i Polen, och kom till Palestina 1933. När föräldrarna inte ville att han skulle förstå talade de jiddisch med varandra. Således förstår han jiddisch, även om han inte kan tala det.
– Idag finns en stark och aktiv hebreisk slang. Den används givetvis mest av ungdomar. Det speciella med Israel är att människor kommer från så många olika delar av världen. Eftersom hebreiskan är svår och formell, kommunicerar nya emigranter genom slang.
Används slang som ett lingua franca? David Grossman tittar förvånad på mig.
– Ja, kanske. Det är lustigt att tänka sig slang som lingua franca. Men de använder den mest moderna slangen. För dessa immigranter är slangen det yttersta tecknet på att vara israel.
Med tanke på hebreiskans märkliga historia, har språket begränsningar?
– Inte nu längre. Men så sent som på 1970-talet var språket mycket striktare. Det var ett slags hardcore-hebreiska, vilket också var betecknande för dåtidens israeliska samhälle.
Det finns en tydlig gräns, menar han, mellan dagens generation av författare och den föregående. Nästan ingen skriver numera som Amos Oz eller Abraham Yehoshua.
– Glöm inte att hebreiskan var ett heligt språk. Att skriva om kärlek var därmed ett betydande problem, vissa kroppsdelar fick inte nämnas. Den första generationens hebreiska författare kunde inte riktigt skriva om fysisk kärlek. När man läser deras samlagsskildringar känner man hur generade författarna är.
– Dagens unga författare skriver å andra siden mycket öppet och abrupt, rentav vulgärt, och jag kan uppleva att mellannivån saknas. Ibland när jag läser på engelska eller arabiska, inser jag att vi har fått betala ett pris för att inte ha talat hebreiska under två tusen år. Genom seklerna byggs lager på lager i språken. I hebreiskan finns ett stort gap.
Själv betraktar han sig som stående mellan den äldre och yngre författargenerationen. Han tycker om det formella i språket, har svårt att identifiera sig med den ”nya” hebreiskan.
– Idag finns en tendens att använda ett mycket tunt språk, så att säga helt utan fett. Priset är färre associationer, färre ekon och språkliga lager. Ibland när jag läser vissa unga hebreiska författare känns det som om texten vore översatt! Unga författare idag skriver också andra böcker. Om det finns någon tendens idag så är den eskapistisk. Unga författare vill fly den israeliska verkligheten. Det säger något viktigt, och negativt, om dagens Israel.
– För mig som icke-religiös är litteraturen oerhört viktig för att definiera mig som israel. Litteraturen ger mig tillhörighet. Den ger mig känslan av att inte vara främling i ett land som ofta får mig att känna mig just som en främling.
Återigen: politik. Men känslan av utanförskap är också ett grundtema i hans författarskap. Ofta gestaltar han barn som lever i en egen inre, hemlighetsfull värld och som plötsligt tvingas konfrontera en yttre. Motsättningen mellan individ och omvärld, både på ett existentiellt och samhälleligt plan, är ständigt närvarande i hans romaner, liksom hos hans främsta läromästare, Franz Kafka och Bruno Schulz. Romanernas lite introverta och tankfulla pojkar framträder plötsligt framför mig när han berättar om Sholem Aleichem, den stora jiddischförfattaren som skrev mycket mer än Spelman på taket.
– Jag började läsa Sholem Aleichem när jag var åtta år och blev förhäxad. För mig var han vad Harry Potter kanske är för många barn idag.
David Grossman läste allt av Aleichem, lärde sig historierna utantill, och hittade i shtetln Kasrilevke – den judiska by som var Aleichems litterära universum – som i sin egen bakficka. Nio år gammal deltog han i en radiotävling om Sholem Aleichem, tillsammans med akademiker och professorer. Och han vann! Men han fick inget pris, ansågs vara för ung. Men tävlingen blev inledningen på hans radiokarriär.
– Under ett och ett halv år levde jag i Aleichems shtetl. Den var mitt liv. Och jag var övertygad om att den existerade samtidigt med Israel, någonstans långt borta. Men under en minnesdag av Förintelsen talades det om våra döda fäder och mödrar. Plötsligt nämndes Menachem Mendl, Tevje och Aleichems andra gestalter. Chockad insåg jag att de talade om ”mitt” folk.
Och att de var döda.
– Varje barn genomlever sin första ”död”. Aleichems folk var min.

Örjan Abrahamsson medverkar regelbundet i Allt om Böcker.

Publicerad: 2002-12-13


Läs mer om Allt om Böcker (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Allt om Böcker (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA