Hellre blandband än megafon

– Det går inte att göra en musiktidskrift i ett sådant här litet land.

Pierre Hellqvist, redaktör och grundare av Sveriges största musiktidskrift Sonic, sippar på en kopp svart kaffe. Bordet är fullt av pappershögar och längs med väggarna står lådor med tidskrifter staplade. Lågmäld pop porlar från andra sidan rummet.

– Sverige är för litet. Vi är för få. Det kan aldrig löna sig.

Pierre suckar, sträcker på ryggen och fortsätter:

– Enda lösningen är att jobba extremt mycket utan betalning.

Fönstren når precis upp till markplan och ett matt höstljus faller in över de belamrade skrivborden. Det känns som en replokal, med gitarrerna utbytta mot datorer och ölburkarna mot kaffekoppar. Pierre lutar sig tillbaks i den nötta stolen. Håret är rufsigt och ärmarna upprullade. Han pratar snabbt.

– Ändå är det värt det. Nummer efter nummer, år efter år. Det är vansinne, jag kan inte förklara det på något annat sätt.

I mitten på nittiotalet pluggade Pierre och Håkan Steen journalistik tillsammans i Jönköping. Samtidigt med studierna skrev de om musik, Pierre för Sound Affects och Håkan för Pop, decenniets två ledande musiktidskrifter.

1999 lades både Sound Affects och Pop ner. Sound Affects för att ägaren, John L. Byström, gick bort, och Pop för att Bonniers inte ansåg att den bar sig ekonomiskt. Plötsligt blev det ett hål i den svenska musikjournalistiken. Pierre och Håkan beslutade sig för att försöka fylla det med någonting nytt.

Pierre fick överta Sound Affects prenumerationsregister. Det gav råg i ryggen och tillräckligt med pengar för att köpa datorer och skrivbord.

– Och nog med kaffe för att jobba dygnet runt.

Urban Gyllström och Markus Larsson, bägge var redan etablerade musikskribenter, kom in längs med vägen. De fyra redaktionsmedlemmarna satsade fem tusen vardera och hyrde en skrubb hos hårdrockstidskriften Close-Up. Tillsammans hade de ett grundläggande nätverk av skribenter och fotografer. I november år 2000 släpptes första numret av Sonic, tillsammans med vad som kom att bli tidskriftens signum: en samlingsskiva med ett urval av den senaste popmusiken.

Tidskriften växte snabbt. Nummer tre, med Göteborgsbandet Broder Daniel på utsidan, blev en riktig fullträff. En kort tid senare slog Håkan Hellström igenom och en lång artikel om Sveriges nya popstjärna fick upplagan att öka ytterligare. Nummer sex blev ännu en succé, med popbandet Kent på omslaget. På bara några få nummer hade den nybildade Sonic-redaktionen visat att de kunde göra en musiktidskrift. Läsarna strömmade till.

– Trots att vi förmodligen hade orealistiskt höga mål när vi drog igång Sonic blev vi förvånade över utvecklingen. Allting gick så himla snabbt. Två år efter starten hade vi vuxit så mycket att vi nästan tappade kontrollen. Det hade blivit för stort, för snabbt.

Kostnaderna började skena iväg. En utgåva på omkring 15.000 tidskriftsexemplar med tillhörande CD-skivor ledde till kostnader uppemot 200.000 för bara musikrättigheter. Men ännu fler koppar med svart kaffe, en oräknelig räcka av sena nätter och ett beslut att begränsa CD:n till prenumeranterna fick tidskriften på rätt köl. Kostnaderna halverades, samtidigt som intäkterna gick upp genom en markant ökning av prenumeranter.

– För mig är det självklart att det är såhär, säger Pierre och tittar ut över det stökiga kontoret. Vi sitter i en källare och jobbar dygnet runt. Jag har alltid haft den här typen av arbeten. Alla måste ge allt, hela tiden, för annars går det inte. Det finns inga stora förlag som har musiktidskrifter, av den enkla anledningen att det inte lönar sig.

– Jag tror att det ofta är svårt för folk utifrån att förstå hur mycket tid och engagemang vi lägger ner på varje nytt nummer. Och det är en sådan lättnad när det är klart, varje gång. Man kan låtsas att man har ett liv igen, innan arbetet med nästa nummer börjar dagen därpå.

Pierre skrattar och berättar att de brukar skicka tidskriften till tryck på måndagar, och att det tog sex, sju år innan de var klara med allt redan på lördagen. Men ju effektivare arbetet blir, desto mer ökar arbetsbördan, med hemsidan, musikböcker och ett ständigt pågående försök att göra en ännu bättre tidskrift.

– Vi har haft många sammanbrott längs med vägen, vi är långt ifrån rika och vi jobbar som sagt alldeles för mycket. Men samtidigt drivs vi av en omåttlig vilja att göra en förbannat bra musiktidskrift. Vi gör den tidskrift vi vill göra. Vi är Sonic. Det är den stora kicken.



I dagsläget är Sonic Sveriges största musiktidskrift. Den kommer ut sex gånger per år och har en upplaga på närmare 20.000, beroende på omslag, och en stabil prenumerantstock på 8.000.

Pierre ställer ner den urdruckna kaffekoppen på bordet mellan oss och går bort till hyllorna i det inre hörnet av redaktionskontoret. Där står buntar av de 43 numren noggrant uppställda i tidskriftsställ. Har man varit med Sonic sedan starten har man vid det här laget dessutom lika många skivor, fyllda med omkring 500 låtar av de senaste åtta årens bästa popmusik. Pierres blick förlorar sig ett ögonblick. Det är även en personlig vägg av de senaste åtta årens många minnen från tidskriftsmakandet. Han drar ut några nummer ur hållarna och bläddrar igenom några sidor.

Åtta år har gått sedan starten. Ändå är inte skillnaden så stor, tanken med tidskriften är samma då som nu. Sonics målsättning är att göra ett noggrant urval av musiker och presentera dem genom välskrivna texter och snygga foton – ett behov som knappast minskat de senaste åren. Att upplagesiffrorna stått sig, trots musikbranschens omvälvningar och den allt hårdare konkurrensen från såväl tryckt gratismedia som nättidskrifter, visar att Sonics till synes enkla idé faktiskt fungerar.

Varje nummer är på över 100 sidor och består av cirka 15 artiklar, varav särskilt de långa reportagen är mycket uppskattade av läsarna. Sonic lägger dessutom speciell tonvikt vid svenska artister, vilket enligt Pierre beror på två saker:

– För det första handlar det om tillgång och pengar. Vi lägger mycket hellre en massa tid på att hänga runt med ett svenskt band under lång tid, än att träffa en superstjärna i femton minuter i en hotellobby i London.

– För det andra beror det helt enkelt på att det kommer så himla mycket bra musik härifrån. Svensk musik har varit inne i något slags guldålder, och det verkar bara bli bättre för varje år som går. Även om det inte syns på tio-i-topp-listor är det väldigt många svenska artister som gör internationell karriär. Jag blir förvånad varje gång jag kollar hur många svenska artister som är på turné. Det är en mängd små strålande strömmar som sipprar ut i världen.

Pierre uppskattar även den svenska musikjournalistiken. Han menar att både engelsk och amerikansk musikpress sitter i knäet på skivindustrin och bara skriver om de stora banden på de stora bolagen, medan framförallt svenska musiktidskrifter är betydligt mer obundna och utmanande.

– Och det blir faktiskt bara roligare med tiden! säger han, lämnar den stora tidskriftshyllan, lägger upp de utvalda Sonic-numren bredvid kaffekoppen på bordet och sjunker tillbaks ner i stolen.

– De senaste åren har vi fått lite mer kontroll på arbetet och successivt blivit allt bättre. Dessutom tycker jag att vi sedan tre, fyra år tillbaks hittat Sonics själ. Jag tror att den måste nötas fram. Sonic sitter i väggarna. Vi börjar bli mogna att ta nästa steg.

Under året har en förändringsprocess påbörjats, berättar Pierre och börjar rastlöst skruva på sig, som om han ville sätta igång med detsamma. Framvagnen är under omvandling och en stor del av recensionsavdelningen har flyttats till hemsidan, som framöver kommer att få ännu mer redaktionellt material och information om aktuella händelser. Redaktionen har dessutom sammanställt två böcker, artikelsamlingar om Kent och Håkan Hellström, och kommer framgent att ge ut fler böcker.

Men trots förändringar är det fortfarande den tryckta papperstidskriften som är det självklara moderskeppet, med fokus på långa reportage och en friare typ av musikjournalistik. Sonics kärna – de fyra redaktionsmedlemmarnas smått fanatiska målsättning att göra en förbannat bra musiktidskrift, det som fått dem att dricka ytterligare en kopp svart kaffe och fortsätta arbeta några timmar till – den känslan kommer fortfarande att finnas kvar.

– Sonic kommer aldrig att bli någon skrikig megafon som säljer det senaste. Tvärtom. Vi vill vara ett personligt blandband. Här är våra favoriter, varsågod!

Jonas Lennermo

Publicerad: 2008-11-23

Köp Sonic
Läs mer om Sonic i katalogen
Fler artiklar knutna till Sonic
Fler tidskrifter i kategori MUSIK